Planera hästskon för smart kollektivtrafik

Stockholmsregionen växer. Som Stockholmspolitiker är det svårt att hålla ett anförande om något ämne utan att det på något sätt vävs in, eftersom den starka befolkningsökningen påverkar alla sektorer i samhället, bostadsbyggande, förskolan, skolan, idrotten, miljön och, förstås, inte minst trafiken. Jag brukar inte speciellt ofta åka bil i innerstaden eftersom vi har en väldigt välutbyggd och välfungerande kollektivtrafik, men igår kväll åkte jag hemåt på Centralbron och genom Söderledstunneln vid kvart i tio på kvällen och insåg att i de flesta svenska städer skulle man förmodligen inte ha lika tät trafik ens i morgonrusningen. I högtrafik är det naturligtvis i princip fullt, både på bilvägarna och i kollektivtrafiken. Därför är det inte så konstigt att ett viktigt tema för de allra flesta Stockholmspolitiker är att vi behöver ny transportinfrastruktur.

Ett av de nya (men nu redan havererade) regeringens första besked var att man stoppade bygget av Förbifart Stockholm, som hade påbörjats någon månad tidigare. Kostnaden för stoppet är ungefär 4 miljoner kronor per dag, pengar som istället hade kunnat användas till att ge Stockholm en bättre infrastruktur. Nu har riksdagen förkunnat sin mening att bygget ska återupptas och regeringen dessutom aviserat sin avgång, men de planerar ändå att fortsätta obstruera, fördröja och fördyra bygget av Förbifarten, rapporterar Sveriges Radio. Ett helt ansvarslöst agerande.

Idag går alla vägar mellan norra och södra Stockholm genom Stockholms innerstad (om man inte räknar med bilfärjorna via Ekerö eller Vaxholm). Det är naturligtvis inte hållbart i längden. Stockholmsregionen har växt med 50 procent sedan Essingeleden byggdes i slutet av 60-talet. Det behövs högre kapacitet och fler alternativa vägar. Men när vi gör nya vägsatsningar måste kollektivtrafiken finnas med som en integrerad och viktig del. Därför var det spännande att i morse vara med på ett frukostmöte hos Skanska om "Stockholmsbågen".

Förbifart Stockholm är ju tänkt att i norra änden kopplas samman med den befintliga Norrortsleden och i den södra länkas samman med den planerade Tvärförbindelse Södertörn. Längs hela denna förbindelse har trafiknämnden tänkt sig att det ska gå en tvärbusslinje som förbinder Tyresö med Täby via Handen, Flemingsberg, Kungens kurva/Skärholmen, Barkarby och Häggvik. "Stockholmsbågen" är i mångt och mycket ett nytt namn på dessa befintliga idéer, som Skanska, WSP och Scania tillsammans marknadsför som ett möjligt framtida BRT-system.

Just nu är ett bra tillfälle att ta fram konkreta lösningar för hur ett BRT-system skulle kunna utformas för hästskon runt Stockholm. Planeringen av Tvärförbindelse Södertörn måste ske med kollektivtrafikens behov som en viktig startpunkt. Jag ser fram emot att Trafikverket i den planeringen ska samverka med SL på ett helt annat sätt än man gjort i planeringen av tidigare vägbyggen, där ju godstrafiken och privatbilismen varit i fokus. Nu, när både landstinget i regionplanen och många kommuner i sina översiktsplaner med mera har slagit fast att gång-, cykel- och kollektivtrafik ska vara grunden för planeringen, behövs det ett nytt tänkande även i de stora och viktiga vägprojekt som fortfarande kommer att behövas genomföras, som Tvärförbindelsen och Förbifarten.

Sverige behöver en ny regering

Så kom då den dagen som många talat om ända sedan valresultatet började utkristallisera sig på kvällen den 14 september. Idag röstades regeringen Löfvens första budget ned och riksdagen valde istället att stödja Alliansens budgetförslag. Förvisso ett klokt val, eftersom det var det bästa budgetalternativ som stod till buds, men ändå ett med svenska mått chockerande beslut.

Stefan Löfven valde i det läget att inte avgå, som de flesta bedömare hade tippat, utan att istället sitta kvar och meddela att han tänker utlysa extra val till den 22 mars nästa år.

På sätt och vis kan jag tycka att det är olyckligt att han väljer den vägen. Utifrån de opinionsmätningar som vi sett sedan valet för två och en halv månad sedan så har inte väljarnas sympatier flyttats speciellt dramatiskt. Det finns just nu ingen anledning att tro att ett nyval skulle leda till någon tydligare majoritet. Det kan bli väldigt mycket pengar till väldigt liten nytta.

Nu är det långt ifrån det första misstag som Löfven har gjort under mandatperioden - eller tiden innan den. För bakgrunden till det debacle vi nu ser är förstås att Socialdemokraterna och deras samarbetsparti(er) inte valde att komma överens om politiken innan valet. Faktum är att Löfven berättade väldigt lite om vilka förändringar han faktiskt ville göra - bara om dem som han inte ville göra. Nej, skatterna för vanliga löntagare skulle inte höjas. Nej, Förbifart Stockholm skulle byggas. Nej, Bromma flygplats skulle vara kvar.

Efter valet visade det sig att hans nya samarbetspartner inte alls höll med - och tvärtom tyckte att dessa frågor var jätteviktiga. Löfven valde då att gång på gång lägga fram förslag som var något helt annat än det som han hade lovat innan valet.

Löfven lanserade sin regering som en "samarbetsregering". Tyvärr valde han att inte inkludera riksdagens majoritet i det samarbetet, utan nöjde sig med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och för att kunna samarbeta med dem valde han att lägga fram förslag efter förslag som upplevdes som rena käftsmällar mot Alliansen. Och i många fall förmodligen även mot en hel del av hans eget partis sympatisörer.

Förbifart Stockholm och Bromma flygplats har jag redan nämnt. Höjda skatter för medelinkomsttagare och avskaffad valfrihet i primärvården uppskattas säkert av den egna vänsterflygeln, men förmodligen inte hos de breda grupper av mittenväljare som alltid varit en förutsättning för Socialdemokraternas maktinnehav - människor som har jobb och tjänar pengar och faktiskt tycker att det är rimligt att de ska kunna välja vilken vårdcentral de går till.

Ett annat exempel på den nya, snart avgångna regeringens omogna och provocerande agerande är erkännandet av den palestinska staten. Frågan man ställer sig är: Ska vi erkänna de länder som finns eller de länder som vi tycker borde finnas? För Palestina uppfyller idag inte de kriterier som vi sedan länge följt för att erkänna stater - till skillnad från till exempel Somaliland, som regeringen har valt att inte erkänna.

För mig som kristdemokrat känns det förstås skönt att varken avskaffandet av vårdnadsbidraget eller avskaffandet av skatteavdraget för gåvor till välgörenhetsorganisationer blir verklighet. Det visade sig att en majoritet i riksdagen faktiskt inte valde att inskränka småbarnsföräldrars valfrihet eller minska incitamentet att ge till organisationer som Stadsmissionen och Röda Korset - en välkommen julklapp till de mest utsatta i samhället.

Det är ingen tvekan om att Sverige behöver en ny regering. Den vi har, har inte bara ett oerhört svagt parlamentariskt stöd utan också en oförmåga att hantera följderna av att inte ha majoritet i riksdagen för sina förslag.

Vad det svenska folket väljer att stödja för alternativ när de går till valurnorna nästa gång vet vi förstås inte. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se tillbaka med längtan på åren med en stark och kompetent Allians-regering vid rodret. Då Sverige med framgång lyckades navigera trots att det var full storm i världen istället för att, som med regeringen Löfven, gå på grund i en mild västanfläkt.

Vill du också byta regering? Engagera dig i Kristdemokraterna och hjälp till att förverkliga det!

SCA:s privatjet oroande för Stockholm

Jag har med stort intresse följt de senaste dagarnas rapporter angående blöjjätten SCA:s generösa användning av privatplan, framför allt i Svenska Dagbladet. Naturligtvis är det i första hand en fråga mellan bolaget och dess aktieägare (vilket i förlängningen i och för sig innebär alla vi som arbetar, eftersom en stor del av våra framtida pensioner placeras i svenska storbolag som just SCA och vi genom AP-fonderna är storägare i bolaget), men det finns också aspekter som berör alla stockholmare och mälardalingar.

För att Stockholmsregionen och Mälardalen ska ha en stark ekonomisk utveckling är det oerhört viktigt med våra internationella kommunikationer. Hamnarna och järnvägen är viktiga, men när det gäller internationella persontransporter är flyget utan tvivel det viktigaste. Här har Stockholm ett handikapp jämfört med många andra europeiska storstäder. Jämför man direktflygen från Stockholm till andra metropoler i Europa och framför allt övriga kontinenter kan man snabbt konstatera att vi ligger i lä inte bara jämfört med världsstäder som Paris och London utan även gentemot städer som Amsterdam, München, Wien och Milano och till och med i bakvattnet om man jämför med nordiska huvudstäder som Köpenhamn och Helsingfors.

Med vår starka industri, alla våra huvudkontor för multinationella företag och våra ambitioner som finanscentrum skulle vi behöva bättre kommunikationer. Det är därför det är så viktigt att Bromma flygplats får finnas kvar som ett viktigt nav för inrikesflyget och Arlanda får fortsätta utvecklas genom att använda alla startbanorna fullt ut. Flygtrafiken till och från Stockholm behöver utvecklas.

Men det förutsätter förstås att de flyg som går faktiskt används. När man läser att SCA-ledningen väljer att åka privatjet till London istället för att ta någon av de dussintals avgångar som går från Arlanda varje dag förundras man - och oroas. För om de svenska storföretag som faktiskt har råd att betala för förstaklassbiljetter (och uppenbarligen även tio gånger så mycket...) istället väljer privatjet, varför ska då de flygbolag som söker nya linjer välja att börja flyga på just Stockholm? Det är ju vårt framgångsrika näringsliv som är huvudskälet att flyga mellan Stockholm och andra destinationer än Mallorca, Teneriffa och Bangkok.

Jag tror absolut att det kan finnas ett behov av privatjet som komplement till den reguljära trafiken - åtminstone så länge Stockholm är så pass illa försett med flygförbindelser som idag. Men till Göteborg, London och New York kan man allt som oftast åka alldeles utmärkt reguljärt. Och förhoppningsvis kommer man framöver att kunna göra det till allt fler städer runt om i världen. Jag hoppas att SCA kommer att vara med och bidra till det.

Biståndsskandal på UD

12 miljarder kronor. Så stort är det årliga svenska biståndet till internationella organisationer som UNDP, UNHCR, Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Globala fonden. Nästan en tredjedel av Sveriges sammanlagda bistånd. Mot det har jag inga principiella invändningar. En del åtgärder måste genomföras genom en samlad insats som hela världen bidrar till. Men när Riksrevisionen rapporterar att det är i princip omöjligt att se vart pengarna tar vägen och viktiga beslut fattas av tjänstemän på UD utan att dokumenteras blir jag förstås upprörd. Uppföljning och kontroll blir hart när omöjlig och granskningen beskriver det som att det inte ens går att begripa varför miljarder betalas ut till vissa organisationer. Till det kommer taffligheter i hanteringen som gör att mångmiljonbelopp försvinner i växlingsavgifter till bankerna som hanterar överföringarna.

Riksrevisionen föreslår en rad förändringar, till exempel att beslut om detta stöd ska tas av regeringen - där det redan finns fungerande beslutsrutiner och man klarar av att hantera dokumentationen. Gott så. Men det kan vara på sin plats att samtidigt tänka igenom hur vi vill att framtidens bistånd ska se ut. Hur mycket ska gå som penningöverföringar till olika FN-organ utan öronmärkning? Är det verkligen ett klokt sätt att förvalta svenska skattebetalares resurser?

Själv tror jag att svenskt bistånd ska byggas underifrån. Grunden bör vara ett väl tilltaget skatteavdrag för gåvor till biståndsorganisationer. Av den del av skattemedlen som avsätts för bistånd bör en stor del kanaliseras genom ideella organisationer. Jag har sett det fantastiska arbete som många gör runt om i världen, inte minst kyrkor och olika kristna biståndsorganisationer och jag är övertygad om att i organisationer med tusentals aktiva och engagerade givare och medarbetare som drivs av övertygelser och värderingar är det lättare att motverka de excesser och den dåliga hantering av insamlade medel som man ibland ser i till exempel FN-organen. Naturligtvis ska vi även fortsättningsvis ge resurser till de multilaterala organen som UNDP och Världsbanken - men vi måste bli tydligare med vad de ska användas till och bättre på att följa upp så att resurserna verkligen används på det sättet.

12 miljarder kronor per år utan någon som helst kontroll? Nej, sådant får inte förekomma.

Läs gärna Svenska Dagbladets rapportering om ämnet: SvD, SvD, SvD, SvD

Ett steg närmare att 4:an blir spårväg

När jag var tonåring var 54:ans buss en viktig kugge i mitt resande i innerstaden. Annars åkte jag väl innerstadsbuss när jag skulle till Kaknästornet eller Skansen eller något annat ställe som låg lite vid sidan om, men 54:an var en del av det vanliga resandet, eftersom den knöt ihop hela stan.

Sedan dess har bussen återfått sitt gamla namn, 4:an, och sträckningen har justerats något - till exempel är den södra ändstationen Gullmarsplan istället för Norra Hammarbyhamnen. Men funktionen är densamma, och populariteten har bara ökat. Eller åtminstone resandet. Nu för tiden har 4:an mer än 60.000 resenärer per dag, vilket gör den till landets i särklass mest använda busslinje. Och det är förstås inte så konstigt. På dess 12,5 km långa sträcka förbinds Gullmarsplan med Södra station, Zinkensdamm, Hornstull, Västerbroplan, Fridhemsplan, S:t Eriksplan, Odenplan, Tekniska högskolan/Östra station, Stadion och Karlaplan- en inre hästsko runt citykärnan.

Det är nog inte många som åker hela sträckan (även om en del brukade åka runt med dess nattlinjevariant 94:an, som var en ringlinje, när jag var ung), men väldigt många som har nytta av de olika delarna.

Idag intervjuas jag i Dagens Nyheter angående planerna på en förstudie inför en konvertering av 4:an till spårväg. I Alliansens landstingsbudget, som presenterades idag, avsätter vi sammanlagt 40 miljoner kronor för 2015 och 2016 för att genomföra förstudien.

När man vågar prata om spårväg i Stockholms innerstad, väcker man alltid en hel del debatt. Spårvagnar är inte okontroversiella. Behövs de verkligen? Går det inte lika bra med bussar? Eller ska man inte satsa på tunnelbana istället, så att man inte behöver ta så mycket plats från bilarna? Kostar inte spårvagnarna för mycket pengar?

Att bygga spårväg i Stockholm är inte billigt. Det är lätt att bli lite fartblind när man sysslar med infrastrukturfrågor i den här staden, för det är ganska ofta svindlande summor det handlar om. Ta tunnelbaneutbyggnaden, till exempel. 19 kilometer ny tunnelbana till en kostnad av cirka 26 miljarder kronor. Kostnaden för att göra om 4:an till spårväg beräknas till cirka 5 miljarder kronor. Oerhört mycket pengar och innan man gör en sådan investering måste man naturligtvis se över om det är värt det.

En viktig fråga är naturligtvis om det överhuvudtaget behövs. Går det inte lika bra med bussar? Somliga tycker att om man ersätter dagens 18-metersbussar med 24-meters dubbelledade bussar så får man tillräcklig kapacitet. Jag är tveksam. Dels är jag tveksam till om 24-metersbussar som man inte ens får backa med är rätt för den täta trafiken i Stockholms innerstad, men jag är också tveksam till om kapaciteten verkligen räcker till. Man måste fortfarande köra dubbelt så många bussar som vanliga 40-meters stadsspårvagnar för att få samma kapacitet, och kör man för tätt är det lätt att det uppstår karavanbildningar där en fullsatt buss följs av flera nästan tomma bussar. Och även om man lyckas få de täta bussavgångarna att inte köra ihop med varandra, så får man problemet med att bussarna ska korsa andra, hårt trafikerade gator. Om bussarna får signalprioritering, dvs trafiksignalerna ger dem grönt varje gång de närmar sig ett rött ljus, och det kommer en buss var trettionde sekund i vardera riktningen så kan ni ju ana hur lätt det kommer att bli för dem som försöker köra bil på Sveavägen att passera Odengatan...

Det finns en hel del som man kan göra för att öka kapaciteten för bussarna som kör 4:ans linje idag. En del har redan genomförts, till exempel fler sträckor med kollektivtrafikkörfält och den nämnda signalprioriteringen. Men så snart som möjligt borde man se till att det blev kollektivtrafikkörfält på hela sträckan - och förstås att de verkligen respekterades. Idag är många busschaufförer störda över bilister som kör där de inte borde. Man borde också ta bort parkeringsplatserna längs med 4:ans sträckning. Bilar som parkeras och folk som går in och ut ur bilarna skapar störningar i trafiken som sänker framkomligheten för bussarna. Vill vi ge 4:ans buss en chans att visa vilka resandevinster den kan ge bör vi ge den maximal framkomlighet.

Men i förlängningen kommer det inte att räcka. Det behövs ytterligare kapacitet. Själv tror jag att en modern stadsspårväg är rätt väg att gå. Jag tror helt enkelt att en tunnelbanesatsning på sträckan skulle kosta för mycket i förhållande till resandevinsterna. Varför? Dels för att de flesta resenärer åker relativt korta sträckor med 4:an. Tidsförlusten att ta sig ner till 30, 40 eller 50 meters djup och sedan upp igen skulle för de flesta sannolikt vara större än tidsförlusten av att åka med ett transportslag som rör sig i gatuplan där det även finns annan trafik. Dels, förstås, för att det är mycket dyrare att bygga tunnelbana än spårväg i gatuplan.

Precis som jag nämner i DN-artikeln finns det också anledning att se över kostnaderna vid spårvägsbyggen som delvis orsakas av märkliga byggprocedurer. För några veckor sedan gick jag tillsammans med en projektledare från Skanska och tittade på dikena man gräver längs en del av Spårväg Citys kommande dragning på Östermalm. Där gräver man först upp en fil i ena riktningen och flyttar rör av olika slag som ligger under den. Sedan fyller man igen det. Därefter gräver man upp den andra filen och flyttar rören som ligger där. Sedan fyller man igen där. Något år senare ska man sedan gräva upp den första filen igen för att göra beredningsarbeten och lägga dit spåren, och när man är färdig med det så gör man likadant på andra sidan. Och sedan tar man samma process för den lilla snutten hundra meter längre bort. Någon som undrar varför det blir dyrt?

Ska vi bygga spårväg i Stockholm i framtiden - och det bör vi göra - så måste vi hitta smartare arbetsmetoder. SL och SL:s entreprenörer och Stockholms stad måste jobba tillsammans för att sänka kostnaderna och undvika onödigt merarbete. Enklare, billigare, smartare - utan att ens behövs tumma på kvaliteten.

Och så måste vi få bukt med de fullständigt vansinniga okynnesöverklagandena. Som de studenter i Sickla som - med hänvisning till sina mänskliga rättigheter! - nu överklagar förlängningen av Tvärbanan till Sickla station och köpcenter i en andra instans sedan deras första överklagande avfärdats av förvaltningsdomstolen.

Stockholm behöver en bättre fungerande kollektivtrafik. Där har Tvärbanan en viktig roll att spela, men också stadsspårvägar som bidrar till ett ökat resande genom sin höga kapacitet och tillförlitlighet. Jag ser fram emot en förstudie som grundligt analyserar förutsättningarna för en konvertering av 4:an.

Tack Stig!

Idag var sista arbetsdagen i Stockholms läns landsting för Stig Nyman, Kristdemokraternas landstingsråd i länet sedan 1991.

Jag och Stig på Stigs avskedsmottagning.

Jag är ju inte direkt någon ungdom, vare sig till åren eller i politiska sammanhang, men vid valet år 1991 hade jag nyss fyllt 21. Det finns andra i vår nyvalda landstingsgrupp som inte ens var födda då. Sverige kom vid det valet ur ett nästan decennielångt socialdemokratiskt maktinnehav och Kristdemokraterna tog för första gången i egen kraft plats i riksdagen och blev dessutom regeringsparti. Det var också första gången vi tog plats i landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Det är mycket som hänt sedan dess i sjukvården i länet. Mycket har berott på den medicinska och medicinsk-tekniska utvecklingen, men en hel del har också berott på viktiga, långsiktiga politiska beslut. I dem har ofta Stig haft en viktig del. Vårt landsting har ofta gått i bräschen för utvecklingen i landet och vågat tänka nytt och kreativt. Försäljningen av S:t Görans sjukhus, införandet av vårdvalssystem både i primärvården och alla möjliga andra delar av sjukvården, byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset - listan kan göras lång över viktiga förändringar där Stig har varit något av en primus motor.

En del av dessa saker - ganska många! - har i förstone varit väldigt kontroversiella. Stig har inte tvekat att ta konflikter när det behövs. Men han har inte - åtminstone inte under de år som jag känt honom - varit en politiker som sökt konflikten. Han har sökt samförstånd och breda lösningar, han har lyssnat på såväl professionen som oppositionen. Men framför allt har han prioriterat patienterna och hans credo har sedan länge varit "Patienten först".

En av hans viktigaste insatser på senare år har handlat om patientsäkerhetsarbetet och att hela tiden lyfta upp behovet av att få bort alla undvikbara fel i vården. Det är naturligtvis först och främst till nytta för patienterna - men det är också en viktig fråga för att spara pengar i vården. Om vi slapp behandla patienter som råkat ut för undvikbara vårdrelaterade infektioner och liknande skulle vi kunna spara hundratals miljoner. God kvalitet och god patientsäkerhet tjänar alla på.

Ett exempel på hur vi numera, tack vare Stigs insatser, tänker strategiskt rätt när det gäller patientsäkerheten är Nya Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och satsningen på att alla patienter där ska få enkelrum med egen toalett. Onödig lyx, tycker en del - men en lyx som samtidigt gör att vi kan höja patientsäkerheten och minska smittrisken. Genom att ge bättre service till dem som behandlas på sjukhuset tror vi alltså att vi på sikt ska kunna spara både pengar och mänskligt lidande.

Hur slutresultatet kommer att se ut vet vi förstås inte. Nya Karolinska har ju fortfarande långt kvar till invigningen. Och det slutliga resultaten ser vi ju inte på många av de andra långsiktiga satsningar som Stig drivit heller. Men det är ingen tvekan om att privatiseringen av S:t Göran har lett till bättre vård för länets patienter - både på S:t Göran och på andra sjukhus där man tagit intryck av alla de nya idéer och arbetssätt som introducerats via det privatägda sjukhuset. Och det är ingen tvekan om att vårdvalet har lett till en mer patientorienterad - och därmed bättre! - vård. Stigs arbete har på många sätt burit fantastisk frukt.

Nu är det upp till oss i den nyvalda landstingsgruppen att fortsätta den stolta traditionen. För Stockholms läns landsting behöver en stark och tydlig kristdemokrati. Framför allt för patienternas skull.

Några ord om landstingsvalet

I morse hade vi kanslimöte på Kristdemokraternas landstingskansli i Stockholm med (alkoholfritt) bubbel för att fira vårt fantastiska valresultat. För jag tror inte att det var många i partiet eller någon utanför det som faktiskt trodde att vi kristdemokrater skulle växa från 7 till 9 mandat i landstinget samtidigt som rikstrenden gick nedåt.

Om man tittar över landet så gäller det generellt att Kristdemokraterna gjorde ett betydligt starkare val till landstinget än till riksdagen. Vi ökade vårt väljarstöd på många håll och tog nya mandat på en del. Och ingenstans var det tydligare än här i Stockholms län, där vi fick ett tydligt ökat stöd och mandaten också föll ut på vår sida.

Vad är orsaken? Jag brukar ofta säga att vi vinner val på våra värderingar och det tror jag verkligen gäller i landstingsvalet i år. Landstingsvalet är i första hand ett sjukvårdsval och många med borgerliga sympatisörer vet att vi kristdemokrater verkligen brinner för vårdfrågorna och har en bra politik med hjärtat på rätta stället. Man kan lita på att Kristdemokraterna bryr sig om patienternas behov.

Göran Hägglunds förslag om att föra över sjukhusvården från landstingen till staten för att få en bättre och mer jämlik vård har verkligen väckt genklang bland många väljare, det har jag känt under valrörelsen. Jag har fått många frågor och uppmuntrande tillrop om förslaget. Att Ella Bohlin som vår toppkandidat till landstinget inte bara stött förslaget utan också kommit med konkreta inspel i den fortsatta processen har bidragit till att öka tydligheten i att det här faktiskt är hela partiets politik.

Ella har också lyft viktiga frågor om BB-platser, personalens löner och äldrevårdcentraler som jag tror har tilltalat många potentiella väljare.

Trafikfrågorna har inte samma vikt för flertalet kristdemokratiska väljare, men jag tror att det har varit viktigt att vi kunnat visa att vi även när det gäller kollektivtrafiken har haft en stark, tydlig och värderingsdriven politik. Även om folk inte väljer oss på grund av vårt engagemang i trafikfrågorna, hade en del förmodligen inte valt oss ifall vi inte hade haft en bra politik på området, och jag är stolt över hur vi drivit dessa frågor i valrörelsen.

Starka kandidater är förstås viktigt och jag tycker att Ella Bohlin har haft lyskraft och kommit ut bra i debatten. Vi kan också se att vårt andranamn Eva Lannerö, barnläkare från Danderyd, har fått väldigt många kryss runt om i hela länet. Just det faktum att Kristdemokraterna är det parti som haft allra flest läkare och sjuksköterskor på sina valsedlar tror jag har bidragit till det goda valresultatet - folk inser att det här är ett parti med folk som både förstår och är engagerade i vårdfrågorna.

Jag vill tacka alla de cirka 570 personer som kryssat mig i valet och jag ska nu på bästa sätt försöka förvalta det förtroende som ni och alla andra som röstat på Kristdemokraterna har gett mig.

Nästa steg för oss i landstinget nu är att försöka få ihop ett nytt landstingsstyre. Moderaterna och Folkpartiet har backat ganska kraftigt, men Alliansen är fortfarande större än de rödgröna och siktar på att fortsätta regera i minoritet. Vilket förstås är lite krångligare än att styra i majoritet, men inte verkar omöjligt. Även om tonläget ibland är högt i landstingsdebatten och de rödgröna partierna har en tendens att svartmåla och överdriva problemen, tror jag att det när man kommer in på realiteterna går att hitta fungerande kompromisser som gör att vi kan fortsätta satsa på ökad kvalitet och valfrihet i vården och en fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken för att svara mot de behov som finns i vår snabbväxande storstadsregion.

Några ord om kommunvalet

När nu även kommunvalen i länet är färdigräknade - till sist! - tänkte jag ge några korta kommentarer. I Stockholms län följer ju kommunvalen ofta rikstrenden i ganska stor utsträckning (fast med en högre andel borgerliga röster). Det är därför inte förvånande att Kristdemokraterna tappar röstandelar i många kommuner. Mer överraskande är därför att vi faktiskt vinner fler mandat än vi förlorar. Vi tappar var sitt mandat i två av våra starkaste kommuner, Järfälla och Upplands Bro, samt i en av våra svagare, Norrtälje, men samtidigt vinner vi fem nya mandat - två i Sollentuna och ett vardera i Södertälje, Botkyrka och Stockholm.

I Sollentuna låg vi i förra valet väldigt nära ett nytt mandat i båda valkretsarna och nu lyckades man alltså få de röster som behövdes för att fördubbla vår mandatskörd. I både Botkyrka och Södertälje är det uppenbart att vi har stärkt vårt stöd, inte minst bland syrianer och andra minoriteter från Mellanöstern. Vi har ett antal duktiga kandidater med rötter i Mellanöstern som fått många kryss - till exempel vår riksdagsledamot från Södertälje, Robert Halef, som fick över 800 kryss i kommunalvalet, näst flest av alla i Södertälje.

Det nya mandatet i Stockholm kom genom att vi ökade i valkretsen Bromma-Kungsholmen och därmed kommer över mandatgränsen där, samtidigt som vi minskade på andra håll i kommunen. Valsystemet i Stockholm med sex valkretsar och inga utjämningsmandat missgynnar små partier med en utspridd väljarskara och även i detta val har vi fått betala betydligt fler röster per kommunfullmäktigemandat än de flesta andra partier. Lite oväntat var väl att vår riksdagsledamot Caroline Szyber kryssades in på det andra KD-mandatet i Stockholms stad. Hon kommer att vara en väldigt upptagen kvinna framöver, ser det ut som...

Sammantaget ökade vi alltså antalet mandat i länet, och fick de nya mandaten i större kommuner. Det får ses som en framgång. Samtidigt innebar valresultatet en tillbakagång totalt sett för Alliansen och vi förlorade majoriteten i många kommuner. På många håll kommer vi nog att fortsätta styra, antingen i majoritet tillsammans med lokala partier eller Miljöpartiet eller som största minoritetsgruppering, men det finns också exempel där det helt klart blir ett nytt styre, till exempel i Stockholm, där det ser ut att bli en rödgrönrosa majoritet. Kan väl säga att jag inte är direkt avundsjuk på Socialdemokraternas Karin Wanngård som ska försöka få ihop ett fungerande styre tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Jag är inte heller avundsjuk på de stockholmare som kommer att få leva under detta ok.

Mest intressant är läget förstås i Huddinge, eftersom... Ja, eftersom jag bor där. Där behöll vi kristdemokrater två fullmäktigemandat - av vilka jag fick det ena - men den styrande majoritet som vi varit en del av förlorade sin majoritetsställning. Tillsammans med lokala Drevvikenpartiet och Huddingepartiet är dock Alliansen större än de rödgröna partierna, som haft svårt att hitta någon som är villig att samarbeta med dem. Stalltipset är att en sexpartiminoritet kommer att leda kommunen och söka stöd hos  Socialdemokraterna eller Miljöpartiet i olika frågor i fullmäktige. Det är kanske inte någon idealisk lösning, men precis som på riksplanet har väljarna gett oss väldigt få realistiska lösningar - och i jämförelse med en rödgrönrosa regim som den som förutspås i Stockholms stad får det sägas vara ett mindre dåligt alternativ.