Snabba elkatamaraner framtidens pendelbåtar

Nästa sommar ska landstinget genomföra tester med snabbgående elkatamaraner på Mälaren och Saltsjön. Pendelbåtar är ett smart sätt att utveckla Stockholmstrafiken, det har vi bland annat visat med det lyckade försöket med pendelbåtslinjen "SjöVägen" mellan Nybrokajen och Frihamnen via Nacka och Lidingö, som vi kristdemokrater lyckats driva igenom och som nu är en permanent del av trafiksystemet i Stockholm. Vi har även drivit igenom att tre nya linjer ska startas på Mälaren, en triangellinje på Riddarfjärden, en linje mellan Solna strand och Södersjukhuset via bland annat Hornsberg och Alvik samt en linje mellan Ekerö och Gamla stan.

Men dagens pendelbåtstrafik har två handikapp: Båtarna är ganska långsamma, vilket gör att tidsvinsten inte blir alls lika stor som avståndet, och de flesta båtarna drivs med fossila bränslen, som vi ju gör vårt bästa att fasa ut ur kollektivtrafiken.

Därför är jag väldigt stolt över att presentera det försök som vi i Alliansen nu kommit överens om att genomföra nästa sommar: Landstinget ska testa en snabbgående elkatamaran som tagits fram i ett EU-projekt och nu tillverkas på ett varv i Baltikum. Båten är sedan tänkt att gå i reguljär trafik i Holland, men under ett antal sommarveckor ska vi testa den för att se hur det fungerar med hastigheter, vågsvall, buller, säkerhet och andra viktiga frågor.

Målet är att få undantag från de hastighetsbegränsningar som nu utgör ett black om foten för pendelbåtstrafik på längre sträckor. Med snabbgående elkatamaraner av den här typen, som tar cirka 90 passagerare plus en hel del cyklar, bedömer vi att restiden mellan Ekerö och Gamla stan skulle kunna halveras. Att ta båten skulle då gå betydligt snabbare än att åka med annan kollektivtrafik eller med egen bil.

Vi ser också att snabbkatamaraner skulle göra pendelbåtar till Vaxholm till ett väldigt attraktivt alternativ till dagens resa med buss och tunnelbana, som gör att väldigt många idag väljer bilen istället. Med en pendelbåt som snabbt tar resenärerna från Vaxholm till Strömkajen - med stopp vid Gåshaga brygga och Nacka strand på vägen - skulle kollektivtrafiken plötsligt bli förstahandsalternativet.

DN, Lidingösidan, NVP, Skärgårdsbryggan

Kollektivtrafiken behöver utvecklas med familjen i fokus

"Hur får du ihop det?" har vi kristdemokrater i olika sammanhang frågat de som bor i Sverige. Det är inte alldeles enkelt att få ihop livet för dagens svenskar och kanske allra minst för barnfamiljerna. En viktig del i lösningen för att få livspusslet att gå ihop är förstås just familjepolitiken, med föräldraförsäkring utan tvångskvotering, barnomsorg med många olika alternativ och fler beslut som flyttas från maktens korridorer till familjens köksbord.

Men allt handlar inte om familjepolitik. När man frågar en vanlig stockholmsfamilj hur man får ihop det, kommer svaret förmodligen också att handla om trafikfrågor. SL-trafiken har i första hand utgått ifrån arbetsresorna och när det gäller resor över tullsnittet till Stockholms innerstad så står SL för närmare 80 procent i rusningstid på morgonen. Men livet är ju mer än bara jobb och en vanlig förälder ska också försöka få ihop det med hämtning och lämning på förskola och skola och att handla och uträtta ärenden. Det verkliga resandet handlar inte om en lång resa från hemmet till stan och en likadan resa tillbaka igen, utan följer betydligt mer komplexa mönster. Inte minst gäller det många kvinnors resande.

Att SL-trafiken inte är anpassad till detta mönster leder antingen till mindre kvalitetstid med barnen eller till att föräldrarna väljer bilen istället för kollektivtrafiken. För oss kristdemokrater är det naturligtvis inte den väg vi vill gå, utan vi ser att man behöver utveckla kollektivtrafiken så att livspusselresorna fungerar bättre.

I veckans nummer av tidningen Kristdemokraten skriver jag en debattartikel på detta tema: http://stockholm.kristdemokraterna.se/dags-for-en-kollektivtrafik-som-hjalper-livspusslet/

Jag pekar i artikeln ut fyra viktiga punkter för ett SL-system som är bättre anpassat för livspusselresandet:

1. Utveckla nätet av lokal busstrafik. Ett nytt stomnät för busstrafiken ska vara basen, med utrymme för nytänkande när det gäller linjedragningar, turtäthet och även transportslag. Ibland kan faktiskt en linbana vara ett bättre alternativ än en busslinje!

2. Höj tillförlitligheten. Få saker är så frustrerande för livspusselresenärer som försenade bussar eller tåg som gör att man missar sin anslutning. Det är ju inte så att förskolepersonalen slänger ut ens barn på gatan om man kommer för sent, men... Förbättrat underhåll av spår och fordon samt fler kollektivtrafikkörfält och bättre signalprioritering så att bussarna inte blir stående i bilköer är viktiga prioriteringar.

3. Investera i effektiv kollektivtrafik. Inte minst i en stad som Stockholm, som varje år växer med 35-40.000 människor, finns det ett stort behov av utbyggnad av snabb kollektivtrafik med hög kapacitet - pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, pendelbåt och snabbussar, s.k. BRT, behöver byggas ut för att binda ihop regionen.

4. Bygg bättre knutpunkter. Det ska gå snabbt och smidigt att byta mellan olika trafikslag och linjer och det ska gå att uträtta ärenden på vägen. Själv brukar jag ganska ofta handla i den nya Coopbutiken i gången mellan tunnelbanan och pendeltåget på Centralen. Butiker, service, cykelparkering och infartsparkering för bil behöver finnas på bekvämt avstånd för kollektivtrafikanterna.

Det här är några av de åtgärder som vi vill genomföra för att få Stockholmsfamiljernas livspussel att fungera bättre. Det löser inte alla problem, men tillsammans med till exempel en kristdemokratisk familjepolitik kommer det att öka människors möjligheter att få ihop livet på ett bra sätt.

Stora och små spadtag

Det är högsäsong för första spadtag just nu. Stockholmsregionen växer väldigt fort och det behöver byggas väldigt mycket: Bostäder, vägar, spår, arbetsplatser, offentlig och kommersiell service. You name it, we need it... Vissa av byggprojekten är gigantiska, andra väldigt små, men tillsammans bidrar de till att Stockholm blir en stad som utvecklas och kan erbjuda fler människor spännande livsmöjligheter.

Första spadtagsselfie med Magnus Ramstrand (KD),
gruppledare i Sollentuna, vid Förbifart Stockholm i Häggvik.

Igår togs första spadtaget på Förbifart Stockholm, den nya motorväg som ska förbinda Häggvik i Sollentuna (där spadtaget togs) med Kungens kurva i Huddinge genom en lång tunnel under bland annat Ekerö. Det är ett av landets största byggprojekt och i spadtaget deltog en rad politiker: infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och kommunstyrelsens ordförande i de fem närmast berörda kommunerna, Sollentuna, Stockholm, Järfälla, Ekerö och Huddinge, idel moderater.

Jag säger "närmast berörda kommuner", för egentligen påverkas ju samtliga kommuner i Stockholms län och en hel del kommuner utanför också. Den nya vägen blir den första fasta vägförbindelsen mellan länets norra och södra delar som inte går genom Stockholms innerstad, och den första nya vägförbindelsen över (under) Saltsjö-Mälarsnittet sedan Essingeleden byggdes på 60-talet.

Mycket har hänt sedan dess. Bland annat har regionen - och då inte minst kranskommunerna - växt oerhört kraftigt. Även vi som tycker att kollektivtrafiken behöver prioriteras inser i de allra flesta fall att de faktiskt också behövs nya vägar för att vi på ett bättre sätt ska kunna binda samman regionen. Utan dem riskerar vi att en region delas upp i två för att det blivit för krångligt och tidskrävande att passera Saltsjö-Mälarsnittet.

Bygget av Förbifarten beräknas ta ungefär tio år. Under den perioden hinner Stockholmsregionen, med nuvarande tillväxttakt, växa med ytterligare 10-20 procent. Behovet av nya vägar lär inte ta slut här, utan vi behöver också planera för en ny, östlig förbindelse. Men även om Förbifart Stockholm på intet sätt markerar historiens slut, är byggstarten en viktig historisk händelse.

Första spadtagsselfie med Tomas Hansson (KD),
kommunalråd i Huddinge, vid rackethallen i Skogås.

I det stora, breda perspektivet var då dagens första spadtag mindre spektakulärt. Inga ministrar deltog, och bara en kommunstyrelseordförande. Men för min del var det nog så viktigt, eftersom det var på hemmaplan i Skogås. Äntligen sattes spaden i jorden för den nya rackethallen!

Skogås Badmintonklubb är en framgångsrik förening, en av landets bästa i sin sport. Tyvärr har deras förutsättningar inte varit de bästa - deras hall har varit nedgången och det har till och med regnat in. Jag och många andra Skogås-politiker har länge jobbat för att en ny anläggning ska komma till stånd. Nu byggs en hall som inte bara fungerar för badminton, utan också för squash, paddletennis och en del andra sporter.

Och nu är alltså byggena äntligen igång - senare än vi hade önskat, men tidigare än vi hade befarat. Stockholm blir en rikare stad med bättre vägar och bättre idrottsanläggningar som ger vårt föreningsliv möjlighet att blomstra. För oss kristdemokrater känns det förstås väldigt bra, eftersom två vallöften som vi jobbat länge för att infria nu kan bockas av från listan. Vi håller vad vi lovar.

Tvärbanan till Solna station ger smarta bytesmöjligheter

Selfie med Samuel Klippfalk och en ny A35-spårvagn.

Idag invigdes Tvärbanans förlängning till Solna station. Jag och Samuel Klippfalk, Kristdemokraternas kommunalråd i Solna, var på plats och firade denna seger för kollektivtrafiksystemet. För även om sträckan till Solna centrum som invigdes idag inte är speciellt lång så är den viktig. Den tar bara någon minut att åka med spårvagnen, men bidrar till att binda ihop Tvärbanans Solnagren med pendeltågen till Märsta, Arlanda och Uppsala, samt, förstås, allt det som händer runt Solna station, med Friends Arena och Arenastaden i spetsen.

Just funktionen att binda ihop ekrarna i Stockholms välfungerande kollektivtrafik mellan centrala Stockholm och stadens och länets yttre delar, är något av huvudsyftet med tvärbanan. Nu förbinds Solna station med Solna Centrum (t-banans Akallalinje), Sundbyberg (regionaltåg, pendeltåg till Bålsta, tunnelbanans Hjulstalinje), Alvik (t-banans gröna linjer, Nockebybanan), Liljeholmen (t-banans röda linjer), Årstaberg (pendeltåg) och Gullmarsplan (t-banans gröna linjer). Ingen utom en riktig spårvagnsentusiast åker förstås hela sträckan, men längs vägen skapar man massor av smarta bytesmöjligheter som förkortar restiden och gör det lättare för folk att få ihop sina liv.

Mer av sådana lösningar blir det förstås när Tvärbanan förlängs till Sickla (Saltsjöbanan och så småningom också t-banans blå linje) och från Alvik till Helenelund (pendeltåg till Uppsala, Arlanda och Märsta) via bland annat Kista (t-banans Akallalinje). För att maximera nyttan av tvärbaneutbyggnaden tror jag också att det är viktigt att en ny pendeltågsstation byggs vid Solvalla, så att man smidigt ska kunna byta mellan pendeltågens Bålstalinje och Tvärbanans Kista-gren - inte minst handlar det om att få till smarta kommunikationer till Bromma flygplats och det spännande handelsområde som planeras vid Bromma Blocks.

Invigningen idag var ett litet men viktigt steg framåt för en vision om ett Stockholm där kollektivtrafiknätet har många smidiga bytespunkter. En nyckelfråga när det gäller att hjälpa folk att få ihop sina komplicerade livspussel.

Nu är valrörelsen i full gång!

Så är då valrörelsen verkligen, verkligen igång. I fredags stod jag mitt första pass när vi "tjuvstartade" i valstugan vid Sergels torg. I lördags var den officiella invigningen av valstugan med bandklippning av Göran Hägglund och sedan var det valupptakt på Hötorget, där Göran Hägglund presenterade ett förslag om att inte bara minska barngruppernas storlek i förskolan utan även på fritids med hjälp av en kombination av höjd maxtaxa och statlig och kommunal finansiering. Dessutom talade Erik Slottner, toppkandidat till kommunfullmäktige i Stockholms stad, Ella Bohlin, toppkandidat till Stockholms läns landstingsfullmäktige samt Caroline Szyber, trea på riksdagslistan i Stockholms stad. Och vid midnatt natten till idag var det affischeringsstart i Huddinge (liksom i många andra kommuner i länet) så då var vi ute och satte upp affischer (på de platser som tjuvstartande centerpartister och socialdemokrater hade lämnat åt oss andra som faktiskt följde den gemensamma överenskommelsen...)

Smygpremiär i valstugan. Det är jag i mitten. ;-)

Göran Hägglund klipper band.

Göran Hägglund talar på valupptakten. Erik Slottner och Ella Bohlin väntar
på sin tur.

Maikel och jag (mest Maikel) sätter upp valaffischer i Trångsund och
Skogås.

Och i morgon kommer partiets valmanifest presenteras klockan 9, sedan är det invigning av valstugan i Huddinge C och på kvällen har vi valkick-off med besök av landstingsrådskandidaten Ella Bohlin. Och sedan är det full fart tills den 14 september. För att Huddinge, Stockholms län och landet behöver en stark kristdemokrati i ett fortsatt Allians-styre.

Hinderbana med SL i Kungsan

Idag inleddes ungdomsfestivalen "We Are Sthlm" i Kungsträdgården - enligt uppgift Europas största. Själv kan jag ju näppeligen titulera mig ungdom längre, men jag tittade förbi ändå eftersom SL tillsammans med Unga Synskadade hade valt att göra en hinderbana där man fick prova på hur det är att ta sig fram som synskadad.

Vi i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har ju testat hur det är att vara till exempel synskadad eller rullstolsburen på en buss eller i tunnelbanan på en så kallad insiktsutbildning av samma slag som den som all SL:s personal ska gå igenom.

Att prova på att ta sig fram som synskadad är - om vitsen tillåts - en ögonöppnare. I Kungsan handlade det om att med hjälp av en blindkäpp gå en bana utstakad med koner, med en matta, kablar och en uppspänd lina som hinder att passera. Kan nog säga att det inte skulle ha gått speciellt bra utan en ledsagare vid min sida... Det är inte lätt att ta sig fram på okända platser när man inte ser, och därför är det så viktigt att vi satsar på att göra kollektivtrafiken så tillgänglig som möjligt. Som ordförande i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har jag de senaste fyra åren varit en hängiven pådrivare för SL:s satsningar på ökad tillgänglighet, till exempel ledstråk på stationer och busshållplatser som synskadade ska kunna följa för att till exempel få reda på var på busshållplatsen bussen kommer att stanna eller hur man går för att komma upp från tunnelbanan och var perrongen slutar.

Vi är stolta över det arbete vi genomfört, men vi är långt ifrån klara. Vi fortsätter att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig, inte minst genom att äntligen åtgärda de verkliga sorgebarnen som Roslagsbanan, Saltsjöbanan och Lidingöbanan. En SL-resa ska inte vara någon hinderbana!

Åk gärna till Kungsan och prova på du också. Festivalen pågår fram till den 16 augusti och har öppet från kl 12 till kl 20.

Framtidens alkolås borde upptäcka även andra droger

För en liten stund sedan hade jag ett möte med en representant för ett alkolåsföretag som ville träffa mig, eftersom jag var en person som figurerat i många artiklar om just alkolås.

För oss kristdemokrater är alkolås en viktig fråga. Här i Stockholms läns landsting har vi drivit igenom att alla fordon i kollektivtrafiken ska ha alkolås. Inte bara taxibilar och bussar, som ju är vanligt på många håll i landet, utan också tunnelbanan, pendeltåg och spårvagnar. När nyheten om alkolås i tunnelbanetågen kom var det en nyhet som spreds även utanför landets gränser, eftersom vi tydligen är först i världen med det – tack vare Kristdemokraterna. Jag intervjuades bland annat av en stor tysk tidning och nyheten spreds också i Norge.

Huvudsyftet med alkolåsen är förstås att öka tryggheten i trafiken – precis som för de alkobommar som vi kristdemokrater vill se vid färjeterminalerna runt om i landet så att inte, framför allt, lastbilschaufförer ska köra in i landet berusade. Men alkolåsen är även en hjälp för alla de människor i transportbranschen som brottas med missbruksproblem. Vet man att alkoholhalten kommer att kontrolleras på jobbet i morgon blir det lite lättare att säga nej och inte chansa.

Jag är ingen expert på alkolås. Tekniken får någon annan lösa. Det viktiga, som jag ser det, är att alkolåsen är svåra att lura, smidiga att använda och billiga att köpa.

Den stora utmaningen för framtiden är förstås att problemet inte bara är alkohol, även om det fortfarande är den mest spridda drogen. Men kör man en buss eller ett tåg är det förstås precis lika allvarligt om man är påverkad av narkotika eller läkemedel som påverkar reaktions- eller bedömningsförmåga. Här behöver tekniken utvecklas så att vi lika smidigt och enkelt kan sätta stopp för den som rökt marijuana, tuggat khat eller tagit kokain eller tung psykofarmaka.

Jag vet att det finns företag som håller på att utveckla teknik där man med en enkel blåsning kan spåra en lång rad olika droger. Ett exempel är Sensabues i Flemingsberg, som använder forskning från Karolinska Universitetssjukhuset. Jag hoppas verkligen att vi snart ser den tekniken i konkreta produkter, så att resenärer både på våra bilvägar och i kollektivtrafiken ska kunna bli ännu tryggare.

Kilometerskatten hotar tillväxten

På Svenska Dagbladets debattsida diskuteras nu införandet av en kilometerskatt på lastbilstrafik i Sverige. Näringslivets Transportråd är emot, eftersom de ser att skatten skulle bli ett hot mot svensk industri, inte minst för glesbygden. Miljöpartiet tycker däremot att kilometerskatten (eller vägslitageavgiften, som de kallar den) är ett rättvist instrument och blir ännu mer så med hjälp av olika typer av differentiering.

I våras deltog jag i en debatt på Stockholm Truck Meet, där ungefär samma argument framfördes av Miljöpartiets, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets representanter. Kilometerskatten blir jätterättvis om man bara differentierar den. I sin debattartikel nämner miljöpartisterna Mats Pertoft (som också deltog i Truck Meet-debatten) och Stina Bergström att de vill ha en högre avgift där det finns alternativa transportsätt, lägre i glesbygdsregioner och högre i storstadsområden, de vill undanta enskilda vägar men ha statlig avgift när man kör på kommunala vägar, och de vill differentiera utifrån olika miljökriterier på motorerna.

För att systemet ska vara rättvist och inte slå ut svensk transportindustri till förmån för utländska åkerier är det förstås viktigt att systemet gäller samtliga lastbilar, inte bara de svenska. Det betyder att varje dansk, norsk, polsk, rysk och portugisisk lastbil som färdas på de svenska vägarna måste klassificeras utifrån de berörda kriterierna och det måste följas upp så att deras transportvägar inte kunde ha ersatts med alternativ som tåg eller båt och så att de verkligen har åkt på statliga eller kommunala vägar och inte på enskilda, och så vidare.

Jag förstår tanken med vägslitageavgiften och om man enkelt kunde ta bort andra skatter och avgiftsbördor för att göra systemen kostnadsneutrala för transportbranschen skulle det finnas en poäng. Men det nya systemet som det beskrivs av dess förkämpar på vänsterkanten kommer att bli väldigt komplext och därmed också dyrt att administrera. Någon ska betala för det, och det är min bestämda övertygelse att denna någon i slutänden blir transportköparna - den svenska industrin och de svenska konsumenterna.

Vilket förstås många miljöpartister tycker är utmärkt. Då skulle man ju få stopp på den där tillväxten som är roten till allt ont...

Mitt och Kristdemokraternas budskap är istället att framtidens transportpolitik måste bidra till att stödja svensk industri och tillväxten i landet. Den måste vara rättvis och relativt enkel att förstå och den måste vara smidig att administrera. Därför säger vi nej till kilometerskatten.