Tydligt nej till samarbete med SD

Ibland kostar det på att vara politiker. Till exempel när man får spendera hela denna underbart vackra vårlördag i landstingssalen med partidistriktets årsmöte. Men samtidigt är det värt det, för det är på de där partimötena som Sveriges framtid formas.

Bland alla motionerna till Kristdemokraternas riksting i höst som debatterades fanns flera som jag skrivit. Några bifölls, ett par avslogs. Sånt är livet. Men den viktigaste debatten handlade enligt min mening om Kristdemokraternas syn på regeringsfrågan och olika former av samarbete med Sverigedemokraterna - och där var utslaget väldigt tydligt: Kristdemokraterna i Stockholms län säger nej till samarbete med SD, inte bara att regera tillsammans med dem utan också att förhandla med dem.

Årsmötestalare idag var David Lega, Kristdemokraterna oppositionsråd i Göteborg. Han började sitt anförande med en bild på Konrad Adenauer, tysk förbundskansler från 1949 till 1963. Det är ett bra bildval. Det är nog bara en person som kan konkurrera med honom som förebild och hjälte för den samlade svenska kristdemokratin, och det är vår egen landsfaderliga hederspartiordförande Alf Svensson. 

Konrad Adenauer var mannen som byggde upp den moderna västinriktade Förbundsrepubliken Tyskland och tillsammans med andra europeiska kristdemokrater som fransmannen Robert Schumann och italienaren Alcide De Gasperi lade grunden för efterkrigstidens europeiska samarbete och därmed dagens EU. Men Konrad Adenauer var också en tung politiker under mellankrigstiden. Som överborgmästare i Köln ledde han staden under en lång rad år, tills nazisterna avsatte honom 1934 för att han vägrade samarbeta med Hitler-regimens representanter. Adenauer satt hellre i fängelse än kompromissade med sina grundläggande kristna värderingar, och han fick under den nazistiska epoken av och till prova på det i praktiken. Under en period satt han även i koncentrationsläger, även om han lyckades rymma därifrån 1944, då han var 68 år gammal.

Idag är det väl bara två av 1930-talets företrädare för det tyska Centrumpartiet som politiskt allmänbildade kan nämna: just Konrad Adenauer och en viss Franz von Papen. Von Papen var den som valde att samarbeta med Hitler och nazistpartiet och släppa fram dem till makten. Jag har inte studerat von Papen närmare, men av vad jag läst mig till finns det ingenting som tyder på att han sympatiserade med nazisterna. Han var en maktmänniska som under sin tid i det offentliga ljuset hann med att vara med i olika politiska partier och inneha en rad olika ämbetsmannauppdrag. Von Papen trodde att han skulle kunna hantera Hitler och att samarbetet skulle gynna honom och hans agenda.

I backspegeln är det förstås väldigt lätt att se att det var ett dåligt val. Von Papen själv förstod det säkert ganska snart, när Hitler på ett halvår eller så manövrerade ut honom och alla andra som inte delade hans nazistiska agenda.

Varje situation är unik. Jimmie Åkesson är inte Adolf Hitler. Men vissa saker går igen. En lärdom som vi måste dra är att politik inte bara kan handla om matematik utan ytterst är en fråga om moral. Vi måste göra en bedömning av vilka värderingar vi inte kan kompromissa med. Det gjorde Konrad Adenauer, som blev det nya Tysklands landsfader. Men det gjorde även von Papen, som efter kriget ställdes inför rätta och dömdes till åtta års fängelse. 

När vi i dagens Sverige tvingas göra liknande bedömningar vet jag vilken centrumpartist jag vill att vi ska inspireras av: Konrad Adenauer. Inget samarbete med Sverigedemokraterna. Inga förhandlingar. Inga kompromisser. Jag är glad över det ställningstagande som Ebba Busch Thor och partistyrelsen kommit fram till och väldigt nöjd över att mitt partidistrikt idag med förkrossande majoritet ställde sig bakom den linjen.

Och så blev vi klara med förhandlingarna i tid för att jag skulle få njuta av en stund i vårsolen vid Mälarens strand i världens vackraste stad. Det här var en bra dag!

Bra med sociala krav i upphandlingar

Även om det lite grann drunknade i all medierapportering om Kristdemokraternas stora valframgång i Holland, där man ökade med nästan 50 procent i parlamentsvalet och sannolikt blir ett tungt regeringsparti (nej, jag skämtar, naturligtvis var det ingen i svensk media som valde den vinkeln på det holländska valet) så var Kristdemokraternas överenskommelse med regeringen om sociala villkor i statliga och kommunala upphandlingar kanske det viktigaste politiska beskedet i svensk politik under gårdagen.
 
Det finns ett antal branscher som under en följd av år har präglats av osund konkurrens, där skattefusk, svartarbete och olika former av trixande med personalens arbetsvillkor lett till konkurrensfördelar i upphandlingar. En mängd olika åtgärder har vidtagits för att stävja den här typen av avarter, men det var länge olagligt utifrån EU-direktiv att ställa krav på villkor motsvarande dem i branschernas kollektivavtal. För några år sedan ändrades dock EU-direktiven och sedan dess har det pågått en process för att uppdatera svensk lagstiftning utifrån de nya möjligheterna.

För Kristdemokraterna har en grundpelare sedan gammalt varit strävan mot en social marknadsekonomi. En socialistisk ekonomi är till sin natur ekonomiskt ineffektiv och håller tillbaka människors innovativa och entreprenöriella strävanden men en rövarkapitalism sviker den lilla människan och utsätter hela samhället för destruktiv social oro. Det måste finnas en klok medelväg, där entreprenörskraft och marknadsekonomi bygger ett tryggt och långsiktigt hållbart samhälle – social marknadsekonomi, den väg som gjorde att Tyskland under kristdemokratisk ledning kunde gå från att vara ett utbombat land efter andra världskriget till att bli Europas ledande ekonomi.

Regeringen lade förra året fram ett förslag till ny lagstiftning som de trodde att de skulle få igenom med stöd av Sverigedemokraterna. Som tur var sade inte bara Alliansen utan även Sverigedemokraterna nej till de förslagen, som hade inneburit stora problem för många mindre företag att delta i upphandlingar och kanske också orimligt mycket makt åt de fackliga organisationerna. När regeringen till sist surat färdigt efter nederlaget och började samtala med Allianspartierna var man mer villiga att lyssna på de kristdemokratiska invändningarna och det nya förslag som presenteras är i mitt tycke klokt och balanserat. Där undantas tvåtredjedelar av alla offentliga upphandlingar för att de faktiskt är så små att det inte är rimligt att ställa den här typen av krav, vilket gör att de upphandlingar där små- och mikroföretag där det i stort sett bara är familjemedlemmar som jobbar deltar är undantagna redan av det skälet. Därutöver undantas upphandlingar i branscher där det inte är några problem med arbetsvillkor. Dessutom ska kravet enbart gälla kollektivavtalens hårda kärna – lön, arbetstider, semester – inte alla de andra villkoren och reglerna som också kan vävas in i avtalen. Kvar blir de upphandlingar där det faktiskt finns anledning att befara social dumpning, till exempel taxi, städning och distribution, och de frågor som är absolut viktigast.

Det är ingen hemlighet att jag och Kristdemokraterna länge jobbat för att ställa den här typen av krav i olika riskupphandlingar. När jag var ordförande i Äldreomsorgsnämnden i Huddinge ställde vi krav på villkor motsvarande kollektivavtal i den första hemtjänstupphandlingen enligt Lagen om Valfrihetssystem, men fick senare ändra det pga nya rättsfall. När jag var ordförande i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen i landstinget drev jag att landstinget skulle ställa sådana krav i färdtjänstupphandlingar. Nu blir det inte längre en fråga som man behöver driva utan ett krav i lagstiftningen. Det välkomnar jag. Jag välkomnar också att Upphandlingsmyndigheten ska få i uppdrag att informera om vilka villkor som gäller i olika kollektivavtal, så att inte anbudsgivare eller upphandlande myndigheter ska vara beroende av uppgifter från marknadens parter för att få reda på detta.

Sammantaget kommer det här att innebära mer ordning och reda och konkurrens på lika villkor i svenska upphandlingar. Det är bra, för vårt land och våra företag gynnas av goda förutsättningar att göra goda upphandlingar.

Vinter-OS i Flottsbro?

Idag presenterade Stockholms stad sin utredning om en ansökan om att arrangera vinter-OS år 2026. Tanken är att nästan alla grenar ska vara förlagda till Stockholms-området och att man i första hand ska använda befintliga anläggningar: Friends Arena, Tele2 Arena, Globen, Stockholms stadion, Hammarbybacken och Flottsbro…

De alpina grenar som kräver långa backar ska förläggas till Åre. Var backhoppningen ska genomföras återstår att komma fram till.

För Huddinges del är det förstås planerna på att använda Flottsbro som är det mest intressanta. Flottsbro är idag Stockholmsområdets högsta och bästa backe för utförsåkning så det är naturligt att arrangörerna vill använda Flottsbro. Enligt nyhetsrapporterna är det puckelpist och snowboardens parallellstorslalom som framför allt är aktuella, men det skulle möjligtvis kunna handla om även andra grenar.

Men för att OS-tävlingar ska vara möjliga att genomföra krävs rejäla satsningar. Backen skulle behöva bli ännu högre än idag. Utredarna har funderat på möjligheten att höja backen antingen med hjälp av en stålkonstruktion eller med stora mängder schaktmassor. Men det finns ett uppenbart problem: hur ska de kunna transporteras dit? Flottsbro är på många sätt en jättefin anläggning, men enda vägen dit går just nu på en smal och slingrig väg genom en stor begravningsplats från en Glömstaväg med ständig trafikinfarkt. Tänk er att försöka köra in hundratals långtradare med sprängsten och grus den vägen varje dag… Nej, det håller inte. Ska Flottsbro bli aktuellt måste nya, smarta transportlösningar hittas och mängden vägtransporter måste minimeras.

Till själva de olympiska spelen är det förstås också oerhört viktigt att Tvärförbindelse Södertörn och Spårväg syd är på plats. Idag är tidsplanen den att båda projekten förväntas vara klara ungefär i de krokarna, men är det något som vi i Huddinge har lärt oss är det att Trafikverkets och landstingets tidsprognoser är tänjbara – vanligtvis i fel riktning. Ska OS-grenar kunna avgöras i Flottsbro vintern 2026 måste det gå åt andra hållet, projekten måste bli färdiga tidigare än planerat.

Det som vi i Huddinge måste göra nu är att ta fram en långsiktig plan för vad vi vill med Flottsbro. Hur ska anläggningen utvecklas för att vara en attraktiv del i framtidens fritidsutbud i Stockholmsregionen? Hur behöver erbjudandet utvecklas för att anläggningens ekonomi ska gå ihop framöver, speciellt i ljuset av de klimatförändringar vi ser som gör att scenariot med långa, snörika vintersäsonger inte ter sig så realistisk just nu (om inte förre vicepresidenten Al Gore får rätt i sina spådomar om att den smältande grönlandsisen skulle medföra en ny istid, och då har Sverige helt andra problem att ta itu med…) En affärsplan för Flottsbro är alltså steg 1 i bedömningen av en eventuell Huddinge-medverkan i Stockholms OS-ansökan – naturligtvis med utgångspunkten och kravet att Huddinges skattebetalare inte ska behöva bidra till evenemangets finansiering.

Pisa och den svenska skolans utmaningar

En gång i tiden associerades ordet "Pisa" med en söt liten stad i det italienska landskapet Toscana, belägen vid floden Arnos utlopp i Medelhavet. Staden var en gång i tiden en mäktig handelsstad varifrån skeppen for över hela den då kända världen och dess makt och välstånd manifesterades i en mäktig domkyrka, vars klocktorn dessvärre haft lite svårt att hålla sig upprätt. Som den banbrytande fysikern och astronomen Galileo Galileis hemstad har Pisa även för evigt skrivit in sig i vetenskapshistorien.


Men nu för tiden associerar nog de flesta svenskar som intresserar sig för aktuella frågor "Pisa" först och främst med PISA-undersökningen, vilket är en förkortning för Programme for International Student Assessment. Undersökningen genomförs vart tredje år i hela den industrialiserade världen (OECD-länderna) och mäter elevernas läsförståelse samt matematik- och naturvetenskapskunskaper.


Jag vet inte hur välkänd PISA-undersökningen är i andra länder, men i Sverige har den i takt med vikande resultat för de svenska eleverna blivit en del av allmänbildningen. Därför var det veckor av otåligt väntande innan den senaste undersökningen presenterades och, förstås, otaliga artiklar och inslag i alla nyhetsmedier.


Nu var ju resultatet positivt, som ni säkert redan vet. Trenden med kraftiga fall från mätning till mätning har avbrutits och istället ersatts med en uppgång ungefär till den nivå som svenska elever hade i undersökningen 2009. Men om man jämför resultaten med tidigare svenska resultat så är de fortfarande betydligt sämre idag. Läsförståelse har mätts sedan år 2000, då eleverna presterade ett resultat på 516 jämfört med 500 i den nya undersökningen. Matematikresultatet blev nu 494 poäng, jämfört med 510 när den första undersökningen gjordes år 2003. Naturvetenskapsresultatet blev nu 493 poäng, jämfört med 503 poäng när undersökningen gjordes för första gången år 2006.


Och jämför man svenska elever med de bästa i världen och bästa i Europa så kan man konstatera att den svenska skolan fortfarande har en lång väg att gå. Inom naturvetenskap presterade Singapore bäst med 556 poäng, följt av Japan (538) och Estland (534). Bäste nordiska land blev Finland med 531 poäng. Sveriges resultat, 493 poäng, låg på genomsnittet inom OECD.


Även när det gäller läsförståelse lyckades Singapore bäst med 535 poäng, före Hongkong och Canada med 527 poäng och Finland med 526. Här lyckades dock Sverige med sina 500 poäng kravla sig upp över OECD-genomsnittet, som vi för tre år sedan halkade under.


Singapore lyckades även bäst när det gäller matematik med 564 poäng, att jämföra med Sveriges 494 och OECD-genomsnittet 490. Här följs Singapore av en rad andra asiatiska länder (Hongkong, Taiwan, Japan, Sydkorea) medan Schweiz blev bästa europeiska land med 521 poäng och Danmark och Finland delade den nordiska förstaplatsen med 511 poäng var.


Vi ska alltså glädjas över att de svenska resultaten blivit bättre - men vi bör rimligen fortsätta oroa oss för att skolresultaten inte är bra nog.


Att vända utvecklingen tar tid. Jag brukar säga att allt jag är riktigt bra på lärde jag mig i förskoleåldern: läsa, skriva och räkna. Jag har naturligtvis blivit bättre på det under åren, men det är de basala färdigheter som jag tillgodogjorde mig som litet barn som är grunden för allt det som jag lärt mig sedan dess. I mitt fall rörde det sig inte om någon organiserad pedagogisk insats utan en dag skrev jag till mina föräldrars förvåning ned vilka djur som uppträdde i en cirkusföreställning som jag satt och såg på TV. Då visste jag och resten av familjen att jag kunde skriva. Men läs- och skrivkunnigheten var en naturlig följd av att jag växte upp i ett hem fullt av böcker - både för barn och vuxna - och med föräldrar som tyckte att det var viktigt att läsa högt för sina barn. Det är en ynnest som jag önskar alla barn.


Om föräldrarna var viktiga när jag växte upp på 70-talet, så är de inte mindre viktiga idag. En bra, trygg hemmiljö och en familj som både bryr sig om barnen och uppmuntrar dem till studier är viktiga faktorer för framgång oavsett om vi talar om Sverige eller Singapore. Men skolan har också ett kompensatoriskt uppdrag - även barn från familjer med mindre kulturellt, socialt eller ekonomiskt kapital måste ges goda möjligheter att lyckas i skolan. Här ser vi dessvärre att klyftorna fortsätter att öka i Sverige. Dagens skola förmår enligt PISA-undersökningen i mindre utsträckning än tidigare att lyfta elever med lägre utbildningsbakgrund till goda resultat.


Det är naturligtvis allvarligt - ett hot mot vårt lands framtida konkurrenskraft men framför allt ett hot mot den högst rimliga drömmen att Sverige ska vara ett land där vem som helst kan lyckas om man bara lägger manken till. Jag tror inte att det är läge att dra några förhastade slutsatser utan vi - politiker, pedagoger, forskare - måste noga analysera vilka orsakssamband det är som leder till att vi lyckas eller misslyckas på området. Beror det på vilken kommun man bor i, som tidigare utbildningsminister Jan Björklund hävdar när han kräver ett förstatligande av skolan? Beror det på vem som är huvudman för skolan, som en del rödgröna företrädare hävdar när de vill förbjuda vinstdrivande företag i skolan? Beror det på en pedagogik som lägger alltför stort ansvar på barn som inte är mogna att ta det utan föräldrar som driver på? Beror det på en för stor betoning på läxor, som barn i de mest utsatta miljöerna har svårt att göra på grund av trångboddhet och kaos i hemmiljön? Beror det på att skillnaderna mellan familjerna har ökat dramatiskt jämfört med det förhållandevis homogena Sverige som fanns för några decennier sedan? Eller finns det helt andra skäl? Även om jag kan ha mina hypoteser så tror jag att det behövs mer forskning på området och inte minst en skolkultur där benchmarking och tillämpning av best practice inom pedagogiken är en självklarhet.


Det betyder inte att vi ska riva upp den svenska skolan igen. Tvärtom. Det finns en trötthet på stora reformer och jag tror att det är viktigt att vi nu håller i de förändringar som gjordes under Allians-regeringens tid vid makten. Istället bör fokus ligga på mindre justeringar. Det har skett en stor omläggning av lärarutbildningen, men vi behöver fortsätta reformerna på området så att lärarutbildningen blir mer likvärdig: det ska vara hög kvalitet oavsett vilken högskola man utbildar sig på. Med den brist på lärare vi ser ut att få om några år, har vi definitivt inte råd med undermåliga utbildningar utan det ska vara status att utbilda sig till lärare. Även på andra sätt behöver vi fortsätta höja lärarnas status och ge dem möjligheter att verkligen vara lärare, till exempel med hjälp av lärarassistenter som kan ta hand om en hel del av det administrativa som det egentligen inte behövs en utbildad pedagog för att sköta. Lärarna ska också ha mandat att skapa ordning och reda i klassrummen. Arbetsro i klassrummen är en nyckel för att göra att läxor mindre nödvändiga och därmed kanske förbättra resultaten för elever med mindre socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, och skulle kanske också bidra till att pojkar lyckades bättre i skolan.


Mer om Kristdemokraternas svar på utmaningarna i PISA-undersökningen kan du läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/a/K4qnX/bra-start--men-vi-har-lang-vag-kvar

Låt den gyllene regeln göra avtryck i debatten

Kommunikatören Delmon Haffos famösa testsändning i Moderaternas webb-TV-kanal där han kallade den socialdemokratiska socialförsäkringsministern för "hora" har lett till tumult i det politiska Sverige. Vad jag förstår har Haffo själv fått sparken, hans chef omplacerats och flera av hans skrattande kollegor blivit av med jobbet eller på annat sätt bestraffats av sitt parti. Haffo själv har som sig bör förstås bett om ursäkt.

 

I en debatt i SVT:s Agenda diskuterade riksdagsledamöterna Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S) det inträffade och var rörande överens om att man inte på nätet ska häva ur sig saker som man inte skulle kunna säga ansikte mot ansikte. Utan tvekan en god princip, men knappast en fullgod sådan. För även om Hanif Bali och Veronica Palm förhoppningsvis har spärrar för vad de säger till varandra, kan vi inte utgå från att alla har det. Delmon Haffos oursäktliga språkbruk kommer inte bara ur näthatets troll utan också ur det språkbruk som vi varje dag möter till exempel bland ungdomar i förorter som den där jag bor. Samma ton och ibland ännu värre hör man också bland stå-upp-komiker som når ut till en bred publik.

 

Så istället för att nöja sig med att bara säga saker i sociala medier som man skulle kunna säga ansikte mot ansikte, vad sägs om att försöka behandla alla andra människor med respekt? En gammal tumregel som håller än är den gyllene regeln om att göra mot andra som man skulle vilja att andra gjorde mot en själv. Inte fara med osanning. Inte avsiktligt missförstå. Inte använda glåpord som "hora" eller "husneger". Inte anspela på våld eller sexuella övergrepp mot sina motståndare. Istället för att låta näthat och skolgårdsmobbning infiltrera det offentliga samtalet skulle vi då kanske få en offentlig samtalston av respekt som ger avtryck även i ungdomars vardag. Ebba Busch Thors och Kristdemokraternas förslag mot näthat är ett viktigt åtgärdspaket för att trenden ska vändas, men samtal om goda värderingar bör hela tiden finnas levande på agendan för att ge svenska ungdomar en tryggare vardag.

Så ska Huddinge utvecklas som konstkommun

Nyligen behandlade kommunfullmäktige ett medborgarförslag om att en procent av budgeten i alla kommunens ny-,  om- och tillbyggnationer ska användas till konstnärlig gestaltning. Medborgarförslaget kom från Huddingekonstnären Gun Lindblad, som bland annat gjort utsmyckningen på Trångsunds station.

Jag håller med Gun om att den konstnärliga utsmyckningen av offentliga byggnader och annan infrastruktur är väldigt viktig. Precis som jag och väldigt många andra konstälskare har vallfärdat till Hadassahsjukhuset utanför Jerusalem för att se Chagalls fantastiska glaspaneler, hoppas jag att framtida konstälskare kommer att söka sig till Kästa förskola och skola i Flemingsberg för att se den mångsidige brittiske konstnären Brian Enos konstinstallation "77 million paintings for Kästa school".

Mer tveksam är jag till tanken att sätta ett mål för hur mycket pengar som ska spenderas på den konstnärliga utsmyckningen eller att det skulle kopplas till alla projekt. Som medborgare, skattebetalare och konstälskare tycker jag att det är mycket viktigare att fokusera på vad vi får ut av pengarna. Kanske är det bättre att satsa på en Calatrava-skulptur i Kungens kurva eller en muralmålning av en nutida Basqiuat i Flemingsberg snarare än att i varje enskilt byggprojekt köpa in konst av mer medioker kvalitet. Kanske är det bättre att satsa på en skulpturpark vid Fullersta gård istället för att köpa in dyr offentlig konst varje gång en förskola ska byggas om.

Huddinge behöver utvecklas som konst- och kulturkommun. Vi ska inte bygga själlösa förorter utan levande, dynamiska samhällen och där är konsten en viktig del. Att Operan och Dramaten överväger att öppna en ny scen i kommunen och Stockholms Musikpedagogiska Institut etablerar sig på campus i Flemingsberg är viktiga steg på vägen. Däremot är det inte rätt väg att sätta upp mål för hur mycket vi ska spendera utan vi bör istället sätta upp mål för vilka kvaliteter vi vill uppnå.

Nu startar vi en ny podcast om trafik!

Trafikfrågor är spännande. Resor präglar vår vardag och möjliggör våra liv. Eller försvårar våra liv, när de inte fungerar som de ska. Det här är saker som är värda att prata om. Hur ska framtidens kollektivtrafik se ut? Vilken roll kommer bilen att ha? Vem ska betala?

Därför har vi nu startat en ny podcast från Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting. Namnet på podcasten är "Trafik-Kalle", vilket i mina öron låter litet självcentrerat men jag vill försäkra att podden naturligtvis inte bara kommer att handla om mig och vad jag tycker och tänker om trafiken utan vi för bredare samtal kring de här viktiga frågorna och ser fram emot att i kommande avsnitt ha ett antal spännande gäster som kan bidra till att belysa frågorna ur olika perspektiv.

Läs gärna mer om podden på KD Stockholms hemsida: http://stockholm.kristdemokraterna.se/kd-startar-sveriges-forsta-breda-podcast-om-trafik/

Självkörande elbilar - ett komplement till kollektivtrafiken!

Vi som läser Svenska Dagbladet möttes i morse av den braskande rubriken "Elbilar kan slå ut kollektivtrafiken". Det är Alex Bergström, oppositionsråd i Västra Götalandsregionen, som i en debattartikel menar att det i framtiden kommer att bli så billigt att äga och köra elbil att kollektivtrafiken riskerar att inte bli konkurrenskraftig. 

Alex Bergström är någonting spännande på spåren i sin artikel när han talar om att kollektivtrafiken behöver utvecklas för att vara attraktiv i framtiden, men jag menar att han missar målet helt när han påstår att framgångarna för elbilar hotar resandet med kollektivtrafik. Dels för att hans kalkyl om låga framtida kostnader troligtvis inte stämmer, men också för att det redan idag finns andra skäl än ekonomin till att folk - åtminstone i Stockholmsregionen - väljer SL istället för bilen.

Framtiden är full av utmaningar för transportsystemet i stort, men elbilen är snarare en möjlighet än ett hot. Vi löser inte trängselproblemen i storstäderna genom att gå över från konventionella bilar till elbilar. I detta har Alex Bergström naturligtvis rätt. För att minska trängseln behöver vi utveckla andra system, till exempel smarta trängselavgifter och effektiv kollektivtrafik.

Men elmotorer är bara halva revolutionen. Självkörande bilar är den andra halvan. Medan den som bara har behov att röra sig inne i en stad många gånger kan ta sig i princip vart som helst med kollektiva färdmedel är det svårare att skapa en konkurrenskraftig kollektivtrafik i ytterstädernas villaområden och på landsbygden. Självkörande elbilar kommer i framtiden på ett smart sätt att kunna avlasta och komplettera kollektivtrafiken i trafiksystemets utkanter.

Flera av de trafikpolitiska utmaningar som ger oss mest huvudbry i dag kommer att kunna bli avhjälpta av framtidens självkörande elbilar. Infartsparkeringar kommer till exempel inte längre behöva ligga precis intill stationerna eftersom bilen själv kan åka och parkera lite längre bort när resenären blivit avsläppt - eller varför inte hjälpa en annan resenär medan ägaren är på jobbet? Tillsammans med bilpoolslösningar, taxi och smarta hyrbilslösningar finns det kanske ingen anledning att äga en egen bil i framtiden.

Fokus för den moderna trafikpolitiken måste hela tiden vara att skapa möjligheter för alla slags resenärer, inte bara ”pendlare A”, som tar sig från punkt a till punkt b och tillbaka varje vardag. Det behövs lösningar för den som har svårt att röra sig på egen hand och för den med oregelbundna resmönster. Det behövs också tillräcklig flexibilitet för familjer att på ett smidigt sätt lösa sina livspussel. I detta kommer kollektivtrafiken även framgent att ha en viktig roll – inte trots, utan tillsammans med självkörande elbilar.