När jag var tonåring var 54:ans buss en viktig kugge i mitt resande i innerstaden. Annars åkte jag väl innerstadsbuss när jag skulle till Kaknästornet eller Skansen eller något annat ställe som låg lite vid sidan om, men 54:an var en del av det vanliga resandet, eftersom den knöt ihop hela stan.
Sedan dess har bussen återfått sitt gamla namn, 4:an, och sträckningen har justerats något - till exempel är den södra ändstationen Gullmarsplan istället för Norra Hammarbyhamnen. Men funktionen är densamma, och populariteten har bara ökat. Eller åtminstone resandet. Nu för tiden har 4:an mer än 60.000 resenärer per dag, vilket gör den till landets i särklass mest använda busslinje. Och det är förstås inte så konstigt. På dess 12,5 km långa sträcka förbinds Gullmarsplan med Södra station, Zinkensdamm, Hornstull, Västerbroplan, Fridhemsplan, S:t Eriksplan, Odenplan, Tekniska högskolan/Östra station, Stadion och Karlaplan- en inre hästsko runt citykärnan.
Det är nog inte många som åker hela sträckan (även om en del brukade åka runt med dess nattlinjevariant 94:an, som var en ringlinje, när jag var ung), men väldigt många som har nytta av de olika delarna.
Idag intervjuas jag i Dagens Nyheter angående planerna på en förstudie inför en konvertering av 4:an till spårväg. I Alliansens landstingsbudget, som presenterades idag, avsätter vi sammanlagt 40 miljoner kronor för 2015 och 2016 för att genomföra förstudien.
När man vågar prata om spårväg i Stockholms innerstad, väcker man alltid en hel del debatt. Spårvagnar är inte okontroversiella. Behövs de verkligen? Går det inte lika bra med bussar? Eller ska man inte satsa på tunnelbana istället, så att man inte behöver ta så mycket plats från bilarna? Kostar inte spårvagnarna för mycket pengar?
Att bygga spårväg i Stockholm är inte billigt. Det är lätt att bli lite fartblind när man sysslar med infrastrukturfrågor i den här staden, för det är ganska ofta svindlande summor det handlar om. Ta tunnelbaneutbyggnaden, till exempel. 19 kilometer ny tunnelbana till en kostnad av cirka 26 miljarder kronor. Kostnaden för att göra om 4:an till spårväg beräknas till cirka 5 miljarder kronor. Oerhört mycket pengar och innan man gör en sådan investering måste man naturligtvis se över om det är värt det.
En viktig fråga är naturligtvis om det överhuvudtaget behövs. Går det inte lika bra med bussar? Somliga tycker att om man ersätter dagens 18-metersbussar med 24-meters dubbelledade bussar så får man tillräcklig kapacitet. Jag är tveksam. Dels är jag tveksam till om 24-metersbussar som man inte ens får backa med är rätt för den täta trafiken i Stockholms innerstad, men jag är också tveksam till om kapaciteten verkligen räcker till. Man måste fortfarande köra dubbelt så många bussar som vanliga 40-meters stadsspårvagnar för att få samma kapacitet, och kör man för tätt är det lätt att det uppstår karavanbildningar där en fullsatt buss följs av flera nästan tomma bussar. Och även om man lyckas få de täta bussavgångarna att inte köra ihop med varandra, så får man problemet med att bussarna ska korsa andra, hårt trafikerade gator. Om bussarna får signalprioritering, dvs trafiksignalerna ger dem grönt varje gång de närmar sig ett rött ljus, och det kommer en buss var trettionde sekund i vardera riktningen så kan ni ju ana hur lätt det kommer att bli för dem som försöker köra bil på Sveavägen att passera Odengatan...
Det finns en hel del som man kan göra för att öka kapaciteten för bussarna som kör 4:ans linje idag. En del har redan genomförts, till exempel fler sträckor med kollektivtrafikkörfält och den nämnda signalprioriteringen. Men så snart som möjligt borde man se till att det blev kollektivtrafikkörfält på hela sträckan - och förstås att de verkligen respekterades. Idag är många busschaufförer störda över bilister som kör där de inte borde. Man borde också ta bort parkeringsplatserna längs med 4:ans sträckning. Bilar som parkeras och folk som går in och ut ur bilarna skapar störningar i trafiken som sänker framkomligheten för bussarna. Vill vi ge 4:ans buss en chans att visa vilka resandevinster den kan ge bör vi ge den maximal framkomlighet.
Men i förlängningen kommer det inte att räcka. Det behövs ytterligare kapacitet. Själv tror jag att en modern stadsspårväg är rätt väg att gå. Jag tror helt enkelt att en tunnelbanesatsning på sträckan skulle kosta för mycket i förhållande till resandevinsterna. Varför? Dels för att de flesta resenärer åker relativt korta sträckor med 4:an. Tidsförlusten att ta sig ner till 30, 40 eller 50 meters djup och sedan upp igen skulle för de flesta sannolikt vara större än tidsförlusten av att åka med ett transportslag som rör sig i gatuplan där det även finns annan trafik. Dels, förstås, för att det är mycket dyrare att bygga tunnelbana än spårväg i gatuplan.
Precis som jag nämner i DN-artikeln finns det också anledning att se över kostnaderna vid spårvägsbyggen som delvis orsakas av märkliga byggprocedurer. För några veckor sedan gick jag tillsammans med en projektledare från Skanska och tittade på dikena man gräver längs en del av Spårväg Citys kommande dragning på Östermalm. Där gräver man först upp en fil i ena riktningen och flyttar rör av olika slag som ligger under den. Sedan fyller man igen det. Därefter gräver man upp den andra filen och flyttar rören som ligger där. Sedan fyller man igen där. Något år senare ska man sedan gräva upp den första filen igen för att göra beredningsarbeten och lägga dit spåren, och när man är färdig med det så gör man likadant på andra sidan. Och sedan tar man samma process för den lilla snutten hundra meter längre bort. Någon som undrar varför det blir dyrt?
Ska vi bygga spårväg i Stockholm i framtiden - och det bör vi göra - så måste vi hitta smartare arbetsmetoder. SL och SL:s entreprenörer och Stockholms stad måste jobba tillsammans för att sänka kostnaderna och undvika onödigt merarbete. Enklare, billigare, smartare - utan att ens behövs tumma på kvaliteten.
Och så måste vi få bukt med de fullständigt vansinniga okynnesöverklagandena. Som de studenter i Sickla som - med hänvisning till sina mänskliga rättigheter! - nu överklagar förlängningen av Tvärbanan till Sickla station och köpcenter i en andra instans sedan deras första överklagande avfärdats av förvaltningsdomstolen.
Stockholm behöver en bättre fungerande kollektivtrafik. Där har Tvärbanan en viktig roll att spela, men också stadsspårvägar som bidrar till ett ökat resande genom sin höga kapacitet och tillförlitlighet. Jag ser fram emot en förstudie som grundligt analyserar förutsättningarna för en konvertering av 4:an.
25 november 2014
31 oktober 2014
Tack Stig!
Idag var sista arbetsdagen i Stockholms läns landsting för Stig Nyman, Kristdemokraternas landstingsråd i länet sedan 1991.
Jag är ju inte direkt någon ungdom, vare sig till åren eller i politiska sammanhang, men vid valet år 1991 hade jag nyss fyllt 21. Det finns andra i vår nyvalda landstingsgrupp som inte ens var födda då. Sverige kom vid det valet ur ett nästan decennielångt socialdemokratiskt maktinnehav och Kristdemokraterna tog för första gången i egen kraft plats i riksdagen och blev dessutom regeringsparti. Det var också första gången vi tog plats i landstingsfullmäktige i Stockholms län.
Det är mycket som hänt sedan dess i sjukvården i länet. Mycket har berott på den medicinska och medicinsk-tekniska utvecklingen, men en hel del har också berott på viktiga, långsiktiga politiska beslut. I dem har ofta Stig haft en viktig del. Vårt landsting har ofta gått i bräschen för utvecklingen i landet och vågat tänka nytt och kreativt. Försäljningen av S:t Görans sjukhus, införandet av vårdvalssystem både i primärvården och alla möjliga andra delar av sjukvården, byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset - listan kan göras lång över viktiga förändringar där Stig har varit något av en primus motor.
En del av dessa saker - ganska många! - har i förstone varit väldigt kontroversiella. Stig har inte tvekat att ta konflikter när det behövs. Men han har inte - åtminstone inte under de år som jag känt honom - varit en politiker som sökt konflikten. Han har sökt samförstånd och breda lösningar, han har lyssnat på såväl professionen som oppositionen. Men framför allt har han prioriterat patienterna och hans credo har sedan länge varit "Patienten först".
En av hans viktigaste insatser på senare år har handlat om patientsäkerhetsarbetet och att hela tiden lyfta upp behovet av att få bort alla undvikbara fel i vården. Det är naturligtvis först och främst till nytta för patienterna - men det är också en viktig fråga för att spara pengar i vården. Om vi slapp behandla patienter som råkat ut för undvikbara vårdrelaterade infektioner och liknande skulle vi kunna spara hundratals miljoner. God kvalitet och god patientsäkerhet tjänar alla på.
Ett exempel på hur vi numera, tack vare Stigs insatser, tänker strategiskt rätt när det gäller patientsäkerheten är Nya Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och satsningen på att alla patienter där ska få enkelrum med egen toalett. Onödig lyx, tycker en del - men en lyx som samtidigt gör att vi kan höja patientsäkerheten och minska smittrisken. Genom att ge bättre service till dem som behandlas på sjukhuset tror vi alltså att vi på sikt ska kunna spara både pengar och mänskligt lidande.
Hur slutresultatet kommer att se ut vet vi förstås inte. Nya Karolinska har ju fortfarande långt kvar till invigningen. Och det slutliga resultaten ser vi ju inte på många av de andra långsiktiga satsningar som Stig drivit heller. Men det är ingen tvekan om att privatiseringen av S:t Göran har lett till bättre vård för länets patienter - både på S:t Göran och på andra sjukhus där man tagit intryck av alla de nya idéer och arbetssätt som introducerats via det privatägda sjukhuset. Och det är ingen tvekan om att vårdvalet har lett till en mer patientorienterad - och därmed bättre! - vård. Stigs arbete har på många sätt burit fantastisk frukt.
Nu är det upp till oss i den nyvalda landstingsgruppen att fortsätta den stolta traditionen. För Stockholms läns landsting behöver en stark och tydlig kristdemokrati. Framför allt för patienternas skull.
 |
| Jag och Stig på Stigs avskedsmottagning. |
Det är mycket som hänt sedan dess i sjukvården i länet. Mycket har berott på den medicinska och medicinsk-tekniska utvecklingen, men en hel del har också berott på viktiga, långsiktiga politiska beslut. I dem har ofta Stig haft en viktig del. Vårt landsting har ofta gått i bräschen för utvecklingen i landet och vågat tänka nytt och kreativt. Försäljningen av S:t Görans sjukhus, införandet av vårdvalssystem både i primärvården och alla möjliga andra delar av sjukvården, byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset - listan kan göras lång över viktiga förändringar där Stig har varit något av en primus motor.
En del av dessa saker - ganska många! - har i förstone varit väldigt kontroversiella. Stig har inte tvekat att ta konflikter när det behövs. Men han har inte - åtminstone inte under de år som jag känt honom - varit en politiker som sökt konflikten. Han har sökt samförstånd och breda lösningar, han har lyssnat på såväl professionen som oppositionen. Men framför allt har han prioriterat patienterna och hans credo har sedan länge varit "Patienten först".
En av hans viktigaste insatser på senare år har handlat om patientsäkerhetsarbetet och att hela tiden lyfta upp behovet av att få bort alla undvikbara fel i vården. Det är naturligtvis först och främst till nytta för patienterna - men det är också en viktig fråga för att spara pengar i vården. Om vi slapp behandla patienter som råkat ut för undvikbara vårdrelaterade infektioner och liknande skulle vi kunna spara hundratals miljoner. God kvalitet och god patientsäkerhet tjänar alla på.
Ett exempel på hur vi numera, tack vare Stigs insatser, tänker strategiskt rätt när det gäller patientsäkerheten är Nya Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och satsningen på att alla patienter där ska få enkelrum med egen toalett. Onödig lyx, tycker en del - men en lyx som samtidigt gör att vi kan höja patientsäkerheten och minska smittrisken. Genom att ge bättre service till dem som behandlas på sjukhuset tror vi alltså att vi på sikt ska kunna spara både pengar och mänskligt lidande.
Hur slutresultatet kommer att se ut vet vi förstås inte. Nya Karolinska har ju fortfarande långt kvar till invigningen. Och det slutliga resultaten ser vi ju inte på många av de andra långsiktiga satsningar som Stig drivit heller. Men det är ingen tvekan om att privatiseringen av S:t Göran har lett till bättre vård för länets patienter - både på S:t Göran och på andra sjukhus där man tagit intryck av alla de nya idéer och arbetssätt som introducerats via det privatägda sjukhuset. Och det är ingen tvekan om att vårdvalet har lett till en mer patientorienterad - och därmed bättre! - vård. Stigs arbete har på många sätt burit fantastisk frukt.
Nu är det upp till oss i den nyvalda landstingsgruppen att fortsätta den stolta traditionen. För Stockholms läns landsting behöver en stark och tydlig kristdemokrati. Framför allt för patienternas skull.
01 oktober 2014
Några ord om landstingsvalet
I morse hade vi kanslimöte på Kristdemokraternas landstingskansli i Stockholm med (alkoholfritt) bubbel för att fira vårt fantastiska valresultat. För jag tror inte att det var många i partiet eller någon utanför det som faktiskt trodde att vi kristdemokrater skulle växa från 7 till 9 mandat i landstinget samtidigt som rikstrenden gick nedåt.
Om man tittar över landet så gäller det generellt att Kristdemokraterna gjorde ett betydligt starkare val till landstinget än till riksdagen. Vi ökade vårt väljarstöd på många håll och tog nya mandat på en del. Och ingenstans var det tydligare än här i Stockholms län, där vi fick ett tydligt ökat stöd och mandaten också föll ut på vår sida.
Vad är orsaken? Jag brukar ofta säga att vi vinner val på våra värderingar och det tror jag verkligen gäller i landstingsvalet i år. Landstingsvalet är i första hand ett sjukvårdsval och många med borgerliga sympatisörer vet att vi kristdemokrater verkligen brinner för vårdfrågorna och har en bra politik med hjärtat på rätta stället. Man kan lita på att Kristdemokraterna bryr sig om patienternas behov.
Göran Hägglunds förslag om att föra över sjukhusvården från landstingen till staten för att få en bättre och mer jämlik vård har verkligen väckt genklang bland många väljare, det har jag känt under valrörelsen. Jag har fått många frågor och uppmuntrande tillrop om förslaget. Att Ella Bohlin som vår toppkandidat till landstinget inte bara stött förslaget utan också kommit med konkreta inspel i den fortsatta processen har bidragit till att öka tydligheten i att det här faktiskt är hela partiets politik.
Ella har också lyft viktiga frågor om BB-platser, personalens löner och äldrevårdcentraler som jag tror har tilltalat många potentiella väljare.
Trafikfrågorna har inte samma vikt för flertalet kristdemokratiska väljare, men jag tror att det har varit viktigt att vi kunnat visa att vi även när det gäller kollektivtrafiken har haft en stark, tydlig och värderingsdriven politik. Även om folk inte väljer oss på grund av vårt engagemang i trafikfrågorna, hade en del förmodligen inte valt oss ifall vi inte hade haft en bra politik på området, och jag är stolt över hur vi drivit dessa frågor i valrörelsen.
Starka kandidater är förstås viktigt och jag tycker att Ella Bohlin har haft lyskraft och kommit ut bra i debatten. Vi kan också se att vårt andranamn Eva Lannerö, barnläkare från Danderyd, har fått väldigt många kryss runt om i hela länet. Just det faktum att Kristdemokraterna är det parti som haft allra flest läkare och sjuksköterskor på sina valsedlar tror jag har bidragit till det goda valresultatet - folk inser att det här är ett parti med folk som både förstår och är engagerade i vårdfrågorna.
Jag vill tacka alla de cirka 570 personer som kryssat mig i valet och jag ska nu på bästa sätt försöka förvalta det förtroende som ni och alla andra som röstat på Kristdemokraterna har gett mig.
Nästa steg för oss i landstinget nu är att försöka få ihop ett nytt landstingsstyre. Moderaterna och Folkpartiet har backat ganska kraftigt, men Alliansen är fortfarande större än de rödgröna och siktar på att fortsätta regera i minoritet. Vilket förstås är lite krångligare än att styra i majoritet, men inte verkar omöjligt. Även om tonläget ibland är högt i landstingsdebatten och de rödgröna partierna har en tendens att svartmåla och överdriva problemen, tror jag att det när man kommer in på realiteterna går att hitta fungerande kompromisser som gör att vi kan fortsätta satsa på ökad kvalitet och valfrihet i vården och en fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken för att svara mot de behov som finns i vår snabbväxande storstadsregion.
Om man tittar över landet så gäller det generellt att Kristdemokraterna gjorde ett betydligt starkare val till landstinget än till riksdagen. Vi ökade vårt väljarstöd på många håll och tog nya mandat på en del. Och ingenstans var det tydligare än här i Stockholms län, där vi fick ett tydligt ökat stöd och mandaten också föll ut på vår sida.
Vad är orsaken? Jag brukar ofta säga att vi vinner val på våra värderingar och det tror jag verkligen gäller i landstingsvalet i år. Landstingsvalet är i första hand ett sjukvårdsval och många med borgerliga sympatisörer vet att vi kristdemokrater verkligen brinner för vårdfrågorna och har en bra politik med hjärtat på rätta stället. Man kan lita på att Kristdemokraterna bryr sig om patienternas behov.
Göran Hägglunds förslag om att föra över sjukhusvården från landstingen till staten för att få en bättre och mer jämlik vård har verkligen väckt genklang bland många väljare, det har jag känt under valrörelsen. Jag har fått många frågor och uppmuntrande tillrop om förslaget. Att Ella Bohlin som vår toppkandidat till landstinget inte bara stött förslaget utan också kommit med konkreta inspel i den fortsatta processen har bidragit till att öka tydligheten i att det här faktiskt är hela partiets politik.
Ella har också lyft viktiga frågor om BB-platser, personalens löner och äldrevårdcentraler som jag tror har tilltalat många potentiella väljare.
Trafikfrågorna har inte samma vikt för flertalet kristdemokratiska väljare, men jag tror att det har varit viktigt att vi kunnat visa att vi även när det gäller kollektivtrafiken har haft en stark, tydlig och värderingsdriven politik. Även om folk inte väljer oss på grund av vårt engagemang i trafikfrågorna, hade en del förmodligen inte valt oss ifall vi inte hade haft en bra politik på området, och jag är stolt över hur vi drivit dessa frågor i valrörelsen.
Starka kandidater är förstås viktigt och jag tycker att Ella Bohlin har haft lyskraft och kommit ut bra i debatten. Vi kan också se att vårt andranamn Eva Lannerö, barnläkare från Danderyd, har fått väldigt många kryss runt om i hela länet. Just det faktum att Kristdemokraterna är det parti som haft allra flest läkare och sjuksköterskor på sina valsedlar tror jag har bidragit till det goda valresultatet - folk inser att det här är ett parti med folk som både förstår och är engagerade i vårdfrågorna.
Jag vill tacka alla de cirka 570 personer som kryssat mig i valet och jag ska nu på bästa sätt försöka förvalta det förtroende som ni och alla andra som röstat på Kristdemokraterna har gett mig.
Nästa steg för oss i landstinget nu är att försöka få ihop ett nytt landstingsstyre. Moderaterna och Folkpartiet har backat ganska kraftigt, men Alliansen är fortfarande större än de rödgröna och siktar på att fortsätta regera i minoritet. Vilket förstås är lite krångligare än att styra i majoritet, men inte verkar omöjligt. Även om tonläget ibland är högt i landstingsdebatten och de rödgröna partierna har en tendens att svartmåla och överdriva problemen, tror jag att det när man kommer in på realiteterna går att hitta fungerande kompromisser som gör att vi kan fortsätta satsa på ökad kvalitet och valfrihet i vården och en fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken för att svara mot de behov som finns i vår snabbväxande storstadsregion.
23 september 2014
Några ord om kommunvalet
När nu även kommunvalen i länet är färdigräknade - till sist! - tänkte jag ge några korta kommentarer. I Stockholms län följer ju kommunvalen ofta rikstrenden i ganska stor utsträckning (fast med en högre andel borgerliga röster). Det är därför inte förvånande att Kristdemokraterna tappar röstandelar i många kommuner. Mer överraskande är därför att vi faktiskt vinner fler mandat än vi förlorar. Vi tappar var sitt mandat i två av våra starkaste kommuner, Järfälla och Upplands Bro, samt i en av våra svagare, Norrtälje, men samtidigt vinner vi fem nya mandat - två i Sollentuna och ett vardera i Södertälje, Botkyrka och Stockholm.
I Sollentuna låg vi i förra valet väldigt nära ett nytt mandat i båda valkretsarna och nu lyckades man alltså få de röster som behövdes för att fördubbla vår mandatskörd. I både Botkyrka och Södertälje är det uppenbart att vi har stärkt vårt stöd, inte minst bland syrianer och andra minoriteter från Mellanöstern. Vi har ett antal duktiga kandidater med rötter i Mellanöstern som fått många kryss - till exempel vår riksdagsledamot från Södertälje, Robert Halef, som fick över 800 kryss i kommunalvalet, näst flest av alla i Södertälje.
Det nya mandatet i Stockholm kom genom att vi ökade i valkretsen Bromma-Kungsholmen och därmed kommer över mandatgränsen där, samtidigt som vi minskade på andra håll i kommunen. Valsystemet i Stockholm med sex valkretsar och inga utjämningsmandat missgynnar små partier med en utspridd väljarskara och även i detta val har vi fått betala betydligt fler röster per kommunfullmäktigemandat än de flesta andra partier. Lite oväntat var väl att vår riksdagsledamot Caroline Szyber kryssades in på det andra KD-mandatet i Stockholms stad. Hon kommer att vara en väldigt upptagen kvinna framöver, ser det ut som...
Sammantaget ökade vi alltså antalet mandat i länet, och fick de nya mandaten i större kommuner. Det får ses som en framgång. Samtidigt innebar valresultatet en tillbakagång totalt sett för Alliansen och vi förlorade majoriteten i många kommuner. På många håll kommer vi nog att fortsätta styra, antingen i majoritet tillsammans med lokala partier eller Miljöpartiet eller som största minoritetsgruppering, men det finns också exempel där det helt klart blir ett nytt styre, till exempel i Stockholm, där det ser ut att bli en rödgrönrosa majoritet. Kan väl säga att jag inte är direkt avundsjuk på Socialdemokraternas Karin Wanngård som ska försöka få ihop ett fungerande styre tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Jag är inte heller avundsjuk på de stockholmare som kommer att få leva under detta ok.
Mest intressant är läget förstås i Huddinge, eftersom... Ja, eftersom jag bor där. Där behöll vi kristdemokrater två fullmäktigemandat - av vilka jag fick det ena - men den styrande majoritet som vi varit en del av förlorade sin majoritetsställning. Tillsammans med lokala Drevvikenpartiet och Huddingepartiet är dock Alliansen större än de rödgröna partierna, som haft svårt att hitta någon som är villig att samarbeta med dem. Stalltipset är att en sexpartiminoritet kommer att leda kommunen och söka stöd hos Socialdemokraterna eller Miljöpartiet i olika frågor i fullmäktige. Det är kanske inte någon idealisk lösning, men precis som på riksplanet har väljarna gett oss väldigt få realistiska lösningar - och i jämförelse med en rödgrönrosa regim som den som förutspås i Stockholms stad får det sägas vara ett mindre dåligt alternativ.
I Sollentuna låg vi i förra valet väldigt nära ett nytt mandat i båda valkretsarna och nu lyckades man alltså få de röster som behövdes för att fördubbla vår mandatskörd. I både Botkyrka och Södertälje är det uppenbart att vi har stärkt vårt stöd, inte minst bland syrianer och andra minoriteter från Mellanöstern. Vi har ett antal duktiga kandidater med rötter i Mellanöstern som fått många kryss - till exempel vår riksdagsledamot från Södertälje, Robert Halef, som fick över 800 kryss i kommunalvalet, näst flest av alla i Södertälje.
Det nya mandatet i Stockholm kom genom att vi ökade i valkretsen Bromma-Kungsholmen och därmed kommer över mandatgränsen där, samtidigt som vi minskade på andra håll i kommunen. Valsystemet i Stockholm med sex valkretsar och inga utjämningsmandat missgynnar små partier med en utspridd väljarskara och även i detta val har vi fått betala betydligt fler röster per kommunfullmäktigemandat än de flesta andra partier. Lite oväntat var väl att vår riksdagsledamot Caroline Szyber kryssades in på det andra KD-mandatet i Stockholms stad. Hon kommer att vara en väldigt upptagen kvinna framöver, ser det ut som...
Sammantaget ökade vi alltså antalet mandat i länet, och fick de nya mandaten i större kommuner. Det får ses som en framgång. Samtidigt innebar valresultatet en tillbakagång totalt sett för Alliansen och vi förlorade majoriteten i många kommuner. På många håll kommer vi nog att fortsätta styra, antingen i majoritet tillsammans med lokala partier eller Miljöpartiet eller som största minoritetsgruppering, men det finns också exempel där det helt klart blir ett nytt styre, till exempel i Stockholm, där det ser ut att bli en rödgrönrosa majoritet. Kan väl säga att jag inte är direkt avundsjuk på Socialdemokraternas Karin Wanngård som ska försöka få ihop ett fungerande styre tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Jag är inte heller avundsjuk på de stockholmare som kommer att få leva under detta ok.
Mest intressant är läget förstås i Huddinge, eftersom... Ja, eftersom jag bor där. Där behöll vi kristdemokrater två fullmäktigemandat - av vilka jag fick det ena - men den styrande majoritet som vi varit en del av förlorade sin majoritetsställning. Tillsammans med lokala Drevvikenpartiet och Huddingepartiet är dock Alliansen större än de rödgröna partierna, som haft svårt att hitta någon som är villig att samarbeta med dem. Stalltipset är att en sexpartiminoritet kommer att leda kommunen och söka stöd hos Socialdemokraterna eller Miljöpartiet i olika frågor i fullmäktige. Det är kanske inte någon idealisk lösning, men precis som på riksplanet har väljarna gett oss väldigt få realistiska lösningar - och i jämförelse med en rödgrönrosa regim som den som förutspås i Stockholms stad får det sägas vara ett mindre dåligt alternativ.
21 september 2014
Några ord om riksdagsvalet
Så är då valresultatet i riksdagsvalet till sist fastställt. Det är ingen positiv läsning, vare sig för Kristdemokraterna eller för Sverige. Vi kristdemokrater backar ytterligare 3 mandat och får nu bara 16 riksdagsledamöter. Med tanke på att riksdagen har 15 utskott som sammanträder ungefär samtidigt så vill det till att de jobbar på bra och håller sig friska. Det kommer att behövas en kämpainsats av våra nya riksdagsledamöter. Vi kan också konstatera att vi tappar en hel del oerhört kompetenta och erfarna politiker. I vissa fall var det planerat, som med Mats Odell, som ju inte ställde upp till omval. I andra fall blev det en obehaglig överraskning i samband med rösträkningen: civil- och bostadsminister Stefan Attefall, barn- och äldreminister Maria Larsson (tillika partiets 1:e vice ordförande), partiets ekonomisk-politiske talesperson Anders Sellström och vår energiske representant i socialutskottet, Anders Andersson. Tomrummet efter dem kommer att bli stort.
Samtidigt: Göran Hägglund, Emma Henriksson, Caroline Szyber, Robert Halef, Jakob Forssmed, Desiree Pethrus, Mikael Oscarsson, Lars-Axel Nordell, Annika Eclund, Penilla Gunther, Roland Utbult, Aron Modig, Magnus Oscarsson, Andreas Carlsson, Tuve Skånberg och Sofia Damm är en grupp människor som jag tror väldigt starkt på. Efter förra valet kunde vi se hur nya riksdagsledamöter som Annika Eclund på skolområdet, Caroline Szyber inom rättspolitiken och Andreas Carlsson inom kulturen gick in och förnyade och stärkte vår politik och gjorde ett väldigt bra jobb. Nu kommer Jakob Forssmed in, med åtta år som statssekreterare på statsrådsberedningen och, sin relativa ungdom till trots oräkneliga år i den politiska hetluften, bakom sig. Vad kan han uträtta när han nu äntligen återgår till att vara politiker istället för tjänsteman bakom politikerna? Eller Magnus Oscarsson som lett partiet till så stora framgångar i lilla Ödeshög? Kan han bli den landsbygdens röst som vi behöver? Eller Sofia Damm, som på olika sätt arbetat med internationella frågor i partiet under många år - hur kan hon sätta sin prägel på vår politik efter en valrörelse där just internationella frågor var mer påträngande än på länge? Eller Aron Modig, som precis som Jakob Forssmed är en f.d. KDU-ordförande som både är en duktig talare och skribent? Aron är dessutom en av tämligen få svenskar som suttit fängslad i kommunistdiktaturen Kuba. Jag tror att det här kan bli väldigt bra, trots att både mandat- och erfarenhetstappet är kännbart.
När jag som distriktsordförande i Stockholms län tittar på vårt valresultat i riksdagsvalet kan jag inte känna mig nöjd. Vi gick ju tillbaka. Men jag är väldigt glad över att vi behöll våra mandat, tre i Stockholms län och två i granndistriktet Stockholms stad. Fem av våra 16 riksdagsledamöter representerar alltså Stockholmsregionen. Jag har emellanåt fått höra av partikamrater att vi kristdemokrater i första hand är ett landsbygdsparti, men det är svårt att läsa siffrorna på det sättet efter det här valet. Tvärtom är det faktiskt så att valkretsen Stockholms län (som motsvarar partidistriktet) är den valkrets där vi fått tredje högst röstandel, 5,30 procent. Bara i Jönköpings län och Västra Götaland Västra (dvs Bohuslän) fick vi högre andel. Räknat i antal röster låg Stockholms län i särklass, med fler röster än alla Skåne-distrikten tillsammans. Och det innan vi räknar med rösterna i Stockholms stad.
Om vi efter denna introspektion i partiet istället vänder blicken utåt mot riket i stort, känner jag mig inte lika hoppfull. Ärligt talat har väljarna försatt oss i en riktig soppa. Stefan Löfven har inga rimliga möjligheter att samla en stabil majoritet utan blir som regeringsbildare beroende av Jimmie Åkessons passiva stöd för att få igenom sina förslag. Somliga debattörer, till exempel Alex Schulman i Aftonbladet idag, är upprörda över att inte Allians-partierna lägger sig platt och stödjer Stefan Löfven, men det resonemanget är egentligen helt orimligt. I åtta långa år har Socialdemokraterna eldat på mot Alliansens politik. Retoriken har gått ut på att något gått sönder i Sverige och allt är borgarnas fel. Bilden har satts av att vi raserat välfärden och skapat massarbetslöshet. Att Sverige, i ett Europa som härjats av finanskris och den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet, tvärtom lyckats fantastiskt bra och snarast haft en lätt snuva medan digerdöden härjat i kontinentens socialdemokratiskt styrda länder, har ignorerats. Att vi, trots sänkta skatter, faktiskt satsat mer resurser på välfärden än tidigare har tystats ner. Nej, allt har varit dåligt och allt detta dåliga har varit Alliansens fel.
Det enda rimliga är att Kristdemokraterna och övriga Allians-partier nu, i opposition, fortsätter att föra den politik som de gick till val på. Om Stefan Löfven lägger förslag som överensstämmer med kristdemokratiska värderingar och förslag så ska man naturligtvis rösta för dem. Lägger han dåliga förslag ska våra riksdagsledamöter lika självklart rösta emot dem. Tyvärr har Stefan Löfven och hans compadres på vänsterflanken gått till val på ett antal dåliga förslag som kommer att minska människors möjlighet att bestämma över sina egna liv och göra det svårare för företagen att skapa jobb i vårt land. Väljer Stefan Löfven att lägga sådana förslag i riksdagen ska vi rösta nej. Hvergang! Det är det mandat som våra sexton riksdagsledamöter fått från väljarna. Det är att ta ansvar för landet.
Samtidigt: Göran Hägglund, Emma Henriksson, Caroline Szyber, Robert Halef, Jakob Forssmed, Desiree Pethrus, Mikael Oscarsson, Lars-Axel Nordell, Annika Eclund, Penilla Gunther, Roland Utbult, Aron Modig, Magnus Oscarsson, Andreas Carlsson, Tuve Skånberg och Sofia Damm är en grupp människor som jag tror väldigt starkt på. Efter förra valet kunde vi se hur nya riksdagsledamöter som Annika Eclund på skolområdet, Caroline Szyber inom rättspolitiken och Andreas Carlsson inom kulturen gick in och förnyade och stärkte vår politik och gjorde ett väldigt bra jobb. Nu kommer Jakob Forssmed in, med åtta år som statssekreterare på statsrådsberedningen och, sin relativa ungdom till trots oräkneliga år i den politiska hetluften, bakom sig. Vad kan han uträtta när han nu äntligen återgår till att vara politiker istället för tjänsteman bakom politikerna? Eller Magnus Oscarsson som lett partiet till så stora framgångar i lilla Ödeshög? Kan han bli den landsbygdens röst som vi behöver? Eller Sofia Damm, som på olika sätt arbetat med internationella frågor i partiet under många år - hur kan hon sätta sin prägel på vår politik efter en valrörelse där just internationella frågor var mer påträngande än på länge? Eller Aron Modig, som precis som Jakob Forssmed är en f.d. KDU-ordförande som både är en duktig talare och skribent? Aron är dessutom en av tämligen få svenskar som suttit fängslad i kommunistdiktaturen Kuba. Jag tror att det här kan bli väldigt bra, trots att både mandat- och erfarenhetstappet är kännbart.
När jag som distriktsordförande i Stockholms län tittar på vårt valresultat i riksdagsvalet kan jag inte känna mig nöjd. Vi gick ju tillbaka. Men jag är väldigt glad över att vi behöll våra mandat, tre i Stockholms län och två i granndistriktet Stockholms stad. Fem av våra 16 riksdagsledamöter representerar alltså Stockholmsregionen. Jag har emellanåt fått höra av partikamrater att vi kristdemokrater i första hand är ett landsbygdsparti, men det är svårt att läsa siffrorna på det sättet efter det här valet. Tvärtom är det faktiskt så att valkretsen Stockholms län (som motsvarar partidistriktet) är den valkrets där vi fått tredje högst röstandel, 5,30 procent. Bara i Jönköpings län och Västra Götaland Västra (dvs Bohuslän) fick vi högre andel. Räknat i antal röster låg Stockholms län i särklass, med fler röster än alla Skåne-distrikten tillsammans. Och det innan vi räknar med rösterna i Stockholms stad.
Om vi efter denna introspektion i partiet istället vänder blicken utåt mot riket i stort, känner jag mig inte lika hoppfull. Ärligt talat har väljarna försatt oss i en riktig soppa. Stefan Löfven har inga rimliga möjligheter att samla en stabil majoritet utan blir som regeringsbildare beroende av Jimmie Åkessons passiva stöd för att få igenom sina förslag. Somliga debattörer, till exempel Alex Schulman i Aftonbladet idag, är upprörda över att inte Allians-partierna lägger sig platt och stödjer Stefan Löfven, men det resonemanget är egentligen helt orimligt. I åtta långa år har Socialdemokraterna eldat på mot Alliansens politik. Retoriken har gått ut på att något gått sönder i Sverige och allt är borgarnas fel. Bilden har satts av att vi raserat välfärden och skapat massarbetslöshet. Att Sverige, i ett Europa som härjats av finanskris och den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet, tvärtom lyckats fantastiskt bra och snarast haft en lätt snuva medan digerdöden härjat i kontinentens socialdemokratiskt styrda länder, har ignorerats. Att vi, trots sänkta skatter, faktiskt satsat mer resurser på välfärden än tidigare har tystats ner. Nej, allt har varit dåligt och allt detta dåliga har varit Alliansens fel.
Det enda rimliga är att Kristdemokraterna och övriga Allians-partier nu, i opposition, fortsätter att föra den politik som de gick till val på. Om Stefan Löfven lägger förslag som överensstämmer med kristdemokratiska värderingar och förslag så ska man naturligtvis rösta för dem. Lägger han dåliga förslag ska våra riksdagsledamöter lika självklart rösta emot dem. Tyvärr har Stefan Löfven och hans compadres på vänsterflanken gått till val på ett antal dåliga förslag som kommer att minska människors möjlighet att bestämma över sina egna liv och göra det svårare för företagen att skapa jobb i vårt land. Väljer Stefan Löfven att lägga sådana förslag i riksdagen ska vi rösta nej. Hvergang! Det är det mandat som våra sexton riksdagsledamöter fått från väljarna. Det är att ta ansvar för landet.
02 september 2014
IT-revolution i kollektivtrafiken
IT-revolutionen är här - även i kollektivtrafiken. Det märks när man tar sig runt med SL-trafiken, men kanske ännu mer när man söker information. Gamla tiders tidtabeller känns allt mer främmande, nu är det realtidsinformation som gäller och reseplanerare på nätet - via webben, appar eller vad du vill - som ger dig direkt information om de smartaste resvägarna. Själv är jag inte minst förtjust i att använda Google Maps och liknande och få resvägen med kollektivtrafiken förklarad för mig. Enkelt, smart och uppdaterat - med öppen data från SL har olika utvecklares kreativitet fått släppa loss.
Nästa steg i IT-revolutionen hoppas jag blir helt nya resealternativ. Det känns som om mycket händer nu.
I Boston säger sig Bridj ha skapat " the world's first smart transit system which uses big data and awesome shuttles to adjust to your individual commuting needs". Stora ord som jag hoppas att de kan leva upp till, för smartare busstrafik tror jag att vi alla längtar efter!
I Helsingfors finns Kutsuplus, ett jättespännande samåkningstaxisystem som utvecklats på ett av universiteten och ger kostnadseffektiva, smarta taxiresor i delar av staden.
Och i Stockholm och Göteborg lanserar nu taxitjänsten Uber något som de kallar uberPOP, samåkning i privatbilar som ska bli betydligt billigare än vanlig taxi.
Vilka av de här försöken som kommer att överleva om fem eller tio år vet vi förstås inte, men att IT kommer att förändra resandet och skapa nya, smarta lösningar kan vi vara säkra på. Jag ser fram emot framtiden!
Nästa steg i IT-revolutionen hoppas jag blir helt nya resealternativ. Det känns som om mycket händer nu.
I Boston säger sig Bridj ha skapat " the world's first smart transit system which uses big data and awesome shuttles to adjust to your individual commuting needs". Stora ord som jag hoppas att de kan leva upp till, för smartare busstrafik tror jag att vi alla längtar efter!
I Helsingfors finns Kutsuplus, ett jättespännande samåkningstaxisystem som utvecklats på ett av universiteten och ger kostnadseffektiva, smarta taxiresor i delar av staden.
Och i Stockholm och Göteborg lanserar nu taxitjänsten Uber något som de kallar uberPOP, samåkning i privatbilar som ska bli betydligt billigare än vanlig taxi.
Vilka av de här försöken som kommer att överleva om fem eller tio år vet vi förstås inte, men att IT kommer att förändra resandet och skapa nya, smarta lösningar kan vi vara säkra på. Jag ser fram emot framtiden!
28 augusti 2014
Ny förskola med spännande arkitektur
Huddinge växer snabbt, precis som hela Stockholms län - och allra störst är tillväxten via BB. Det föds massor av barn. Och när det nu också byggs massor av bostäder, är sannolikheten stor att det kommer att flytta in ännu fler barnfamiljer eller blivande barnfamiljer i kommunen.
En av många konsekvenser av befolkningsökningen är förstås att behovet av förskolor växer. Vi måste hela tiden planera och bygga nya. Idag var det byggstart för en ny förskola vid Nytorps mosse i Trångsund, några hundra meter från där jag bor. Det känns roligt och viktigt och för mig som kristdemokrat är utbyggnaden av förskolor jätteviktig. Tillgång till bra lokaler är en förutsättning för att vi ska kunna göra verklighet av parollen om att små barn behöver små barngrupper.
Den nya förskolan vid Nytorps mosse är rolig även på ett annat sätt. Kristdemokraterna är ju det parti som mer än något annat står upp för valfriheten för barnfamiljerna. Vi vill ha vårdnadsbidrag/barnomsorgspeng, pedagogisk omsorg (det som vi till vardags brukar kalla dagmammor eller familjedaghem) och många alternativ inom förskolan, med olika driftformer och olika profiler. I Nytorps mosse förskola är hela arkitekturen och utemiljön genomtänkt utifrån ett Reggio Emilia-koncept och förskolenämndens ordförande Jelena Drenjanin berättade innan första spadtaget att bygget uppmärksammats i en tidning i den italienska staden Reggio Emilia, där denna pedagogik används i de kommunala förskolorna.
Jag ser verkligen fram emot öppnandet av den nya förskolan, som kommer att ske nästa höst. Vi behöver fler exempel på genomtänkt arkitektur i förskolan, byggnader som tydligt stödjer pedagogiken. Arkitektur är viktigt. Sedan tror jag inte att Reggio Emilia är rätt väg att gå för alla. Barn är olika, familjer är olika och vi ska bejaka olika koncept inom barnomsorg och förskola. Valfrihet och familjens rätt att bestämma själva är grundbulten i en framgångsrik barnomsorgspolitik.
 |
| Mingel innan det första spadtaget. |
Den nya förskolan vid Nytorps mosse är rolig även på ett annat sätt. Kristdemokraterna är ju det parti som mer än något annat står upp för valfriheten för barnfamiljerna. Vi vill ha vårdnadsbidrag/barnomsorgspeng, pedagogisk omsorg (det som vi till vardags brukar kalla dagmammor eller familjedaghem) och många alternativ inom förskolan, med olika driftformer och olika profiler. I Nytorps mosse förskola är hela arkitekturen och utemiljön genomtänkt utifrån ett Reggio Emilia-koncept och förskolenämndens ordförande Jelena Drenjanin berättade innan första spadtaget att bygget uppmärksammats i en tidning i den italienska staden Reggio Emilia, där denna pedagogik används i de kommunala förskolorna.
Jag ser verkligen fram emot öppnandet av den nya förskolan, som kommer att ske nästa höst. Vi behöver fler exempel på genomtänkt arkitektur i förskolan, byggnader som tydligt stödjer pedagogiken. Arkitektur är viktigt. Sedan tror jag inte att Reggio Emilia är rätt väg att gå för alla. Barn är olika, familjer är olika och vi ska bejaka olika koncept inom barnomsorg och förskola. Valfrihet och familjens rätt att bestämma själva är grundbulten i en framgångsrik barnomsorgspolitik.
26 augusti 2014
Östlig förbindelse behövs
Stockholm behöver en östlig vägförbindelse, det har varit Kristdemokraternas ståndpunkt sedan länge. Den senaste vägförbindelsen mellan norra och södra Stockholm var Essingeleden som byggdes på 60-talet - om man inte räknar färjan mellan Ekerö och Botkyrka. Vill man passera Saltsjö-Mälarsnittet med bil öster om Slussen är dubbla vägfärjorna mellan Vaxholm och Rindö och Rindö och Värmdö det enda alternativet.
Idag publicerade Stockholms Handelskammare en ny rapport gjord av WSP. I den presenteras uträkningar om att cirka 11 procent av all trafik i Stockholms innerstad skulle försvinna om man byggde en ny tunnel mellan Södra länken i Nacka och Norra länken på Östermalm. På Strandvägen är det idag bilköer även på de mest udda tider på dygnet. Där skulle trafiken minska med cirka 50 procent. På Karlavägen skulle den minska ännu mer, med 60 procent. Men det är inte bara där minskningarna skulle vara tydliga, utan de märks i hela stan, även på Essingeleden i andra änden av Stockholms innerstad.
Stockholm växer så det knakar, inte minst de östliga kommunerna Nacka och Värmdö. Behoven av nya vägar och spår kommer att växa i takt med befolkningsökningen. En ny förbindelse öster om Slussen tror jag på sikt är oundviklig om vi vill att Stockholm ska behålla sin attraktionskraft som kommersiell dynamo och tillväxtmotor i Sverige och Östersjöregionen. Men det är viktigt att den planeras rätt från början.
En ny östlig, förbindelse bör redan från början planeras för kollektivtrafikkörfält med möjlighet även för en framtida spårvägsutbyggnad. Snabb och smart busstrafik mellan nordöstra och sydöstra Stockholm skulle skapa spännande och attraktiva alternativ för kollektivtrafikanterna.
Finansieringen av en ny vägtunnel bör i första hand ske med vägavgifter. Tidsvinsterna jämfört med att ta omvägen via innerstaden är jättestora, så betalningsviljan lär vara rätt så stor. Jag ser gärna att ett privat konsortium får uppdraget i någon slags offentlig-privat samverkan där tunneln efter ett antal år övergår i statlig ägo. De statliga och regionala investeringsmedlen behövs på annat håll, inte minst för att bygga ut spårkapaciteten i tåg-, tunnelbane- och spårvägsnäten, men vi ska inte låta det stoppa satsningar på nödvändiga väginvesteringar.
DN
Idag publicerade Stockholms Handelskammare en ny rapport gjord av WSP. I den presenteras uträkningar om att cirka 11 procent av all trafik i Stockholms innerstad skulle försvinna om man byggde en ny tunnel mellan Södra länken i Nacka och Norra länken på Östermalm. På Strandvägen är det idag bilköer även på de mest udda tider på dygnet. Där skulle trafiken minska med cirka 50 procent. På Karlavägen skulle den minska ännu mer, med 60 procent. Men det är inte bara där minskningarna skulle vara tydliga, utan de märks i hela stan, även på Essingeleden i andra änden av Stockholms innerstad.
Stockholm växer så det knakar, inte minst de östliga kommunerna Nacka och Värmdö. Behoven av nya vägar och spår kommer att växa i takt med befolkningsökningen. En ny förbindelse öster om Slussen tror jag på sikt är oundviklig om vi vill att Stockholm ska behålla sin attraktionskraft som kommersiell dynamo och tillväxtmotor i Sverige och Östersjöregionen. Men det är viktigt att den planeras rätt från början.
En ny östlig, förbindelse bör redan från början planeras för kollektivtrafikkörfält med möjlighet även för en framtida spårvägsutbyggnad. Snabb och smart busstrafik mellan nordöstra och sydöstra Stockholm skulle skapa spännande och attraktiva alternativ för kollektivtrafikanterna.
Finansieringen av en ny vägtunnel bör i första hand ske med vägavgifter. Tidsvinsterna jämfört med att ta omvägen via innerstaden är jättestora, så betalningsviljan lär vara rätt så stor. Jag ser gärna att ett privat konsortium får uppdraget i någon slags offentlig-privat samverkan där tunneln efter ett antal år övergår i statlig ägo. De statliga och regionala investeringsmedlen behövs på annat håll, inte minst för att bygga ut spårkapaciteten i tåg-, tunnelbane- och spårvägsnäten, men vi ska inte låta det stoppa satsningar på nödvändiga väginvesteringar.
DN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)