Rätt agenda i Bryssel

Mindre än 36 timmar kvar innan vallokalerna stänger. De senaste veckorna har jag varit ute i olika sammanhang och pratat med folk och berättat om Kristdemokraternas kandidater och vad vi tror är rätt agenda i Bryssel - i valstugor, vid bokbord, vid pendeltågsstationer, på möten och i debatter. Överlag har det varit en positiv stämning. Våra toppkandidater Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor har tagits emot med stor entusiasm och många berättar att de redan röstat på oss - och opinionsmätningarna visar att två mandat plötsligt inte är så väldigt långt borta, fastän media bara för någon månad sedan tävlade i att räkna ut oss.

Rätt agenda i Bryssel, det handlar om ett EU som är starkt där det behöver vara starkt - i försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter, i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten, i arbetet med att riva gränshinder och öka frihandeln, i insatserna för att avvärja klimat- och miljöhot. Men det handlar också om ett EU som inte lägger sig i sånt som bäst bestäms på nationell eller kommunal nivå eller i den egna familjen. Med ett nej till EU-skatter och bättre möjligheter för medlemsländerna att säga nej till att det ska införas gemensam EU-lagstiftning på nya områden.

Vill man vara EU-vän måste man våga vara EU-kritiker. Ett EU som lägger sig i för mycket kommer att lyckas med för litet.

Om någon vill prata EU-frågor med mig inför valet på söndag (eller för all del kommun- eller landstingsfrågor) så finns jag i Sjödalsparken i Huddinge fram till klockan 16 i eftermiddag. Välkommen till Kristdemokraternas monter om du har vägarna förbi, och så kan du passa på att lyssna på Huddinge Jazz och Blues som också pågår för fullt i parken.

Lättare få ihop livet med internet i kollektivtrafiken

En attraktiv kollektivtrafik handlar inte bara om att resenären ska ta sig från punkt A till punkt B. Hon ska också göra det utan att förlora en massa tid. Då går det lättare att få ihop livet.

Därför gick vi kristdemokrater igår ut med nyheten att vi vill att SL erbjuder trådlös bredbandsuppkoppling (wi-fi) i kollektivtrafiken. Genom att göra det lättare för resenärerna att använda internet till att arbeta eller uträtta ärenden medan de reser blir tiden ombord på tåget eller bussen inte förlorad tid utan väl använd. Att kunna jobba medan man reser är en jätteviktig konkurrensfördel för kollektivtrafiken jämfört med att köra bil. Vill vi vinna över bilister måste vi bli bra på att erbjuda den typen av bonusar till resenärerna.

I Östermalmsnytt med flera lokaltidningar finns en bra artikel i ämnet där jag intervjuas. Även Metro tar upp frågan i en större artikel om den uppgradering av de modernare tunnelbanevagnarna (C20) som vi på tisdag fattar beslut om och planerar att successivt genomföra fram till år 2020.

Precis som Metro nämner finns det mycket positivt med den planerade renoveringen av tunnelbanevagnarna: Genom en ny möblering får debättre utrymmen för barnvagnar och rullstolar och det kommer också bli möjligt att ta sig med rullstol mellan de olika dörrparen i tågen, vilket är viktigt både ur tillgänglighets- och säkerhetssynpunkt. Den nya möbleringen gör också att de i rusningstid kommer att kunna ta betydligt fler passagerare än idag - vilket behövs, som alla som försökt ta sig ombord vid till exempel Skanstull eller Tekniska Högskolan i morgonrusningen kan vittna om. Dessutom kommer tågen att utrustas med alkolås för förarna, vilket blev en stor nyhet som även uppmärksammades i internationell media förra året.

Om vi kristdemokrater får som vi vill och Stockholms kollektivtrafik utrustas med gratis internet så kommer det däremot inte bli någon internationell nyhet. På det här området finns det många städer i världen som ligger före oss, till exempel Malmö. Men att vi inte är först är förstås inget skäl att säga nej. Stockholm behöver på olika sätt utvecklas för att fortsätta vara en attraktiv IT-metropol. Internet i kollektivtrafiken kan vara en liten men symboliskt viktig del i detta - och ett viktigt bidrag i kampen för att göra det lättare för regionens invånare att få ihop livet.

Ta ställning för Ukraina, fred, frihet och demokrati!

Varje måndag kl 12 samlas Måndagsrörelsen till ett möte på Norrmalmstorg i Stockholm, en protest mot Rysslands krig mot Ukraina. Jag har varit med ett par av de sju gånger manifestationerna hållits i vår, men har oftast svårt att vara med på grund av arbetsluncher just på måndagar. Idag är det dock annandag påsk och allmän helgdag, så inga jobbmöten pockade på min uppmärksamhet, så jag åkte in för att lyssna på Litauens ambassadör och visa mitt stöd för det ukrainska folket.

Litauens ambassadör Eitvydas Bajarunas talar på
Norrmalmstorg i Stockholm.

Eitvydas Bajarunas talade om vilken betydelse måndagsrörelsen 1991 till stöd för de baltiska ländernas självständighet hade haft för honom och hans land och hur han som nyutnämnd ambassadör hade kommit till detta torg för att minnas det svenska folkets viktiga stöd. Det värmde inte minst oss som stod där och protesterade på den tiden, för 23 år sedan.

Nu handlar det om Ukrainas folk och Ukrainas rätt att forma sin egen framtid. Det handlar om fred, frihet och demokrati. Mot detta står samma imperialism nu som då. Visserligen har namnen på såväl personer som stater bytts ut, men krafterna och hoten är desamma.

Jag hade förstås - som alla andra - hoppats att förra veckans Geneve-avtal skulle förverkligas och ordningen återställas åtminstone i Donbass-regionen. Tyvärr verkar dock inte avtal som Ryssland skriver under vara värda ens pappret de är skrivna på. Hittills finns inga tecken på att Putin ska infria några löften om att utrymma de ockuperade myndighetsbyggnaderna i Donetsk och omgivande städer.

Kanske ska man inte vara överraskad. Vladimir Putin har ju själv erkänt att han blåljög angående den ryska invasionen av Krim när han hävdade att det handlade om lokala medborgare som agerade. Och ljög han då utan att det drabbade honom på något sätt så lär han fortsätta ljuga - och fortsätta invadera och ockupera grannländerna när han finner det lämpligt.

Världssamfundet, Europeiska Unionen och Sverige måste vara oerhört tydliga i sitt fördömande av den ryska aggressionen. Det duger inte att som de socialistiska och vänsterpartistiska partierna i EU-parlamentet sväva på målet eller rikta kritiken någon annanstans. Imperialismen måste stoppas. De fria folken måste stödjas.

Europeiska Unionen måste slå till mot Putin och hans oligarker där det känns värst. I plånboken. Utvecklingen visar hur Ryssland gång på gång använder sina olje- och gastillgångar som ett vapen mot grannländerna. Dessvärre gäller det inte bara de före detta sovjetstaterna utan också Tyskland har gjort sig beroende av den ryska gasen, inte minst tack vare Putins gode vän, den socialdemokratiske tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder. Den som är beroende vågar inte vara tydlig, det ser vi nu. Tyskland har svårare än många andra länder att tydligt agera mot den ryska aggressionen.

Även om den ekonomiska politiken är huvudinstrumentet, är det helt uppenbart att det också behövs ett omtag i försvarspolitiken. En aggressiv rysk imperialism ställer allt på ända i en tid då cyberhot och terrorism uppfattats som de stora - kanske enda? - hoten. Vi behöver en försvarsmakt som också kan försvara svenskt territorium och stödja våra grannländer, det är helt uppenbart. Det kräver nya satsningar och kanske också ett svenskt NATO-medlemsskap. 

För i kampen mellan å ena sidan fred, frihet och demokrati och å andra sidan Putins Ryssland finns det inget utrymme för en anständig neutralitet. Vi måste ta ställning. Och jag vet vilken ställning jag tycker att vi måste ta. Visa att du tar ställning, du också. Varje måndag kl 12 på Norrmalmstorg.

I mina drömmars stad finns ingen hemlöshet

För några veckor sedan kom jag i samspråk med en ung kvinna som relativt nyligen flyttat till Stockholm från en mindre mellansvensk stad. Hon berättade om sin svåra första tid i den stora staden, inneboende hos en elak dam som hotade att kasta ut henne om hon inte lagade middag åt damen varje kväll. Kanske borde jag ha frågat hur det kom sig att hon hade flyttat till Stockholm, trots att hon till en början varken hade bostad, jobb eller utbildningsplats. Jag gjorde inte det. Jag vet att staden har sin lockelse, nu precis som under det 1860-tal som Per Anders Fogelström beskrev i Mina drömmars stad.

Några månader tidigare fick jag en sen kväll ett samtal från en flyktigt bekant som var i desperat behov av hjälp. Hon och hennes vuxne son hade hamnat i en desperat situation. Deras hyresvärd hade i berusat tillstånd hotat henne till livet. Nu var han inplockad av polisen, men hon och sonen insåg att de för sin egen säkerhet behövde vara borta innan han släpptes igen. När jag kom till radhuset där de bodde insåg jag att där bodde inte bara hyresvärden och mina bekanta utan det var en annan familj som höll till i källaren. Som så ofta den senaste tiden påmindes jag återigen om situationen som mötte Henning i Fogelströms roman.

Hemlösheten har många ansikten. Ofta tänker man kanske i första hand på uteliggarna, men de är en förhållandevis liten grupp, som på grund av tak-över-huvudet-garantier och liknande minskat från ungefär 1000 personer år 2006 till cirka 300 personer i maj 2011. Eller så tänker man på de tiggande EU-migranter som de senaste åren kommit till Sverige och ibland bosatt sig i provisoriska tältläger i städernas utkanter (eller, som i Borås, i stadsparken mitt i stan).

Men problemet är mycket mer mångfacetterat än så. Många är de som flyttar runt mellan tillfälliga lösningar, sover på en soffa här eller madrass där. Studenter och nyanlända invandrare är två av de grupper som man oftast hör talas om, men där finns förstås också såväl personer med missbruk eller psykiska problem som gör att de har svårt att hantera strukturerna kring ett eget boende som personer som till exempel på grund av en trasslig och hastig separation plötsligt står utan boende. De flesta kan på ett eller annat sätt lösa det på egen hand, men i bland hamnar problemet av ett eller annat skäl hos det offentliga, till exempel kommunens socialnämnd.

Michael Anefur pratar om hemlöshet.

I förra veckan var jag på ett väldigt intressant seminarium med statens hemlöshetssamordnare Michael Anefur (som även står på tredje plats på Kristdemokraternas valsedel till Europaparlamentet). Han konstaterade bland annat att hemlöshet inte i första hand är en socialnämndsfråga utan i stor utsträckning handlar om andra saker.

Ska vi kunna lösa problemen med hemlöshet måste vi komma till rätta med bostadsbristen. Under de senaste decennierna har det byggts väldigt mycket mindre i Sverige än i andra jämförbara länder. Bostadsminister Stefan Attefall (KD) har inlett ett intensivt arbete med att komma till rätta med alla de hinder som motverkar bostadsbyggandet. Han har tillsatt en mängd utredningar som ska komma med förslag på en rad olika områden, och i vissa fall håller förslagen redan på att bli verklighet, till exempel de så kallade Attefallhusen, som får byggas utan att man behöver söka bygglov och (till skillnad från friggebodarna) får vara utrustade med kök och toalett.

Attefallhusen kommer naturligtvis inte att vara hela lösningen, men kan bidra med snabba och billiga nytillskott. Viktigare tror jag dock är snabbare planprocesser med färre instanser att överklaga till, enklare och mer enhetliga byggregler och bättre fungerande konkurrens på byggmarknaden. Det är inte rimligt att byggföretag kan ligga på färdigplanerad mark i decennier utan att komma till skott med byggandet, men sådant förekommer idag.

Men oavsett hur mycket som byggs så kommer det också att krävas att den som bor kan betala för sig. Även om byggpriserna förhoppningsvis kommer att sjunka en del när konkurrensen blir bättre, ska vi inte ha några illusioner om att nybyggda bostäder kommer att vara billiga - bara billigare än de är idag. Vill man bo måste man ha inkomster, för att få inkomster krävs det jobb. En jobbpolitik som gör att fler kan gå från utanförskap till arbete och där skattebördan inte blir för tuff i låga inkomstlägen är nödvändig. Jobbskatteavdragen har gynnat de som har låga inkomster, och de sänkta arbetsgivaravgifterna för olika grupper som ofta har svårt att komma in på arbetsmarknaden, har bidragit till att fler kommit i arbete. RUT- och ROT-avdragen har utvecklat nya marknader. Tillsammans har det gjort att den internationella lågkonjunkturen inte slagit lika hårt mot jobben i Sverige som i övriga Europa. När konjunkturen nu ser ut att vända är det viktigt att vi inte tar steg tillbaka utan fortsätter att föra en politik som bidrar till att skapa jobb och inkomster, snarare än att till exempel chockhöja arbetsgivaravgifterna för ungdomar som Socialdemokraterna och deras rödgröna vänner vill.

Det finns en del jobb där man klarar sig hyggligt utan utbildning, men den bistra sanningen är den att för de allra flesta arbeten behöver man idag en ordentlig utbildning. Det gör att även utbildningspolitiken blir en viktig pusselbit för att undvika hemlöshetsproblematiken. Svensk ekonomi behöver förstås de där välbetalda jobben i spjutspetsföretag i olika branscher, företag som kräver välutbildad personal. Men nästan oavsett vad du ska jobba med kommer du att behöva kunna läsa, skriva och räkna. Att många svenska ungdomar lämnar skolan utan att ens ha de mest basala färdigheterna för framtiden är skrämmande, för de här förmågorna kommer du att ha nytta av oavsett om du blir ingenjör, spärrvakt eller vårdbiträde. Utan de grundläggande kunskaper som skolan ska ge, är risken oerhört mycket större att du hamnar i utanförskap, både på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Duktiga lärare är alltså även en viktig ingrediens i kampen mot framtidens hemlöshet.

Bostadsbyggandet, jobben, skolan. Där finns de tre stora, långsiktiga utmaningarna för att motverka hemlöshet. Men i det korta perspektivet måste vi naturligtvis också jobba med konkreta lösningar som ofta berör socialtjänsten. Människor behöver tak över huvudet nu, och trygghet som gör att man kan ta itu med de olika, mer grundläggande problemen som gjort att man hamnat i den akuta situationen. Här ska vi se till att använda metoder som är beprövade och visat sig leda till goda resultat. Vi har en lång väg att gå innan bostadssituationen i Stockholm nått någon slags balans, men det ser nu äntligen ut som om bostadsbyggandet kommer igång på allvar och det är förstås en oerhört viktig faktor.

I mina drömmars stad finns ingen hemlöshet.

Låt inte MP och V bestämma över de äldres mat!

Hur mycket ska äldre få bestämma över sina egna liv? Det var kanske den viktigaste stridsfrågan vid dagens kommunfullmäktige.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet yrkade på att en köttfri dag i veckan skulle införas på alla kommunens äldreboenden. Det kanske låter klokt för en del. Ur miljösynpunkt borde vi svenskar, ja alla västerlänningar, äta mindre kött än man gör idag, säger de som är experter på klimat- och miljöfrågor.

Men kravet bygger på ett allvarligt tankefel. Det handlar i grunden om människosynen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet visar att de ser de som bor på äldreboenden som objekt, inte som tänkande, självständiga subjekt med rätt till självbestämmande.

Visst kan självbestämmandet på olika sätt begränsas av demenssjukdom och kroppslig svaghet. Men det rör sig ändå om en människa som är värd respekt och värdighet. Och om möjligheterna begränsas på andra områden blir rätten att äta den mat man gillar desto viktigare. Att efter mer än 90 års liv plötsligt inte få äta den mat man är van vid och uppskattar är inte bara förmynderi, det är ett helt oacceptabelt förmynderi.

Ännu mer absurt blir kravet när man samtidigt betänker att de äldre faktiskt betalar för sin mat - ganska mycket också. Att då inte ens få bestämma vad man vill äta blir direkt kränkande.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet visade ganska tydligt hur det rödgröna alternativet ser ut. Utrymmet för den enskilda människan är högst begränsat. Äldre människor blir redskap för att nå andra mål. 

Om bara ett halvår kan det vara den attityden som styr i landet och i Huddinge.

Mot det kan man ställa det långsiktiga arbete som vi påbörjade redan när jag var ordförande i äldreomsorgsnämnden under förra mandatperioden. Vi har satsat på att bygga tillagningskök på våra äldreboenden för att de äldre ska kunna få så god och näringsriktig mat som möjligt. Vi har satsat på ekologiska matvaror för att bra råvaror är grunden för god mat. Och vi har inte minst satsat på att öka valfriheten så att de som bor i de kommunala äldreboenden ska kunna få den mat som de tycker om - må det vara kött, fisk eller vegetariskt.

Varför? För att god mat är livskvalitet. Men också för att undernäring bland äldre är ett stort problem och det bästa sättet att lösa det är att erbjuda de äldre mat som de verkligen tycker om.

Ibland är det svårt att se exakt var politikens gränser går - men när någon vill begränsa vad de äldre får äta och inte äta, då vet vi helt säkert att den gränsen är passerad. Vill vi ha en värdig äldreomsorg måste vi lära oss att respektera de äldres matvanor. Inga experiment med våra 90-plussare utan ge dem vad de vill ha! 

Praktiska tunnelbanebyggarerfarenheter

För några månader sedan slöts en överenskommelse mellan regeringen, det alliansstyrda landstinget och fyra alliansstyrda kommuner om en utbyggnad av Stockholms tunnelbana. 25 kilometer nytt spår och nio nya stationer till en kostnad av cirka 25,7 miljarder kronor, uppdelat på staten, landstinget, kommunerna och höjda och utvecklade trängselskatter. Ett jättepaket och en historisk satsning i en region där tunnelbanan inte byggts ut på två decennier, och i den omgången endast med en enda station (Skarpnäck).

Men historiska satsningar finns bara på pappret tills de förverkligats. Nu börjar det verkliga arbetet. De senaste dagarna har jag tillsammans med en grupp landstingsråd och några ansvariga tjänstemän varit på studieresa till Helsingfors och Barcelona för att studera problem och lösningar vid aktuella utbyggnader och uppgraderingar av tunnelbanenäten – en intensiv och oerhört lärorik resa.

Ny station byggs vid Aaltouniversitetet i Esbo.

Helsingfors tunnelbanesystem är väldigt mycket mindre än Stockholms, men det finns ambitiösa planer på att utvidga nätet både till Esbo och Vanda, två relativt stora kommuner på ömse sidor om Helsingfors stad. Längst har arbetet kommit mot Esbo. Där är själva tunneln färdig för den första delen av utvidgningen, som precis som i Stockholm behöver korsa vatten i en lång bergtunnel. Vi fick möjlighet att promenera mellan två stationer under jorden och se hur arbetet pågick för fullt både i tunneln och på själva stationerna. Vi fick också väldigt öppenhjärtlig information om de olika problem som man hade stött på under arbetet, till exempel med signalsystemet som ska göra att tågen i framtiden ska kunna köras med automatisk drift istället för att som nu vara förarstyrda – det är uppenbart att signalsystemen är något av en akilleshäl vid moderna spårutbyggnader, vi i Stockholm har ju haft stora problem med det nya signalsystemet på Tvärbanan. Jag håller tummarna för att allting kommer att gå bra när röd linje och – i samband med tunnelbaneförlängningen – blå. Det gäller att lära av misstagen som såväl SL som andra kollektivtrafikaktörer gjort.



Massor av snabba hissar på Barcelonas djupast liggande
tunnelbanestation, Singuerlín.

I Barcelona finns ett betydligt mer vittomfattande tunnelbanesystem, men det vi var där för att titta på var framför allt de nybyggda L9- och L10-linjerna i stadens norra delar, som dels har automatisk drift, dels ligger väldigt djupt och därför har använt spännande hisslösningar istället för rulltrappor för att få upp passagerarna till ytan på många av stationerna. Barcelona var väldigt nöjda med hur deras förarlösa tunnelbanesystem fungerade (de har också ett stort antal förarstyrda tunnelbanelinjer och kan jämföra för- och nackdelar) och jag och, tror jag, mina resekamrater var mycket imponerade över hur smidigt och snabbt hissystemen fungerade för att få upp resenärerna från perrongerna. Här kan vi helt säkert dra lärdomar inför byggandet av våra nya stationer, som till exempel  stationen i Sofia som ju enligt nuvarande planer kan bli en av de djupast liggande tunnelbanestationerna i världen – eventuellt endast överträffad av tre stationer i Kiev, Pyongyang respektive Sankt Petersburg.

Ramon Malla, chef för Barcelonas automatiserade
tunnelbanelinjer, och jag på en perrong med plattformsdörrar.

Men vi fick också en del värdefulla lärdomar om hur viktigt det är att ha full finansiering redan innan man sätter igång ett projekt. I Barcelona har de nya linjerna inte så många resenärer idag, eftersom de inte har haft råd att öppna de viktigaste, centrala delarna av systemet. Tunnlarna är grävda och stationerna i stort sett klara, men man har inte råd att köra tågen och därför har inte trafiken startat. Också en viktig lärdom: Se till att ha ordning och reda i ekonomin. Det har ju under åren med Alliansstyre varit något av en paradgren, men det finns ju en uppenbar risk att vi efter valet ramlar tillbaka i en rödgrön röra – vilket jag tror vore väldigt olyckligt för stockholmare och svenskar i gemen men också för förverkligandet av konkreta projekt såsom viktiga trafikinvesteringar.

Jag hoppas att förvaltningen för utbyggnaden av tunnelbanan, vars viktigaste chefer var med på resan, kommer att få en flygande start och mycket nytta av det här studiebesöket. Förvaltningschefen berättade att de planerade för fortsatta kontakter med både Helsingfors och Barcelona för att få fördjupad information om fallgropar och goda exempel. Det tror jag behövs. Både tidsplan och budget är utmanande och det gäller att göra rätt saker i rätt tid.

Välkommen HS trygg tillvaro

Idag vill jag välkomna HS trygg tillvaro som ny hemtjänstutförare i Huddinge kommun. Vi i äldreomsorgsnämnden ställer tydliga krav på den som ska utföra hemtjänst i Huddinge, mer så än i de flesta andra kommuner. Istället för att bara kryssa i en ruta om att de till exempel har ett kvalitetsledningssystem i enlighet med de statliga kraven eller en rutin för Lex Sarah-anmälningar så ska de visa upp att de faktiskt uppfyller de krav som egentligen redan ställs i hela landet. Märkligt nog har det gjort vägen till att få bedriva hemtjänst i kommunen trång. Många bolag som bedriver verksamhet i andra kommuner visar sig helt enkelt vid en granskning inte kunna visa upp de verktyg som de enligt lagar och förordningar är skyldiga att använda.

Därför känns det väldigt glädjande när en utförare faktiskt passerar nålsögat. Idag har HS trygg tillvaro blivit godkända som ny utförare. Det är jag jätteglad över, och jag tror att den process bolaget gått igenom för att nå dit har bidragit till att den kvalitet och trygghet de kan erbjuda blir högre i alla kommuner där de är verksamma.

Utveckla vattenvägarna!

 

Stockholm en vacker vårdag. Solens strålar som möter det blå vattnet när man blickar ut från gångbron ut till Katarinahissen. På andra sidan vattnet ligger af Chapman förtöjd vid Skeppsholmen. Nere vid kajen i Gamla stan ligger Djurgårdsfärjan inne.

Det är svårt att inte älska Stockholm.

Den senaste veckan har jag bland annat träffat Strömmas VD ute på deras huvudkontor på Skeppsholmen. Strömma driver en stor mängd olika verksamheter inom turismsektorn i Stockholm, liksom i många andra nordiska städer. Sightseeingbåtar, hop-on-hop-off-bussar, skärgårdsturer, Birka- och Drottningsholmsbåtar och reguljärtrafik ut i skärgården med Cinderellabåtarna - bakom allt detta står Strömma. Rederiet har också, tillsammans med sin brittiska partner Serco, vunnit upphandlingen av Djurgårdsfärjorna. Därför var det väldigt spännande att prata med dem om hur vi kan utveckla turismen i Stockholm och göra skärgården mer attraktiv för besökare, men också om hur pendelbåtstrafiken kan bidra till att göra Stockholms kollektivtrafik smartare och smidigare.

Jag har också träffat ledningen på Stockholms Hamnar AB, ett kommunägt bolag som inte bara äger Värta-/Frihamnen och stora delar av Stockholms kajer utan också hamnarna i Kapellskär och Nynäshamn, inklusive den kommande containerhamnen i Norvik. Även där var turismen en viktig del av samtalen - färjor och kryssningsfartyg som lägger till i Stockholms hamnar tar ju med sig miljontals turister varje år, som bidrar till tillväxten och jobben i regionen. Men vi pratade förstås också om pendelbåtar och om godstrafiken och hur vi ska kunna få en ökad andel av godstrafiken att gå på järnväg.

I onsdags deltog jag i en paneldebatt arrangerad av Skärgårdsstiftelsen på Båtmässan i Älvsjö. Temat var Framtidens skärgård. Man kan skymta mig i bakgrunden i ABC:s reportage, men vill man veta vad jag sade bör man istället lyssna på Skärgårdsstiftelsens inspelning. Två viktiga teman var att jag och Kristdemokraterna vill utveckla skärgården och att man ska kunna åka även med länets kollektivtrafik på vattnet på sitt SL-kort.

En del av båttrafiken där detta redan är en verklighet är i pendelbåtstrafiken, som Sjövägen mellan Nybroplan och Frihamnen via Nacka och Lidingö. Sedan vi kristdemokrater drev igenom att denna trafik skulle inkluderas i SL-trafiken har antalet resande växt explosionsartat och vi hoppas förstås på motsvarande utveckling på Mälaren när vi inför nya pendelbåtslinjer där. I morgon fattar vi beslut om trafikplikt för två nya linjer, en på Riddarfjärden mellan Söder Mälarstrand, Kungsholmstorg och Klara Mälarstrand och en mellan Ulvsunda och Södersjukhuset med stopp bland annat i Alvik, Hornsberg och på Lilla Essingen längs vägen. Jag har berättat om linjerna i lokaltidningarna på Södermalm och Kungsholmen.

Stockholm hör samman med sina vatten. Mälaren och Saltsjön är tillgångar som turistattraktioner och smarta transportvägar. Vi måste bli bättre på att göra både skärgården och Mälarens attraktioner tillgängliga både för stockholmare och turister. Det har varit Kristdemokraternas målmedvetna strävan under de senaste mandatperioderna och det är frågor som vi kommer att fortsätta att driva även under nästa mandatperiod.