På tåget till Arlanda

Jag sitter just nu på Upplands-Väsby station och väntar på att Upptåget ska lämna stationen och ta mig till Arlanda. Bra kommunkationer till våra flygplatser är självklart väldigt viktigt för Stockholms som tillväxtregion och att det dyra snabbtåget Arlanda Express och de något billigare Flygbussarna kompletterats med denna möjlighet är förstås bra. För mig som har SL-kort kostar resan 60 kr i tillägg, men kräver alltså även ett byte i Upplands-Väsby.

Igår kväll var jag på dialogforum i Tullinge och pratade kollektivtrafik. Jag berättade där om den planerade nya pendeltågslinjen till Arlanda och Uppsala, som jag hoppas och arbetar för ska gå hela vägen till Flemingsberg och Tumba. Huddinge, Flemingsberg och Tumba är tre av de större stationerna i pendeltågssystemet och Flemingsberg är dessutom utpekat i de regionala planerna som en viktig regional kärna. Bra kommunikationer till Arlanda är väldigt viktigt för att ge utvecklingen i campus-, forsknings- och företagsområdet bästa möjliga förutsättningar.

Naturligtvis är det också viktigt med förbättrade förbindelser till Bromma och Skavsta. Med Tvärbanans förlängning mot Kista/Helenelund kommer det äntligen att finnas en fast spårförbindelse till Bromma flygplats. För Skavstas del får vi sätta vårt hopp till höghastighetsjärnvägen Ostlänken, som än så länge bara befinner sig på ritbordsstadiet. Det finns alltså en del kvar att göra. Den nya pendeltågslinjen till Arlanda och Uppsala, som beräknas starta i december nästa år, är dock ett väldigt viktigt steg på vägen.

Kvoteringsivrarna möter motstånd

Centerpartiets partistyrelse vill ha en tvångsdelad föräldraförsäkring. Moderaternas partisekreterare öppnar för kvotering i bolagsstyrelser i privata företag. Liknande idéer bubblar med jämna mellanrum upp hos ledande företrädare för det inte alltid så liberala Folkpartiet. Ibland undrar man hur det står till med den ideologiska kompassen hos det politiska etablissemanget även inom Alliansen.

Glädjande nog verkar det finnas ett utbrett motstånd längre ner i partiorganisationerna. 21 av 27 partidistrikt tänker, enligt Svenska Dagbladet, säga nej till den kvoteringsivrande centerpartistiska partistyrelsens förslag. Inte bara Svenska Dagbladets ledarsida utan även en rad kvinnliga distriktsordföranden i MUF tar tydligt avstånd från Sofia Arkelstens kvoteringsidéer. Jag hoppas verkligen att nej-sägarna vinner gehör.

Och gör de inte det så finns där i alla fall en sansens bastion inom Alliansen. Kristdemokraterna tycker inte att politiker ska bestämma vilka som ska få sitta i privata bolagsstyrelser eller hur familjerna ska fördela föräldraledigheten. Sådant bestäms bäst av dem som själva är berörda. Politikens gränser måste göras tydliga.

Bloggar: Tokmoderaten.

Alliansens sociala röst har framgång

Förbättringar i sjukförsäkringen och ökade resurser för rehabilitering. Höjt bostadsbidrag för de pensionärer och barnfamiljer som har det tuffast ekonomiskt. Avdragsrätt för gåvor till välgörenhetsorganisationer och forskning. Även om vi kristdemokrater inte fick igenom att nästa steg i skattesänkningarna för pensionärer ska genomföras redan vid årsskiftet, kan vi känna oss ganska nöjda med det budgetförslag som regeringen kommer att lägga. Vi har fått igenom en lång rad av de viktigaste frågorna vi drivit. I den tuffa ekonomiska situation som råder har regeringen på grund av Kristdemokraternas idoga arbete valt att satsa en hel del på just de människor i vårt samhälle som har det tuffast. Det är tydligt att Alliansens sociala röst har ett inflytande som är långt större än vår andel av valmanskåren. Tur det, för Sverige och inte minst för de mest utsatta grupperna i vårt land!

Färdtjänst för lille Emil och hans pappa

Idag nåddes till sist en överenskommelse mellan färdtjänsten och Stockholms stad angående lille Emil och hans pappa. Båda är synskadade. Emil har rätt till skolskjuts, pappan färdtjänst till jobbet. Däremot har inte pappan haft möjlighet att åka tillsammans med sonen till skolan, eftersom kommunen ansvarar för sonens resa och landstinget för pappans. Nu får pappan extraresor till skolan med färdtjänsten, medan merkostnaden faktureras Stockholms stad (som ju slipper bekosta annan skolskjuts).

Jag berättade för några veckor sedan i SVT ABC att vi jobbar med frågan och försöker hitta en lösning. Det var en rätt så otacksam uppgift och jag har fått en hel del skit för det från folk som verkar ha uppfattat det som att jag på något sätt var den som låg bakom att de inte fick åka tillsammans. När vi idag fattade beslut om att uppdra åt färdtjänstavdelningen att sluta avtal med Stockholms stad i ärendet var det istället Carl Grufman (M), ordförande i färdtjänstutskottet, som fick berätta de goda nyheterna i ABC. Känns lite orättvist. Men vem har sagt att livet är rättvist?

Nåja, huvudsaken är att Emils pappa verkar vara nöjd. Själv är jag också nöjd med avtalet, som blev ungefär som jag hade hoppats, trott och arbetat för. Trist bara att det tog så lång tid att få staden med på tåget.

Romskt Kulturcentrum och Ungdom mot Rasism fick pris

Under en lång dags landstingsfullmäktigesammanträde händer det förstås en del intressanta saker. För min del tyckte jag att höjdpunkten idag var prisutdelningen av Stockholms läns landstings årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism. Kanske påverkas det av att jag ingick i juryn. Hur som helst tycker jag att vinnarna, Romskt Kulturcentrum och Ungdom Mot Rasism, var två värdiga vinnare.

Romskt Kulturcentrum i Stockholm verkar för att skapa förståelse och medvetenhet kring den romska minoriteten, samt bryta fördomar och stereotyper. Organisationen är en viktig motkraft mot diskriminering, fördomar och främlingsfientlighet som präglar situationen för många romer, både i Sverige och i övriga Europa. Jag har själv vid flera tillfällen bloggat just om romernas utsatta situation och känner mig stolt över att vi i landstinget kan ge en av den romska nationella minoritetens viktigaste organisationer detta pris.

Ungdom Mot Rasism är Sveriges största antirasistiska ungdomsorganisation med ungefär 4 000 medlemmar. Föreningen driver kampanjer mot rasism och för demokrati och mångfald. Organisationens kampanj Rösta demokratiskt, som pågick under valrörelsen förra året, handlade om att ge saklig information om det demokratiska valdeltagandet och stärka det antirasistiska perspektivet inför valet. I en tid när antirasistsk politisk aktivism alltför ofta förknippats med stenkastande vänster som snarast spelat rasisterna i händerna, har Ungdom mot Rasism varit en seriös motkraft.

Pristagarna fick förutom äran, en blomkvast och ett diplom också dela på 50 000 kronor. Plus att vi hade ett litet tårtkalas i landstingshusets restaurang. Ett festligt avbrott i en landstingsfullmäktigedag som i övrigt präglades av åtskilliga alltför långa debatter, om ni frågar mig.

Ondskan får aldrig vinna

Vissa dagar är mer betydelsefulla än andra. Jag minns overklighetskänslan när jag såg attacken mot World Trade Center för tio år sedan. Vilken ondska kan driva en människa till att begå ett sådant illdåd? Vilken kalkyl kan i någons sinne berättiga till att döda alla dessa människor och skapa den - fullständigt förutsägbara - spiral av våld och hat som gjort att ännu så många fler förlorat livet under de tio år som gått sedan flygplanen krachade in i skyskraporna på Manhattan?

Jag förstår det fortfarande inte.

I somras besökte jag Ground Zero för första gången sedan tornen föll. Det var den 4 juli, en symbolisk dag för alla amerikaner, men den viktigaste symbolen var inte de röd-vit-blå flaggorna (eller Macy's fantastiska fyrverkerier på Hudson-floden) utan det intensiva byggandet.

Nya skyskrapor växer upp på nedre Manhattan. En av dem, One World Trade Center (tidigare under projektet kallad "Freedom Tower"), blir ännu högre än de fallna tvillingtornen.

Symboliken är, måste vara, att vi alltid måste bygga upp igen när ondskan, hatet och kaoskrafterna förstör och river ner. Inte likadant som förut, men större, bättre, starkare. Ondskan får aldrig, aldrig vinna.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Expr, Expr.

Bloggar: Bengt Germundson, Caroline Szyber, Tokmoderaten.

Cykelstaden Stockholm

I serien "Stockholmsnatt" i Svenska Dagbladet, där livet i Stockholm skildras med hipsterglasögon, hånas idag "medelålders män i lycra" ("memils") som susar fram på sina cyklar på vägen till och från jobbet i city.

Jag skrattade igenkännande, men vill samtidigt säga att Stockholm måste bli en mer cykelvänlig stad. Vi behöver bättre och mer sammanhängande cykelvägnät, där fokus inte minst måste vara på trafiksäkerhetsfrågor. En duktig cyklist kommer upp i ganska hög fart och kan vara svår att se för såväl bilister som fotgängare. (Få saker gör mig så rädd som chaufför som när jag ska försöka göra en högersväng på Götgatan i morgonrusningen. Vilket som tur är inte händer så ofta.)

Men vi måste också se till att det blir lättare att på ett tryggt och säkert sätt parkera cykeln vid pendeltågs- och tunnelbanestationer runt om i staden. Infartsparkeringar för cykel, helt enkelt. Vi bör också leta efter lösningar som gör det möjligt att ta med sig cykeln i kollektivtrafiken. På pendeltågen går det ju utom i rusningstrafik (och inte till Stockholms C) och SL har också testat det på en del busslinjer i länets ytterkanter, men det finns nog mer att göra. Vi bör också utveckla systemet med lånecyklar till att omfatta mer än Stockholms centrala delar. Mycket av det här nämns i Kristdemokraternas trafikpolitiska program för Stockholm.

Man kan förstås håna stadens många cykelentusiaster, men jag vill istället heja på: Forza! Forza! Eller Venga! Venga! kanske man ska säga nu när Vuelta a España pågår för fullt. I vår södra grannhuvudstad Köpenhamn ska landsvägs-VM på cykel avgöras om ett par veckor. Där är cykeln ett mer självklart inslag i stadens trafik, liksom lycran. Man kan, som Huddingecentern, också titta på Holland som exempel. Jag hoppas att vi också är på väg i den riktningen.

Privatisering och effektivisering - några empiriska reflektioner

"Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten" är rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av några forskare med anledning av en SNS-rapport med titeln "Konkurrensens konsekvenser".

Rubriken på debattartikeln är tydlig och tyckare på vänsterkanten har haft en field day där de har fått ge utlopp för all sin ilska och frustration över att vårt samhälle steg för steg lämnat de offentliga monopolen bakom sig. Men det forskningsrapporten framför allt säger är att kunskapsläget är för dåligt och att man utifrån det har svårt att påvisa några tydliga effektivitetsvinster.

Nu kan man väl samtidigt konstatera att effektivitetsvinster kanske varit ett viktigt syfte vid traditionell upphandling av verksamheter, medan syftet med till exempel den typ av kundvalsmodeller som jag själv jobbat en hel del med inte i första hand har varit effektivitet utan kvalitet och valfrihet. Sedan kan frågorna i varierande grad hänga ihop.

Den oortodoxe socialdemokraten Widar Andersson har skrivit en mycket läsvärd debattartikel på Newsmill där han beskriver den situation där tankarna om valfrihet och konkurrensutsättning växte fram.

Vi får inte glömma att den statligt stela skolbyråkratin fanns på riktigt. Att miljarder skattekronor slösades bort på byggen av skolor som saknade reellt elevunderlag. Att möjligheten att välja bort dåligt fungerande skolor och vårdcentraler var ett privilegium för de relativt få som hade råd att skaffa sig en bostad i andra skolors och vårdgivares upptagningsområden. Att tillgängligheten hade mycket stora brister. Att sådant som öppna jämförelser mellan olika vårdgivare inte fanns.

Om man jämför dagens hemtjänst med den vi hade för drygt 20 år sedan när jag själv ägnade en sommar åt att jobba i den kommunala hemtjänsten i Farsta, kan man nog konstatera att det har blivit bra mycket effektivare. Jag minns att en kompis mamma som satt i stadsdelsnämnden berättade att de hade fått höra att det inte gick att göra några ytterligare effektiviseringar och frågade mig hur pressat jag tyckte att jobbet var. Det kändes som ett svek mot kollegorna, men jag var tvungen att erkänna att det nog fanns en del kvar att göra för vi hade ganska stora luckor i våra scheman.

Att effektivisera en organisation är sällan enkelt, men att effektivisera utan konkurrens eller referensobjekt är ännu svårare. Men det har varit helt nödvändigt för att vi idag ska kunna ge hemtjänst i en tid när de äldre har blivit betydligt fler och bor hemma när de är väldigt mycket sjukare än på den tiden.

Konkurrensen är inte det enda skälet till den höjda effektiviteten i hemtjänsten, inte heller nödvändigheten att bli bättre på att vända på pengarna. Den tekniska utvecklingen med bättre IT-verktyg och nya system för styrning och management, till exempel pengsystem, har varit väl så betydelsefulla. Men det faktum att det funnits privata företag på marknaden som, om inte annat, kunnat fungera som ett "hot" mot den kommunala verksamheten har säkerligen bidragit till att effektiviseringarna kunnat genomföras såväl i kommuner där hemtjänsten nu i stor utsträckning är privat som i deras grannkommuner.

SNS-forskarna nämner i sin rapport att det är slående för i stort sett samtliga områden att kunderna är något nöjdare hos de privata utförarna. När man tittar i de öppna jämförelser som görs inom äldreomsorgen kan man också konstatera att kommuner med mycket privat hemtjänst också rent generellt har mer nöjda brukare. Kanske är det så att själva valfriheten, vetskapen att man har rätt och möjlighet att välja själv, ger en viss kundtillfredställelse? Så kan jag i alla fall känna för egen del.

Valfriheten är en oerhört viktig kvalitetskomponent. Genom att kunna välja bort en utförare som man inte är nöjd med tvingas utförarna bli bättre. Samtidigt kan jag se en viss tröghet i systemet. Många kunder klagar hellre gång på gång istället för att byta till en bättre utförare. Det betyder att kommunen som beställare nog inte bara kan låta det bero. I Huddinge kommun har vi till och med slängt ut en hemtjänstutförare som inte höll måttet ur vårt kundvalssystem. Vi har ett ansvar för brukarna, oavsett vilken entreprenör de väljer.

För att kunna göra ett bra val behövs öppna jämförelser. Det är inte otroligt att vi skulle ha gjort brukarundersökningar i äldreomsorgen även utan kundval - det är ju en trend i samhället idag - men genom kundvalet får brukarundersökningarna en större betydelse. Nu står mer på spel för de undersökta enheterna än bannor från förvaltningschefen - nu finns risken att det blir minskad kundtillströmning om kunderna är missnöjda.

Det område som jag kanske sett den största förändringen inom sedan vi införde ett kundvalssystem i hemtjänsten enligt Lagen om Valfrihetssystem och började godkänna en massa nya utförare, är uppföljningen. Så länge nästan allt var i kommunal regi kunde förvaltningsledning och nämnd leva i illusionen att de faktiskt hade kontroll på verksamheten, men de privata utförarna insåg man att man behövde kontrollera. Men i rättvisans namn - det ska ju vara lika villkor - började man även göra motsvarande uppföljningar på de egna enheterna.

Det har varit nyttigt, kan jag säga. Vi har fått rapporter om rutiner som inte fungerat, genomförandeplaner som saknats och kunder som inte fått den omsorg som de skulle ha enligt biståndsbeslut. Inspektörerna har sedan följt upp uppföljningarna och kunnat konstatera att man både på kommunala och privata enheter tagit tag i frågorna och löst problemen. Jag vill påstå att det är just på grund av "privatiseringen" som vi fått bättre uppföljning och därmed bättre kvalitet i hemtjänsten i Huddinge.

Bloggar: OmVård, Vårdföretagarbloggen, Edvin Alam, Lotta Olsson, Peter Andersson.