Berlin: Wittenberg

Tio mil sydväst om Berlin - 40 minuter med tåg - ligger den lilla staden Wittenberg. Idag en lugn idyll, men en gång i tiden centrum för en rörelse som skulle skaka världen: reformationen.

Allt i den gamla staden påminner om Martin Luther: där bodde han, där predikade han, där spikade han upp sina 95 teser, där brände han påvens bannbulla, där blev han begravd. Där förändrade han historien.

Den svenska skolan ska förstås berätta om historiens felsteg, om de brutala diktaturer som jag nämnt i de tidigare delarna av den här berlintriptyken. Men den ska också berätta om de framsteg som gjorts. Till exempel om en man som inte kunde acceptera korruptionen i sin tids kyrka och var beredd att ta konsekvenserna, och vars arv kommit att prägla stora delar av världen - inte minst Sverige, där inte bara religionen kommit att präglas av Luthers protestantism, utan hela samhället och kulturen. Jag vet att det finns folk som inte gillar det, men sådan är verkligheten - och det måste reflekteras i den svenska skolundervisningen.

Berlin: Stasimuseet

Idag har jag bland annat besökt Stasimuseet i Berlin, som är inhyst i en liten del av det enorma komplex som den beryktade östtyska säkerhetspolisen huserade i när det begav sig för blott tjugo år sedan. 5-6 våningar som skildrar själva kärnan i det socialistiska Tyskland.

Där finns exempel på de märkliga manicker Stasi använde för att övervaka sina medborgare och andra - kameror i bensindunkar, fiffiga avlyssningsanordningar och jag vet inte allt. "Rena James Bond", som en av mina medbesökare uttryckte det.

Där finns också exempel på resultaten av organisationens spionage. I Stasi-högkvarteret samlades också all den information om DDR-medborgarna som man samlade in från frivilliga eller ofrivilliga angivare - släktingar, vänner, grannar, arbetskamrater - och förstås från alla sina agenter.

Men Stasimuseet beskriver också hur Berlin blev en stad delad av en mur - och hur muren till sist föll, och med den Stasi och hela den östtyska staten. Murens fall är utan tvekan den viktigaste historiska händelsen under min livstid. Jag minns hur det var att resa till den fria ön Väst-Berlin i det östtyska havet av repression och förtryck. Jag minns hur det var att gå från den levande storstaden i väst till dess socialistiska spegelbild - och jag kan lova att det inte var en skrattspegel man såg, snarare en gråtspegel.

Nu är muren borta. Potzdamer Platz och de gamla centrala stadsdelarna, som närmast låg i träda under sovjettiden, har förvandlats till en modern stadsmiljö. Även om det fortfarande finns tydliga skillnader mellan öst och väst, växer staden alltmer ihop.

Varje gång jag tänker på murens och kommunistdiktaturens fall, som på Stasimuseet, tåras det i ögonen. Men även om muren genom Berlin säkerligen aldrig kommer tillbaka, kan vi världsmedborgare inte slå oss till ro utan måste stå upp för ett öppet, demokratiskt och kapitalistiskt samhälle varhelst de grundläggande mänskliga rättigheterna hotas. Minnena från Östeuropas år under kommunistiskt förtryck måste bevaras och, precis som minnet av nazismen, förmedlas till dagens och framtidens unga som inte själva kan minnas hur det var. Det är vår plikt som ett civiliserat samhälle.

Berlin: Sachsenhausen

Det finns minnen som präglar en, saker som man aldrig glömmer. För mig är besöket i kocentrationslägret Auschwitz i Polen för många herrans år sedan ett sådant.

Idag besökte jag ett annat nazistiskt koncentrationsläger, Sachsenhausen utanför Berlin. Att besöka sådana platser och låta sig påminnas om de outsägliga grymheter som nazisterna begick är nyttigt. Som kristdemokrat kämpar jag för principen om alla människors okränkbara värde. I nationalsocialismen ser man kanske den mest renodlade konsekvensen av hur människovärdet kränks. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig sluta kämpa.

Och vi måste förmedla den kunskapen och den inställningen till kommande generationer. För att citera en f.d. fånge i Sachsenhausen, polacken Andrzej Szczypiorski: "The Europé of the future cannot exist without commemorating all those, regardless of nationality, who were killed at that time with complete contempt and hate, who were tortured to death, starved, gassed, incinerated and hanged..."

Från den småländska skola där min mamma jobbar brukar man ta med eleverna på studieresor till just Sachsenhausen. När jag besökte koncentrationslägret träffade jag en konfirmandgrupp från Vetlanda. Men om detta må ju inte bara småländska ungdomar få veta, utan jag skulle väldigt gärna se att även huddingeungdomar får möjlighet att se något av koncentrationslägren.

Fast kanske ännu hellre Auschwitz än Sachsenhausen. Från Stockholm går det ju trots allt ungefär lika lätt och billigt att ta sig till Krakow som Berlin.

Skattepopulism står Sverige dyrt

"Skattepopulism står Sverige dyrt" är rubriken på en debattartikel av Thomas Östros (s) i Svenska Dagbladet idag. Rubriken kan jag helt och hållet ställa mig bakom - men i övrigt är artikeln en erbarmlig läsning. Låt mig ta några exempel.

För det första lyckas Thomas Östros beskriva regeringens ekonomiska politik under den här mandatperioden utan att med ett ord antyda att det har funnits någon finanskris eller lågkonjunktur. Alla - inklusive Thomas Östros - vet att den svenska statens ekonomi är väldigt konjunkturkänslig. Kommer det en djup lågkonjunktur - och den vi nu genomlever sägs vara den värsta på mer än ett halvsekel - så kommer överskott i statsbudgeten förvandlas till underskott såvida inte paniknedskärningar eller panikskattehöjningar genomförs, åtgärder som ytterligare skulle fördjupa lågkonjunkturen. När Thomas Östros beskriver verkligheten vet alltså såväl han själv som alla hans hyggligt välinformerade läsare att han förvrider och försöker dölja grundläggande fakta för att måla upp en bild som helt enkelt inte är sann.

För det andra väljer Thomas Östros att räkna ihop alla idéer och förslag om skattesänkningar som företrädare för de olika allianspartierna presenterat - och kritiserar sedan effekten av dem. Men såväl Thomas Östros som Alliansens företrädare och alla normalbegåvade väljare inser förstås att ett förslag inte är Alliansens politik förrän alla fyra allianspartierna har ställt sig bakom det. Om Thomas Östros hade bett Riksdagens utredningstjänst beräkna effekten av de förslag som regeringspartierna gemensamt ställt sig bakom skulle resultatet bli helt annorlunda. Men att Alliansens skattepolitik är ansvarsfull och gör Sverige till ett bättre land att bo, jobba och driva företag i skulle kanske inte passa som relief för en socialdemokratisk debattartikel?

Skattepopulism står Sverige dyrt, var rubriken i den artikel han publicerade, och det är bara att instämma. Sedan Sverige under socialdemokratisk ledning svängde in på vägen att försöka toppa världens skatteliga har landet fallit från en tidigare topposition i välståndsligan. Vi har sett företag flytta och jobb försvinna på grund av skattetrycket. I någon mån har vi väl lärt oss läxan att vårt lilla exportberoende land inte kan strunta i konkurrensen från omvärlden, inte ens på skatteområdet, men när Thomas Östros - för femtioelfte gången - gör ett utfall mot avskaffandet av förmögenhetsskatten inser man att somliga har lärt sig läxan sämre än andra. En skatt som inte ger speciellt mycket inkomster till staten men leder till att investeringskapital försvinner ur landet är direkt destruktiv och bör avskaffas - allt annat är skattepopulism. Speciellt som det populistiska namnet "förmögenhetsskatt" egentligen mest var en dimridå för att dölja att det i första hand var en extraskatt för vanliga, enkla egnahemsägare...

Thomas Östros har helt rätt i att valet i höst blir ett vägval. Ska vi återgå till en negativ spiral av höjda skatter för att finansiera höjda bidrag eller ska vi prioritera en politik för riktiga jobb i riktiga företag som ger alla i samhället ett växande välstånd. Jag föredrar det senare, Thomas Östros det förra.

Ett steg mot friare universitet

Ibland läser man ett politiskt förslag till förändringar och blir chockad - inte för att förslaget är uppseendeväckande utan för att det är uppseendeväckande att det inte redan är som förslaget föreslår. Så är det med de förslag till förändringar av styrningen av våra universitet och högskolor som den ansvarige ministern Tobias Krantz (fp) presenterar i en debattartikel i Dagens Nyheter idag. Blotta tanken att universiteten - som borde vara utposter för ett fritt och oberoende tänkande - inte ens skulle ha rätt att bestämma sin interna organisation eller vilka kategorier av lärare de vill anställa är fullkomligt absurd.

Nej, om något kan man väl tycka att högskole- och forskningsministern inte går tillräckligt långt i sin ambition att ge universiteten mer frihet. Decennier av socialdemokratisk detaljstyrning kommer inte att försvinna i ett svep. Vi får därför hoppas på att den här reformen följs av fler. Sverige skulle må bättre med friare universitet och högskolor.

Samtal om äldreomsorg i Segeltorp

Ikväll har jag besökt Segeltorps demokratiforum för att prata om äldreomsorg och äldres situation i Segeltorp. Det är alltid roligt att komma ut och tala, och det är inte fel när talet kan övergå i ett samtal, som det ofta är just på demokratiforummötena. Jag har förstås fått svara på en hel del frågor om äldreomsorgen, men jag hann också med att ställa några - till exempel om var mötesbesökarna tyckte att det nya äldreboendet som ska byggas om några år i Segeltorp skulle uppföras. Och som vanligt kommer jag hem med en del nya spännande idéer som jag ska jobba vidare med. Precis som det ska vara.

SM-guld! SM-guld! SM-guld!

Så har det då äntligen hänt: Bajen vann SM-guld i bandy. Efter sex förlorade finaler (och ingen vunnen) de senaste tio åren kan man väl säga att historian talade emot klubben, men bajenspelarna visade att historien inte upprepar sig om vi inte tillåter den - och att trägen vinner. Det är ungefär som majoriteten i Huddinges kommunfullmäktige. Sittande majoritet har förlorat makten i varje val sedan 1980-talet - men kan Bajen vinna SM-finalen i bandy så kan Alliansen vinna valet i höst, eller hur?

DN SvD

Invigning av Huddinges största miljösatsning

Just nu pågår invigningen av den största miljösatsningen någonsin i Huddinges, Botkyrkas och Södertäljes historia - det nya kraftvärmeverket i Igelsta. Kungen är på plats och här i kommunhuset i Huddinge är kommunalrådskorridoren tömd på folk. Själv skulle jag förstås också gärna vara med på invigningen nere i Södertälje, men jag har ett landstingssammanträde om en stund, så jag får blogga på håll istället för på plats...

Igelsta kraftvärmeverk är Sveriges, och ett av världens, största bioeldade kraftvärmeverk. Det ska producera ca 200 MW fjärrvärme och 85 MW miljövänlig el. Elproduktionen motsvarar årsförbrukningen av hushållsel för cirka 100 000 villor. Enligt uppgift kommer det nya kraftvärmeverket medföra att koldioxidutsläppen minskar med ca 75 000 ton koldioxid/år, vilket motsvarar utsläppen från 25 000 bensindrivna personbilar som körs 1500 mil per år. Anläggningen ägs av Söderenergi AB, som genom bolag ägs av Huddinge, Botkyrka och Södertälje kommuner.

Kraftvärmeverk är naturligtvis inte lösningen på världens klimat- och miljöproblem, men genom att bli bättre på att ta tillvara all den energi som produceras, använda klimatneutrala biobränslen och klimatsmarta transportlösningar kan vi bidra till att minska vår miljöpåverkan. Kombinerar man det med en helhjärtad satsning på energieffektivisering på det sätt som vi gjort i Huddinge kan man med fog säga att man tar sitt miljöansvar. Men det finns förstås ingen anledning att nöjt luta sig tillbaka. Invigningen idag är ett viktigt steg på vägen mot att bli en klimatneutral kommun, men vi är inte framme än.