Att Stockholm och Stockholms län växer har väl de flesta hört till leda vid det här laget. Bortåt 40 000 fler invånare per år i länet, som nu har mer än 2,1 miljoner invånare. Det motsvarar två fulla SL-ledbussar per dag. Den snabbast växande storstaden i hela EU.
Men regionens attraktionskraft är större än så. Och då tänker jag inte på alla de som lämnar Stockholm eller aldrig flyttar hit på grund av bostadsbristen, utan på den vilja som finns utanför länets gränser att vara en del av Stockholm.
Katrineholms-Kuriren skriver på ledarplats om Trosas planer på ett länsbyte, i första skedet en opinionsundersökning som sedan skulle kunna följas av en folkomröstning. Även ekuriren.se i Eskilstuna och Södermanlands Nyheter i Nyköping berör frågan. Eventuellt skulle kommunen kunna byta länstillhörighet redan till år 2015, som jag förstår saken. Även i Gnesta finns (enligt samma artikel) liknande planer, om än inte lika långt framskridna.
Och från andra sidan länet rapporterar Enköpings-posten (via Upplandsnytt) att Håbo kommun vill slopa Bålsta-tillägget på SL-kortet, så att det ska bli lättare att pendla till och från Stockholm. Motsvarande beslut fattades i Gnesta för några år sedan.
Jag tycker principiellt att det är bra om de administrativa regionerna motsvarar arbetsmarknadsregionerna, och det är ingen tvekan om att fler kommuner upplever sig vara en del av Stockholm än de som faktiskt hör till Stockholms län. Men det finns förstås en mängd frågor som behöver lösas innan länsbyten kan genomföras.
Viktigare än att få till ett formellt länsbyte är förstås att se till att kollektivtrafik och annan offentlig service fungerar över länsgränserna. Om några dagar börjar SL:s pendeltåg att gå hela vägen till Uppsala. Det finns ambitiösa planer på hur regionaltågstrafiken i Mälardalen ska utvecklas när Citybanan väl invigs år 2017. Steg för steg gör vi det enklare att bo i en del av Mälardalsregionen och arbeta i en annan. Det arbetet känns oerhört väsentligt. Men naturligtvis finns det också en klokhet i att uppdatera de administrativa regionerna så att de motsvarar dagens verklighet.
26 november 2012
25 november 2012
Stoppa våldet mot kvinnor!
Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, instiftad av FN. Jag kan ärligt erkänna att jag nog skulle ha missat detta om det inte hade varit för den debattartikel av två av mina partikamrater, riksdagsledamöterna Caroline Szyber och Maria Fälth, som Svenska Dagbladet publicerar idag.
Szyber och Fälth ger några konkreta exempel på åtgärder, som jag helhjärtat stödjer. För även om min bild är att partnervåldet successivt har minskat jämfört med situationen under tidigare decennier, uppskattar Socialstyrelsen att 75 000 kvinnor varje år utsätts för partnervåld i vårt land. Det är inte acceptabelt. Vi måste fortsätta arbetet för att få stopp på denna styggelse.
De konkreta åtgärder som föreslås i artikeln är följande:
1. Behandling av förövaren.
• Fler män som slår måste fullfölja behandling för sitt våldsutövande samt behandlingsmetoderna behöver utvecklas och följas upp.
2. Skapa ökad trygghet för kvinnan.
• Förbättra kompetensen om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld hos personalen inom skola, polis, domstolar och socialtjänst.
• Stärk kvinnojourerna genom ökat ekonomiskt stöd.
3. Förebyggande värdegrundsarbete.
• Förbättra sex- och samlevnadsämnet och komplettera det med mer undervisning om relationer, jämställdhet, makt och våld.
• Förstärk skolhälsovården med krav på att skolpsykologer och kuratorer ska finnas tillgängliga som kan hjälpa och stärka unga tjejer att utvecklas till trygga och jämställda individer.
Alla situationer är unika, och det kan finnas en mängd olika skäl till varför en person inte lämnar en destruktiv parrelation. Rädsla för vad förövaren skulle göra är förstås en viktig faktor i många fall, men också omsorg om anhöriga, inte minst barnen. Familjen bygger på ett ömsesidigt beroende som i de allra flesta fall innebär ett stöd och en hjälp - men ett nödvändigt uppbrott ur en parrelation kan försvåras av ekonomiskt beroende och praktiska problem, till exempel bristen på bostäder i storstadsområden som Stockholm. För några dagar sedan rapporterades i media om hur bostadsbristen leder till att kvinnor inte kan slussas ut från Kvinnojourernas skyddade boende och jourerna därför inte kan hjälpa så många kvinnor som de skulle vilja.
Men dessa förklaringar räcker inte. Ett av de mest medialt uppmärksammade fallen av kvinnomisshandel på senare år handlar om barbadosbördade r'n'b-stjärnan Rihanna och hennes likaledes r'n'b-sjungande pojkvän Chris Brown. När Svenska Dagbladets recensent Stefan Thungren skriver om hennes senaste album "Unapologetic" blir rubriken "Tidernas mest obehagliga konceptalbum". När hon nu sjunger en duett med Chris Brown - som för några år sedan dömdes till fem års villkorligt fängelsestraff för att han misshandlat henne - med textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” - kan man fundera på vilka signaler hon sänder ut till sina miljoner fans.
Rihanna är inte ekonomiskt beroende av Chris Brown. Hon är en av världens mest framgångsrika artister och har varit så i många år. Hon kan försörja sig själv. Skulle hennes ex förvandlas till en mordisk stalker har hon råd att skaffa sig tillräckligt med livvakter för att klara det också. Och skulle hon känna behov av en pojkvän är jag säker på att det finns villiga kandidater där ute. Hon ser ju inte helt illa ut, om man säger så.
Jag ska inte försöka ge mig in i att psykologiskt förklara Rihannas agerande, eller för den delen någon annan våldsutsatt kvinnas heller, utan bara konstatera att vi alla har ett ansvar att inte acceptera mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relationer överhuvudtaget. Bara genom ett tydligt avståndstagande kan vi förändra de grundläggande attityder som gör att förövare väljer att utöva våld. Och så vill jag inte minnas Rihanna som en kvinna som accepterar att hennes man misshandlar henne utan som en sångerska som uppmanar DJ:n att spela skivan en gång till och höja volymen...
Bloggar: Caroline Szyber
Szyber och Fälth ger några konkreta exempel på åtgärder, som jag helhjärtat stödjer. För även om min bild är att partnervåldet successivt har minskat jämfört med situationen under tidigare decennier, uppskattar Socialstyrelsen att 75 000 kvinnor varje år utsätts för partnervåld i vårt land. Det är inte acceptabelt. Vi måste fortsätta arbetet för att få stopp på denna styggelse.
De konkreta åtgärder som föreslås i artikeln är följande:
1. Behandling av förövaren.
• Fler män som slår måste fullfölja behandling för sitt våldsutövande samt behandlingsmetoderna behöver utvecklas och följas upp.
2. Skapa ökad trygghet för kvinnan.
• Förbättra kompetensen om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld hos personalen inom skola, polis, domstolar och socialtjänst.
• Stärk kvinnojourerna genom ökat ekonomiskt stöd.
3. Förebyggande värdegrundsarbete.
• Förbättra sex- och samlevnadsämnet och komplettera det med mer undervisning om relationer, jämställdhet, makt och våld.
• Förstärk skolhälsovården med krav på att skolpsykologer och kuratorer ska finnas tillgängliga som kan hjälpa och stärka unga tjejer att utvecklas till trygga och jämställda individer.
Alla situationer är unika, och det kan finnas en mängd olika skäl till varför en person inte lämnar en destruktiv parrelation. Rädsla för vad förövaren skulle göra är förstås en viktig faktor i många fall, men också omsorg om anhöriga, inte minst barnen. Familjen bygger på ett ömsesidigt beroende som i de allra flesta fall innebär ett stöd och en hjälp - men ett nödvändigt uppbrott ur en parrelation kan försvåras av ekonomiskt beroende och praktiska problem, till exempel bristen på bostäder i storstadsområden som Stockholm. För några dagar sedan rapporterades i media om hur bostadsbristen leder till att kvinnor inte kan slussas ut från Kvinnojourernas skyddade boende och jourerna därför inte kan hjälpa så många kvinnor som de skulle vilja.
Men dessa förklaringar räcker inte. Ett av de mest medialt uppmärksammade fallen av kvinnomisshandel på senare år handlar om barbadosbördade r'n'b-stjärnan Rihanna och hennes likaledes r'n'b-sjungande pojkvän Chris Brown. När Svenska Dagbladets recensent Stefan Thungren skriver om hennes senaste album "Unapologetic" blir rubriken "Tidernas mest obehagliga konceptalbum". När hon nu sjunger en duett med Chris Brown - som för några år sedan dömdes till fem års villkorligt fängelsestraff för att han misshandlat henne - med textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” - kan man fundera på vilka signaler hon sänder ut till sina miljoner fans.
Rihanna är inte ekonomiskt beroende av Chris Brown. Hon är en av världens mest framgångsrika artister och har varit så i många år. Hon kan försörja sig själv. Skulle hennes ex förvandlas till en mordisk stalker har hon råd att skaffa sig tillräckligt med livvakter för att klara det också. Och skulle hon känna behov av en pojkvän är jag säker på att det finns villiga kandidater där ute. Hon ser ju inte helt illa ut, om man säger så.
Jag ska inte försöka ge mig in i att psykologiskt förklara Rihannas agerande, eller för den delen någon annan våldsutsatt kvinnas heller, utan bara konstatera att vi alla har ett ansvar att inte acceptera mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relationer överhuvudtaget. Bara genom ett tydligt avståndstagande kan vi förändra de grundläggande attityder som gör att förövare väljer att utöva våld. Och så vill jag inte minnas Rihanna som en kvinna som accepterar att hennes man misshandlar henne utan som en sångerska som uppmanar DJ:n att spela skivan en gång till och höja volymen...
Bloggar: Caroline Szyber
23 november 2012
Inför en regional äldrepeng!
Folk ska få bestämma själva och politiker och tjänstemän inte lägga sig i i onödan. Det har alltid varit något av en grundinställning för min del. Med Lagen om Valfrihetssystem (LOV) har möjligheten för kommunerna att skapa valfrihet inom äldreomsorg och socialtjänst blivit mycket större. Det ska vi använda oss av för att öka enskilda människors möjlighet att besluta om de viktiga sakerna i livet. Till exempel var man ska bo när man blir äldre och behöver flytta till ett vård- och omsorgsboende.
I Huddinge, där jag är vice ordförande i äldreomsorgsnämnden, pågår fortfarande arbetet för att införa ett valfrihetssystem för äldreboende, men i flera andra kommuner i länet, till exempel Stockholm, Nacka och Täby/Danderyd, finns det redan på plats.
Men inte ens det räcker egentligen till för att ge människor den valfrihet de borde ha. För vad händer om det äldreboende man vill flytta till inte ligger i den egna kommunen? Då uppstår plötsligt en massa problem.
Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt tillsammans med fem kristdemokratiska kommunalråd med ansvar för äldrefrågor om att vi skulle behöva en regional äldrepeng i Stockholms län. Ett system som gör att man lika enkelt kan välja ett äldreboende i grannkommunen som ett hemmavid. Som ger möjlighet för specialisering och profilering, med tydliga kvalitetskrav men också stor möjlighet att inrikta verksamheten efter de enskildas behov och önskemål. Med hela Stockholms län som upptagningsområde finns det förutsättningar att erbjuda även smalare profiler och ge mycket större valfrihet än idag.
Den framtiden ser jag verkligen fram emot. Och på sikt bör förstås inriktningen vara att en äldrepeng ska gälla i hela landet.
I Huddinge, där jag är vice ordförande i äldreomsorgsnämnden, pågår fortfarande arbetet för att införa ett valfrihetssystem för äldreboende, men i flera andra kommuner i länet, till exempel Stockholm, Nacka och Täby/Danderyd, finns det redan på plats.
Men inte ens det räcker egentligen till för att ge människor den valfrihet de borde ha. För vad händer om det äldreboende man vill flytta till inte ligger i den egna kommunen? Då uppstår plötsligt en massa problem.
Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt tillsammans med fem kristdemokratiska kommunalråd med ansvar för äldrefrågor om att vi skulle behöva en regional äldrepeng i Stockholms län. Ett system som gör att man lika enkelt kan välja ett äldreboende i grannkommunen som ett hemmavid. Som ger möjlighet för specialisering och profilering, med tydliga kvalitetskrav men också stor möjlighet att inrikta verksamheten efter de enskildas behov och önskemål. Med hela Stockholms län som upptagningsområde finns det förutsättningar att erbjuda även smalare profiler och ge mycket större valfrihet än idag.
Den framtiden ser jag verkligen fram emot. Och på sikt bör förstås inriktningen vara att en äldrepeng ska gälla i hela landet.
17 november 2012
SAS och Stockholmsregionen
Att ledande sverigedemokrater avslöjats som järnrörsbeväpnade rasister har blivit den nyhet som lite grann dränkt alla andra nyheter den senaste veckan. Lite överraskande, kan tyckas, för vem trodde egentligen innerst inne någonting annat om Sverigedemokraterna? Det är som att avslöja att många ledande kristdemokrater är kyrksamma nykterister...
I skuggan av den sverigedemokratiska fasadens sönderfall pågår ett annat och väl så viktigt förlopp. Inte heller det egentligen någon överraskning. De skandinaviska ländernas gemensamma sorgebarn SAS behöver pengar igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Regeringarna är inte villiga att skjuta till mer pengar direkt, men en lösning där huvudägarna Sverige, Norge och Danmark garanterar lånen verkar sannolik.
Under förutsättning att SAS genomför åtgärder som gör att det finns anledning att tro att bolaget kommer att gå runt framöver, dvs att man genomför hårda sparpaket. Och att EU-kommissionen inte stoppar lånegarantin, som flygmarknadens lågprisaktörer vill.
Vilka åtgärder SAS-ledningen kan och bör vidta för att rädda företaget undan konkurs kan och bör diskuteras. Jag är ärligt talat inte så säker på att det finns förutsättningar för att fortsätta driva SAS i sin nuvarande form. Tomas Augustsson gör en klok analys i Svenska Dagbladet idag. Tidningen rapporterar också om ett mycket svagt stöd från såväl det svenska som danska folket för nya statliga pengar till SAS.
Ur ett Stockholms-perspektiv är inte SAS oundgängligt. I och med att bolagets huvudkontor ligger här, skulle en SAS-konkurs initialt slå mot Stockholm. SAS är också en viktig aktör i den svenska inrikestrafiken. Däremot har SAS fokusering på Kastrup i Köpenhamn som sitt huvudnav varit något av ett problem för Stockholms internationella ambitioner. Vill man flyga interkontinentalt är Frankfurt, Paris, London eller för all del Helsingfors lika goda bytespunkter som Köpenhamn. Men vill vi konkurrera i den internationella högstaligan skulle Stockholm behöva fler direktflyg till viktiga centralpunkter runt om i världen.
Vad skulle då hända utan SAS? Det finns många andra flygbolag, såväl svenska som internationella, som är beredda att träda in på marknaden. Jag är inte orolig över att det efter en turbulent omställningsperiod inte skulle finnas såväl inrikesflyg som flyg till olika europeiska metropoler i ungefär samma utsträckning som idag. Själv besökte jag i förra veckan Förenade Arabemiraten med hjälp av Norwegians direktflyg till Dubai, och jag är väldigt glad över att den norska uppstickaren i vår/sommar även börjar med direktflyg till New York och Bangkok.
Det vi i Stockholm måste vinnlägga oss om är att göra Arlanda till en attraktiv flygplats. Tillsammans med min distriktsordförandekollega Caroline Szyber, till vardags riksdagsledamot, gjorde jag i veckan ett uttalande om detta. Det stora orosmomentet är, som jag ser det, inflygningszonernas utformning, där olika kommuners intressen står emot varandra. Om trafiken på Arlanda måste minskas radikalt för att man inte hittat någon lösning på dessa problem, drabbas hela Stockholm och Mälardalen svårt. Vad gäller marktrafiken finns det däremot en mängd förslag till lösningar som kommer att minska utsläppen. Om knappt en månad börjar SL köra pendeltåg till Arlanda, något som förhoppningsvis kommer att bidra till att betydligt färre väljer att ta bilen, och nya spårburna lösningar från nordöstra Stockholmsregionen utreds också.
Stockholm behöver Arlanda. Och Arlanda behöver såväl ett bra nät av inrikesflyg, europalinjer och interkontinentala direktförbindelser. Om Arlanda behöver SAS vet jag inte. Men som svensk skattebetalare hoppas jag förstås att bolaget lyckas reda ut sina problem och komma på fötter igen. Även om jag inte har lust att slänga bra pengar efter de dåliga som vi redan plöjt ner i flygbolaget.
I skuggan av den sverigedemokratiska fasadens sönderfall pågår ett annat och väl så viktigt förlopp. Inte heller det egentligen någon överraskning. De skandinaviska ländernas gemensamma sorgebarn SAS behöver pengar igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Regeringarna är inte villiga att skjuta till mer pengar direkt, men en lösning där huvudägarna Sverige, Norge och Danmark garanterar lånen verkar sannolik.
Under förutsättning att SAS genomför åtgärder som gör att det finns anledning att tro att bolaget kommer att gå runt framöver, dvs att man genomför hårda sparpaket. Och att EU-kommissionen inte stoppar lånegarantin, som flygmarknadens lågprisaktörer vill.
Vilka åtgärder SAS-ledningen kan och bör vidta för att rädda företaget undan konkurs kan och bör diskuteras. Jag är ärligt talat inte så säker på att det finns förutsättningar för att fortsätta driva SAS i sin nuvarande form. Tomas Augustsson gör en klok analys i Svenska Dagbladet idag. Tidningen rapporterar också om ett mycket svagt stöd från såväl det svenska som danska folket för nya statliga pengar till SAS.
Ur ett Stockholms-perspektiv är inte SAS oundgängligt. I och med att bolagets huvudkontor ligger här, skulle en SAS-konkurs initialt slå mot Stockholm. SAS är också en viktig aktör i den svenska inrikestrafiken. Däremot har SAS fokusering på Kastrup i Köpenhamn som sitt huvudnav varit något av ett problem för Stockholms internationella ambitioner. Vill man flyga interkontinentalt är Frankfurt, Paris, London eller för all del Helsingfors lika goda bytespunkter som Köpenhamn. Men vill vi konkurrera i den internationella högstaligan skulle Stockholm behöva fler direktflyg till viktiga centralpunkter runt om i världen.
Vad skulle då hända utan SAS? Det finns många andra flygbolag, såväl svenska som internationella, som är beredda att träda in på marknaden. Jag är inte orolig över att det efter en turbulent omställningsperiod inte skulle finnas såväl inrikesflyg som flyg till olika europeiska metropoler i ungefär samma utsträckning som idag. Själv besökte jag i förra veckan Förenade Arabemiraten med hjälp av Norwegians direktflyg till Dubai, och jag är väldigt glad över att den norska uppstickaren i vår/sommar även börjar med direktflyg till New York och Bangkok.
Det vi i Stockholm måste vinnlägga oss om är att göra Arlanda till en attraktiv flygplats. Tillsammans med min distriktsordförandekollega Caroline Szyber, till vardags riksdagsledamot, gjorde jag i veckan ett uttalande om detta. Det stora orosmomentet är, som jag ser det, inflygningszonernas utformning, där olika kommuners intressen står emot varandra. Om trafiken på Arlanda måste minskas radikalt för att man inte hittat någon lösning på dessa problem, drabbas hela Stockholm och Mälardalen svårt. Vad gäller marktrafiken finns det däremot en mängd förslag till lösningar som kommer att minska utsläppen. Om knappt en månad börjar SL köra pendeltåg till Arlanda, något som förhoppningsvis kommer att bidra till att betydligt färre väljer att ta bilen, och nya spårburna lösningar från nordöstra Stockholmsregionen utreds också.
Stockholm behöver Arlanda. Och Arlanda behöver såväl ett bra nät av inrikesflyg, europalinjer och interkontinentala direktförbindelser. Om Arlanda behöver SAS vet jag inte. Men som svensk skattebetalare hoppas jag förstås att bolaget lyckas reda ut sina problem och komma på fötter igen. Även om jag inte har lust att slänga bra pengar efter de dåliga som vi redan plöjt ner i flygbolaget.
01 november 2012
Bygg inte bostäder i Gömmarens naturreservat!
Idag gör Centerpartiet i Huddinge med kommunalrådet Christian Ottosson i spetsen ett eget utspel som helt går på tvärs med inställningen från samtliga övriga partier i majoriteten: Man vill bygga bostäder i Gömmarens naturreservat, i anslutning till handels- och industriområdet i Kungens Kurva.
Liknande idéer diskuterades ganska mycket för några år sedan, då Centern inte var med i kommunfullmäktige. Att de kasserades berodde på en rad olika orsaker. En inte oväsentlig är förstås att området faktiskt är ett naturreservat för att det är klassat som skyddsvärt.
Som kristdemokrat vill jag gärna betona ett barnperspektiv på frågan. Förslaget bygger på att man ska skapa en liten, avskild bostadsenklav vars enda förbindelse med skolor och andra bostadsområden går via ett industri- och handelsområde. Hur barnvänligt är egentligen det? Istället vore det naturligt att börja bygga bostäder i anslutning till den befintliga bostadsbebyggelsen i Segeltorp, till exempel på Jägerhorns väg och Ellipsvägen. Därifrån skulle det vara enkelt att ta sig till fots eller med cykel till de förskolor, skolor, idrottsanläggningar och så vidare som redan finns i närheten. Precis som vi sagt i den kommunala planeringen att vi vill göra, bygga med gång-, cykel- och kollektivtrafik som grund. Så sent som i måndags talade jag dessutom med en fastighetsanalytiker som hävdade att det är i just det området som det faktiskt skulle finnas en marknad för bostadsbebyggelse, sett till dagens bostadsefterfrågan och byggkostnader.
Så - summan av kardemumman är från min sida ett tydligt ja till att bygga bostäder i Kungens kurva, men ett lika tydligt nej till att bygga dem i en avskild enklav av Gömmarens naturreservat. Centerpartiets förslag är inte något bra exempel på framtidsinriktad, barnvänlig stadsplanering.
Liknande idéer diskuterades ganska mycket för några år sedan, då Centern inte var med i kommunfullmäktige. Att de kasserades berodde på en rad olika orsaker. En inte oväsentlig är förstås att området faktiskt är ett naturreservat för att det är klassat som skyddsvärt.
Som kristdemokrat vill jag gärna betona ett barnperspektiv på frågan. Förslaget bygger på att man ska skapa en liten, avskild bostadsenklav vars enda förbindelse med skolor och andra bostadsområden går via ett industri- och handelsområde. Hur barnvänligt är egentligen det? Istället vore det naturligt att börja bygga bostäder i anslutning till den befintliga bostadsbebyggelsen i Segeltorp, till exempel på Jägerhorns väg och Ellipsvägen. Därifrån skulle det vara enkelt att ta sig till fots eller med cykel till de förskolor, skolor, idrottsanläggningar och så vidare som redan finns i närheten. Precis som vi sagt i den kommunala planeringen att vi vill göra, bygga med gång-, cykel- och kollektivtrafik som grund. Så sent som i måndags talade jag dessutom med en fastighetsanalytiker som hävdade att det är i just det området som det faktiskt skulle finnas en marknad för bostadsbebyggelse, sett till dagens bostadsefterfrågan och byggkostnader.
Så - summan av kardemumman är från min sida ett tydligt ja till att bygga bostäder i Kungens kurva, men ett lika tydligt nej till att bygga dem i en avskild enklav av Gömmarens naturreservat. Centerpartiets förslag är inte något bra exempel på framtidsinriktad, barnvänlig stadsplanering.
25 oktober 2012
Satsa på Barnahus i hela Stockholms län!
För några veckor sedan var jag på ett studiebesök på Barnahuset i Flemingsberg tillsammans med Tomas Hansson, Kristdemokraternas kommunalråd i Huddinge, och Emma Henriksson, vår lokala riksdagsledamot från Huddinge, tillika gruppledare i riksdagen. Ett oerhört spännande och givande studiebesök som jag till min stora förvåning inser att jag inte skrivit någonting om här på bloggen. Däremot kan ni läsa om det på partiets hemsida i Huddinge.
Idag skriver jag i Norrtelje Tidning tillsammans med Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szyber, som är riksdagsledamot och min distriktsordförandekollega i Stockholms stad, om att Barnahus borde finnas för alla barn i Stockholms län, oavsett vilken kommun de bor i. Att polis, åklagarmyndigheter, sjukvård och socialtjänst på ett snabbt, tryggt och rättssäkert sätt samarbetar kring barn som utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående känns som en oerhört viktig prioritering. För oss kristdemokrater är det naturligt att alltid ta barnens parti.
Idag skriver jag i Norrtelje Tidning tillsammans med Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szyber, som är riksdagsledamot och min distriktsordförandekollega i Stockholms stad, om att Barnahus borde finnas för alla barn i Stockholms län, oavsett vilken kommun de bor i. Att polis, åklagarmyndigheter, sjukvård och socialtjänst på ett snabbt, tryggt och rättssäkert sätt samarbetar kring barn som utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående känns som en oerhört viktig prioritering. För oss kristdemokrater är det naturligt att alltid ta barnens parti.
23 oktober 2012
Nya studentbostäder på agendan
Stockholm är en stor studentstad. Det är inte lika uppenbart som i Uppsala eller Lund, men cirka 80 000 registrerade studenter i länet är naturligtvis svårt att bräcka för de betydligt mindre men mer anrika studentstäderna.
Bara en mindre del av Stockholms studenter bor i en studentbostad av något slag. Cirka 60 000 bor i det vanliga bostadsbeståndet, och för många känns det som det naturliga valet.
Problemet är att det inte är mycket till val. I hela länet är det bostadsbrist både vad gäller studentbostäder och övriga bostäder och med nuvarande byggtakt och befolkningsökningen växer bristen för varje dag som går.
I dagens landstingsfullmäktige behandlades en motion om bristen på studentbostäder. Charlotte Broberg (M), som är biträdande finanslandstingsråd och ordförande i tillväxt- och regionplaneutskottet, ställdes av oppositionen till svars för bristen. Lite orättvist, kan jag tycka. Landstinget kan förstås prata med alla inblandade parter, men inte mycket mer.
Kostnaden för nybyggda studentbostäder påverkas förstås av byggkostnader, som till största delen påverkas av statliga beslut som avgör hur bostadsmarknaden ser ut. Möjligheterna att hyra ut påverkas förstås av studenternas ekonomi, som även den framför allt bestäms av staten. Tillsammans avgör dessa frågor förstås hur pass intressant det är för bostadsföretag att satsa på nybyggda studentbostäder. Men inte ens när det är ekonomiskt intressant för bostadsföretagen kan man vara säker på att det byggs. Det behövs mark, och det förutsätter en markägare som vill använda sin mark till detta, och till och med om marken finns så krävs det att kommunerna är med på tåget och tar fram detaljplaner för ändamålet.
I korthet betyder det att om staten, landstinget, fastighetsägare, byggföretag och inte minst Stockholms studenter vill att en kommun ger möjlighet för nya studentbostäder men en kommun, till exempel Danderyd, säger nej är det Danderyds vilja som får råda. På samma sätt kan projekt fallera hos någon av de andra intressenterna.
Inte minst är det ekonomin som väldigt ofta sätter stopp för projekten. Det kostar alltid mycket att bygga i Stockholm, och i studentlägenheter (med många kök och badrum per kvadratmeter) är det förstås svårt att hålla ner kostnaderna, samtidigt som många studenter har en mycket begränsad köpkraft. 4-5.000 kr för en etta känns ordentligt i plånboken, vilket ger en osäker efterfrågan trots bostadsbristen i länet. Det gäller alltså att ha väldigt god kostnadskontroll och gärna lite passion för studenternas villkor för den som ska ge sig in i studentbostadsbranschen.
I veckans nummer av Mitt i Huddinge berättas om några studenter vid Södertörns högskola i Flemingsberg som satt upp tält som protest mot bostadsbristen. Samtidigt är det helt klart så att den politiska ledningen i Huddinge, med samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) i spetsen, tagit problemen på största allvar. Just nu pågår fyra projekt som tillsammans kan leda till en fördubbling av antalet studentbostäder i Flemingsberg. Det handlar såväl om kommunala bostadsföretaget Huge, olika privata byggbolag som högskolor och universitet som agerar för att få fram nya studentbostäder.
Dessvärre kommer alla dessa insatser inte leda till någon lättnad på kort sikt. Även i de projekt där det faktiskt finns färdiga detaljplaner kommer det att ta tid innan spaden sätts i jorden och det kanske snarare är till höstterminen 2014 som de nya husen är inflyttningsklara.
Och ännu längre tid lär det ta innan vi på allvar ser resultatet av det förenklingsarbete som bostadsminister Stefan Attefall (KD) tagit initiativ till ger full effekt. Det är jätteviktigt att rensa i floran av regler som fördyrar och fördröjer byggandet av studentbostäder och att se till att viktiga byggprojekt inte blir liggande hos myndigheter och domstolar som hanterar överklagade byggärenden, men den fulla effekten lär vi inte se förrän om ett antal år.
Just därför är det oerhört olyckligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans har beslutat att sätta stopp för regeringens förslag att öka möjligheten att hyra ut bostadsrätter i andra hand, ett förslag som även på kort sikt skulle kunna göra att nya bostäder kom ut på marknaden och minskade den akuta bostadsbristen. Det finns en överhängande risk för att den samlade oppositionen (som bär en stor skuld för det berg av försvårande och fördyrande regler begränsar byggandet) på samma sätt kommer att motsätta sig framtida förslag för att minska krånglet och öka tillgången på bostäder.
Vill vi verkligen komma åt bristen på bostäder för Stockholms studenter måste alla hjälpas åt. Med tanke på den parlamentariska situationen i Sveriges riksdag krävs det att även oppositionen drar sitt strå till stacken och bidrar konstruktivt istället för att lägga nya hinder på vägen. Vill vi att Stockholm ska vara en attraktiv studentstad i framtiden måste vi öppna upp för kreativa lösningar både på kort och lång sikt istället för att cementera system som har prövats och bevisligen inte fungerat särskilt bra.
Bara en mindre del av Stockholms studenter bor i en studentbostad av något slag. Cirka 60 000 bor i det vanliga bostadsbeståndet, och för många känns det som det naturliga valet.
Problemet är att det inte är mycket till val. I hela länet är det bostadsbrist både vad gäller studentbostäder och övriga bostäder och med nuvarande byggtakt och befolkningsökningen växer bristen för varje dag som går.
I dagens landstingsfullmäktige behandlades en motion om bristen på studentbostäder. Charlotte Broberg (M), som är biträdande finanslandstingsråd och ordförande i tillväxt- och regionplaneutskottet, ställdes av oppositionen till svars för bristen. Lite orättvist, kan jag tycka. Landstinget kan förstås prata med alla inblandade parter, men inte mycket mer.
Kostnaden för nybyggda studentbostäder påverkas förstås av byggkostnader, som till största delen påverkas av statliga beslut som avgör hur bostadsmarknaden ser ut. Möjligheterna att hyra ut påverkas förstås av studenternas ekonomi, som även den framför allt bestäms av staten. Tillsammans avgör dessa frågor förstås hur pass intressant det är för bostadsföretag att satsa på nybyggda studentbostäder. Men inte ens när det är ekonomiskt intressant för bostadsföretagen kan man vara säker på att det byggs. Det behövs mark, och det förutsätter en markägare som vill använda sin mark till detta, och till och med om marken finns så krävs det att kommunerna är med på tåget och tar fram detaljplaner för ändamålet.
I korthet betyder det att om staten, landstinget, fastighetsägare, byggföretag och inte minst Stockholms studenter vill att en kommun ger möjlighet för nya studentbostäder men en kommun, till exempel Danderyd, säger nej är det Danderyds vilja som får råda. På samma sätt kan projekt fallera hos någon av de andra intressenterna.
Inte minst är det ekonomin som väldigt ofta sätter stopp för projekten. Det kostar alltid mycket att bygga i Stockholm, och i studentlägenheter (med många kök och badrum per kvadratmeter) är det förstås svårt att hålla ner kostnaderna, samtidigt som många studenter har en mycket begränsad köpkraft. 4-5.000 kr för en etta känns ordentligt i plånboken, vilket ger en osäker efterfrågan trots bostadsbristen i länet. Det gäller alltså att ha väldigt god kostnadskontroll och gärna lite passion för studenternas villkor för den som ska ge sig in i studentbostadsbranschen.
I veckans nummer av Mitt i Huddinge berättas om några studenter vid Södertörns högskola i Flemingsberg som satt upp tält som protest mot bostadsbristen. Samtidigt är det helt klart så att den politiska ledningen i Huddinge, med samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) i spetsen, tagit problemen på största allvar. Just nu pågår fyra projekt som tillsammans kan leda till en fördubbling av antalet studentbostäder i Flemingsberg. Det handlar såväl om kommunala bostadsföretaget Huge, olika privata byggbolag som högskolor och universitet som agerar för att få fram nya studentbostäder.
Dessvärre kommer alla dessa insatser inte leda till någon lättnad på kort sikt. Även i de projekt där det faktiskt finns färdiga detaljplaner kommer det att ta tid innan spaden sätts i jorden och det kanske snarare är till höstterminen 2014 som de nya husen är inflyttningsklara.
Och ännu längre tid lär det ta innan vi på allvar ser resultatet av det förenklingsarbete som bostadsminister Stefan Attefall (KD) tagit initiativ till ger full effekt. Det är jätteviktigt att rensa i floran av regler som fördyrar och fördröjer byggandet av studentbostäder och att se till att viktiga byggprojekt inte blir liggande hos myndigheter och domstolar som hanterar överklagade byggärenden, men den fulla effekten lär vi inte se förrän om ett antal år.
Just därför är det oerhört olyckligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans har beslutat att sätta stopp för regeringens förslag att öka möjligheten att hyra ut bostadsrätter i andra hand, ett förslag som även på kort sikt skulle kunna göra att nya bostäder kom ut på marknaden och minskade den akuta bostadsbristen. Det finns en överhängande risk för att den samlade oppositionen (som bär en stor skuld för det berg av försvårande och fördyrande regler begränsar byggandet) på samma sätt kommer att motsätta sig framtida förslag för att minska krånglet och öka tillgången på bostäder.
Vill vi verkligen komma åt bristen på bostäder för Stockholms studenter måste alla hjälpas åt. Med tanke på den parlamentariska situationen i Sveriges riksdag krävs det att även oppositionen drar sitt strå till stacken och bidrar konstruktivt istället för att lägga nya hinder på vägen. Vill vi att Stockholm ska vara en attraktiv studentstad i framtiden måste vi öppna upp för kreativa lösningar både på kort och lång sikt istället för att cementera system som har prövats och bevisligen inte fungerat särskilt bra.
16 oktober 2012
Ett steg till mot Spårväg Syd
Idag tog vi i landstingets trafiknämnd ett viktigt beslut på vägen mot ett förverkligande av Spårväg Syd. Vi beställde en fördjupad utredning av spårvägsalternativet, med en tydlig inriktning på att etapp 1 mellan Flemingsberg och Skärholmen/Kungens kurva ska prioriteras. Vi gav också förvaltningschefen i uppdrag att återkomma med ett förslag till avsiktsförklaring med de berörda kommunerna Huddinge och Stockholm, som inkluderar ett betydande inslag av kommunal medfinansiering.
Förvaltningen tyckte egentligen att konventionella bussar räckte, Miljöpartiet ville utreda "BRT Light", busslösningar på befintliga vägar (de är ju som bekant mot Södertörnsleden och nya vägar...), Vänsterpartiet ville ha en trådbuss och Socialdemokraterna ville återremittera ärendet, men från oss i Alliansen finns en väldigt stark vilja att ge södra Stockholm bra förutsättningar för tillväxt och nya jobb. Då måste man våga satsa på framtidslösningar.
Spårväg Syd är tänkt att förbinda tre nyckelzoner för tillväxt: Flemingsberg med sitt campus med tre högskolor och universitet och ett universitetssjukhus, Kungens kurva-Skärholmen, som är Nordens största handelsområde, och Älvsjö med Nordens största kongress- och mässanläggning. Sedan SL gjorde sina prognoser har vi i den politiska kommunledningen i Huddinge skruvat upp våra ambitioner både för nya arbetsplatser och bostäder. I det översiktsplanearbete som nu pågår planerar vi för ytterligare 11 300 bostäder i zonen runt Spårväg Syd och hela 12 850 nya arbetsplatser. Nytt är bland annat planer på att utveckla Kungens kurva väldigt kraftigt, även med tusentals nya bostäder.
Jag applåderar detta. Vi måste våga bygga för framtiden, attraktiva stadsmiljöer av det slag som efterfrågas. Regionala kärnor som kan fungera som magneter för människor runt omkring och vara attraktiva för växande företag. Det har jag skrivit om många gånger här på bloggen, till exempel om Kungens Kurva här och här och om Flemingsberg här. Jag har förstås också skrivit en hel del om Spårväg Syd och även varit medförfattare till en debattartikel i Dagens Nyheter om den nya spårvägen. Därför känns det oerhört skönt att vi nu vågat ta detta steg i trafiknämnden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)