En intensiv trafikdag är till ända. Från morgonens möte med pensionärsorganisationerna SPF och SPRF om hur de vill att samarbetet kring färdtjänst och tillgänglighet i kollektivtrafiken ska se ut till kvällens inlägg på landstingsbloggen har nästan allt handlat om trafikfrågorna.
Dagens sista möte var för min del trafiknämndens sammanträde. I fokus var förstås den senaste veckans kaos i kollektivtrafiken. Mina erfarenheter: I torsdags eftermiddag tog det en halvtimme innan bussen hem dök upp. På fredagförmiddagen skulle jag som tur var inte till Huddinge utan till stan, så jag kunde ta tåget. En halvtimme försenat. Däremot var tunnelbanans blå linje avstängd p.g.a. rökutveckling på Stadshagens station. Resegarantin gick inte att använda för det gick inte att nå fram till någon av taxiväxlarna. På väg till Huddinge på eftermiddagen tog resan från Centralen nästan en timme. På måndagen var bussen till Huddinge 20 minuter försenad och bussen hem ännu mer. Men idag (och i söndags) gick i alla fall mina tåg ungefär som de skulle, vilket förmodligen gör mig ganska ensam bland dem som åkt på Västerhaninge-linjen idag.
Vi kan inte vara nöjda. Vare sig med hur trafiken fungerat de senaste dagarna eller tidigare den här vintern. SL måste kunna bättre. Det fanns alltså skäl för diskussion. Samtidigt kan jag förstå frustrationen hos en del SL-tjänstemän. Snöfallet i torsdags-fredags var monumentalt. Tydligen utfärdade SMHI en klass 2-varning med rekommendationen att inte lämna hemmet. Vägarna var glashala och är, som bekant, inte SL:s ansvarsområde. Av säkerhetsskäl valde nästan alla bussgarage att ställa in trafiken på morgonen, vilket kommer att kosta dem många miljoner. Ett misslyckande, förvisso, men kanske inte ett orimligt misslyckande.
Ett större problem än det akuta läget på fredagmorgonen är nog egentligen det faktum att det varit fortsatta förseningar och inställda avgångar ända sedan i torsdags. Folk kan nog förstå att det stora snöfallet orsakade tillfälliga störningar, om man bara fick information om det, men dag efter dag? Nej, det håller inte. Då sänks förtroendet för kollektivtrafiken och de som har möjlighet ger sig istället ut på våra redan överbelastade vägar.
Sedan kan jag tycka att debatten på trafiknämndens sammanträde efter ett tag stod lika stilla som bussarna på fredagmorgonen, men det är en annan femma.
Mellan morgonmötet med pensionärsföreningarna och eftermiddagssammanträdet med trafiknämnden hann jag bland annat med en del informationsspridning om att jag vill utvidga Lagen om Valfrihetssystem (LOV) till att även omfatta färdtjänst, sjukresor och s.k. turbundna resor, något som jag skrivit en motion om till Kristdemokraternas riksting i sommar. Valfriheten ska gälla även färdtjänstens kunder, det är min bestämda uppfattning. Jag hann också med en dubbelintervju med en taltidning för synskadade.
Men det blev inte enbart trafikfrågor. Jag hann även med att berätta om förskolenämndens beslut igår: inte mindre än tre nya, fristående familjedaghem och en ny fristående förskola godkändes, och så begärde man en förstudie för en ny passivhusförskola. (OBS! Det är huset som ska vara passivt, inte barnen! Energiska barn och energieffektiva hus...) Bra jobbat av förskolenämnden! Fler alternativ i barnomsorgen är bra för Huddinges familjer.
15 februari 2011
14 februari 2011
God äldrevård och den otyglade välviljan
Kristdemokraternas allahjärtansdagskampanj uppmärksammas i Dagens Nyheters huvudledare idag, har jag noterat sedan jag kommit in i värmen igen efter en fruktansvärt kall stund (-22 grader!) utanför Skogås pendeltågsstation med geléhjärtan och flygblad om äldrevården.
Dagens Nyheter talar om "otyglad välvilja" och argumenterar för att äldreomsorgen inte är någon rikspolitisk fråga och därför inte ska styras från centralt håll. (Jag kan inte påminna mig att liknande tongångar brukar höras från DN när Folkpartiet framfört olika krav på nationell styrning av vare sig äldreomsorg eller skola, men det kan förstås vara mitt minne som sviktar... Viljan att styra på centralt håll är inte en kristdemokratisk åkomma utan en rikspolitisk.)
Jag kan i stor utsträckning hålla med i Dagens Nyheters resonemang. Som ordförande i äldreomsorgsnämnden har jag under de senaste fyra åren kämpat mot olika försök till detaljstyrning av verksamheterna ute på kommunens äldreboenden, från såväl politiska motståndare som majoritetskamrater, till exempel angående vårdhundar. Jag tycker att vårdhundar är fantastiskt trevligt och ser positivt på att olika kommunala äldreboenden väljer att satsa på dem - men vi måste utgå från personalens och framför allt de boendes önskemål, inte från vad jag och andra kommunpolitiker tycker vore trevligt.
Men det gör också att det är väldigt viktigt att vi försäkrar oss om att det verkligen är där makten ligger. Subsidiaritetsprincipen, som nämns i DN-artikeln, går betydligt längre än till kommunalt självstyre - den utgår från att makten över den enskildes liv i första hand ska ligga hos henne själv och i hennes små nätverk, i hennes familj och det civila samhället runt omkring henne. Först när det inte är rimligt att beslutsmakten ligger där, ska kommunen träda in, och när kommunen inte längre räcker till, regionen eller staten. Men staten måste också gripa in för att se till att kommunerna inte tar ifrån den enskilde makten över hennes eget liv. Därför är det till exempel inte orimligt att staten fattar beslut om att landstingen ska införa fritt val av vårdcentral.
På andra områden har det varit nödvändigt att ta tydliga politiska initiativ för att säkerställa den framtida kvaliteten. Ett sådant exempel gäller tillagningskök i våra ny- och ombyggda äldreboenden. Genom att fatta beslut om nya tillagningskök gör vi det möjligt för äldreboendet att erbjuda mat av mycket hög kvalitet framöver. Vi styr inte matsedeln politiskt, men vi skapar förutsättningar för en attraktiv äldreomsorg. Det får naturligtvis staten gärna stödja.
Och jag ser inte heller något stort problem med att staten erbjuder öronmärkta projektpengar av olika slag. Den vägen har det funnits möjlighet att starta och utvärdera en mängd olika experiment inom äldreomsorgen, som så småningom har kunnat bli naturliga delar i den ordinarie verksamheten. En uppmuntran till kreativitet och nytänkande, något som ibland saknats på äldrevårdens område. Goda exempel som även andra äldreboenden kan inspireras av.
Andra bloggar: Rolf Erikson
Dagens Nyheter talar om "otyglad välvilja" och argumenterar för att äldreomsorgen inte är någon rikspolitisk fråga och därför inte ska styras från centralt håll. (Jag kan inte påminna mig att liknande tongångar brukar höras från DN när Folkpartiet framfört olika krav på nationell styrning av vare sig äldreomsorg eller skola, men det kan förstås vara mitt minne som sviktar... Viljan att styra på centralt håll är inte en kristdemokratisk åkomma utan en rikspolitisk.)
Jag kan i stor utsträckning hålla med i Dagens Nyheters resonemang. Som ordförande i äldreomsorgsnämnden har jag under de senaste fyra åren kämpat mot olika försök till detaljstyrning av verksamheterna ute på kommunens äldreboenden, från såväl politiska motståndare som majoritetskamrater, till exempel angående vårdhundar. Jag tycker att vårdhundar är fantastiskt trevligt och ser positivt på att olika kommunala äldreboenden väljer att satsa på dem - men vi måste utgå från personalens och framför allt de boendes önskemål, inte från vad jag och andra kommunpolitiker tycker vore trevligt.
Men det gör också att det är väldigt viktigt att vi försäkrar oss om att det verkligen är där makten ligger. Subsidiaritetsprincipen, som nämns i DN-artikeln, går betydligt längre än till kommunalt självstyre - den utgår från att makten över den enskildes liv i första hand ska ligga hos henne själv och i hennes små nätverk, i hennes familj och det civila samhället runt omkring henne. Först när det inte är rimligt att beslutsmakten ligger där, ska kommunen träda in, och när kommunen inte längre räcker till, regionen eller staten. Men staten måste också gripa in för att se till att kommunerna inte tar ifrån den enskilde makten över hennes eget liv. Därför är det till exempel inte orimligt att staten fattar beslut om att landstingen ska införa fritt val av vårdcentral.
På andra områden har det varit nödvändigt att ta tydliga politiska initiativ för att säkerställa den framtida kvaliteten. Ett sådant exempel gäller tillagningskök i våra ny- och ombyggda äldreboenden. Genom att fatta beslut om nya tillagningskök gör vi det möjligt för äldreboendet att erbjuda mat av mycket hög kvalitet framöver. Vi styr inte matsedeln politiskt, men vi skapar förutsättningar för en attraktiv äldreomsorg. Det får naturligtvis staten gärna stödja.
Och jag ser inte heller något stort problem med att staten erbjuder öronmärkta projektpengar av olika slag. Den vägen har det funnits möjlighet att starta och utvärdera en mängd olika experiment inom äldreomsorgen, som så småningom har kunnat bli naturliga delar i den ordinarie verksamheten. En uppmuntran till kreativitet och nytänkande, något som ibland saknats på äldrevårdens område. Goda exempel som även andra äldreboenden kan inspireras av.
Andra bloggar: Rolf Erikson
11 februari 2011
Mubaraks fall, omval och årsmöte i Huddinge
Den här dagen går på flera sätt till historien. Idag annonserades till sist president Mubaraks avgång i Egypten efter decennier vid makten, en händelse som av lyriska kommentatorer liknas vid Berlinmurens fall. En folkets seger och historiskt viktig händelse och förhoppningsvis början på någonting gott i Egypten och hela arabvärlden.
Och här hemma i Sverige har Valprövningsnämnden beslutat att regionvalet i Västra Götaland och delar av kommunalvalet i Örebro ska göras om efter diverse märkliga turer vid förrättandet av valen och räknandet av rösterna, som i bägge fallen kan ha gett Socialdemokraterna mandat på allianspartiers bekostnad. Även beslutet om omval är, som jag ser det, en seger för demokratin: val som inte gått rätt till ska inte godkännas.
Men demokrati handlar ju inte bara eller ens i första hand om det unika, det sensationella eller det omstörtande utan framför allt om en mängd små, fungerande processer. Idag hade Kristdemokraterna i Huddinge sitt årsmöte, en händelse som förmodligen kommer att drunkna lite i nyhetsrapporteringen men som ändå - tillsammans med tusentals andra liknande möten runt om i landet - är ett viktigt fundament i den svenska demokratin. På årsmötet valdes Pia Berkman till ny ordförande efter Monica Karlsson och Daniel Marzban till ny kassör efter Gorges Barkho, liksom en mängd andra människor till en lång rad olika uppdrag. Själv valdes jag till exempel till årsmötesreferent, ett uppdrag som jag väl kan anses fullgöra just nu. I mötet avtackades även de som lämnat sina uppdrag i kommunen i samband med mandatperiodsskiftet, den löpande, naturliga succession som också är en del i demokratins väsen. Att en stor del av kvällen dessutom ägnades åt analys och diskussion om kristdemokratisk politik utifrån den lokala valanalysgruppens rapport visar även det upp en annan aspekt av den fungerande demokratin.
Jag gläds idag med det egyptiska folket - men är också stolt över att ha firat den svenska demokratin med smörgåstårta utanför kommunfullmäktigesalen i Huddinge.
Och här hemma i Sverige har Valprövningsnämnden beslutat att regionvalet i Västra Götaland och delar av kommunalvalet i Örebro ska göras om efter diverse märkliga turer vid förrättandet av valen och räknandet av rösterna, som i bägge fallen kan ha gett Socialdemokraterna mandat på allianspartiers bekostnad. Även beslutet om omval är, som jag ser det, en seger för demokratin: val som inte gått rätt till ska inte godkännas.
Men demokrati handlar ju inte bara eller ens i första hand om det unika, det sensationella eller det omstörtande utan framför allt om en mängd små, fungerande processer. Idag hade Kristdemokraterna i Huddinge sitt årsmöte, en händelse som förmodligen kommer att drunkna lite i nyhetsrapporteringen men som ändå - tillsammans med tusentals andra liknande möten runt om i landet - är ett viktigt fundament i den svenska demokratin. På årsmötet valdes Pia Berkman till ny ordförande efter Monica Karlsson och Daniel Marzban till ny kassör efter Gorges Barkho, liksom en mängd andra människor till en lång rad olika uppdrag. Själv valdes jag till exempel till årsmötesreferent, ett uppdrag som jag väl kan anses fullgöra just nu. I mötet avtackades även de som lämnat sina uppdrag i kommunen i samband med mandatperiodsskiftet, den löpande, naturliga succession som också är en del i demokratins väsen. Att en stor del av kvällen dessutom ägnades åt analys och diskussion om kristdemokratisk politik utifrån den lokala valanalysgruppens rapport visar även det upp en annan aspekt av den fungerande demokratin.
Jag gläds idag med det egyptiska folket - men är också stolt över att ha firat den svenska demokratin med smörgåstårta utanför kommunfullmäktigesalen i Huddinge.
08 februari 2011
Ny politisk inriktning i Huddinge
Igår anmäldes den politiska majoritetens inriktning för 2011-2014 i kommunfullmäktige och ledde till en (onödigt) lång debatt. För den som inte vill läsa hela dokumentet, ska jag ge en kortfattad summering.
Först ska jag dock konstatera att den nya politiska inriktningen inte innebär någon radikal förändring. Det är ju samma politiska majoritet, kompletterad med Centerpartiet, så vi fortsätter förstås i samma framgångsrika riktning som de senaste åren: ordning och reda i ekonomin, ökad valfrihet och kvalitetsförbättringar i de kommunala kärnverksamheterna.
Ett viktigt besked är att vi vill fortsätta att utveckla valfriheten för barnfamiljerna. Därför vill vi kunna erbjuda såväl vårdnadsbidrag som flerfamiljssystem, familjedaghem och förskolor med olika pedagogiska profiler. Vi vill också satsa på föräldrautbildningar, minskade barngrupper i förskolan och barnomsorg på obekväm arbetstid. Dessutom ska vi genomföra en valfrihetsutredning där vi undersöker öppna förskolornas tillgänglighet och hur kommunen kan stödja familjerna när de söker olika möjligheter att kombinera arbete och familjeliv.
Vi fortsätter också på den inslagna valfrihetsvägen i äldreomsorgen. De äldre ska själva kunna välja när, hur och av vem vården och omsorgen ska ges. Fritt val även för vård- och omsorgsboende är en viktig reform. Vi ska också utveckla värdighetsgarantin för att ytterligare trygga ett gott omhändertagande i äldreomsorgen.
Vårt tydliga fokus på ordning och reda i kommunens ekonomi gör att vi inom de kommande åren också ser möjligheter att ytterligare sänka skatten, samtidigt som vi fortsätter att satsa på kvalitén i de kommunala kärnverksamheterna. Lägg till det till exempel 2.000 nya bostäder, nya kliv framåt på miljöområdet och satsningar på ökade kunskaper i skolan och bilden av en kommunledning som satsar framåt blir ännu tydligare.
Jag måste erkänna att jag blir lite förvånad när Sveriges Radio (eller ska "SR" kanske uttydas "Socialistisk Radio") sammanfattar den politiska inriktningen med att vi "i första hand" vill sänka skatten förstår jag inte. Men så är det förstås ofta när jag ser medierapporter och känner till verkligheten bortom reporterns vinkel.
Läs även på Kristdemokraternas hemsida, MyNewsdesk och Christian Ottossons blogg.
Först ska jag dock konstatera att den nya politiska inriktningen inte innebär någon radikal förändring. Det är ju samma politiska majoritet, kompletterad med Centerpartiet, så vi fortsätter förstås i samma framgångsrika riktning som de senaste åren: ordning och reda i ekonomin, ökad valfrihet och kvalitetsförbättringar i de kommunala kärnverksamheterna.
Ett viktigt besked är att vi vill fortsätta att utveckla valfriheten för barnfamiljerna. Därför vill vi kunna erbjuda såväl vårdnadsbidrag som flerfamiljssystem, familjedaghem och förskolor med olika pedagogiska profiler. Vi vill också satsa på föräldrautbildningar, minskade barngrupper i förskolan och barnomsorg på obekväm arbetstid. Dessutom ska vi genomföra en valfrihetsutredning där vi undersöker öppna förskolornas tillgänglighet och hur kommunen kan stödja familjerna när de söker olika möjligheter att kombinera arbete och familjeliv.
Vi fortsätter också på den inslagna valfrihetsvägen i äldreomsorgen. De äldre ska själva kunna välja när, hur och av vem vården och omsorgen ska ges. Fritt val även för vård- och omsorgsboende är en viktig reform. Vi ska också utveckla värdighetsgarantin för att ytterligare trygga ett gott omhändertagande i äldreomsorgen.
Vårt tydliga fokus på ordning och reda i kommunens ekonomi gör att vi inom de kommande åren också ser möjligheter att ytterligare sänka skatten, samtidigt som vi fortsätter att satsa på kvalitén i de kommunala kärnverksamheterna. Lägg till det till exempel 2.000 nya bostäder, nya kliv framåt på miljöområdet och satsningar på ökade kunskaper i skolan och bilden av en kommunledning som satsar framåt blir ännu tydligare.
Jag måste erkänna att jag blir lite förvånad när Sveriges Radio (eller ska "SR" kanske uttydas "Socialistisk Radio") sammanfattar den politiska inriktningen med att vi "i första hand" vill sänka skatten förstår jag inte. Men så är det förstås ofta när jag ser medierapporter och känner till verkligheten bortom reporterns vinkel.
Läs även på Kristdemokraternas hemsida, MyNewsdesk och Christian Ottossons blogg.
06 februari 2011
Ronald Reagan 100 år
Idag är det 100 år sedan Ronald Reagan föddes. Som president var han häcklad, hatad och hånad som få, åtminstone här i Sverige, men i backspegeln är det svårt att inte se honom som en av efterkrigstidens största amerikanska presidenter. Även om president Reagan själv hade hunnit avgå när Berlinmuren föll, är det tveklöst så att hans tydliga och konsekventa hållning mot kommunismen och sovjetimperiet i väldigt hög grad bidrog till dess fall och Östeuropas demokratisering. För det ska vi idag skänka honom en tacksamhetens tanke.
Andra bloggar: Johan Ingerö, Signerat Kjellberg, Rolf K Nilsson
04 februari 2011
Välkommen aktieförsäljning i Nordea
Idag sålde svenska staten 255 miljoner aktier i den nordiska bankjätten Nordea. Försäljningen inbringade cirka 19 miljarder kronor till statskassan och innebär att statens innehav i Nordea minskar med ungefär en tredjedel.
Ett superklipp, konstaterar somliga. Men naturligtvis finns det kritiker när staten säljer aktier. Socialismen sitter djupt hos många betraktare. Att sälja aktier för att betala av lån döms på principiella grunder ut av Socialdemokraternas talesman Thomas Östros: "Det är ett ekonomiskt undermåligt argument. Amortera gör man med överskott, inte genom att sälja ut tillgångar som ger en avkastning."
Hmm, säger jag. Om räntan på 19 miljarder kronor i statsskuld skulle vara högre än direktavkastningen i Nordea (cirka 3 procent) är det en förlustaffär att äga aktierna, om man inte räknar med stigande börskurser. Och börsen kan ju både sjunka och stiga, som alla ägare av bankaktier torde vara väl medvetna om.
Det är en klok politik av regeringen att successivt minska statens innehav i bolag där det inte är strategiskt viktigt att just staten är ägare. På bankmarknaden är det nog få som kan se någon större direkt skillnad mellan en statligt (del)ägd bankjätte och en privat. Då bör staten gå ur marknaden och istället bli en renodlad, tydlig och aktiv reglerare av den. För det är något som bankbranschen verkligen behöver, vilket inte minst den internationella finanskrisen har visat.
Ett superklipp, konstaterar somliga. Men naturligtvis finns det kritiker när staten säljer aktier. Socialismen sitter djupt hos många betraktare. Att sälja aktier för att betala av lån döms på principiella grunder ut av Socialdemokraternas talesman Thomas Östros: "Det är ett ekonomiskt undermåligt argument. Amortera gör man med överskott, inte genom att sälja ut tillgångar som ger en avkastning."
Hmm, säger jag. Om räntan på 19 miljarder kronor i statsskuld skulle vara högre än direktavkastningen i Nordea (cirka 3 procent) är det en förlustaffär att äga aktierna, om man inte räknar med stigande börskurser. Och börsen kan ju både sjunka och stiga, som alla ägare av bankaktier torde vara väl medvetna om.
Det är en klok politik av regeringen att successivt minska statens innehav i bolag där det inte är strategiskt viktigt att just staten är ägare. På bankmarknaden är det nog få som kan se någon större direkt skillnad mellan en statligt (del)ägd bankjätte och en privat. Då bör staten gå ur marknaden och istället bli en renodlad, tydlig och aktiv reglerare av den. För det är något som bankbranschen verkligen behöver, vilket inte minst den internationella finanskrisen har visat.
03 februari 2011
Kollektivtrafikens stora utmaning
Bara var fjärde resa i landet sker med kollektivtrafik. Inte ens i Stockholms län - som har den i särklass högsta resandeandelen - sker mer än hälften av resorna med kollektivtrafik, bara 47 procent. Det framgår av Kollektivtrafikbarometern 2010, berättar Dagens Nyheter. Endast i fyra län överstiger resandeandelen 15 procent, förutom i Stockholm är det i Skåne, Västra Götaland och Uppsala län.
Utifrån de miljö- och klimatambitioner som finns är det inte hållbart. Kollektivtrafikens andel av resandet måste öka. Samtidigt uppger 53 procent av de intervjuade att de är nöjda med kollektivtrafiken, 63 procent av de flitiga resenärerna, och 79 procent var nöjda med den senaste resan.
"För den som inte är expert på undersökningar kan det tyckas underligt att betydligt fler är nöjda med senaste resan än med resandet generellt," skriver artikelförfattaren, men jag kan tycka att det inte är speciellt märkligt. Jag är nöjd med de tre resor som jag hittills gjort med kollektivtrafiken idag, och förhoppningsvis går det alldeles utmärkt på vägen hem också. Ungefär 9 av 10 resor går bra, men problemet är att den tionde inte gör det - att man inte riktigt kan lita på kollektivtrafiken. Tillförlitligheten är kollektivtrafikens stora utmaning, och då inte minst för den spårburna trafiken.
Samtidigt konstateras i artikeln att utvecklad spårtrafik är en väldigt viktig faktor där man faktiskt lyckats öka kollektivtrafikresandet. Pågatågen i Skåne tas som exempel i artikeln, men även Tvärbanan i Stockholm visar på precis samma sak. Därför är den satsning på nya spår som nu görs i Stockholm och på en del andra håll i landet så viktig. Nya tåg och spårvagnar kommer att göra kollektivtrafiken mer attraktiv för fler resenärer. En ordentlig satsning på infrastrukturen kan höja kollektivtrafikresandets andel.
Utifrån de miljö- och klimatambitioner som finns är det inte hållbart. Kollektivtrafikens andel av resandet måste öka. Samtidigt uppger 53 procent av de intervjuade att de är nöjda med kollektivtrafiken, 63 procent av de flitiga resenärerna, och 79 procent var nöjda med den senaste resan.
"För den som inte är expert på undersökningar kan det tyckas underligt att betydligt fler är nöjda med senaste resan än med resandet generellt," skriver artikelförfattaren, men jag kan tycka att det inte är speciellt märkligt. Jag är nöjd med de tre resor som jag hittills gjort med kollektivtrafiken idag, och förhoppningsvis går det alldeles utmärkt på vägen hem också. Ungefär 9 av 10 resor går bra, men problemet är att den tionde inte gör det - att man inte riktigt kan lita på kollektivtrafiken. Tillförlitligheten är kollektivtrafikens stora utmaning, och då inte minst för den spårburna trafiken.
Samtidigt konstateras i artikeln att utvecklad spårtrafik är en väldigt viktig faktor där man faktiskt lyckats öka kollektivtrafikresandet. Pågatågen i Skåne tas som exempel i artikeln, men även Tvärbanan i Stockholm visar på precis samma sak. Därför är den satsning på nya spår som nu görs i Stockholm och på en del andra håll i landet så viktig. Nya tåg och spårvagnar kommer att göra kollektivtrafiken mer attraktiv för fler resenärer. En ordentlig satsning på infrastrukturen kan höja kollektivtrafikresandets andel.
31 januari 2011
Norrköping. Minnen.
Med de dramatiska händelserna i Egypten som bakgrundsbild får konvulsionerna inom den svenska kristdemokratin mer modesta dimensioner, men ur ett svenskt politiskt perspektiv var Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i Norrköping och allt det som hände runt omkring dem viktiga.
Jag har tagit några dagar på mig efter hemkomsten till Stockholm innan jag nu slår mig ner vid datorn. Inte för att sammanfatta allt som hände, utan för att ge några reflektioner och kommentarer.
***
En given höjdpunkt under Kommun- och landstingsdagarna är alltid partiledarens inledningstal. Så också denna gång. Göran Hägglund hade värmt upp på fredagsmorgonen med en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Därför behöver vi relationslinjen" och fullföljde nu upp med ett laddat tal som slutade i en smattrande fanfar:
"Jag vill att ni låter de här kommundagarna bli avstampet för vår revansch. Trodde någon att den kristdemokratiska förnyelsen stannat upp, låt de veta annat. Trodde någon att vi inte längre skulle vara politikens gränspoliser, gör dem besvikna. Trodde någon att alliansens sociala röst har tystnad, ge dem svar på tal. Trodde någon att en relationslinje inte har något med riktig politik att göra, låt dem förvånas. Och trodde någon att kristdemokrater ser något annat än uppgång framför sig. Låt oss överraska dem tillsammans!"
Jag kan väl erkänna att jag inte är speciellt förtjust i begreppet "relationslinjen", det låter lite för mycket som "Ring Dr Phil". Men tanken är rätt. Arbetslinjen får inte vara Alliansens enda rättesnöre. Livet är så mycket mer än arbete, och människors sökande efter relationer och mening i sina liv så mycket viktigare än pengar. Den sociala ingenjörskonsten måste få stå tillbaka för en frihet för människor att forma sina egna liv och sin egen vardag utifrån sina egna livsdrömmar.
I den amerikanska självständighetsdeklarationen finns ett underbart begrepp: "pursuit of happiness", jakt på lycka. Jag älskar det. Ett samhälle som lovar lycka, lovar för mycket. Det kan inget samhälle leverera. Men rätten att jaga lycka, den får ingen ta ifrån oss. Tvärtom, det goda samhället uppmuntrar oss inte bara till arbete utan också till vårt eget sökande efter lycka. Och för de allra flesta är våra relationer, i familjen, i vänkretsen, i arbetslivet och i det civila samhället, centrala i denna lycka som vi söker.
***
I torsdags hade civil- och bostadsminister Stefan Attefall bjudit in representanter för alla partidistrikt till ett möte om regionbildning för att lyssna på hur situationen ser ut runt om i landet och samtala om bästa vägen vidare. Som stockholmare är regionfrågan laddad först och främst för att Moderaterna är så intensiva motståndare till varje förändring, men jag kunde också konstatera att det i en del distrikt fanns ett intensivt motstånd mot möjligheten att Stockholmsregionen skulle växa. I Ansvarskommitténs slutbetänkande har jag för mig att det sägs att regionerna ska ha en befolkning på mellan 500.000 och 2 miljoner invånare. Stockholms län har redan passerat den övre gränsen i detta spektrum och kommer om tjugo år att ha en befolkning på cirka 2,6 miljoner invånare om dagens utveckling fortsätter, men trots det finns det debattörer som vill hålla fast vid tvåmiljonersgränsen.
Jag förstår det inte. Man hittar dem i alla partier, människor som gärna vill stoppa Stockholm. Men vem vinner på att Stockholm får sämre förutsättningar att växa? Staden är ju tvärtom en tillväxtmotor för hela landet. Ett starkt Stockholm är bra för Sverige.
Sedan är det kanske inte nödvändigt att rita om kartan radikalt i det här läget. Det bästa är kanske att göra dagens Stockholms län till en region och sedan låta enskilda kommuner ansluta sig om de vill. Håbo, Gnesta och en rad andra mindre kommuner runt länets gränser är redan delar av arbetsmarknadsregionen Stockholm och bör få möjlighet att också bli en del av den administrativa regionen.
***
David Lega, Kristdemokraternas kommunalråd i Göteborg, är en naturlig entertainer. En stand-up comedian i rullstol, men med kloka tankar och djupt allvar bakom skämten. Se hans tal på Kommun- och landstingsdagarna här.
***
Kommun- och landstingsdagarnas självmål stod landstingsrådet i Östergötland, Levi Eckeskog, för. Evenemang av det här slaget ger normalt sett en del publicitet i lokala medier, ett bra tillfälle att presentera partiets politik. Östergötland har ju nästan lika stor befolkning som Södertörnskommunerna så jag kan tänka mig att det är ganska hård konkurrens om sekunderna i SVT:s Östnytt. Levi Eckeskog borde ha tagit sig en funderare kring hur han på bästa sätt kunde presentera partiets politik, kanske med ett spännande sjukvårdsutspel i östgötapolitiken? Istället lyckades hr Eckeskog använda nästan hela Östnyttsinslaget åt att lägga ut texten om varför han och lokalavdelningen i lilla Boxholm vill sparka Göran Hägglund som partiledare. Inte så smart.
***
Norrköping har något som allt för många svenska städer saknar: spårvagnar. Kollektivtrafiknörd som jag är passade jag förstås på att åka en tur. Ett charmigt och praktiskt inslag i stadslivet. Jag noterade dock att en av spårvagnslinjerna var ersatt med bussar på grund av vagnsbrist. Törhända ett resultat av att SL lånat in vagnarna som nu går på Spårväg City från just Norrköping? Jag kunde konstatera att de vagnar som nu går i Stockholm är betydligt modernare och bra mycket mer tillgängliga för personer med funktionshinder än de vagnar som jag prövade på i helgen. Även om dagens Spårväg City-vagnar inte heller fullt ut lever upp till de tillgänglighetskrav som jag och SL ställer.
***
Men höjdpunkten under kommun- och landstingsdagarna är inte bländande tal, spännande seminarier eller ens spårvagnar utan alla möten med nya och gamla bekantskaper från olika delar av landet. Med mer än 1.000 deltagare visar samlingar som denna på den vitalitet som finns i den svenska kristdemokratiska rörelsen, men det är inte mängden utan kvaliteten som imponerar mest. Tack för alla intressanta samtal, vänner! Ni gör mig stolt över att vara kristdemokrat.
Läs även: Désirée Pethrus, David Lega, Caroline Szyber, Anders Andersson, Den hälsosamme ekonomisten
Jag har tagit några dagar på mig efter hemkomsten till Stockholm innan jag nu slår mig ner vid datorn. Inte för att sammanfatta allt som hände, utan för att ge några reflektioner och kommentarer.
***
En given höjdpunkt under Kommun- och landstingsdagarna är alltid partiledarens inledningstal. Så också denna gång. Göran Hägglund hade värmt upp på fredagsmorgonen med en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Därför behöver vi relationslinjen" och fullföljde nu upp med ett laddat tal som slutade i en smattrande fanfar:
"Jag vill att ni låter de här kommundagarna bli avstampet för vår revansch. Trodde någon att den kristdemokratiska förnyelsen stannat upp, låt de veta annat. Trodde någon att vi inte längre skulle vara politikens gränspoliser, gör dem besvikna. Trodde någon att alliansens sociala röst har tystnad, ge dem svar på tal. Trodde någon att en relationslinje inte har något med riktig politik att göra, låt dem förvånas. Och trodde någon att kristdemokrater ser något annat än uppgång framför sig. Låt oss överraska dem tillsammans!"
Jag kan väl erkänna att jag inte är speciellt förtjust i begreppet "relationslinjen", det låter lite för mycket som "Ring Dr Phil". Men tanken är rätt. Arbetslinjen får inte vara Alliansens enda rättesnöre. Livet är så mycket mer än arbete, och människors sökande efter relationer och mening i sina liv så mycket viktigare än pengar. Den sociala ingenjörskonsten måste få stå tillbaka för en frihet för människor att forma sina egna liv och sin egen vardag utifrån sina egna livsdrömmar.
I den amerikanska självständighetsdeklarationen finns ett underbart begrepp: "pursuit of happiness", jakt på lycka. Jag älskar det. Ett samhälle som lovar lycka, lovar för mycket. Det kan inget samhälle leverera. Men rätten att jaga lycka, den får ingen ta ifrån oss. Tvärtom, det goda samhället uppmuntrar oss inte bara till arbete utan också till vårt eget sökande efter lycka. Och för de allra flesta är våra relationer, i familjen, i vänkretsen, i arbetslivet och i det civila samhället, centrala i denna lycka som vi söker.
***
I torsdags hade civil- och bostadsminister Stefan Attefall bjudit in representanter för alla partidistrikt till ett möte om regionbildning för att lyssna på hur situationen ser ut runt om i landet och samtala om bästa vägen vidare. Som stockholmare är regionfrågan laddad först och främst för att Moderaterna är så intensiva motståndare till varje förändring, men jag kunde också konstatera att det i en del distrikt fanns ett intensivt motstånd mot möjligheten att Stockholmsregionen skulle växa. I Ansvarskommitténs slutbetänkande har jag för mig att det sägs att regionerna ska ha en befolkning på mellan 500.000 och 2 miljoner invånare. Stockholms län har redan passerat den övre gränsen i detta spektrum och kommer om tjugo år att ha en befolkning på cirka 2,6 miljoner invånare om dagens utveckling fortsätter, men trots det finns det debattörer som vill hålla fast vid tvåmiljonersgränsen.
Jag förstår det inte. Man hittar dem i alla partier, människor som gärna vill stoppa Stockholm. Men vem vinner på att Stockholm får sämre förutsättningar att växa? Staden är ju tvärtom en tillväxtmotor för hela landet. Ett starkt Stockholm är bra för Sverige.
Sedan är det kanske inte nödvändigt att rita om kartan radikalt i det här läget. Det bästa är kanske att göra dagens Stockholms län till en region och sedan låta enskilda kommuner ansluta sig om de vill. Håbo, Gnesta och en rad andra mindre kommuner runt länets gränser är redan delar av arbetsmarknadsregionen Stockholm och bör få möjlighet att också bli en del av den administrativa regionen.
***
David Lega, Kristdemokraternas kommunalråd i Göteborg, är en naturlig entertainer. En stand-up comedian i rullstol, men med kloka tankar och djupt allvar bakom skämten. Se hans tal på Kommun- och landstingsdagarna här.
***
Kommun- och landstingsdagarnas självmål stod landstingsrådet i Östergötland, Levi Eckeskog, för. Evenemang av det här slaget ger normalt sett en del publicitet i lokala medier, ett bra tillfälle att presentera partiets politik. Östergötland har ju nästan lika stor befolkning som Södertörnskommunerna så jag kan tänka mig att det är ganska hård konkurrens om sekunderna i SVT:s Östnytt. Levi Eckeskog borde ha tagit sig en funderare kring hur han på bästa sätt kunde presentera partiets politik, kanske med ett spännande sjukvårdsutspel i östgötapolitiken? Istället lyckades hr Eckeskog använda nästan hela Östnyttsinslaget åt att lägga ut texten om varför han och lokalavdelningen i lilla Boxholm vill sparka Göran Hägglund som partiledare. Inte så smart.
***
Norrköping har något som allt för många svenska städer saknar: spårvagnar. Kollektivtrafiknörd som jag är passade jag förstås på att åka en tur. Ett charmigt och praktiskt inslag i stadslivet. Jag noterade dock att en av spårvagnslinjerna var ersatt med bussar på grund av vagnsbrist. Törhända ett resultat av att SL lånat in vagnarna som nu går på Spårväg City från just Norrköping? Jag kunde konstatera att de vagnar som nu går i Stockholm är betydligt modernare och bra mycket mer tillgängliga för personer med funktionshinder än de vagnar som jag prövade på i helgen. Även om dagens Spårväg City-vagnar inte heller fullt ut lever upp till de tillgänglighetskrav som jag och SL ställer.
***
Men höjdpunkten under kommun- och landstingsdagarna är inte bländande tal, spännande seminarier eller ens spårvagnar utan alla möten med nya och gamla bekantskaper från olika delar av landet. Med mer än 1.000 deltagare visar samlingar som denna på den vitalitet som finns i den svenska kristdemokratiska rörelsen, men det är inte mängden utan kvaliteten som imponerar mest. Tack för alla intressanta samtal, vänner! Ni gör mig stolt över att vara kristdemokrat.
Läs även: Désirée Pethrus, David Lega, Caroline Szyber, Anders Andersson, Den hälsosamme ekonomisten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)