19 juli 2014

Kosovo, Mellanöstern och Apornas planet

Igår såg jag den amerikanska filmen Dawn of the Planet of the Apes i en halvtom biograf i Prizren, Kosovo. Platsen kändes märkligt passande, för filmen är inte bara en fantastisk uppvisning i specialeffekter och avancerad filmteknik med apor som är precis lika verklighetstrogna och realistiska som sina mänskliga motspelare. Det är också en moralisk saga om vårt - världens, mänsklighetens - behov av att bygga upp tillit och inte glömma men väl förlåta historiska oförrätter. Hur skapar man en fredlig samexistens när man på båda sidor kan räkna upp händelse på händelse, skäl efter skäl, för varför man inte kan lita på den andre?

Situationen känns igen här i Kosovo. Senaste gången våldet blossade upp grundades det på ett av allt att döma felaktigt rykte att kosovoserber varit inblandade i att några albanska pojkar drunknat. Runt om i landet gick folk till attack mot serber och serbiska kyrkor och kloster. I Prizren, en gång i tiden Serbiens huvudstad, förstördes ett antal gamla kyrkor, oersättliga kulturskatter för alltid förlorade.

Jag säger inte att jag inte förstår det uppblossande hatet. Bara några år tidigare hade många tusen kosovoalbaner mördats under det vi brukar kalla Kosovokriget och många muslimska helgedomar förstörts. Fortsätter vi tillbaka i historien kan vi hitta åtskilliga exempel på oförrätter och övergrepp begångna mot kristna och muslimer ända tillbaka till den ottomanska erövringen, och som slaver respektive albaner kan man sannolikt hitta skäl till misstro ännu längre tillbaka i tiden. Och minnet på Balkan är både långt och selektivt.

Nu har i princip alla kristna lämnat Prizren, de slaver som är kvar är i första hand bosniaker (muslimer). Kanske löser det de akuta riskerna för våld, tillsammans med KFOR-soldater som bevakar kyrkor och vänligt hindrar oss ofarliga turister från att fotografera kyrkorna (sant!), men det löser inte det underläggande problemet. Verklig försoning kommer bara när befolkningen väljer att förlåta varandras tidigare missgärningar och på nytt vågar lita på varandra. Jag hoppas att Kosovo och hela Balkan är på väg dit.

Svårare är det att känna hopp i Mellanöstern. Hamas skjuter raketer mot Tel Aviv och andra städer och samhällen i Israel från Gaza. Israel fortsätter bygga illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. I Syrien råder fullt inbördeskrig med etniska och religiösa bottnar mellan olika muslimska grupper, och i Irak blossar våldet upp igen med jämna mellanrum. I Libanon finns hatet och misstron hela tiden under ytan, redo att poppa upp igen vid minsta tillstymmelse till skäl. Runt om i Mellanöstern utsätts kristna för förföljelse. Vägen till fred är lång och till verklig försoning och förlåtelse ännu längre. Nyckelordet - upprepat många gånger mellan apornas ledare Ceasar och människan Malcolm i filmen -  är "trust", tillit. Den måste byggas steg för steg, genom politiska ledare och vanliga människor som håller sina löften och visar att de vill väl. Det är inte någon enkel eller smärtfri väg - men det finns ingen annan.
  

07 juli 2014

Sverigebygget fortsätter!

Under de senaste åren har Alliansen i regeringen och i Stockholmsområdet tagit en rad viktiga beslut för att skapa framtidens infrastruktur. Citybanan under Stockholm fördubblar järnvägskapaciteten genom centrala Stockholm och kommer stå färdig om bara några år. Förbifart Stockholm, en vägtunnel som kan leda trafik som idag kör genom centrala Stockholm i en vid båge runt staden, är redo för spaden i jorden. Ett tunnelbanepaket om nio nya stationer i fyra olika riktningar och väsentligt höjd kapacitet i hela söderort har förhandlats fram. Höghastighetsbanor mellan Stockholm och Linköping respektive Göteborg och Borås som också ger järnvägsförbindelse till två av Sveriges största flygplatser - Landvetter och Skavsta - har beslutats.

Vi bygger framtidens Sverige.

Samtidigt börjar vi nu se en byggboom vars like vi inte sett på decennier. I vanligtvis så negativa Mitt i Huddinge basuneras det ut på förstasidan att det byggs 2.512 lägenheter i kommunen de två närmaste åren och inne i tidningen är den braskande rubriken "nu bygger vi bort bostadsbristen" - en rubrik så radikal att jag knappt hade vågat sätta den själv. Men helt klart är det något stort på gång. Proppen är ur, både vad gäller bostadsbyggandet och infrastruktursatsningarna.

Men vill vi att den positiva utvecklingen ska fortsätta måste vi ta nya steg. Alliansen kan, till skillnad från den rödgröna oppositionen, enas om gemensamma satsningar för en hållbar tillväxt. I Almedalen passade Alliansens partiledare på att komma med veckans viktigaste utspel. Fyra partier gemensamt, som en total kontrast mot kaoset på den rödgrönrosa fronten.

Sverige ska få ett nät av höghastighetsjärnvägar - från Stockholm till Göteborg och från Stockholm till Malmö (för vidare transport till Köpenhamn och Hamburg). Det ger också ökad kapacitet för godstransportsektorn, som är så avgörande för Sveriges ekonomi och tillväxt.

Stockholms tunnelbanenät ska fortsätta byggas ut. De satsningar som vi kristdemokrater har talat mycket om, som en förlängning från Hagsätra till Älvsjö och att utveckla den nya stumpen mellan Odenplan och Arenastaden till en ny linje som både sträcker sig upp till Täby och under Saltsjö-Mälarsnittet, finns med i planeringen.

Även vägtrafiken behöver få ökad kapacitet genom en östlig förbindelse som knyter samman Norra länken och Södra länken till en ring runt Stockholm. Naturligtvis ska den nya vägen redan från början planeras för att också tillgodose behovet av kapacitetsstark kollektivtrafik.

Jag är stolt över de planer som Alliansen presenterat. Det här handlar om viktiga satsningar som Stockholm och Sverige behöver. Nu handlar det om att förverkliga dem. Vi måste ta fram en långsiktig plan för hur tunnelbanan ska utvecklas, liksom för hur framtidens vägnät ska se ut. Vi måste se till att proppar som finansieringen kan lösas på ett smidigt sätt. Även om den svenska statsskulden är låg så behöver vi även se över andra möjligheter än finansiering via skattekollektivet. Vägavgifter är en rimlig lösning för en ny vägtunnel under Stockholm. Svenska pensionspengar och till exempel den norska Oljefonden skulle kunna investera i infrastruktursatsningar som är viktiga för tillväxten i Sverige och Norge och därmed både få direktavkastning på sina satsade pengar och långsiktigt positiv ekonomisk utveckling för sina ägare, medborgarna. Vi måste också se till att proppar undviks när det gäller kompetensen att planera och bygga stora infrastrukturprojekt. Sverige måste attrahera de bästa experterna och byggarna. Skanska och Sweco i all ära, men ska vi lyckas med alla de satsningar som planeras och kanske ännu fler som egentligen skulle behövas, då måste vi se till att även andra internationella aktörer är villiga att använda sin kompetens här.

Med Alliansen i ledningen och visionen att bygga ett växande Sverige tydligt för ögonen, kan vi fortsätta utveckla Sverige. Den 14 september får svenskarna säga ja eller nej till utvecklingen.