Idag börjar valrörelsen för min del. Tillbaka från semestern
ska jag medverka på en utbildning för kristdemokratiska kampanjarbetare och
prata om – hör och häpna – kollektivtrafikfrågor. Det ska bli roligt.
Valrörelse är roligt och det finns väl inget politikområde som är lika spännande
som trafikfrågorna?
När valet nu närmar sig innebär det förstås också att det är
dags att sammanfatta den gångna mandatperioden. Om man som jag lever en stor
del av sitt liv i en politisk miljö är det förstås lätt att en sådan
sammanfattning bara handlar om politiska beslut och resultaten av dem, men
livet är förstås mycket större än så. Ett liv som bara handlar om politik är
fattigt. Jag har därför under semesterns sista skälvande dagar satt samman en
helt annan sammanfattning av mandatperioden: en Spotify-lista med mina 50favoritlåtar från åren 2011-2014.
Musik är någonting väldigt personligt. Om 50 personer skulle
sätta ihop en sådan lista skulle den förmodligen se ut på 50 olika sätt. Jag är
ganska säker på att ingen skulle göra en lista som ser ut precis som min, även
om min innehåller massor av låtar som jag tror att massor av människor gillar
eller åtminstone skulle gilla ifall de hade hört dem. Men vi är samtidigt
präglade av hela vår livserfarenhet. Som äldreomsorgspolitiker brukar jag ofta konstatera
att varje människa är unik och vi blir bara mer unika ju äldre vi blir.
Erfarenhet läggs till erfarenhet, lager på lager av unik personlighet, som gör
att få samhällstjänster behöver vara lika individanpassade som äldreomsorgen.
På samma sätt är det med musiksmaken. Även om min låtlista
består av låtar som getts ut de senaste åren, kan man höra spår av hela mitt
liv i den, från barndomens och de tidiga tonårens kärlek till pop och punk till
de sena tonårens fascination för funk, r’n’b och hip-hop till den begynnande
medelålderns upptäckt av countryn. När man som snart 44 år gammal ska
sammanfatta de senaste fyra årens bästa låtar blir det en eklektisk blandning. Musikalshowtunes? Check. Läsarsånger i countrytappning? Check. Eurovision
Song Contest-låtar? Check. K-pop? Check. Covers på klassiker av Bob
Dylan, Van Morrison, Randy Travis och Marvin Gaye? Check. En blandning som
förmodligen berättar en historia om vem jag är, var jag varit och vart jag är
på väg. Men framför allt 50 riktigt starka sånger.
Jag minns debatten kring partiledarnas Spotify-listor för
fyra år sedan och vill nu passa på att göra en del klargöranden.
- Jag delar inte nödvändigtvis de åsikter och värderingar som framförs i låtarna. Dem får artister och låtskrivare stå för. När Cookies’n’Beans till exempel beskriver Stockholms tunnelbana som en ”subway from hell” är det en åsikt som jag inte delar. Jag gillar Stockholms tunnelbana och vill bygga ut den och öka kapaciteten.
- Att en ganska stor majoritet av låtarna framförs av kvinnliga sångerskor betyder inte på något sätt att jag vill osynliggöra män i samhället, politiken eller musiken. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som kvinnor. Men de senaste åren tycker jag att kvinnor, och då inte minst kvinnliga singer-songwriters, sammantaget har lyckats bättre än sina manliga kollegor. Listan är baserad på låtarnas kvalitet, inget annat.
Nåväl, de här låtarna är mina favoriter. Men ni får förstås
lyssna på precis vad ni vill. Jag vill inte tvinga någon annan att tycka och
tänka likadant som jag eller gilla samma saker. Människor är olika. Alla ska ha
möjlighet att skapa sin egen blandning. Precis som i livet i stort.
Verklighetens folk ska få bestämma själva, oavsett om det handlar om
barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård eller kultur. Vilket faktiskt är lite av en
sammanfattning av vad det här valet handlar om. För det finns de som vill att
politiker och tjänstemän ska styra mer i vanligt folks liv. Låt inte dem få mer
makt efter den 14 september!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar