Håkan Juholt avgår som Socialdemokraternas partiledare samma dag som de amerikanska republikanerna håller primärval i South Carolina. Två händelser som inte direkt ger någon smickrande bild av tillståndet i den fria världens moderna demokratier.
Som utomstående betraktare kan man rysa över den smutskastning och det negativa kampanjandet som präglar amerikanska primärvalsprocesser - inte minst i det republikanska partiet och med South Carolina som något av ett varnande exempel även för luttrade amerikaner.
Men vi kan tyvärr inte peka finger och säga att så är det bara på andra sidan Atlanten. Det intrigspel som pågått såväl inom Socialdemokraterna som mitt eget parti Kristdemokraterna påminner på många sätt den amerikanska politikens fulspel.
Missförstå mig inte, naturligtvis orsakade Juholt själv med sina ogenomtänkta ageranden, lögner och halvsanningar sitt fall. Många av oss var förundrade när han utsågs och alla kan väl idag konstatera att de borde ha valt någon annan. Men oavsett vad man tycker om Juholt måste man också konstatera att det funnits motståndare inom hans eget parti som gjort sitt bästa för att motarbeta honom. Situationen vid verkställande utskottets möte häromdagen när någon satt och twittrade till journalister om vad som hände bakom de lyckta dörrarna visar med all önskvärd tydlighet den bristande lojalitet som nu präglar Socialdemokraterna. Den besvikelse som jag känner över situationen i mitt eget parti skrev jag om tidigare i veckan.
Gemensamt för Republikanerna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna är också att de står inför dilemmat om de ska försöka tillfredsställa en grupp missnöjda s.k. kärnväljare eller sikta på att bli valbara av en bredare men mer heterogen väljargrupp.
Valet av Håkan Juholt snarare än till exempel Mikael Damberg handlade om att få lågutbildade i mindre städer - Socialdemokraternas kärnväljare - att känna igen sig. Men vill Socialdemokraterna vinna val måste de vinna storstäderna, både mobilisera de fattiga förorternas folk och övertyga lattemammorna om att Socialdemokraterna står för en modern politik - vilket betyder att de faktiskt måste förändra sin politik till något som äldre lågutbildade småstadsbor kanske suckande konstaterar att de inte känner igen som riktig gammaldags socialdemokrati.
I den republikanska kampen verkar alla analytiker vara tämligen överens om att Mitt Romney är den mest valbare kandidaten, den som faktiskt har en möjlighet att utmana Obama. Men i Iowa vann ändå - till sist - Rick Santorum, som kanske går hem bra bland väljare som definierar sig som evangelikaler eller pånyttfödda kristna och i New Hampshire (där "New England" inte fungerar som ett skällsord i den politiska diskussionen) fick grannstatens förre guvernör visserligen en seger men knappast en riktigt övertygande sådan. Vi får se hur det går i natt i South Carolina.
Vore jag socialdemokrat skulle jag förmodligen förespråka Mikael Damberg. Vore jag republikan skulle jag förmodligen lägga min röst på Romney. Vid Kristdemokraternas riksting nästa lördag kommer jag att rösta på Göran Hägglund. Men i samtliga tre partier återstår sedan att formulera en politik som utgör ett trovärdigt alternativ, som såväl gamla som nya väljare känner ger svar på deras frågor och behov. Gemensamt för alla tre partierna är också att det interna fulspelet främst gynnar partiets motståndare, precis som USA-kännaren Marcus Oscarsson skrev i en kommentar om den republikanska primärvalskampen på Svenska Dagbladets Brännpunkt.
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagen, Dagen.
Bloggar: Simon Rundqvist, Roland Utbult, Fredrik Wallén.
21 januari 2012
20 januari 2012
Nu ökar vi kapaciteten på röda linjen!
"Nu rustar vi röda linjen för framtidens Stockholm" är rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter idag av Michael Stjernström (KD) och övriga alliansgruppledare i landstingets trafiknämnd. I artikeln berättar de om de kommande satsningarna på nytt signalsystem som gör att tågen kan gå tätare än idag (med 36 istället för 24 tåg i timmen) men också om planerna på att köpa in totalt 88 nya tåg, eventuellt förarlösa sådana.
Förarlösa tunnelbanesystem har på senare år varit det vanliga när man byggt nytt. Vi kan till exempel se det i Köpenhamns nybyggda metro eller i Docklands Light Rail, som är det senaste större nytillskottet i Londons tunnelbanesystem.
Men det finns också exempel på hur man byggt om äldre tunnelbanelinjer för förarlösa system. Jag har själv varit lite frågande till om det verkligen går att hitta bra lösningar som också känns trygga för resenärerna men måste erkänna att efter att ha åkt en del med linje 1 i Paris metro under de senaste veckorna är jag helt såld på idén. I Paris kör man en linje med extremt tät trafik och extremt många resenärer med plattformsdörrar installerade upp till kanske 2,5 meters höjd på de gamla perrongerna. Det fungerar både smidigt och tryggt, och effektiviteten kan höjas väsentligt i ett automatiserat system.
Jag hoppas alltså att en liknande lösning ska kunna komma till stånd i Stockholm när vi nu bygger om på den röda linjen. Alliansgruppledarnas besked att de vill sätta igång en upphandling av de nya vagnarna så snart som möjligt är mycket välkommet.
Bloggar: Christer G Wennerholm, Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting
Förarlösa tunnelbanesystem har på senare år varit det vanliga när man byggt nytt. Vi kan till exempel se det i Köpenhamns nybyggda metro eller i Docklands Light Rail, som är det senaste större nytillskottet i Londons tunnelbanesystem.
Men det finns också exempel på hur man byggt om äldre tunnelbanelinjer för förarlösa system. Jag har själv varit lite frågande till om det verkligen går att hitta bra lösningar som också känns trygga för resenärerna men måste erkänna att efter att ha åkt en del med linje 1 i Paris metro under de senaste veckorna är jag helt såld på idén. I Paris kör man en linje med extremt tät trafik och extremt många resenärer med plattformsdörrar installerade upp till kanske 2,5 meters höjd på de gamla perrongerna. Det fungerar både smidigt och tryggt, och effektiviteten kan höjas väsentligt i ett automatiserat system.
Jag hoppas alltså att en liknande lösning ska kunna komma till stånd i Stockholm när vi nu bygger om på den röda linjen. Alliansgruppledarnas besked att de vill sätta igång en upphandling av de nya vagnarna så snart som möjligt är mycket välkommet.
Bloggar: Christer G Wennerholm, Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting
18 januari 2012
För en tillgänglig pendelbåtstrafik
Under ett antal år har Kristdemokraterna aktivt drivit på för att utveckla kollektivtrafiken på Stockholms inre vattenvägar. Inte minst har vi gång efter annan gripit in för att se till att försöket med pendelbåtar mellan Nybroviken och Frihamnen via Nacka och Lidingö (SjöVägen) först kom igång och sedan stegvis har förlängts. Med 178.000 resenärer första året kan man inte säga annat än att trafiken varit en framgång.
Nu har SL tagit fram en rapport om hur pendelbåtstrafiken ska kunna utvecklas, där man föreslår längre försök med pendelbåtstrafik i SL-systemet på två sträckor, dels nämnda sträckning mellan Nybrokajen och Frihamnen, dels mellan Hammarby sjöstad och Nybrokajen, en trafik som idag drivs delar av året av Ressel Rederi AB. Gemensamt för dessa linjer är att de ger hyggligt stora restidsvinster jämfört med andra kollektivtrafikalternativ samt har ett relativt gott resandeunderlag.
Jag tycker att det är jättebra att SL nu gjort en utredning och att tarfiknämnden förbereder en seriös satsning på pendelbåtstrafiken. Nu behövs en periods försökstrafik med de förutsättningar som SL anger i rapporten (till exempel åretrunttrafik med tidtabell med regelbundna avgångar och åtminstone 30-minuterstrafik i högtrafik och 60-minuterstrafik övrig tid), sedan ser jag framför mig en permanentning.
En permanent satsning på pendelbåtar ger också förutsättningar att göra de stora investeringar som jag ser kommer att behövas för att göra trafiken fullt ut tillgänglig för personer med funktionshinder. Man kan dela in tillgänglighetssatsningarna i tre huvuddelar.
För det första handlar det om båtarna. Ska man satsa seriöst och långsiktigt behövs det nya, smarta pendelbåtar som ganska snabbt kan transportera ganska många människor, med hög tillgänglighet inte bara för personer med funktionshinder utan också bra utrymmen för barnvagnar och cyklar. Men det tar lite tid från beställning till leverans, det får vi räkna med, och investeringen är så stor att den inte kan göras förrän vi vet att pendelbåtarna långsiktigt kommer att vara en del av trafiken.
För det andra handlar det om att utveckla kajer och bryggor så att de blir mer tillgängliga. Ett problem i sammanhanget är det skiftande vattenståndet, både i Mälaren och Saltsjön. I Frihamnen har Stockholms hamnar löst det med en kaj med olika nivåer, där båtarna angör på lite olika platser beroende på vattenståndet. En annan lösning som diskuteras i rapporten är pontoner eller flytbryggor som naturligt följer vattenståndet. Detta kanske är ett problem som vi skulle kunna hitta en ganska snabb lösning på?
För det tredje handlar det om anslutningsvägar till bryggorna och inte minst kopplingen mellan båttrafiken och övrig kollektivtrafik. Vid flera av de undersökta bryggorna är det ganska stora höjdskillnader mellan bryggan och såväl stora delar av bebyggelsen runt den som busshållplatser eller annan kollektivtrafik. Ett exempel är Nacka strand, där det idag finns en bergbana som dessvärre inte har den hastighet och kapacitet som ett fullskaligt utbyggd pendelbåtstrafik skulle behöva. Att bygga moderna hissar och rulltrappor skulle ta lite tid och kosta en hel del pengar. Men när man planerar för en permanentning av pendelbåtstrafiken kommer det att vara en både nödvändig och ekonomiskt försvarbar åtgärd.
Ur tillgänglighetssynpunkt är det därför viktigt att trafiknämnden så snart som möjligt fattar beslut om att permanenta trafiken. Då kan vi, tillsammans med kommunerna som äger bryggorna, börja ta itu med de investeringar som behövs för att pendelbåtstrafiken ska bli riktigt tillgänglig även för personer med funktionshinder.
Bloggar: Kristdemokraterna i landstinget, Kristdemokraterna i landstinget, Kristdemokraterna i landstinget.
Nu har SL tagit fram en rapport om hur pendelbåtstrafiken ska kunna utvecklas, där man föreslår längre försök med pendelbåtstrafik i SL-systemet på två sträckor, dels nämnda sträckning mellan Nybrokajen och Frihamnen, dels mellan Hammarby sjöstad och Nybrokajen, en trafik som idag drivs delar av året av Ressel Rederi AB. Gemensamt för dessa linjer är att de ger hyggligt stora restidsvinster jämfört med andra kollektivtrafikalternativ samt har ett relativt gott resandeunderlag.
Jag tycker att det är jättebra att SL nu gjort en utredning och att tarfiknämnden förbereder en seriös satsning på pendelbåtstrafiken. Nu behövs en periods försökstrafik med de förutsättningar som SL anger i rapporten (till exempel åretrunttrafik med tidtabell med regelbundna avgångar och åtminstone 30-minuterstrafik i högtrafik och 60-minuterstrafik övrig tid), sedan ser jag framför mig en permanentning.
En permanent satsning på pendelbåtar ger också förutsättningar att göra de stora investeringar som jag ser kommer att behövas för att göra trafiken fullt ut tillgänglig för personer med funktionshinder. Man kan dela in tillgänglighetssatsningarna i tre huvuddelar.
För det första handlar det om båtarna. Ska man satsa seriöst och långsiktigt behövs det nya, smarta pendelbåtar som ganska snabbt kan transportera ganska många människor, med hög tillgänglighet inte bara för personer med funktionshinder utan också bra utrymmen för barnvagnar och cyklar. Men det tar lite tid från beställning till leverans, det får vi räkna med, och investeringen är så stor att den inte kan göras förrän vi vet att pendelbåtarna långsiktigt kommer att vara en del av trafiken.
För det andra handlar det om att utveckla kajer och bryggor så att de blir mer tillgängliga. Ett problem i sammanhanget är det skiftande vattenståndet, både i Mälaren och Saltsjön. I Frihamnen har Stockholms hamnar löst det med en kaj med olika nivåer, där båtarna angör på lite olika platser beroende på vattenståndet. En annan lösning som diskuteras i rapporten är pontoner eller flytbryggor som naturligt följer vattenståndet. Detta kanske är ett problem som vi skulle kunna hitta en ganska snabb lösning på?
För det tredje handlar det om anslutningsvägar till bryggorna och inte minst kopplingen mellan båttrafiken och övrig kollektivtrafik. Vid flera av de undersökta bryggorna är det ganska stora höjdskillnader mellan bryggan och såväl stora delar av bebyggelsen runt den som busshållplatser eller annan kollektivtrafik. Ett exempel är Nacka strand, där det idag finns en bergbana som dessvärre inte har den hastighet och kapacitet som ett fullskaligt utbyggd pendelbåtstrafik skulle behöva. Att bygga moderna hissar och rulltrappor skulle ta lite tid och kosta en hel del pengar. Men när man planerar för en permanentning av pendelbåtstrafiken kommer det att vara en både nödvändig och ekonomiskt försvarbar åtgärd.
Ur tillgänglighetssynpunkt är det därför viktigt att trafiknämnden så snart som möjligt fattar beslut om att permanenta trafiken. Då kan vi, tillsammans med kommunerna som äger bryggorna, börja ta itu med de investeringar som behövs för att pendelbåtstrafiken ska bli riktigt tillgänglig även för personer med funktionshinder.
Bloggar: Kristdemokraterna i landstinget, Kristdemokraterna i landstinget, Kristdemokraterna i landstinget.
14 januari 2012
Ett felsteg kan kosta mycket
Samma dag som jag fick höra om "OveTove"-skandalen och att Göran Hägglunds stabschef Henrik Ehrenberg avgått klättrade jag upp till toppen av Gros Piton, den lilla karibiska ön St Lucias näst högsta berg. Bilden på den något lägre granntoppen Petit Piton är tagen från toppen. På vägen ner igen kunde jag konstatera att ett felsteg här så kvittar det att jag satt ner foten på rätt ställe tusen gånger.
Lika obarmhärtig kan politiken vara ibland. Även om det ofta finns utrymme för korrigeringar så finns det situationer där det inte hjälper att man nästan alltid fattat kloka beslut.
Några dagar efter att "OveTove"-historien, med sina anonyma kommentarer om flera grupper och ledande personer i partiet, briserat avslöjas det att Livets Ords VD Jonathan Ekman, son till Uppsala-församlingens grundare Ulf Ekman, som låg bakom bloggen avgahagglund.se, vilket förstås bekräftar den bild som många av oss har av var kärnan i motståndet mot Hägglund under lång tid funnits. Livets Ord är också storägare i tidningen Världen Idag som under många år varit kritisk mot Kristdemokraternas partiledare. Världen Idag har också genom ett dotterbolag satsat stora resurser på valkampanjen för flera av de riksdagsledamöter som vill avsätta Hägglund (dock inte Mats Odell), möjligtvis i strid med partiets interna regler för kampanjfinansiering.
När jag för ungefär tolv år sedan valde att engagera mig i Kristdemokraterna var ett viktigt skäl att jag såg ett parti som verkligen värderade hederlighet och pålitlighet. Missförstå mig inte, jag visste, då som nu, att vi människor är ofullkomliga och att partier, på gott och ont, består av sådana ofullkomliga människor. Men utan en strävan och en längtan efter ett annat sätt att bedriva politik är vi för alltid fast system som jag som ung hade sett när jag hade varit aktiv i ett annat partis ungdomsförbund.
Den 28 januari kommer partiet att välja en ny partistyrelse, inklusive partipresidium. Hur stora förändringarna kommer att bli återstår att se, men oavsett om partiledaren den 29 januari heter Göran Hägglund eller Mats Odell behövs en kulturförändring i hela partiet. Tillbaka till hederligheten och pålitligheten. Baktaleri och falangstrider måste ersättas av öppna samtal och en genuin vilja att gemensamt utveckla politiken och vårt land. Kristdemokraterna behövs som en politisk kraft. Den kraften kan vi aldrig få när fokus är på de interna striderna.
21 december 2011
"Ta inte bort taxikravet på lokalkännedom"
I senaste numret av taxibranschens tidning "Taxi idag" publiceras en debattartikel jag skrivit om lokalkännedomsprovet för taxichaufförer i Stockholms län:
Ta inte bort taxikravet på lokalkännedom
Transportstyrelsen föreslog nyligen att slopa myndighetsprovet i lokalkännedom för taxiförare i Stockholms län. Transportstyrelsens resonemang går ut på att den tekniska utvecklingen med elektroniska hjälpmedel som GPS-navigatorer gör att taxichaufförerna inte längre själva behöver kunna hitta.
En sådan utveckling skulle vara djupt olycklig. För taxichaufförsyrkets status, för Stockholm som attraktiv affärs- och turiststad, men också för alla färdtjänstresenärer i länet. Förslaget kommer, om det genomförs, att innebära en minskad resenärstrygghet vid taxiresor för de många gamla, sjuka och funktionshindrade som använder färdtjänst och sjukresor i länet. Tillsammans görs genom färdtjänstverksamhetens försorg cirka 4,5 miljoner taxiresor per år i länet.
Det finns anledning att befara att just äldre och funktionshindrade drabbas extra hårt. Färdtjänstresenärer upplever redan idag i många fall att taxiförarna har bristfälliga kunskaper i geografi, vilket kan leda till oro, osäkerhet och otrygghet hos kunden, speciellt som färdtjänstresenärernas genomsnittsålder är hög. Att ytterligare blåsa under denna oro genom att sänka kraven på chaufförerna är helt fel steg att ta. Trygghet och ett gott bemötande vid taxiresan är i många fall centrala delar för att färdtjänstresan överhuvudtaget ska genomföras.
Att elektroniska hjälpmedel skulle kunna ersätta lokalkännedom är uppenbart orimligt. Taxichaufförens uppgift är att välja ”det professionella vägvalet”, vilket innebär att undvika hinder och trafikstockningar genom goda vägval. Det förutsätter god kunskap om och förståelse för trafikmiljön. Något krav på att taxibilarna ska vara utrustade med GPS-navigatorer föreslås inte av Transportstyrelsen. Om förarna saknar god lokalkännedom riskerar det att förutom ökad otrygghet även ge längre restider och högre pris.
När Stockholms läns landsting upphandlar färdtjänst ställs naturligtvis tuffa kvalitetskrav, och de entreprenörer som inte lever upp till kraven kommer att få kännbara ekonomiska påföljder. Våra krav förutsätter dock att det finns en fungerande taximarknad där vissa kvalitetskrav trots allt är normen. Transportstyrelsens krav på lokalkännedom är en av garanterna för detta. Eftersom såväl färdtjänstens kunder som SL:s övriga kollektivtrafikresenärer i olika situationer har rätt att ta en taxi direkt på gatan – till exempel vid förseningar där SL:s resegaranti gäller eller störningar som gör att SL:s tillgänglighetsgaranti träder i kraft – påverkas våra kunder även av hur kvaliteten är på taxiutbudet utanför färdtjänstens upphandlingar.
En uppmaning till Transportstyrelsen blir därför att inte upphäva kravet på lokalkännedom för taxichaufförer i Stockholms län eller avskaffa det myndighetsprov som idag genomförs. En seriös taximarknad med yrkeskunniga Stockholms-ciceroner på chaufförsstolen gynnar inte bara Stockholm som affärs- och turiststad utan också alla de äldre och funktionshindrade som är beroende av färdtjänsten för sina resor.
Ta inte bort taxikravet på lokalkännedom
Transportstyrelsen föreslog nyligen att slopa myndighetsprovet i lokalkännedom för taxiförare i Stockholms län. Transportstyrelsens resonemang går ut på att den tekniska utvecklingen med elektroniska hjälpmedel som GPS-navigatorer gör att taxichaufförerna inte längre själva behöver kunna hitta.
En sådan utveckling skulle vara djupt olycklig. För taxichaufförsyrkets status, för Stockholm som attraktiv affärs- och turiststad, men också för alla färdtjänstresenärer i länet. Förslaget kommer, om det genomförs, att innebära en minskad resenärstrygghet vid taxiresor för de många gamla, sjuka och funktionshindrade som använder färdtjänst och sjukresor i länet. Tillsammans görs genom färdtjänstverksamhetens försorg cirka 4,5 miljoner taxiresor per år i länet.
Det finns anledning att befara att just äldre och funktionshindrade drabbas extra hårt. Färdtjänstresenärer upplever redan idag i många fall att taxiförarna har bristfälliga kunskaper i geografi, vilket kan leda till oro, osäkerhet och otrygghet hos kunden, speciellt som färdtjänstresenärernas genomsnittsålder är hög. Att ytterligare blåsa under denna oro genom att sänka kraven på chaufförerna är helt fel steg att ta. Trygghet och ett gott bemötande vid taxiresan är i många fall centrala delar för att färdtjänstresan överhuvudtaget ska genomföras.
Att elektroniska hjälpmedel skulle kunna ersätta lokalkännedom är uppenbart orimligt. Taxichaufförens uppgift är att välja ”det professionella vägvalet”, vilket innebär att undvika hinder och trafikstockningar genom goda vägval. Det förutsätter god kunskap om och förståelse för trafikmiljön. Något krav på att taxibilarna ska vara utrustade med GPS-navigatorer föreslås inte av Transportstyrelsen. Om förarna saknar god lokalkännedom riskerar det att förutom ökad otrygghet även ge längre restider och högre pris.
När Stockholms läns landsting upphandlar färdtjänst ställs naturligtvis tuffa kvalitetskrav, och de entreprenörer som inte lever upp till kraven kommer att få kännbara ekonomiska påföljder. Våra krav förutsätter dock att det finns en fungerande taximarknad där vissa kvalitetskrav trots allt är normen. Transportstyrelsens krav på lokalkännedom är en av garanterna för detta. Eftersom såväl färdtjänstens kunder som SL:s övriga kollektivtrafikresenärer i olika situationer har rätt att ta en taxi direkt på gatan – till exempel vid förseningar där SL:s resegaranti gäller eller störningar som gör att SL:s tillgänglighetsgaranti träder i kraft – påverkas våra kunder även av hur kvaliteten är på taxiutbudet utanför färdtjänstens upphandlingar.
En uppmaning till Transportstyrelsen blir därför att inte upphäva kravet på lokalkännedom för taxichaufförer i Stockholms län eller avskaffa det myndighetsprov som idag genomförs. En seriös taximarknad med yrkeskunniga Stockholms-ciceroner på chaufförsstolen gynnar inte bara Stockholm som affärs- och turiststad utan också alla de äldre och funktionshindrade som är beroende av färdtjänsten för sina resor.
18 december 2011
Några reflektioner kring valberedningens förslag
De senaste dagarna har valberedningens förslag till ny partistyrelse för Kristdemokraterna avhandlats i snart sagt alla nyhetsmedier.
Att valberedningen föreslår omval för partiledaren Göran Hägglund är knappast överraskande. Utifrån det stöd som han fått av distrikt och lokalavdelningar hade det snarast varit en sensation om valberedningen hade dristat sig att föreslå någon annan.
Att utmanaren Mats Odell inte föreslås få förnyat förtroende som 2:e vice ordförande är inte heller någon sensation. Man kan inte gå tillbaka till att vara lojal vice ordförande efter att ha ägnat månader åt att kampanja land och rike runt för att underblåsa ett uppror mot partiledaren. En pokerspelare som gått all-in och förlorat kan inte sedan fortsätta att spela som om ingenting hänt.
David Lega som ny 2:e vice ordförande är kanske ett djärvt val med tanke på att han bara har några år bakom sig i partiet, men han har som oppositionsråd i Göteborg en viktig politisk plattform och är dessutom en talare och estradör av rang. Jag har förstått att han inte är så populär hos Annelie Enochson och hennes vänner, men jag uppfattar att han har ett brett stöd i partiet. Såväl min lokalavdelning (Huddinge) som nominerade Göran Hägglund som ordförande och mitt distrikt (Stockholms län) som nominerade Mats Odell valde också att nominera David Lega till presidiet.
I övrigt var det två nya namn som förslogs till partistyrelsen, dels den välkände prästen och tidigare biskopen Lennart Koskinen, dels partiets gruppledare i Leksand, Sakarias Winberg. Nomineringen av Sakarias är egentligen ingen stor överraskning. Leksand är en av de alltför få framgångskommunerna för partiet i det senaste valet och just Sakarias är säkert en viktig del av förklaringen till detta. Sina unga år till trots är han en välkänd profil i partiet både lokalt och på riksplanet.
Nomineringen av Lennart Koskinen känns mer överraskande, men jag är positiv även till den. Jag har hört Lennart debattera partiets framtid i Almedalen förra året, han är en man som tänker fritt och talar öppet. I en partistyrelse som mestadels består av yrkespolitiker är det viktigt att det också kommer in människor med ett utifrånperspektiv, som bidrar med nya infallsvinklar på den svenska politiken och står utanför de falangbildningar som i alltför hög grad präglat de senaste årens kristdemokrati.
Jag är inte avundsjuk på de som ingår i valberedningen. De har haft ett svårt och otacksamt jobb. Jag har läst Göran Sydhages beskrivning av valberedningens arbete inför partiledarvalet 2004 och tänker att det på vissa sätt förmodligen varit ännu svårare i år, eftersom känslorna är hetare nu.
I Svenska Dagbladet skriver en lång rad välkända kristdemokrater idag att de tycker att det är dags för Mats Odell att stiga åt sidan istället för att fortsätta sin kampanj för partiledarposten, eftersom han ändå inte kommer att vinna den striden. Jag kan dela den grundläggande analysen, att Mats Odell kommer att förlora en eventuell omröstning på rikstinget i januari och att det bästa för partiet just nu vore om kampanjen mot Hägglund avbröts. Tyvärr har resultatet av artikeln inte varit ett mer enat parti utan snarast det motsatta. Jag har förbluffats över de i vissa fall väldigt grova Facebook-påhopp som kommit från olika personer som stödjer Odells kandidatur, både mot valberedningen och undertecknarna av debattartikeln i Svenska Dagbladet.
Vi måste vara försiktiga med orden, brukar Göran Hägglund uppmana partikamraterna. Efter den 28 januari ska vi arbeta tillsammans för valsegrar 2014. Och gärna fram till den 28 januari också, även om det finns två kandidater till partiledarposten. Fokuset på interna strider och personfrågor bidrar inte till ökad politisk tydlighet eller ökat förtroende bland väljarna.
DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagen, Dagen, Dagen, Dagen, Newsmill.
Bloggar: Göran Sydhage, Jonas Segersam, Annelie Enochson, Simon Rundqvist.
Att valberedningen föreslår omval för partiledaren Göran Hägglund är knappast överraskande. Utifrån det stöd som han fått av distrikt och lokalavdelningar hade det snarast varit en sensation om valberedningen hade dristat sig att föreslå någon annan.
Att utmanaren Mats Odell inte föreslås få förnyat förtroende som 2:e vice ordförande är inte heller någon sensation. Man kan inte gå tillbaka till att vara lojal vice ordförande efter att ha ägnat månader åt att kampanja land och rike runt för att underblåsa ett uppror mot partiledaren. En pokerspelare som gått all-in och förlorat kan inte sedan fortsätta att spela som om ingenting hänt.
David Lega som ny 2:e vice ordförande är kanske ett djärvt val med tanke på att han bara har några år bakom sig i partiet, men han har som oppositionsråd i Göteborg en viktig politisk plattform och är dessutom en talare och estradör av rang. Jag har förstått att han inte är så populär hos Annelie Enochson och hennes vänner, men jag uppfattar att han har ett brett stöd i partiet. Såväl min lokalavdelning (Huddinge) som nominerade Göran Hägglund som ordförande och mitt distrikt (Stockholms län) som nominerade Mats Odell valde också att nominera David Lega till presidiet.
I övrigt var det två nya namn som förslogs till partistyrelsen, dels den välkände prästen och tidigare biskopen Lennart Koskinen, dels partiets gruppledare i Leksand, Sakarias Winberg. Nomineringen av Sakarias är egentligen ingen stor överraskning. Leksand är en av de alltför få framgångskommunerna för partiet i det senaste valet och just Sakarias är säkert en viktig del av förklaringen till detta. Sina unga år till trots är han en välkänd profil i partiet både lokalt och på riksplanet.
Nomineringen av Lennart Koskinen känns mer överraskande, men jag är positiv även till den. Jag har hört Lennart debattera partiets framtid i Almedalen förra året, han är en man som tänker fritt och talar öppet. I en partistyrelse som mestadels består av yrkespolitiker är det viktigt att det också kommer in människor med ett utifrånperspektiv, som bidrar med nya infallsvinklar på den svenska politiken och står utanför de falangbildningar som i alltför hög grad präglat de senaste årens kristdemokrati.
Jag är inte avundsjuk på de som ingår i valberedningen. De har haft ett svårt och otacksamt jobb. Jag har läst Göran Sydhages beskrivning av valberedningens arbete inför partiledarvalet 2004 och tänker att det på vissa sätt förmodligen varit ännu svårare i år, eftersom känslorna är hetare nu.
I Svenska Dagbladet skriver en lång rad välkända kristdemokrater idag att de tycker att det är dags för Mats Odell att stiga åt sidan istället för att fortsätta sin kampanj för partiledarposten, eftersom han ändå inte kommer att vinna den striden. Jag kan dela den grundläggande analysen, att Mats Odell kommer att förlora en eventuell omröstning på rikstinget i januari och att det bästa för partiet just nu vore om kampanjen mot Hägglund avbröts. Tyvärr har resultatet av artikeln inte varit ett mer enat parti utan snarast det motsatta. Jag har förbluffats över de i vissa fall väldigt grova Facebook-påhopp som kommit från olika personer som stödjer Odells kandidatur, både mot valberedningen och undertecknarna av debattartikeln i Svenska Dagbladet.
Vi måste vara försiktiga med orden, brukar Göran Hägglund uppmana partikamraterna. Efter den 28 januari ska vi arbeta tillsammans för valsegrar 2014. Och gärna fram till den 28 januari också, även om det finns två kandidater till partiledarposten. Fokuset på interna strider och personfrågor bidrar inte till ökad politisk tydlighet eller ökat förtroende bland väljarna.
DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagen, Dagen, Dagen, Dagen, Newsmill.
Bloggar: Göran Sydhage, Jonas Segersam, Annelie Enochson, Simon Rundqvist.
14 december 2011
Maxtaxan och barngruppernas storlek
Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp skriver idag på debattplats i Svenska Dagbladet om utvecklingen inom förskola och annan barnomsorg. Budskapet är välbehövligt antipopulistiskt genom att man inte lovar mer åt alla gratis (som är så vanligt när det gäller just förskolepolitiken), men ger också en välkommen spark åt alla de förskoleelitister som försöker slå i folk att föräldrar inget kan. Kristdemokraterna fortsätter att vara det parti som hela tiden står upp för att föräldrarna ska kunna välja hur de vill ge sina barn omsorg - genom förskola, familjedaghem, flerfamiljssystem eller att vara hemma själva med barnen.
Under de senaste tio åren har andelen barn som går i förskolan ökat från 66 procent till 83 procent, en 25-procentig ökning. Det är mycket, och ökningen har skett samtidigt som de kommunala subventionerna stigit mycket kraftigt. Medan maxtaxan inom äldreomsorgen räknas upp med prisutvecklingen varje år, har förskolans maxtaxa legat konstant sedan den infördes 2004. Samtidigt har den genomsnittliga kostnaden per förskoleplats stigit med ungefär 25 procent till 120.000 kr per år. Föräldrarnas andel av kostnaden har sjunkit till som mest 13 procent, men i genomsnitt bara 8 procent. För många föräldrar är det rentav billigare att lämna barnet på dagis än att själv stå för mat- och blöjkostnader.
Det finns olika sätt för kommunerna att hantera de ökande kostnaderna för förskolan. Ett sätt är förstås att öka barngruppernas storlek. I artikeln berättas att 4.800 grupper i förskolan har 21 barn eller fler, nästan en femtedel av alla barngrupper. Antalet så stora grupper har ökat med 60 procent sedan år 2003. Även antalet riktigt stora småbarnsgrupper ökar, vilket jag har förstått är en utveckling som oroar ledande utvecklingspsykologer. Större barngrupper är inte vägen att gå. Även om Huddinge enligt den senaste tillgängliga statistiken har de minsta barngrupperna och den högsta personaltätheten på Södertörn har jag full förståelse för att föräldrar är oroliga.
Ett annat sätt är att hela tiden låta förskolans andel av kommunernas totala kostnader öka. Eftersom kommunalskatterna redan är mycket höga i Huddinge och de flesta andra kommuner är skattehöjningar inte en framkomlig väg. Då tvingas man istället ta resurser från andra områden - från skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten eller underhållet av gator och vägar. Förskolan blir en gökunge i det kommunala fågelboet. Jag har svårt att se det rimliga i den utvecklingen.
En tredje lösning är att öka familjernas medfinansiering, och det är något som den familjepolitiska gruppen öppnar för i debattartikeln. Jag talar inte om något avskaffande av maxtaxan, men jag kan tycka att det är rimligt att återställa familjernas medfinansieringsdel till den nivå den hade när maxtaxan infördes och sedan införa en årlig indexuppräkning på samma sätt som inom äldreomsorgen. Att den som får en service också är med och betalar känns inte orimligt - speciellt inte när pengarna går till att säkra att det verkligen blir en god kvalitet med rimlig storlek på barngrupperna.
Under de senaste tio åren har andelen barn som går i förskolan ökat från 66 procent till 83 procent, en 25-procentig ökning. Det är mycket, och ökningen har skett samtidigt som de kommunala subventionerna stigit mycket kraftigt. Medan maxtaxan inom äldreomsorgen räknas upp med prisutvecklingen varje år, har förskolans maxtaxa legat konstant sedan den infördes 2004. Samtidigt har den genomsnittliga kostnaden per förskoleplats stigit med ungefär 25 procent till 120.000 kr per år. Föräldrarnas andel av kostnaden har sjunkit till som mest 13 procent, men i genomsnitt bara 8 procent. För många föräldrar är det rentav billigare att lämna barnet på dagis än att själv stå för mat- och blöjkostnader.
Det finns olika sätt för kommunerna att hantera de ökande kostnaderna för förskolan. Ett sätt är förstås att öka barngruppernas storlek. I artikeln berättas att 4.800 grupper i förskolan har 21 barn eller fler, nästan en femtedel av alla barngrupper. Antalet så stora grupper har ökat med 60 procent sedan år 2003. Även antalet riktigt stora småbarnsgrupper ökar, vilket jag har förstått är en utveckling som oroar ledande utvecklingspsykologer. Större barngrupper är inte vägen att gå. Även om Huddinge enligt den senaste tillgängliga statistiken har de minsta barngrupperna och den högsta personaltätheten på Södertörn har jag full förståelse för att föräldrar är oroliga.
Ett annat sätt är att hela tiden låta förskolans andel av kommunernas totala kostnader öka. Eftersom kommunalskatterna redan är mycket höga i Huddinge och de flesta andra kommuner är skattehöjningar inte en framkomlig väg. Då tvingas man istället ta resurser från andra områden - från skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten eller underhållet av gator och vägar. Förskolan blir en gökunge i det kommunala fågelboet. Jag har svårt att se det rimliga i den utvecklingen.
En tredje lösning är att öka familjernas medfinansiering, och det är något som den familjepolitiska gruppen öppnar för i debattartikeln. Jag talar inte om något avskaffande av maxtaxan, men jag kan tycka att det är rimligt att återställa familjernas medfinansieringsdel till den nivå den hade när maxtaxan infördes och sedan införa en årlig indexuppräkning på samma sätt som inom äldreomsorgen. Att den som får en service också är med och betalar känns inte orimligt - speciellt inte när pengarna går till att säkra att det verkligen blir en god kvalitet med rimlig storlek på barngrupperna.
03 december 2011
Nya satsningar behövs på Stockholms museer
Medan regnet piskar ner utanför mitt fönster funderar jag lite grann på Sockholm som besöksstad. Med sitt läge där Mälaren möter Östersjön, med sin gamla stadskärna med medeltida anor, med sina praktfulla märkesbyggnader är det inte att undra på att staden är populär bland turister, konferensgäster och andra besökare. Jag är glad att fler och fler upptäcker staden i mitt hjärta.
Men det betyder inte att vi i Stockholm har gjort allt som vi kan och borde göra. Claes Arvidsson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida idag om planerna på att bygga ett Nobel Prize Center på Blasieholmen, bakom Nationalmuseum och tvärs över Nybroviken från Strandvägen och Dramaten. Ett fantastiskt läge för ett museum och besökscentrum som jag tror at väldigt många kommer att välja att besöka, såväl stockholmare som turister, och något som det kan vara naturligt att vi visar upp för gästande delegationer av forskare, politiker och företagsledare. Stockholm har en rad framstående universitet, men ingenting signalerar kanske ändå Stockholms betydelse i forskarvärlden som Nobelpriset.
Claes Arvidsson hoppas att man samtidigt ska hitta en lösning för Nationalmuseums behov av större ytor för att visa sina samlingar, som Arvidsson bedömer är av världsklass. Jag kanske inte skulle gå så långt som att kalla dem världsklass, för det är minst sagt tufft att jämföras med till exempel Louvren i Paris, Uffizi i Florens eller Eremitaget i S:t Petersburg, för att nämna några av de många riktigt prestigefulla museerna på vår egen kontinent. Men Nationalmuseum skulle med rätt förutsättningar kunna utvecklas till något betydligt större och mer attraktivt än det museum vi har idag. Det vore viktigt för Stockholm som kulturstad och turistdestination. Jag har bloggat om detta förut, här.
I dagens Svenska Dagbladet finns även en intressant artikel om Liverpool, i Näringslivsdelen. Jag har själv besökt Liverpool och imponerats, inte bara av hur man rustat upp de centrala delarna av staden och fått in nytt liv med spännande museer, som Tate Gallery till exempel, utan också hur man skapat en fungerande turistindustri runt stadens mest kända musikexport, The Beatles. Jag har besökt Beatlesmuseet och Cavern Club och åkt på en bussrundtur för att se nationella minnesmärken som Paul McCartneys barndomshem och andra platser associerade med Beatles i staden.
ABBA är förstås inte lika stora som The Beatles, åtminstone inte för mig, men jag tror att många turister i Stockholm skulle uppleva det som spännande och intressant att besöka ett ABBA-museum, som berättar historien om gruppen men också om de olika projekt som abborna varit involverade i sedan dess. Själv kan jag tycka att Globen-området, ett stenkast från Polar-studion vid Skärmarbrink där mycket av magin skapades, skulle kunna vara en lämplig plats för ett ABBA-museum.
Och när man ändå funderar på Globen-området och publikorienterade museer som skulle stödja Stockholms besöksnäring - varför inte ett idrottsmuseum, ett svensk sports Hall of Fame? Hur älskade (och hatade) Stockholms klubbar än må vara har de inte samma dragkraft som, säg, Manchester United, FC Barcelona eller Inter, men Sverige har under årens lopp haft ett stort antal idrottshjältar med internationell ryktbarhet och Globen-området vore den mest naturliga lokaliseringen, djupt associerat med svensk idrott sedan decennier som det är. (Och, till skillnad från Göteborgs idrottsmuseum, tycker jag att det är viktigt att satsa på hela Sverige, inte bara idrottsmän med lokal tillhörighet.) Kanske ett projekt för Sveriges Olympiska Kommitté och/eller Riksidrottsförbundet att bygga vidare på?
Men det betyder inte att vi i Stockholm har gjort allt som vi kan och borde göra. Claes Arvidsson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida idag om planerna på att bygga ett Nobel Prize Center på Blasieholmen, bakom Nationalmuseum och tvärs över Nybroviken från Strandvägen och Dramaten. Ett fantastiskt läge för ett museum och besökscentrum som jag tror at väldigt många kommer att välja att besöka, såväl stockholmare som turister, och något som det kan vara naturligt att vi visar upp för gästande delegationer av forskare, politiker och företagsledare. Stockholm har en rad framstående universitet, men ingenting signalerar kanske ändå Stockholms betydelse i forskarvärlden som Nobelpriset.
Claes Arvidsson hoppas att man samtidigt ska hitta en lösning för Nationalmuseums behov av större ytor för att visa sina samlingar, som Arvidsson bedömer är av världsklass. Jag kanske inte skulle gå så långt som att kalla dem världsklass, för det är minst sagt tufft att jämföras med till exempel Louvren i Paris, Uffizi i Florens eller Eremitaget i S:t Petersburg, för att nämna några av de många riktigt prestigefulla museerna på vår egen kontinent. Men Nationalmuseum skulle med rätt förutsättningar kunna utvecklas till något betydligt större och mer attraktivt än det museum vi har idag. Det vore viktigt för Stockholm som kulturstad och turistdestination. Jag har bloggat om detta förut, här.
I dagens Svenska Dagbladet finns även en intressant artikel om Liverpool, i Näringslivsdelen. Jag har själv besökt Liverpool och imponerats, inte bara av hur man rustat upp de centrala delarna av staden och fått in nytt liv med spännande museer, som Tate Gallery till exempel, utan också hur man skapat en fungerande turistindustri runt stadens mest kända musikexport, The Beatles. Jag har besökt Beatlesmuseet och Cavern Club och åkt på en bussrundtur för att se nationella minnesmärken som Paul McCartneys barndomshem och andra platser associerade med Beatles i staden.
ABBA är förstås inte lika stora som The Beatles, åtminstone inte för mig, men jag tror att många turister i Stockholm skulle uppleva det som spännande och intressant att besöka ett ABBA-museum, som berättar historien om gruppen men också om de olika projekt som abborna varit involverade i sedan dess. Själv kan jag tycka att Globen-området, ett stenkast från Polar-studion vid Skärmarbrink där mycket av magin skapades, skulle kunna vara en lämplig plats för ett ABBA-museum.
Och när man ändå funderar på Globen-området och publikorienterade museer som skulle stödja Stockholms besöksnäring - varför inte ett idrottsmuseum, ett svensk sports Hall of Fame? Hur älskade (och hatade) Stockholms klubbar än må vara har de inte samma dragkraft som, säg, Manchester United, FC Barcelona eller Inter, men Sverige har under årens lopp haft ett stort antal idrottshjältar med internationell ryktbarhet och Globen-området vore den mest naturliga lokaliseringen, djupt associerat med svensk idrott sedan decennier som det är. (Och, till skillnad från Göteborgs idrottsmuseum, tycker jag att det är viktigt att satsa på hela Sverige, inte bara idrottsmän med lokal tillhörighet.) Kanske ett projekt för Sveriges Olympiska Kommitté och/eller Riksidrottsförbundet att bygga vidare på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)