När jag beslutade mig för att åka till Madrid såg den vecka som just gått alldeles lysande ut. Helt tom i almanackan. När jag nu kommit hem kan jag konstatera att jag bland annat hunnit missa landstingsgruppens kick-off på finlandsfärja, ett spännande seminarium om Huddinge centrums utveckling, ett arbetsmöte kring den nya huddingemajoritetens politiska plattform och en demonstration till stöd för de kristna i Irak. Plus, förstås, hela cirkusen kring Mona Sahlins avgångsbesked.
Ja, ja, någon gång måste man ju ta semester och jag behövde verkligen den här. Och de flesta diskussionsområdena kommer jag ju ha anledning att återkomma till framöver.
En debatt som jag dock känner att det finns anledning att anknyta till just nu är dock den om Nationalmuseums framtid, med anledning av en debattartikel av en rad kultur-, politik- och näringslivsprofiler.
Stockholm har ingen brist på museer. Vi har massor. Vi har till och med en lång rad konstmuseer. Men inget, varken Nationalmuseum eller Moderna Museet eller något av de andra, har egentligen någon internationell lyskraft. Jämför med Madrid. Där finns Pradomuseet, som kanske inte riktigt når upp till samma status som Louvren, Uffizi eller Eremitaget, men ändå får räknas som ett museum i absolut europeisk och internationell toppklass. Men där finns också Museo Thyssen-Bornemisza, med fantastiska samlingar av spansk och internationell konst, och Centro de Arte Reina Sofia, inriktat på modern och nutida konst, för att bara nämna de museer som har internationell lyskraft.
Tillsammans gör de här museerna inte bara Madrid till en konst- och kulturstad till fromma för stadens och landets egna invånare. De gör också Madrid till en turistdestination. Visst, Madrid skulle få en hel del turister ändå, men inte alls så många som idag, och i en stad som Bilbao kan man se en väldigt tydlig fallstudie i hur ett attraktivt museum kan skapa en turistboom. Ett museum med internationell lyskraft är alltså inte bara en fråga som berör oss som njuter av konsten för dess egen skull utan också en ekonomisk fråga.
När det gäller modern konst har Spanien förstås en ställning som Stockholm och Sverige knappast kan konkurrera med. Picasso, Dalì och Mirò är affischnamn som lockar publik från hela världen. Det enda svenska konstverk jag noterade under mina museivandringar i Madrid var en miniversion av Tobias Sergels Amor & Psyke på Pradomuseet. I stort format finns den på just Nationalmuseum. Men att svensk konst inte har så starkt internationellt renommé betyder inte att inte ett svenskt museum kan ha det. Louisiana och Arken i Köpenhamn lockar inte nödvändigtvis besökare för att den danska nutida konsten är världens mest spännande, och det är inte de ryska mästarna som får folk att flockas till Eremitaget i S:t Petersburg.
Jag skulle gärna se en satsning på ett nytt Nationalmuseum. Kanske som en utbyggnad av dagens museum, kanske på en helt annan plats i staden. Det viktiga här är, som jag ser det, inte vilken lokal som används, utan att man tar fram och fullföljer en strategi som gör att Stockholm kan få ett konstmuseum med lyskraft och på sikt internationell ryktbarhet. Här kan en satsning på arkitekturen för visso vara viktig, men allra viktigast är förstås att kunna presentera en konstsamling av högsta internationell klass (där man för övrigt kunde önska att Museo Thyssen-Bornemisza med sina stora privata konstdonationer skulle vara ett föredöme för förmögna svenska konstsamlare...)
Bloggar: Loord Design
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar