En EU-vän måste vara EU-kritiker

Det är nu mer än 18 år sedan Sverige folkomröstade om EU-inträdet. Man kunde tycka att den tidens beteckningar "EU-anhängare", "EU-motståndare" och "EU-skeptiker" borde ha försvunnit med åren. Istället för förlamande etiketter om vem som är för eller emot EU borde samtalet ha flyttat sig från 1994 års fråga om ja eller nej till den mer relevanta frågan om vad vi vill göra med det EU som vi numera är en naturlig och självklar del av.

Och där är det fullt naturligt att det i den svenska politiska debatten finns en rad olika, ömsesidigt uteslutande idéer. EU är en föränderlig organisation och utifrån olika ideologiska värderingar är det naturligt att olika partier och debattörer kommer till olika ställningstaganden om vart unionen borde vara på väg.

Allra mest naturligt blir förstås detta när unionen, som nu, är inne i ett kritiskt skede. Status quo är inte ett alternativ. Utveckling är nödvändig. I det läget menar jag att varje sann EU-vän måste vara en EU-kritiker.

Det som kanske väckte de största rubrikerna under Göran Hägglunds linjetal på Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i Helsingborg var nog avsnittet om EU och inte minst det tydliga beskedet att ur ett kristdemokratiskt perspektiv är ett svenskt deltagande i euron bortom meningsfull diskussion för överskådlig framtid.

Jag håller med. När jag i ett samtal med gymnasielever på Huddingegymnasiet för några månader fick frågan om det fanns politiska frågor där jag ändrat åsikt var svaret förstås ja och frågan om svenskt valutabyte till euron det självklara exemplet. Även om jag fortfarande - precis som vid folkomröstningen 1999 - ser tydliga fördelar för handel och industri med minskade transaktionskostnader och valutarisker, måste det ställas i relation till de risker som finns med bristande budgetdisciplin och politiskt ansvarstagande i samarbetets medlemsländer. Och där har ju förtroendet fått sina törnar, om man säger så...

Men Göran Hägglunds tal berörde också mer aktuella EU-frågor. För bara de mest ofolkliga av alla ofolkliga folkpartister är väl intresserade att diskutera ett svenskt byte till euron under aktuella omständigheter? Däremot är frågan om ökad centralisering och maktkoncentration till Bryssel i högsta grad aktuell. Och det är viktigt att vi kristdemokrater är tydliga med att vår europeiska vision inte går i den riktningen.

När den Europeiska Unionens ursprungliga beståndsdelar kom till stånd, var subsidiaritetsprincipen en viktig, bärande tanke. Men precis som jag skrev i ett blogginlägg i april förra året påminner dagens Europeiska Union alltför ofta mer om socialisten Francois Mitterand än om kristdemokraten Konrad Adenauer. Det är inte svårt att kritisera byråkrati, imperiebyggande, fåfänga och social ingenjörskonst i dagens EU.

Utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv är det naturligtvis upp till dem som förespråkar ytterligare centralisering och maktkoncentration att visa på varför det skulle behövas. Jag har i alla fall inte blivit övertygad än, och jag har svårt att tro att svenska väljare kommer att se att nya skatter, nu på en överstatlig nivå, skulle vara lösningen på deras problem. Tvärtom, jag tror att strävan borde vara färre och mer lättöverskådliga skatter - och inte minst lägre.

Men lösningen för framtidens Europa är inte heller den som David Camerons skisserar, med ett brittiskt EU-utträde som en högst rimlig slutpunkt. Istället behövs en process där man, inom nuvarande EU-fördrag, strävar efter att flytta makten närmare medborgarna. Oavsett om det handlar om valfrihet för färdtjänstkunder - som idag försvåras av EU-regler - eller momsbeläggning av kyrkfikat eller någon av alla de andra små eller stora frågor som idag påverkas av direktiv från Bryssel. Det behövs helt enkelt en ny inställning.

Eller ny och ny... Det är kanske snarare fråga om en återgång till EU:s ursprungliga idéer. Tillbaka till tankarna bakom det Tyskland och Europa som byggdes upp efter kriget. Där man förstod att federalism inte är centralism utan dess motpol. Och där man fokuserade på att lösa faktiska problem snarare än att samla på sig mer makt. Precis som Göran Hägglund sade i fredags tycks det idag som en viktig uppgift för en EU-vän att rädda unionen från sig själv.