Igår såg jag den amerikanska filmen Dawn of the Planet of the Apes i en halvtom biograf i Prizren, Kosovo. Platsen kändes märkligt passande, för filmen är inte bara en fantastisk uppvisning i specialeffekter och avancerad filmteknik med apor som är precis lika verklighetstrogna och realistiska som sina mänskliga motspelare. Det är också en moralisk saga om vårt - världens, mänsklighetens - behov av att bygga upp tillit och inte glömma men väl förlåta historiska oförrätter. Hur skapar man en fredlig samexistens när man på båda sidor kan räkna upp händelse på händelse, skäl efter skäl, för varför man inte kan lita på den andre?
Situationen känns igen här i Kosovo. Senaste gången våldet blossade upp grundades det på ett av allt att döma felaktigt rykte att kosovoserber varit inblandade i att några albanska pojkar drunknat. Runt om i landet gick folk till attack mot serber och serbiska kyrkor och kloster. I Prizren, en gång i tiden Serbiens huvudstad, förstördes ett antal gamla kyrkor, oersättliga kulturskatter för alltid förlorade.
Jag säger inte att jag inte förstår det uppblossande hatet. Bara några år tidigare hade många tusen kosovoalbaner mördats under det vi brukar kalla Kosovokriget och många muslimska helgedomar förstörts. Fortsätter vi tillbaka i historien kan vi hitta åtskilliga exempel på oförrätter och övergrepp begångna mot kristna och muslimer ända tillbaka till den ottomanska erövringen, och som slaver respektive albaner kan man sannolikt hitta skäl till misstro ännu längre tillbaka i tiden. Och minnet på Balkan är både långt och selektivt.
Nu har i princip alla kristna lämnat Prizren, de slaver som är kvar är i första hand bosniaker (muslimer). Kanske löser det de akuta riskerna för våld, tillsammans med KFOR-soldater som bevakar kyrkor och vänligt hindrar oss ofarliga turister från att fotografera kyrkorna (sant!), men det löser inte det underläggande problemet. Verklig försoning kommer bara när befolkningen väljer att förlåta varandras tidigare missgärningar och på nytt vågar lita på varandra. Jag hoppas att Kosovo och hela Balkan är på väg dit.
Svårare är det att känna hopp i Mellanöstern. Hamas skjuter raketer mot Tel Aviv och andra städer och samhällen i Israel från Gaza. Israel fortsätter bygga illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. I Syrien råder fullt inbördeskrig med etniska och religiösa bottnar mellan olika muslimska grupper, och i Irak blossar våldet upp igen med jämna mellanrum. I Libanon finns hatet och misstron hela tiden under ytan, redo att poppa upp igen vid minsta tillstymmelse till skäl. Runt om i Mellanöstern utsätts kristna för förföljelse. Vägen till fred är lång och till verklig försoning och förlåtelse ännu längre. Nyckelordet - upprepat många gånger mellan apornas ledare Ceasar och människan Malcolm i filmen - är "trust", tillit. Den måste byggas steg för steg, genom politiska ledare och vanliga människor som håller sina löften och visar att de vill väl. Det är inte någon enkel eller smärtfri väg - men det finns ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar