Nu är valrörelsen i full gång!

Så är då valrörelsen verkligen, verkligen igång. I fredags stod jag mitt första pass när vi "tjuvstartade" i valstugan vid Sergels torg. I lördags var den officiella invigningen av valstugan med bandklippning av Göran Hägglund och sedan var det valupptakt på Hötorget, där Göran Hägglund presenterade ett förslag om att inte bara minska barngruppernas storlek i förskolan utan även på fritids med hjälp av en kombination av höjd maxtaxa och statlig och kommunal finansiering. Dessutom talade Erik Slottner, toppkandidat till kommunfullmäktige i Stockholms stad, Ella Bohlin, toppkandidat till Stockholms läns landstingsfullmäktige samt Caroline Szyber, trea på riksdagslistan i Stockholms stad. Och vid midnatt natten till idag var det affischeringsstart i Huddinge (liksom i många andra kommuner i länet) så då var vi ute och satte upp affischer (på de platser som tjuvstartande centerpartister och socialdemokrater hade lämnat åt oss andra som faktiskt följde den gemensamma överenskommelsen...)

Smygpremiär i valstugan. Det är jag i mitten. ;-)

Göran Hägglund klipper band.

Göran Hägglund talar på valupptakten. Erik Slottner och Ella Bohlin väntar
på sin tur.

Maikel och jag (mest Maikel) sätter upp valaffischer i Trångsund och
Skogås.

Och i morgon kommer partiets valmanifest presenteras klockan 9, sedan är det invigning av valstugan i Huddinge C och på kvällen har vi valkick-off med besök av landstingsrådskandidaten Ella Bohlin. Och sedan är det full fart tills den 14 september. För att Huddinge, Stockholms län och landet behöver en stark kristdemokrati i ett fortsatt Allians-styre.

Hinderbana med SL i Kungsan

Idag inleddes ungdomsfestivalen "We Are Sthlm" i Kungsträdgården - enligt uppgift Europas största. Själv kan jag ju näppeligen titulera mig ungdom längre, men jag tittade förbi ändå eftersom SL tillsammans med Unga Synskadade hade valt att göra en hinderbana där man fick prova på hur det är att ta sig fram som synskadad.

Vi i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har ju testat hur det är att vara till exempel synskadad eller rullstolsburen på en buss eller i tunnelbanan på en så kallad insiktsutbildning av samma slag som den som all SL:s personal ska gå igenom.

Att prova på att ta sig fram som synskadad är - om vitsen tillåts - en ögonöppnare. I Kungsan handlade det om att med hjälp av en blindkäpp gå en bana utstakad med koner, med en matta, kablar och en uppspänd lina som hinder att passera. Kan nog säga att det inte skulle ha gått speciellt bra utan en ledsagare vid min sida... Det är inte lätt att ta sig fram på okända platser när man inte ser, och därför är det så viktigt att vi satsar på att göra kollektivtrafiken så tillgänglig som möjligt. Som ordförande i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har jag de senaste fyra åren varit en hängiven pådrivare för SL:s satsningar på ökad tillgänglighet, till exempel ledstråk på stationer och busshållplatser som synskadade ska kunna följa för att till exempel få reda på var på busshållplatsen bussen kommer att stanna eller hur man går för att komma upp från tunnelbanan och var perrongen slutar.

Vi är stolta över det arbete vi genomfört, men vi är långt ifrån klara. Vi fortsätter att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig, inte minst genom att äntligen åtgärda de verkliga sorgebarnen som Roslagsbanan, Saltsjöbanan och Lidingöbanan. En SL-resa ska inte vara någon hinderbana!

Åk gärna till Kungsan och prova på du också. Festivalen pågår fram till den 16 augusti och har öppet från kl 12 till kl 20.

Framtidens alkolås borde upptäcka även andra droger

För en liten stund sedan hade jag ett möte med en representant för ett alkolåsföretag som ville träffa mig, eftersom jag var en person som figurerat i många artiklar om just alkolås.

För oss kristdemokrater är alkolås en viktig fråga. Här i Stockholms läns landsting har vi drivit igenom att alla fordon i kollektivtrafiken ska ha alkolås. Inte bara taxibilar och bussar, som ju är vanligt på många håll i landet, utan också tunnelbanan, pendeltåg och spårvagnar. När nyheten om alkolås i tunnelbanetågen kom var det en nyhet som spreds även utanför landets gränser, eftersom vi tydligen är först i världen med det – tack vare Kristdemokraterna. Jag intervjuades bland annat av en stor tysk tidning och nyheten spreds också i Norge.

Huvudsyftet med alkolåsen är förstås att öka tryggheten i trafiken – precis som för de alkobommar som vi kristdemokrater vill se vid färjeterminalerna runt om i landet så att inte, framför allt, lastbilschaufförer ska köra in i landet berusade. Men alkolåsen är även en hjälp för alla de människor i transportbranschen som brottas med missbruksproblem. Vet man att alkoholhalten kommer att kontrolleras på jobbet i morgon blir det lite lättare att säga nej och inte chansa.

Jag är ingen expert på alkolås. Tekniken får någon annan lösa. Det viktiga, som jag ser det, är att alkolåsen är svåra att lura, smidiga att använda och billiga att köpa.

Den stora utmaningen för framtiden är förstås att problemet inte bara är alkohol, även om det fortfarande är den mest spridda drogen. Men kör man en buss eller ett tåg är det förstås precis lika allvarligt om man är påverkad av narkotika eller läkemedel som påverkar reaktions- eller bedömningsförmåga. Här behöver tekniken utvecklas så att vi lika smidigt och enkelt kan sätta stopp för den som rökt marijuana, tuggat khat eller tagit kokain eller tung psykofarmaka.

Jag vet att det finns företag som håller på att utveckla teknik där man med en enkel blåsning kan spåra en lång rad olika droger. Ett exempel är Sensabues i Flemingsberg, som använder forskning från Karolinska Universitetssjukhuset. Jag hoppas verkligen att vi snart ser den tekniken i konkreta produkter, så att resenärer både på våra bilvägar och i kollektivtrafiken ska kunna bli ännu tryggare.

Kilometerskatten hotar tillväxten

På Svenska Dagbladets debattsida diskuteras nu införandet av en kilometerskatt på lastbilstrafik i Sverige. Näringslivets Transportråd är emot, eftersom de ser att skatten skulle bli ett hot mot svensk industri, inte minst för glesbygden. Miljöpartiet tycker däremot att kilometerskatten (eller vägslitageavgiften, som de kallar den) är ett rättvist instrument och blir ännu mer så med hjälp av olika typer av differentiering.

I våras deltog jag i en debatt på Stockholm Truck Meet, där ungefär samma argument framfördes av Miljöpartiets, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets representanter. Kilometerskatten blir jätterättvis om man bara differentierar den. I sin debattartikel nämner miljöpartisterna Mats Pertoft (som också deltog i Truck Meet-debatten) och Stina Bergström att de vill ha en högre avgift där det finns alternativa transportsätt, lägre i glesbygdsregioner och högre i storstadsområden, de vill undanta enskilda vägar men ha statlig avgift när man kör på kommunala vägar, och de vill differentiera utifrån olika miljökriterier på motorerna.

För att systemet ska vara rättvist och inte slå ut svensk transportindustri till förmån för utländska åkerier är det förstås viktigt att systemet gäller samtliga lastbilar, inte bara de svenska. Det betyder att varje dansk, norsk, polsk, rysk och portugisisk lastbil som färdas på de svenska vägarna måste klassificeras utifrån de berörda kriterierna och det måste följas upp så att deras transportvägar inte kunde ha ersatts med alternativ som tåg eller båt och så att de verkligen har åkt på statliga eller kommunala vägar och inte på enskilda, och så vidare.

Jag förstår tanken med vägslitageavgiften och om man enkelt kunde ta bort andra skatter och avgiftsbördor för att göra systemen kostnadsneutrala för transportbranschen skulle det finnas en poäng. Men det nya systemet som det beskrivs av dess förkämpar på vänsterkanten kommer att bli väldigt komplext och därmed också dyrt att administrera. Någon ska betala för det, och det är min bestämda övertygelse att denna någon i slutänden blir transportköparna - den svenska industrin och de svenska konsumenterna.

Vilket förstås många miljöpartister tycker är utmärkt. Då skulle man ju få stopp på den där tillväxten som är roten till allt ont...

Mitt och Kristdemokraternas budskap är istället att framtidens transportpolitik måste bidra till att stödja svensk industri och tillväxten i landet. Den måste vara rättvis och relativt enkel att förstå och den måste vara smidig att administrera. Därför säger vi nej till kilometerskatten.

Donquixotesk kamp för vindkraftverk

Vindkraft är en fråga som förtjänar att debatteras och diskuteras. Det är ingen tvekan om att Sverige behöver mer fossilfri energi i framtiden, inte minst när vi ska försöka ersätta vår fordonsflotta med klimatneutrala alternativ. Vindkraft är en väg som växt kraftigt de senaste åren. Men är det rimligt att den utvecklingen fortsätter i samma eller ökande takt i framtiden?

Idag publicerade Svenska Dagbladet en intressant analys av Per Lindvall med rubriken "Vindkraft i motvind". Där berättas om den bristande lönsamheten för nya vindkraftverk, eftersom den energi de producerar sänker elpriset och det idag saknas tillräckligt kostnadseffektiva sätt att lagra energin. "Med dagens elpris är vindkraften olönsam och utvecklingen för de närmsta tio åren ser inte ljus ut," konstaterar Lindvall.

Och då räknar man ändå med de väldigt stora subventioner som detta energislag får idag och som man, precis som Mats Odell och en rad kristdemokratiska kommunpolitiker, kan ifrågasätta.

Med det i bakhuvudet läser jag en nyhetsnotis i veckans nummer av Mitt i Huddinge, där Centerns kommunalråd Christian Ottosson talar sig varm för en vindkraftpark med tio snurror vid Sofielunds återvinningsanläggning i Gladö men också konstaterar att de inte idag har stöd att driva igenom parken.

Och det stämmer. De har inte stöd. Av marknaden. Politiskt så har kommunen varit positiv till möjligheten, trots att en vindkraftspark skulle kunna få negativa konsekvenser för rovfåglarna som håller till runt avfallsanläggningen. (I reklamfilmer för öl brukar rovfåglar flyga högt och fritt, men i verkligheten är de nämligen opportunister som tycker att det är utmärkt att hålla till på soptippar...) Men när företag som investerar i vindkraftsparker tittat närmare på förutsättningarna har de konstaterat att det inte är lönt att satsa, eftersom det blåser för lite och elpriset är för lågt för att motivera investeringen.

Att kämpa för vindkraftverk på Sofielund blir alltså något av en donquixotesk kamp. Bortsett från att man står på väderkvarnarnas sida, förstås...

50 favoritlåtar från en mandatperiod

Idag börjar valrörelsen för min del. Tillbaka från semestern ska jag medverka på en utbildning för kristdemokratiska kampanjarbetare och prata om – hör och häpna – kollektivtrafikfrågor. Det ska bli roligt. Valrörelse är roligt och det finns väl inget politikområde som är lika spännande som trafikfrågorna?

När valet nu närmar sig innebär det förstås också att det är dags att sammanfatta den gångna mandatperioden. Om man som jag lever en stor del av sitt liv i en politisk miljö är det förstås lätt att en sådan sammanfattning bara handlar om politiska beslut och resultaten av dem, men livet är förstås mycket större än så. Ett liv som bara handlar om politik är fattigt. Jag har därför under semesterns sista skälvande dagar satt samman en helt annan sammanfattning av mandatperioden: en Spotify-lista med mina 50favoritlåtar från åren 2011-2014.

Musik är någonting väldigt personligt. Om 50 personer skulle sätta ihop en sådan lista skulle den förmodligen se ut på 50 olika sätt. Jag är ganska säker på att ingen skulle göra en lista som ser ut precis som min, även om min innehåller massor av låtar som jag tror att massor av människor gillar eller åtminstone skulle gilla ifall de hade hört dem. Men vi är samtidigt präglade av hela vår livserfarenhet. Som äldreomsorgspolitiker brukar jag ofta konstatera att varje människa är unik och vi blir bara mer unika ju äldre vi blir. Erfarenhet läggs till erfarenhet, lager på lager av unik personlighet, som gör att få samhällstjänster behöver vara lika individanpassade som äldreomsorgen.

På samma sätt är det med musiksmaken. Även om min låtlista består av låtar som getts ut de senaste åren, kan man höra spår av hela mitt liv i den, från barndomens och de tidiga tonårens kärlek till pop och punk till de sena tonårens fascination för funk, r’n’b och hip-hop till den begynnande medelålderns upptäckt av countryn. När man som snart 44 år gammal ska sammanfatta de senaste fyra årens bästa låtar blir det en eklektisk blandning.  Musikalshowtunes? Check. Läsarsånger i countrytappning? Check. Eurovision Song Contest-låtar? Check. K-pop? Check. Covers på klassiker av Bob Dylan, Van Morrison, Randy Travis och Marvin Gaye? Check. En blandning som förmodligen berättar en historia om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg. Men framför allt 50 riktigt starka sånger.

Jag minns debatten kring partiledarnas Spotify-listor för fyra år sedan och vill nu passa på att göra en del klargöranden. 

• Jag delar inte nödvändigtvis de åsikter och värderingar som framförs i låtarna. Dem får artister och låtskrivare stå för. När Cookies’n’Beans till exempel beskriver Stockholms tunnelbana som en ”subway from hell” är det en åsikt som jag inte delar. Jag gillar Stockholms tunnelbana och vill bygga ut den och öka kapaciteten.
• Att en ganska stor majoritet av låtarna framförs av kvinnliga sångerskor betyder inte på något sätt att jag vill osynliggöra män i samhället, politiken eller musiken. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som kvinnor. Men de senaste åren tycker jag att kvinnor, och då inte minst kvinnliga singer-songwriters, sammantaget har lyckats bättre än sina manliga kollegor. Listan är baserad på låtarnas kvalitet, inget annat.

Nåväl, de här låtarna är mina favoriter. Men ni får förstås lyssna på precis vad ni vill. Jag vill inte tvinga någon annan att tycka och tänka likadant som jag eller gilla samma saker. Människor är olika. Alla ska ha möjlighet att skapa sin egen blandning. Precis som i livet i stort. Verklighetens folk ska få bestämma själva, oavsett om det handlar om barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård eller kultur. Vilket faktiskt är lite av en sammanfattning av vad det här valet handlar om. För det finns de som vill att politiker och tjänstemän ska styra mer i vanligt folks liv. Låt inte dem få mer makt efter den 14 september!

Kosovo, Mellanöstern och Apornas planet

Igår såg jag den amerikanska filmen Dawn of the Planet of the Apes i en halvtom biograf i Prizren, Kosovo. Platsen kändes märkligt passande, för filmen är inte bara en fantastisk uppvisning i specialeffekter och avancerad filmteknik med apor som är precis lika verklighetstrogna och realistiska som sina mänskliga motspelare. Det är också en moralisk saga om vårt - världens, mänsklighetens - behov av att bygga upp tillit och inte glömma men väl förlåta historiska oförrätter. Hur skapar man en fredlig samexistens när man på båda sidor kan räkna upp händelse på händelse, skäl efter skäl, för varför man inte kan lita på den andre?

Situationen känns igen här i Kosovo. Senaste gången våldet blossade upp grundades det på ett av allt att döma felaktigt rykte att kosovoserber varit inblandade i att några albanska pojkar drunknat. Runt om i landet gick folk till attack mot serber och serbiska kyrkor och kloster. I Prizren, en gång i tiden Serbiens huvudstad, förstördes ett antal gamla kyrkor, oersättliga kulturskatter för alltid förlorade.

Jag säger inte att jag inte förstår det uppblossande hatet. Bara några år tidigare hade många tusen kosovoalbaner mördats under det vi brukar kalla Kosovokriget och många muslimska helgedomar förstörts. Fortsätter vi tillbaka i historien kan vi hitta åtskilliga exempel på oförrätter och övergrepp begångna mot kristna och muslimer ända tillbaka till den ottomanska erövringen, och som slaver respektive albaner kan man sannolikt hitta skäl till misstro ännu längre tillbaka i tiden. Och minnet på Balkan är både långt och selektivt.

Nu har i princip alla kristna lämnat Prizren, de slaver som är kvar är i första hand bosniaker (muslimer). Kanske löser det de akuta riskerna för våld, tillsammans med KFOR-soldater som bevakar kyrkor och vänligt hindrar oss ofarliga turister från att fotografera kyrkorna (sant!), men det löser inte det underläggande problemet. Verklig försoning kommer bara när befolkningen väljer att förlåta varandras tidigare missgärningar och på nytt vågar lita på varandra. Jag hoppas att Kosovo och hela Balkan är på väg dit.

Svårare är det att känna hopp i Mellanöstern. Hamas skjuter raketer mot Tel Aviv och andra städer och samhällen i Israel från Gaza. Israel fortsätter bygga illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. I Syrien råder fullt inbördeskrig med etniska och religiösa bottnar mellan olika muslimska grupper, och i Irak blossar våldet upp igen med jämna mellanrum. I Libanon finns hatet och misstron hela tiden under ytan, redo att poppa upp igen vid minsta tillstymmelse till skäl. Runt om i Mellanöstern utsätts kristna för förföljelse. Vägen till fred är lång och till verklig försoning och förlåtelse ännu längre. Nyckelordet - upprepat många gånger mellan apornas ledare Ceasar och människan Malcolm i filmen -  är "trust", tillit. Den måste byggas steg för steg, genom politiska ledare och vanliga människor som håller sina löften och visar att de vill väl. Det är inte någon enkel eller smärtfri väg - men det finns ingen annan.

  

Sverigebygget fortsätter!

Under de senaste åren har Alliansen i regeringen och i Stockholmsområdet tagit en rad viktiga beslut för att skapa framtidens infrastruktur. Citybanan under Stockholm fördubblar järnvägskapaciteten genom centrala Stockholm och kommer stå färdig om bara några år. Förbifart Stockholm, en vägtunnel som kan leda trafik som idag kör genom centrala Stockholm i en vid båge runt staden, är redo för spaden i jorden. Ett tunnelbanepaket om nio nya stationer i fyra olika riktningar och väsentligt höjd kapacitet i hela söderort har förhandlats fram. Höghastighetsbanor mellan Stockholm och Linköping respektive Göteborg och Borås som också ger järnvägsförbindelse till två av Sveriges största flygplatser - Landvetter och Skavsta - har beslutats.

Vi bygger framtidens Sverige.

Samtidigt börjar vi nu se en byggboom vars like vi inte sett på decennier. I vanligtvis så negativa Mitt i Huddinge basuneras det ut på förstasidan att det byggs 2.512 lägenheter i kommunen de två närmaste åren och inne i tidningen är den braskande rubriken "nu bygger vi bort bostadsbristen" - en rubrik så radikal att jag knappt hade vågat sätta den själv. Men helt klart är det något stort på gång. Proppen är ur, både vad gäller bostadsbyggandet och infrastruktursatsningarna.

Men vill vi att den positiva utvecklingen ska fortsätta måste vi ta nya steg. Alliansen kan, till skillnad från den rödgröna oppositionen, enas om gemensamma satsningar för en hållbar tillväxt. I Almedalen passade Alliansens partiledare på att komma med veckans viktigaste utspel. Fyra partier gemensamt, som en total kontrast mot kaoset på den rödgrönrosa fronten.

Sverige ska få ett nät av höghastighetsjärnvägar - från Stockholm till Göteborg och från Stockholm till Malmö (för vidare transport till Köpenhamn och Hamburg). Det ger också ökad kapacitet för godstransportsektorn, som är så avgörande för Sveriges ekonomi och tillväxt.

Stockholms tunnelbanenät ska fortsätta byggas ut. De satsningar som vi kristdemokrater har talat mycket om, som en förlängning från Hagsätra till Älvsjö och att utveckla den nya stumpen mellan Odenplan och Arenastaden till en ny linje som både sträcker sig upp till Täby och under Saltsjö-Mälarsnittet, finns med i planeringen.

Även vägtrafiken behöver få ökad kapacitet genom en östlig förbindelse som knyter samman Norra länken och Södra länken till en ring runt Stockholm. Naturligtvis ska den nya vägen redan från början planeras för att också tillgodose behovet av kapacitetsstark kollektivtrafik.

Jag är stolt över de planer som Alliansen presenterat. Det här handlar om viktiga satsningar som Stockholm och Sverige behöver. Nu handlar det om att förverkliga dem. Vi måste ta fram en långsiktig plan för hur tunnelbanan ska utvecklas, liksom för hur framtidens vägnät ska se ut. Vi måste se till att proppar som finansieringen kan lösas på ett smidigt sätt. Även om den svenska statsskulden är låg så behöver vi även se över andra möjligheter än finansiering via skattekollektivet. Vägavgifter är en rimlig lösning för en ny vägtunnel under Stockholm. Svenska pensionspengar och till exempel den norska Oljefonden skulle kunna investera i infrastruktursatsningar som är viktiga för tillväxten i Sverige och Norge och därmed både få direktavkastning på sina satsade pengar och långsiktigt positiv ekonomisk utveckling för sina ägare, medborgarna. Vi måste också se till att proppar undviks när det gäller kompetensen att planera och bygga stora infrastrukturprojekt. Sverige måste attrahera de bästa experterna och byggarna. Skanska och Sweco i all ära, men ska vi lyckas med alla de satsningar som planeras och kanske ännu fler som egentligen skulle behövas, då måste vi se till att även andra internationella aktörer är villiga att använda sin kompetens här.

Med Alliansen i ledningen och visionen att bygga ett växande Sverige tydligt för ögonen, kan vi fortsätta utveckla Sverige. Den 14 september får svenskarna säga ja eller nej till utvecklingen.