Så är då valresultatet i riksdagsvalet till sist fastställt. Det är ingen positiv läsning, vare sig för Kristdemokraterna eller för Sverige. Vi kristdemokrater backar ytterligare 3 mandat och får nu bara 16 riksdagsledamöter. Med tanke på att riksdagen har 15 utskott som sammanträder ungefär samtidigt så vill det till att de jobbar på bra och håller sig friska. Det kommer att behövas en kämpainsats av våra nya riksdagsledamöter. Vi kan också konstatera att vi tappar en hel del oerhört kompetenta och erfarna politiker. I vissa fall var det planerat, som med Mats Odell, som ju inte ställde upp till omval. I andra fall blev det en obehaglig överraskning i samband med rösträkningen: civil- och bostadsminister Stefan Attefall, barn- och äldreminister Maria Larsson (tillika partiets 1:e vice ordförande), partiets ekonomisk-politiske talesperson Anders Sellström och vår energiske representant i socialutskottet, Anders Andersson. Tomrummet efter dem kommer att bli stort.
Samtidigt: Göran Hägglund, Emma Henriksson, Caroline Szyber, Robert Halef, Jakob Forssmed, Desiree Pethrus, Mikael Oscarsson, Lars-Axel Nordell, Annika Eclund, Penilla Gunther, Roland Utbult, Aron Modig, Magnus Oscarsson, Andreas Carlsson, Tuve Skånberg och Sofia Damm är en grupp människor som jag tror väldigt starkt på. Efter förra valet kunde vi se hur nya riksdagsledamöter som Annika Eclund på skolområdet, Caroline Szyber inom rättspolitiken och Andreas Carlsson inom kulturen gick in och förnyade och stärkte vår politik och gjorde ett väldigt bra jobb. Nu kommer Jakob Forssmed in, med åtta år som statssekreterare på statsrådsberedningen och, sin relativa ungdom till trots oräkneliga år i den politiska hetluften, bakom sig. Vad kan han uträtta när han nu äntligen återgår till att vara politiker istället för tjänsteman bakom politikerna? Eller Magnus Oscarsson som lett partiet till så stora framgångar i lilla Ödeshög? Kan han bli den landsbygdens röst som vi behöver? Eller Sofia Damm, som på olika sätt arbetat med internationella frågor i partiet under många år - hur kan hon sätta sin prägel på vår politik efter en valrörelse där just internationella frågor var mer påträngande än på länge? Eller Aron Modig, som precis som Jakob Forssmed är en f.d. KDU-ordförande som både är en duktig talare och skribent? Aron är dessutom en av tämligen få svenskar som suttit fängslad i kommunistdiktaturen Kuba. Jag tror att det här kan bli väldigt bra, trots att både mandat- och erfarenhetstappet är kännbart.
När jag som distriktsordförande i Stockholms län tittar på vårt valresultat i riksdagsvalet kan jag inte känna mig nöjd. Vi gick ju tillbaka. Men jag är väldigt glad över att vi behöll våra mandat, tre i Stockholms län och två i granndistriktet Stockholms stad. Fem av våra 16 riksdagsledamöter representerar alltså Stockholmsregionen. Jag har emellanåt fått höra av partikamrater att vi kristdemokrater i första hand är ett landsbygdsparti, men det är svårt att läsa siffrorna på det sättet efter det här valet. Tvärtom är det faktiskt så att valkretsen Stockholms län (som motsvarar partidistriktet) är den valkrets där vi fått tredje högst röstandel, 5,30 procent. Bara i Jönköpings län och Västra Götaland Västra (dvs Bohuslän) fick vi högre andel. Räknat i antal röster låg Stockholms län i särklass, med fler röster än alla Skåne-distrikten tillsammans. Och det innan vi räknar med rösterna i Stockholms stad.
Om vi efter denna introspektion i partiet istället vänder blicken utåt mot riket i stort, känner jag mig inte lika hoppfull. Ärligt talat har väljarna försatt oss i en riktig soppa. Stefan Löfven har inga rimliga möjligheter att samla en stabil majoritet utan blir som regeringsbildare beroende av Jimmie Åkessons passiva stöd för att få igenom sina förslag. Somliga debattörer, till exempel Alex Schulman i Aftonbladet idag, är upprörda över att inte Allians-partierna lägger sig platt och stödjer Stefan Löfven, men det resonemanget är egentligen helt orimligt. I åtta långa år har Socialdemokraterna eldat på mot Alliansens politik. Retoriken har gått ut på att något gått sönder i Sverige och allt är borgarnas fel. Bilden har satts av att vi raserat välfärden och skapat massarbetslöshet. Att Sverige, i ett Europa som härjats av finanskris och den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet, tvärtom lyckats fantastiskt bra och snarast haft en lätt snuva medan digerdöden härjat i kontinentens socialdemokratiskt styrda länder, har ignorerats. Att vi, trots sänkta skatter, faktiskt satsat mer resurser på välfärden än tidigare har tystats ner. Nej, allt har varit dåligt och allt detta dåliga har varit Alliansens fel.
Det enda rimliga är att Kristdemokraterna och övriga Allians-partier nu, i opposition, fortsätter att föra den politik som de gick till val på. Om Stefan Löfven lägger förslag som överensstämmer med kristdemokratiska värderingar och förslag så ska man naturligtvis rösta för dem. Lägger han dåliga förslag ska våra riksdagsledamöter lika självklart rösta emot dem. Tyvärr har Stefan Löfven och hans compadres på vänsterflanken gått till val på ett antal dåliga förslag som kommer att minska människors möjlighet att bestämma över sina egna liv och göra det svårare för företagen att skapa jobb i vårt land. Väljer Stefan Löfven att lägga sådana förslag i riksdagen ska vi rösta nej. Hvergang! Det är det mandat som våra sexton riksdagsledamöter fått från väljarna. Det är att ta ansvar för landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar