100 år efter skotten i Sarajevo

Jag hör till dem som alltid och i alla lägen tycker att det är viktigt att våra skolelever lär sig vår historia, Sveriges, Europas och världens. Om vi inte kan och förstår vår historia, är vi dömda att återupprepa våra historiska misstag.

Idag är det 100 år sedan skotten i Sarajevo som blev startpunkten på 1:a världskriget - en fruktansvärd historia inte bara i sin blodtörst utan också i sin meningslöshet. Medan Europa under 2:a världskriget stod inför hotet från totalitära ideologier - nationalsocialism, kommunism, fascism - var fienden för 100 år sedan bara nationalistiska ambitioner. Kriget, som i sin förlängning skulle ge spelrum för dessa fruktansvärda ideologier och deras diktaturer, hade när man ser det i backspegeln varit undvikbart.

Jag minns hur jag för ganska precis trettio år sedan vandrade på slagfälten utanför Verdun och såg de enorma krigskyrkogårdarna. Människor som du och jag som kämpade och dog för sina länders ära och makt, vanligt folk, i många fall frivilliga, förblindade av nationalismens raseri och yra, i andra fall utkommenderade värnpliktiga. Kanonmat, skyttegravsoffer, dömda av sina överordnade att dö i främmande land.

Ett par år senare läste jag Erich Maria Remarques fantastiska "På västfronten intet nytt". Den borde vara obligatorisk läsning i våra skolor.

Nu står Europa inför ett läge när de gamla erfarenheterna borde kunna komma till nytta igen. I öster mullrar Putins Ryssland och låter sina arméer, direkt eller indirekt, erövra sina grannländers territorium, ackompanjerade av samma kombination av nationalistisk yra och paranoia som man förr även hörde i Västeuropa. Och tendenserna i de europeiska väljaropinionerna lutar alltmer mot olika former av extremism. Även om kristdemokratin fortfarande är Europas starkaste politiska kraft, måste man oroas över det som händer i till exempel Storbritannien, Frankrike, Ungern, Italien och Grekland. Utan den trygga center som i vått och torrt står upp för demokrati och marknadsekonomi riskeras den trygghet och det välstånd som vi under efterkrigstiden kunnat bygga upp.

Utan kunskap om historien är vi dömda att upprepa dess misstag. Vi måste fostra den unga generationen så att den förstår värdet av det vi har, hur alternativet till fred, demokrati och marknadsekonomi ser ut. Kanske kan inte alla skolbarn besöka krigskyrkogårdarna i Flandern eller norra Frankrike, men alla kan få lära av erfarenheterna.