12 oktober 2015

Ett riksting i backspegeln

I en tid av korta kommentarer i snabba sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram och välskrivna nyhetsartiklar av mina medarbetare i landstingshuset och kommunhuset, har mitt eget bloggande till stor del fått stryka på foten i mitt ganska hektiska schema, men helgens välbevakade kristdemokratiska riksting förtjänar en lite mer fyllig personlig kommentar.

Det utan tvekan mest omskrivna och omdebatterade beslutet var förstås rikstingets nej till Decemberöverenskommelsen. Upprörda personer på vänsterkanten ylade om svek och löftesbrott, men i ett demokratiskt parti är alla beslut som partiledaren eller partistyrelsen tar ytterst underställda partiets högsta beslutande organ, i Kristdemokraternas fall rikstinget. Det är möjligt att det fungerar annorlunda i Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men jag tycker att det i grunden är rätt att det är medlemmarna som genom rikstinget har det avgörande ordet.

Jag hörde själv till dem som röstade för partistyrelsens linje om ett avslag på motionerna om att bryta upp Decemberöverenskommelsen. Inte för att jag gillade överenskommelsen i sig (vem gjorde det?) och inte för att jag hade ens ett uns av tilltro till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle hedra den ifall valresultatet år 2018 gav de motsatta styrkeförhållandena utan för att det inte finns något tydligt alternativ. Somliga som pläderade för överenskommelsens avskaffande hänvisade till lyckade lokala samarbeten över blockgränserna, andra tror jag snarare såg kaotiska hoppande majoriteter som något att föredra framför Löfvens tydligt destruktiva politiska vänsterlinje. Jag hörde ingen som förordade samarbete med Sverigedemokraterna, men många som oroade sig över att Löfven-regeringen nu lutade sig mot Vänsterpartiets extremistiska politik snarare än sökte politiska lösningar som faktiskt har ett stöd av en majoritet i riksdagen.

Och där är nog pudelns kärna. Stefan Löfven och hans regering har ofta pratat om samförstånd och samarbete - men har inte visat mycket vilja till sådant i praktiken. Med den budgetlag som Sverige har är det möjligt för en regering att få igenom en politik som går på tvärs mot vad en majoritet i både befolkningen och Sveriges riksdag vill. En regering som vill bli bemött med respekt måste respektera majoriteten och inte i onödan utmana.

Nu får vi se vad som händer framöver. Jag skulle tro att Stefan Löfven var rätt nöjd när han kunde gå ut och anklaga andra för löftesbrott istället för att fokus hela tiden ligger på honom och alla hans svikna vallöften, och just nu är han nog inte speciellt oroad över att hans regering ska falla för ett yttre tryck från den samlade oppositionen - troligare är nog att den faller sönder av sina egna inre slitningar.

I övrigt gick rikstinget i mycket stor utsträckning enligt partistyrelsens linje. Vi sade ja till att verka för ett svenskt NATO-medlemsskap, vilket jag själv kan tycka var ett mycket naturligt, mindre steg eftersom vi redan tidigare förordade en utredning angående medlemskap i NATO. Om den utredningen skulle visa att ett NATO-medlemskap skulle innebära större nackdelar än fördelar så står det naturligtvis partiet fritt att ändra sitt nya ställningstagande. Verkligheten går alltid före kartan. Men det ska inte råda någon som helst tvekan om att Sverige hör hemma i den västliga politiska sfären med demokrati, mänskliga rättigheter och fri marknadsekonomi som bärande element. Det är naturligt om det också visar sig i våra försvars- och utrikespolitiska samarbeten.

De som hade förväntat sig en massiv högersväng i partiet kan nog inte känna sig speciellt nöjda. Förslag om att förändra partiets flyktingpolitik i en mer restriktiv riktning röstades ner, liksom förslag om återinförd värnplikt. Där fick jag till och med igenom en ny skrivning i partiets principprogram som tydligare än tidigare tog ställning för militärtjänstgöring på frivillighetens grund. För mig är det en viktig principfråga och jag är glad att partistyrelsen och rikstinget gick på samma linje.

Jag är förstås också nöjda med att mina tre rikstingsmotioner om LOV i färdtjänsten, möjlighet för döva att köra taxi och en kommunalisering av fastighetsskatten för kommersiella fastigheter och elkraftverk alla fick ett positivt bemötande. Jag hoppas att det betyder att vi kommer att se konkreta resultat på dessa områden framöver.