21 december 2015

En blick tillbaka och en jul- och nyårshälsning

Ett spännande år snart till ända, ett krävande år tar snart sin början. När jag för drygt ett år sedan tackade ja till att bli kommunalråd i Huddinge och gruppledare för Kristdemokraterna i landstingets trafiknämnd visste jag att det inte skulle bli några lätta uppdrag utan kräva en hel del tid, engagemang och hårt arbete för att få ihop det. Med året i backspegeln kan jag konstatera att det på olika sätt blev ännu tuffare än jag hade förväntat mig.


Att leda en stor och snabbt växande kommun är sällan enkelt. Att leda den som sexpartikoalition utan egen majoritet är bra mycket svårare. Att göra det samtidigt som prognoserna för de kommunala inkomsterna drastiskt vänder nedåt och landet och kommunen tar emot en flod av asylsökande från kris- och krigshärdar runt om i världen har understundom känts nästan överväldigande.


Som tur är finns det också många glädjeämnen. Bostadsbyggandet i kommunen har ökat kraftigt och massor av nya arbetsplatser kommer till. Jag har det senaste året också besökt massor av förskolor och kan inte låta bli att imponeras av de många duktiga medarbetare som med värme skapar kreativa pedagogiska miljöer för våra barn. Även det stora engagemang och den goda omsorg som präglar mycket av äldreomsorgen i kommunen bör nämnas.


Även på trafiksidan har det varit ett väldigt intensivt. SL-trafiken har nödgats gå igenom hela sin ekonomi och skära bort det som inte bedömts vara hela nödvändigt. Även om det varit en liten del av hela trafiken, har det varit tuffa beslut som förstås berört många resenärer på ett eller annat sätt. Att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna stoppade höjningen av SL-kortet gjorde en redan svag ekonomi 700 miljoner kronor svagare.


Samtidigt finns det även inom SL-trafiken många positiva saker att se tillbaka på - inte minst hur bra arbetet fortskrider med de nya spårsatsningarna. Citybanan börjar bli färdig och kommer att möjliggöra en kraftigt utbyggd pendel- och regionaltågstrafik. Och kollektivtrafikresandet och kundnöjdheten fortsätter att öka.


Efter ett tufft år kan man konstatera att det är i prövningens stund som värderingarna blir tydliga. I krisens spår finns de som vill prioritera ned de mest utsatta, kanske rentav stänga gränsen för dem. Där finns också de som inte vågar eller vill prioritera utan fortsätter lova allt åt alla. Vi kristdemokrater måste våga välja en tredje väg, där vi vågar ompröva gamla system samtidigt som vi fortsätter att ge hjälp till självhjälp och värna de utsatta. Vi måste stå upp för en klok omställning till ett klimatsmart samhälle och använda våra gemensamma resurser på ett ansvarsfullt sätt där de gör som mest nytta.


Under året som kommer måste vi fortsätta att mejsla ut en tydlig, kristdemokratisk väg, både i Huddinge, landstinget och landet. Jag hoppas att du tillsammans med mig vill ge ett nyårslöfte att engagera dig i det arbetet. Men först blir det - åtminstone för min del - några veckors välbehövlig semester.


God jul och gott nytt år!

14 november 2015

Vi sörjer med Paris

Hade tänkt blogga om gårdagens studiebesök på Citybanans nya station Stockholm City och min glädje över att denna oerhört viktiga infrastruktursatsning - för Huddinge, Stockholmsregionen och hela Sverige - snart står färdig. Eller om SKL-kongressen som avslutades i torsdags och min glädje över att ha fått bifall på motionen om en satsning på besöksnäringen som jag undertecknat tillsammans med partikamraterna Conny Brännberg och Per Larsson. Men all denna glädje efter en intensiv, händelserik och framgångsrik vecka drunknar i sorgen över de fruktansvärda händelserna i Paris.

Människan är inte enbart god. Människor är kapabla till den mest utstuderade och brutala ondska. Terrorattackerna i Paris är ett utslag av det. Vår kontinent, med sina fredliga, välmående och demokratiska länder, har oftast varit förskonad från denna typ av illdåd och jag vet inte när Västeuropa senast drabbades av en händelse av den här magnituden, men vi kan tyvärr se att mindre lyckligt lottade delar av världen - Afrika, Mellanöstern - drabbas betydligt mer frekvent.

Nu sörjer vi med Paris, med familjer som förlorat en älskad familjemedlem, med människor som förlorat vänner och arbetskamrater i en fruktansvärd och fullkomligt meningslös tragedi, med en stad som förlorat sin trygghet och glädje.

I nästa steg får vi kämpa för att sorgen inte ska förvandlas till hat eller att rädslan inför nya terrordåd ska gå ut över det som faktiskt gjort att Västeuropa så sällan drabbats av dessa hatiska ursinnesdåd: vår respekt för medmänniskorna, vår demokrati och frihet, vårt välståndsskapande samhälle som lyfter upp människor ur armod och fattigdom och ger trygghet och framtidstro. Hatet får aldrig segra - varken på stadens gator och torg eller i våra hjärtan. Jag ber för Paris och för oss alla.

11 november 2015

Sverige behöver en fungerande gränskontroll

Det är med sorg i hjärtat som jag står bakom Kristdemokraternas förslag om att återinföra tillfälliga gränskontroller, inklusive de olika förslag som krävs för att göra det möjligt.

Jag växte upp på 80-talet, i ett helt annat Europa. Ett Europa där gränser var stängda - den östra halvan av Europa väldigt mycket så. Jag kommer ihåg hur jag en gång följde med pappa i bil till Berlin, genom Östtysklands gränspassager. Det var inte lätt - speciellt inte i en bil utrustad med den tidens nymodighet biltelefon, av gränsvakterna uppfattad som en ideologiskt suspekt olaglig radiosändare. Men inte bara Östeuropa var fyllt av gränser och gränskontroller. Även när man åkte mellan Västeuropas länder behövde man visa pass (och med tanke på hur små de är och hur tättbefolkade gränsregionerna ofta är förstår ni hur opraktiskt det är. När jag som 17-åring gav mig ut på min första tågluff sommaren -88 krävde Frankrike plötsligt att svenskar och alla andra icke-EU-medborgare skulle ha visum.

Schengen-avtalet och friheten för medborgare att resa inom EU och bosätta sig i olika EU-länder har varit bra för oss svenskar och alla andra européer som fått del av denna möjlighet. Men friheten är skör och den förutsätter att EU har en fungerande yttre gräns. De flesta av er har förmodligen någon gång passerat gränskontrollen på Arlanda eller Kastrup och fått ert pass inscannat, en nödvändig uppdatering av vilka som befinner sig innanför gränsen och vilka som inte gör det. Vid gränsen ska de stoppas som inte har här att göra, till exempel kriminella eller misstänkta terrorister eller personer som misstänks vilja bosätta sig här illegalt.

Tyvärr har Schengen-området inte längre någon fungerande yttre gräns. I Grekland, Italien och en del andra EU-länder som det är relativt lätt att ta sig till har myndigheterna länge låtit en del som saknar tillstånd att vara här försvinna för att senare dyka upp i andra länder, till exempel Tyskland eller Sverige. Det har varit olyckligt, men det har snarare varit ett irritationsmoment än ett verkligt problem. Men nu har det växt och stora grupper av oregistrerade immigranter har även vällt in i EU landvägen via länder som Ungern och Slovenien. Det har skapat en helt ohållbar situation.

När Ungern för några månader (ett år?) sedan beslutade att man ville sätta upp stängsel eller en mur längs landets södra gräns utsattes de för en massiv kritik. Och det finns sannerligen mycket att kritisera i Ungern, ett land som ur demokratiskt synvinkel verkar vara på väg åt helt fel håll och där behandlingen av såväl invandrare som inhemska minoriteter av medierapporteringen att döma varit horribel - men just viljan att upprätthålla de yttre gränskontrollerna till Schengen-området är faktiskt något vi borde bejaka (tillsammans med asylrätten baserad på internationella konventioner).

Nu har vi en situation där det skulle behövas även svenska gränskontroller, framför allt nere i Skåne. Tillsammans med transitzoner där asylsökande kan registreras och en nationell hantering av ensamkommande flyktingbarn istället för att problemet som nu lämpas över på kommunerna är det nödvändiga steg för att vi åter ska få kontroll på situationen så att människor inte far illa eller kaos sprider sig i det välordnade och trygga land som är själva anledningen till att så många söker sig just hit.

Men dessa åtgärder måste kombineras med en gemensam europeisk strategi för att återinföra trygga yttre gränskontroller i Schengen-området. Vi får inte acceptera en återgång till 80-talets isolerade små öar på vår kontinent, utan vill vi ha ett långsiktigt framgångsrikt Europa, både ekonomiskt och socialt, måste vi skapa en europeisk gemenskap som är både trygg och fri inom sina fastställda gränser.

12 oktober 2015

Ett riksting i backspegeln

I en tid av korta kommentarer i snabba sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram och välskrivna nyhetsartiklar av mina medarbetare i landstingshuset och kommunhuset, har mitt eget bloggande till stor del fått stryka på foten i mitt ganska hektiska schema, men helgens välbevakade kristdemokratiska riksting förtjänar en lite mer fyllig personlig kommentar.

Det utan tvekan mest omskrivna och omdebatterade beslutet var förstås rikstingets nej till Decemberöverenskommelsen. Upprörda personer på vänsterkanten ylade om svek och löftesbrott, men i ett demokratiskt parti är alla beslut som partiledaren eller partistyrelsen tar ytterst underställda partiets högsta beslutande organ, i Kristdemokraternas fall rikstinget. Det är möjligt att det fungerar annorlunda i Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men jag tycker att det i grunden är rätt att det är medlemmarna som genom rikstinget har det avgörande ordet.

Jag hörde själv till dem som röstade för partistyrelsens linje om ett avslag på motionerna om att bryta upp Decemberöverenskommelsen. Inte för att jag gillade överenskommelsen i sig (vem gjorde det?) och inte för att jag hade ens ett uns av tilltro till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle hedra den ifall valresultatet år 2018 gav de motsatta styrkeförhållandena utan för att det inte finns något tydligt alternativ. Somliga som pläderade för överenskommelsens avskaffande hänvisade till lyckade lokala samarbeten över blockgränserna, andra tror jag snarare såg kaotiska hoppande majoriteter som något att föredra framför Löfvens tydligt destruktiva politiska vänsterlinje. Jag hörde ingen som förordade samarbete med Sverigedemokraterna, men många som oroade sig över att Löfven-regeringen nu lutade sig mot Vänsterpartiets extremistiska politik snarare än sökte politiska lösningar som faktiskt har ett stöd av en majoritet i riksdagen.

Och där är nog pudelns kärna. Stefan Löfven och hans regering har ofta pratat om samförstånd och samarbete - men har inte visat mycket vilja till sådant i praktiken. Med den budgetlag som Sverige har är det möjligt för en regering att få igenom en politik som går på tvärs mot vad en majoritet i både befolkningen och Sveriges riksdag vill. En regering som vill bli bemött med respekt måste respektera majoriteten och inte i onödan utmana.

Nu får vi se vad som händer framöver. Jag skulle tro att Stefan Löfven var rätt nöjd när han kunde gå ut och anklaga andra för löftesbrott istället för att fokus hela tiden ligger på honom och alla hans svikna vallöften, och just nu är han nog inte speciellt oroad över att hans regering ska falla för ett yttre tryck från den samlade oppositionen - troligare är nog att den faller sönder av sina egna inre slitningar.

I övrigt gick rikstinget i mycket stor utsträckning enligt partistyrelsens linje. Vi sade ja till att verka för ett svenskt NATO-medlemsskap, vilket jag själv kan tycka var ett mycket naturligt, mindre steg eftersom vi redan tidigare förordade en utredning angående medlemskap i NATO. Om den utredningen skulle visa att ett NATO-medlemskap skulle innebära större nackdelar än fördelar så står det naturligtvis partiet fritt att ändra sitt nya ställningstagande. Verkligheten går alltid före kartan. Men det ska inte råda någon som helst tvekan om att Sverige hör hemma i den västliga politiska sfären med demokrati, mänskliga rättigheter och fri marknadsekonomi som bärande element. Det är naturligt om det också visar sig i våra försvars- och utrikespolitiska samarbeten.

De som hade förväntat sig en massiv högersväng i partiet kan nog inte känna sig speciellt nöjda. Förslag om att förändra partiets flyktingpolitik i en mer restriktiv riktning röstades ner, liksom förslag om återinförd värnplikt. Där fick jag till och med igenom en ny skrivning i partiets principprogram som tydligare än tidigare tog ställning för militärtjänstgöring på frivillighetens grund. För mig är det en viktig principfråga och jag är glad att partistyrelsen och rikstinget gick på samma linje.

Jag är förstås också nöjda med att mina tre rikstingsmotioner om LOV i färdtjänsten, möjlighet för döva att köra taxi och en kommunalisering av fastighetsskatten för kommersiella fastigheter och elkraftverk alla fick ett positivt bemötande. Jag hoppas att det betyder att vi kommer att se konkreta resultat på dessa områden framöver.

07 juli 2015

Ett nådens år för Grekland?

Krisen i Grekland kan inte riktigt lämna mina tankar. Vägen hit har varit lång och jag förstår att grekerna är trötta, men den fortsatta vandringen går genom väglöst land. Vart är Grekland på väg?

I tider av oro och osäkerhet är det inte ovanligt att man går tillbaka till bekanta mönster. Inte minst kan vi se hur Europa inte så sällan delas upp utifrån de många sekel gamla religiösa skiljelinjerna, trots sekulära politiska ideologier och att bara en mindre del av Europas befolkning regelbundet går i kyrkan. Allra tydligast var det kanske under krigen på Balkan när det blev väldigt tydligt hur ortodoxa länder som Ryssland och Grekland slöt upp bakom Serbien medan de katolskt dominerade länderna i väst visade sin sympati för kroaterna och även de muslimska bosniakerna. Men samma linjer har kunnat skönjas i förhållandet till Ryssland när Putin invaderat Ukraina och hotat Europa. Vi har också kunnat se klyftor mellan det protestantiska Nordeuropa och katolska Sydeuropa.

En uppdelning med rötter långt längre tillbaka i tiden än den stora schismen år 1054 går naturligtvis inte att överbrygga i en handvändning. Det stora europeiska projektet som började som ett sätt att skapa en gemensam framtid för ärkefienderna Tyskland och Frankrike som stått på olika sidor i två världskrig, har här kanske en ännu djupare utmaning.

Jag ska inte utge mig för att vara någon expert på kyrkohistoria eller teologi, men jag tror att det vore klokt att lyssna på experter på området för att förstå de djupare strömningar som finns bakom det sagda i olika länder. Kanske kan det leda till en del öppningar.

För alla som läst Max Webers korta men oerhört innehållsrika skrift "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" är det uppenbart hur mycket vi såväl i Norden som i den anglosaxiska världen är präglade av protestantismen i synen på arbete och företagande, men jag menar att vi nog präglas av dessa tankegångar även på andra områden.

Även om man i Grekland idag förmodligen mest uppfattat det strängt förmanande i de nordeuropeiska ländernas inställning, finns häri också ett hopp. En av de mest grundläggande trossatserna hos Martin Luther var ju som bekant att vi aldrig kunde förtjäna Guds nåd utan fick den av nåd, som en gåva, inte på grund av gärningar såsom köp av avlatsbrev. Det enda kravet var, enligt detta synsätt, tron på Jesus och omvändelse. Goda gärningar och ett bättre leverne var synliga resultat på denna omvändelse, inte krav för att få del av nåden.

Man får förmoda att nåden inte är något okänt begrepp för en politiker som Angela Merkel, dotter till en protestantisk präst som hon är. Och det är ingen tvekan om att Grekland behöver nåd. Landet har levt över sina tillgångar under många år och har till mycket stor del själva förorsakat det predikament man nu är i genom skattefusk, korruption och uppsvälld byråkrati. Grekland skulle behöva en nystart.

Men nystarten - nåden - kräver omvändelse. Skuldavskrivning kräver djupgående förändringar i landet. Man måste komma till rätta med de grundläggande problem som lett till dagens situationen. Byråkratin måste bantas. Korruptionen måste ersättas med fungerande institutioner. Skattelagstiftning och myndigheter måste förändras så att det blir lätt att göra rätt - och kännbart att göra fel. Företagande, hårt arbete och sparande måste premieras. Grekland måste uppvisa probleminsikt och vad Löfven skulle kalla "utvecklingsmoral".

Och det skulle inte skada att även visa lite tacksamhet mot dem som ger en hjälpande hand när det egna skeppet sjunker. Att kalla dem nazister, terrorister eller andra förolämpningar är tydliga exempel på att den rätta probleminsikten - omvändelsen - saknas.

Jag hoppas verkligen att det på ömse sidor finns en vilja att se lite längre och försöka förstå den andres perspektiv, och att klassiska ord ur den kristna vokabulären som nåd, tacksamhet och försoning kan få prägla det kommande halvåret. Kanske är det dags för en skuldavskrivning - som ju är en så central kristen tanke att den till och med nämns i Herrens bön: "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss."

18 juni 2015

Lex SL: Kommunallagen behöver ändras

Sveriges kommuner och landsting styrs i allt större utsträckning av minoriteter. Det är delvis en följd av ett allt mer uppsplittrat partisystem med åtta riksdagspartier som är representerade i de flesta kommuner och därutöver en lång rad lokala partier. I min hemkommun Huddinge har vi till exempel tio partier i ett fullmäktige med 61 ledamöter. Att det är svårt att hitta majoritetskonstellationer som kan hålla ihop säger sig självt, så länge det inte blir stora koalitioner med både Socialdemokraterna och Moderaterna vill säga.

I de allra flesta fall fungerar det bra även med minoritetsstyren. Kommun- eller landstingsledningen vinner de viktiga omröstningarna. Ibland händer det oväntade saker, som när Alliansstyrda Solna plötsligt fick en socialdemokratisk budget förra året eller när det socialdemokratiskt ledda Haninge härom veckan fick en M-FP-KD-budget som bland annat innebar en skattesänkning med 12 öre. Sånt är (det politiska) livet. Jag tror inte att det behövs någon decemberöverenskommelse för Sveriges kommuner och landsting.

Däremot skulle det behövas en förändring av kommunallagen, som vi kunde se när Stockholms läns landsting hade budgetfullmäktige igår och i förrgår.

När riksdagen fattar beslut om budgeten, fattar man beslut om helheten. De kan inte fatta beslut om högre kostnader eller minskade intäkter utan att samtidigt fatta beslut om finansieringen. Så fungerar det inte enligt kommunallagen. I kommun- och landstingsfullmäktige kan varje enskild ledamot bryta ut vilken del som helst ur budgeten och ställa den under särskild proposition, vilket kan innebära att fullmäktige samtidigt beslutar om att sänka skatter, sänka avgifter och öka kostnader - samtidigt som lagen säger att kommunen ska lägga en budget i balans.

Det var precis det som höll på att hända den här veckan. Först sade landstingsfullmäktige nej till de förslag om skattehöjningar som Vänsterpartiet och Miljöpartiet använde för att åtminstone på pappret finansiera sina vidlyftiga budgetförslag. Sedan sade landstingsfullmäktiges rödgrönbruna majoritet nej till den höjning av priset på SL-kortet som Alliansen föreslagit och skapade därmed ett hål på mer än 700 miljoner kronor även i landstingsstyrelsens förslag till budget. Även vad gällde priset på Waxholmsbolagets biljetter sade fullmäktige nej till landstingsstyrelsens förslag om höjning. Dessutom valde fullmäktiges rödgrönbruna partier att ta bort patientavgifterna för personer över 85 år - förslag som inte fanns med i Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetförslag ens om de hade fått igenom sina stora skattehöjningar. Jämfört med landstingsstyrelsens förslag, som var en budget i balans med ganska små marginaler, innebar det minskade intäkter med närmare 800 miljoner kronor.

Samtidigt klubbades Alliansens förslag till måltexter igenom i princip ograverade, och framför allt Socialdemokraterna protesterade våldsamt när Alliansen lade fram ett nytt förslag till kostnadsminskningar för att kompensera för de minskade intäkterna.

Det rimliga vore att kommunallagen ändrades så att kommuners och landstings budgetar kan tas med ett klubbslag. Man ska inte kunna öka utgifterna eller minska intäkterna utan att samtidigt ta ansvar för helheten. Vi kan kalla ändringen för Lex SL.

Ett minoritetsstyre kommer ändå ställas inför risken att förlora budgetomröstningarna - men oavsett vilket budgetförslag som antas så ska det uppfylla åtminstone de mest rudimentära budgetprinciperna för en ekonomi i balans - även om det förstås inte skulle hindra en bluffbudget liknande den som Socialdemokraterna lade i landstinget.

Så vad händer i landstinget nu? Alliansens utgiftsramar klubbades igenom i enlighet med det nya förslag som lades på bordet i landstingsfullmäktige efter att fullmäktige sagt nej till höjningarna av SL-kortet. Det kommer att innebära nya sparkrav på kollektivtrafiken på cirka 300 miljoner kronor och även stora besparingar inom sjukvården, framför allt inom SLSO, landstingets egenregiverksamhet utanför de stora sjukhusen. Det betyder att år 2016 kommer att bli ett tuffare år än det såg ut att bli redan tidigare och finanslandstingsrådet har signalerat att det till exempel kan komma att drabba planerna på tätare pendeltågsavgångar när Citybanan invigs.

Kristdemokraterna och Alliansen hade önskat att de där 7-800 miljonerna kronor hade kunnat användas till att utveckla länets sjukvård och kollektivtrafik. Nu kommer det istället bli nya neddragningar. Det är beklagligt. Det är inte vad våra invånare behöver. Men sådan ser verkligheten ut - populism får konsekvenser.

24 april 2015

Nya förskolor och lite kaizenfilosofi

En av Huddinge kommuns stora utmaningar är att tillgodose behovet av förskoleplatser. Snabbväxande, ung befolkning har lett till ett i det närmaste konstant behov av nya platser, även om det skiftar över den relativt vidsträckta kommunen var behovet är som störst. Just nu är det ett väldigt stort tryck bland annat på områdena Vistaberg, Glömsta och Kästa, där vi trots att det tillkommit många nya förskolor på senare år ser ett fortsatt utbyggnadsbehov. I september öppnar Kästa skola och förskola och i början av nästa år Utsikten i Vistaberg, men med tanke på söktrycket och hur många barn från Vistaberg och Glömsta som idag är placerade på "garantiförskolor" långt från bostaden, t.ex. i Segeltorp eller Balingsnäs, är jag glad över att vi i förskolenämnden igår kunde fatta beslut om att från och med hösten även hyra en paviljong som är placerad utanför Vistaskolan. Skolan har använt lokalerna i ett och ett halvt år men behöver dem inte längre när Kästaskolan invigs, vilket gör att vi får möjlighet att till ett överkomligt pris hyra lokalerna. Förskolenämnden ska nu hyra paviljongen i 12 månader med möjlighet till ytterligare fyra års förlängning.


Men paviljonger är förstås bara en nödlösning. Användbara och ibland helt nödvändiga, men permanenta, välplanerade förskolor till en rimlig kostnad är förstås alltid att föredra. Därför är jag glad att vi i förskolenämnden även kunde fatta beslut om att förorda att I Ur och Skur, förskoleföretaget inom Friluftsfrämjandet-sfären, får en markanvisning för en ny förskola på gamla Västerängs IP i Segeltorp, där det också kommer att byggas cirka 80 nya bostäder. I Ur och Skurs utepedagogik är väldigt populär, inte minst i villaområden av Segeltorps karaktär. Vi kan se att de förskolor som bedrivs enligt konceptet idag i kommunen är väldigt populära både bland föräldrar, barn och förskolelärare, vilket borgar för goda förutsättningar att bedriva en god pedagogisk verksamhet.


Jag räknar med att vi i förskolenämnden framöver kommer att fortsätta att fatta en rad viktiga beslut för att på kort och lång sikt avhjälpa den brist på förskoleplatser som vi ser idag. Vi behöver god framförhållning och effektiva rutiner som gör att förskolorna står på plats när de behövs. Kanske ett bra test för lite lean production, Just-in-time management och Kaizen-filosofi, som man pratade om redan när jag läste till civilekonom för ett kvartssekel sedan. Visst skiljer sig förskoleverksamhet väldigt mycket från byggandet av Toyota-bilar, men fokus på kvalitet, att få fram produkten på rätt plats vid rätt tidpunkt och att minska onödiga kostnader borde vara gemensam.

23 april 2015

Enhetstaxa är en dålig idé

Få politiska fält är så öppna för populism som priserna i kollektivtrafiken. Kanske borde man följa med strömmen och ropa på mer och billigare kollektivtrafik åt alla, men jag är ingen vidare populist. Jag utgår hellre från genomtänkta analyser av vad som är rimligt. För några veckor sedan handlade det om priset på månadskortet, som vi kristdemokrater anser måste höjas - men istället för en stor höjning i början av varje mandatperiod borde priset höjas lite grann varje år. Lättare att kalkylera med för hushållen och rimligare utifrån det faktum att priser och löner faktiskt höjs varje år. Alternativet är att SL har mycket i kassan vissa år - med risk för ökade utgifter som följd - och kris andra - med nedskärningar som oundvikligt resultat.

Den här veckan är frågan istället om vi ska ha enhetstaxa i hela Stockholms län eller någon form av avståndsbaserad taxa. Moderaterna har just gjort en historisk svängning och anslutit sig till den rödgröna rörans linje om enhetstaxa. Men som jag ser det blir inte en dålig idé bättre för att den omfattas av många. Bara farligare, eftersom det är större risk att den faktiskt genomförs.

Stockholms län är stort. Från Hallstavik till Nynäshamn är det ungefär 16 mil. Den sträckan är dock få som pendlar. Men från Norrtälje till Stockholm - en vanlig pendlingssträcka - är det 7 mil, från Nynäshamn till Stockholm 6 mil. Är det verkligen rimligt att det kostar lika mycket att åka de sträckorna som att åka mellan Landstingshuset och Centralen, en station med tunnelbanan?

Jag tycker inte det. Och när jag rest runt i världen har jag faktiskt inte hittat någon annan stad i världen där man tycker det heller. Det finns ett antal städer där det finns system med någon slags enhetstaxa, men granskar man dem närmare så upptäcker man att det då handlar om ett betydligt mindre geografiskt område, i de flesta fall snarare motsvarande vår zon A, dvs den del av regionen som omfattas av tunnelbanenätet. Väldigt många städer har zonbaserade system liknande Stockholms - London, Paris, Berlin, Barcelona osv - medan andra istället har avståndsbaserade system utanför stadens kärna.

Det finns olika sätt att prissätta enkelresor med enhetstaxa. När de rödgröna - med kaotisk ekonomi som följd - införde enhetstaxa under några månader 2006, satte de priset på enkelbiljetterna väldigt lågt. Det resulterade i att många som tidigare köpt periodkort istället gick över till enkelbiljetter, samt att SL:s intäkter minskade. Moderaterna föreslår istället att priset ska ligga högre än för dagens enzonsresor. Det har andra negativa följder.

Min inställning är att vi hela tiden måste sträva efter att kollektivtrafiken ska vara konkurrenskraftig gentemot bilen. Det är viktigt både ur miljö-, samhällsplanerings- och tillväxtskäl. De två viktigaste faktorerna när det gäller konkurrenskraften är restid och pris. Om vi för denna gång lämnar frågan om restid därhän, så kan vi konstatera att vi redan idag har ett bekymmer när det gäller kortare resors konkurrenskraftiga pris. Låt oss återigen ta sträckan Landstingshuset-Centralen som exempel, lite drygt 1 km (1,2 km som buss 52 kör). Köper man en enkelbiljett med SL:s utmärkta, lättanvända app kostar det 36 kr. Om man istället skulle köra bil anser Skatteverket att resan kostar cirka 2 kr. Ja, alla vi som faktiskt har bil och bor i Stockholmsområdet vet att Skatteverkets beräkning är skrattretande låg, om man räknar med bensinkostnader, skatt, försäkringar, värdeminskning osv - men några 36 kr kommer man ändå aldrig upp i för själva resan. För korta enkelresor är SL:s priser redan idag inte konkurrenskraftiga mot bilen. Jag tog även och testade TaxiKurirs app och konstaterade då att väljer man istället att ta en taxi kostar det 99 kr. Taxi är inte billigt, men är man tre som reser tillsammans så är det i alla fall på den resan alltså billigare än att resa med SLs enkelbiljetter idag. 

Väljer man istället en lång resa är relationen en helt annan. Från Nynäshamn till Stockholm kostar en biljett i SL-appen 72 kr. Inte jättebilligt, men jämfört med TaxiKurirs 971 kr ändå rätt så överkomligt. Även jämfört med Skatteverkets beräknade självkostnad för bilresor (111 kr) står sig enkelbiljettpriset hyggligt.

Att i det läget förespråka en kraftig höjning av priset på just korta enkelresor känns inte rimligt. SL behöver se över hur framtidens biljettsystem ska se ut. Dagens zonsystem med väldigt stora nivåhöjningar vid zongränsen och oerhört dyra biljetter för korta resor över zongräns är varken rättvist eller rimligt. Därför är jag glad över att det tillsatts en parlamentarisk utredning som ska arbeta fram ett förslag till framtida system. Men det vore bättre om man tittade på de olika, verkligt existerande och fullt fungerande system som finns runt om i världen, som är enkla att använda och rimligt rättvisa, snarare än att man hittade på ett världsunikt system som varken är rimligt, rättvist eller konkurrenskraftigt mot bilen, vilket just nu verkar vara den populäraste melodin både hos de rödgröna och hos vissa allianspartier.

Just my five cents.

28 mars 2015

SL-priserna borde höjas varje år

De senaste dagarna har jag läst och hört massor av upprörda röster angående SL-priserna och det faktum att de efter några år utan höjningar behöver höjas igen.

Jag ska vara ärlig. Så länge vi förväntar oss att busschaufförer, lokförare, underhållspersonal och andra som vi är beroende av för att trafiken ska fungera varje år ska fortsätta göra sitt jobb och få lön enligt gällande kollektivavtal kommer vi att behöva höja priserna. Eftersom lönerna normalt sett höjs varje år, är det rimligt att även taxan höjs varje år. Annars kommer neddragningar av trafiken som ett brev på posten - något försenat, men så småningom dyker de upp.

Stockholms lokaltrafik har länge levt på gamla investeringar, som varit relativt billiga och dessutom i mycket stor utsträckning gjorts för statliga pengar. När det nu nästan helt och hållet är stockholmarna som direkt måste bekosta investeringarna - till dagens betydligt högre priser - via skatten eller biljettpriserna, blir följden att kostnaderna ökar något snabbare än löneökningstakten. Biljettintäkter och skattefinansiering behöver därför öka med åtminstone mellan 3 och 4 procent per år.

Jag noterade att många partier i valrörelsen inte vågade kännas vid detta. Populistiska löften om bibehållna eller sänkta priser haglade. Och det vann en del partier säkert röster på, men jag vägrar spela med i det spelet. Jag tänker fortsätta säga som det är. Biljettpriserna behöver höjas, det var jag tydlig med i valrörelsen. Därför var det egentligen inte någon nyhet när jag i till exempel SVT:s ABC igår (7:30 in i sändningen) och i Svenska Dagbladet i morse sade samma sak.

Däremot föreslår jag och Kristdemokraterna att vi ska förändra hur taxan höjs. Istället för att höja den en gång per mandatperiod - tillräckligt långt efter valet för att de flesta ska ha glömt vallöftena men tillräckligt långt innan nästa val för att politikerna ska slippa bli förknippade med prishöjningar, har varit inställningen oavsett vem som styrt i landstinget - bör priserna höjas med en mindre summa varje år. Annars får man en situation där det blir stora överskott vissa år och stora underskott året innan nästa höjning görs, med dålig kostnadskontroll och panikåtgärder som följd.

Vi måste komma bort från den kortsiktiga biljettpopulismen och få ett system som är långsiktigt förutsägbart. I Västra Götalandsregionen har jag förstått att man gett Västtrafiks styrelse mandat att höja priserna med upp till 5 procent varje år. Även om vi i Stockholm inte kan delegera besluten på samma sätt som i Västra Götaland, är sättet att arbeta värt att ta efter.

Sedan innebär inte det att vi inte ska utveckla biljettsystemet som helhet. Vi måste ha ett system som upplevs som både enkelt och rättvist, där man snabbt, tryggt och smidigt kan göra rätt för sig som kollektivtrafikant. Därför har landstinget beslutat att tillsätta en parlamentarisk utredning som ska se över hela biljettsystemet, så att SL långsiktigt ska kunna fortsätta utveckla kollektivtrafiken. Det är nödvändigt för att vi som bor i regionen även i framtiden ska kunna få ihop livspusslet.

27 mars 2015

Förenklingar bättre än subventioner

Väldigt länge var vi nog många som undrade vad bostadsministern egentligen sysslade med. Han verkade vara mer engagerad i Turkiet än i Stockholm och förslagen till hur regeringen ville dra sitt strå till stacken för att öka bostadsbyggandet lyste med sin frånvaro.

På sätt och vis får man väl därför vara glad när Mehmet Kaplan till sist kommer med något förslag överhuvudtaget. Ja, om det nu är Kaplan som verkligen kommer med förslaget, för på presskonferensen där förslaget presenterades var inte bostadsministern med utan där var istället utbildningsministern, miljöministern, finansministern och statsministern de som fick presentera förslaget. Märkligt? Ja. Typiskt för den nuvarande regeringen? Absolut.

Tyvärr får man dock konstatera att det förslag som S-MP-regeringen till sist kom med var allt annat än nydanande. Istället tänker jag "Been there, done that, didn't do the job" när jag hör om strategin: subventioner till de som bygger lägenheter enligt regeringens specifikationer.

Subventioner ska endast betalas för hyresrätter. Att Sveriges stora problem har varit att det byggs för lite bostäder totalt sett, jämfört med till exempel våra grannländer och övriga Europa, förbigås med tystnad. Det är bara det bristande byggandet av hyresrätter som ska åtgärdas.

För att göra systemet mer komplicerat än vanligt har det differentierats, dels beroende på lägenhetsstorlek, dels beroende på var i landet bostäderna tillkommer. För ytor upp till och med 35 kvadratmeter per lägenhet är stödbeloppet i Stockholmsregionen 5 300 kronor per kvadratmeter uppvärmd bruksarea ovan mark (BRA) , i Göteborgs- och Malmöregionerna samt i kommunerna som gränsar till Stockholmsregionen (vilka de nu är) 4 200 kronor per kvadratmeter, i övriga landet 3 000 kronor per kvadratmeter. För ytor över 35 kvadratmeter och upp t.o.m. 70 kvadratmeter BRA är stödet hälften så stort, för ytor därutöver utgår inget stöd. Men det måste finnas minst 1 (!) lägenhet i varje projekt som är större än 3 rum och kök, annars får projektet inget stöd.

I praktiken innebär det att det skulle utgå väldigt mycket pengar om man byggde ett nytt Vårby gård. Där finns det nästan bara hyresrätter och nästan bara mindre lägenheter. Den gången visade det sig vara ett bra recept för att skapa ett bostadsområde med en stor koncentration av sociala problem. Kanske lyckas man göra det igen den här gången.

För att försäkra sig om att inte balansen i ett nytt bostadsområde förbättras reglerar regeringen hyresnivåerna i bostäderna och stipulerar att hyrorna inte får höjas kraftigt eller bostäderna omvandlas till bostadsrätter under de första 15 åren.

För att motverka det arbete mot ett förenklat byggande som Stefan Attefall som bostadsminister jobbat för fastställs även att andra och tuffare regler än Boverkets byggregler (BBR) ska gälla för de nybyggda bostäderna. En rimlig åtgärd från regeringen hade annars kanske varit att fortsätta förenklingsarbetet men samtidigt höja BBR-kraven på energieffektivitetssidan, så att alla bostäder på marknaden kan byggas på ett billigt och effektivt sätt utifrån ett tydligt, energieffektivt regelverk. Men, nej, kan man skapa krångliga särregler så bör man göra det, verkar vara Löfven-regeringens motto.

Man hade ju kunnat tänka sig att byggbranschens företrädare hade stått upp och applåderat över detta manna som kommer från regeringens himmel. Det är ju trots allt i byggbranschens fickor som subventionspengarna kommer att hamna, precis som de gjorde senast en (S)-regering satsade på stora subventioner till byggandet av hyresrätter. Men det är faktiskt tvärtom. Branschens aktörer är väldigt skeptiska till de nya pengarna.

Ett skäl är kanske varifrån de tas. För att finansiera att man slänger pengar på byggandet av nya hyresrätter väljer nämligen regeringen att kraftigt försämra ROT-avdraget. Man tar alltså pengar från en reform som gett fler arbeten och fått många tidigare svarta jobb att ersättas med vita, vilket lett till ökade skatteintäkter, och ger dem istället till en reform som - om erfarenheten från tidigare åtgärder ger någon vägledning till effekten av nya - inte kommer att göra att bostadsbyggandet i Sverige ökar nämnvärt.

Istället borde Mehmet Kaplan och den övriga regeringen satsa på att fullfölja det reformarbete som Stefan Attefall inledde som bostadsminister. Ta bort allt krångel som gör att det är mycket dyrare att bygga bostäder i Sverige än i andra europeiska länder. Ge bygg- och fastighetsbranscherna attraktiva, långsiktigt hållbara spelregler istället för bidrag som bara skapar ryckighet i byggandet och bidrar till att bolagen väljer att avvakta med projekt i förhoppningen att nästa utspel ska ge dem ännu mer pengar. Låt bygg- och bostadsmarknaderna fungera mer som en riktig marknad istället för att påverka dem med mer eller mindre välvilliga infall utifrån illusionen att Sverige styrs bäst om det detaljplaneras från Rosenbad.

Och om regeringen tar och tittar på vad som redan är på gång så kan de konstatera att det förenklingsarbete som Stefan Attefall tog initiativ till redan ger resultat. I Huddinge byggs och planeras det till exempel för fler nya studentbostäder just nu än det byggts sedan den dag då kommunens första kobbar stack upp ur vattnet efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Bostadsbyggandet - inte minst av hyresrätter - har ökat kraftigt och snittet för de kommande fem åren ligger på cirka 1.100 lägenheter per år i kommunen. Det som behövs för att öka takten är inte mer subventioner utan ytterligare regelförenklingar, snabbare processer vid överklaganden och, inte minst, ökade skatteintäkter till kommunen så att vi kan bygga ut den kommunala servicen i takt med det snabbare bostadsbyggandet.

Läs gärna vad civilutskottets ordförande Caroline Szyber har att säga om förslaget på sin blogg:
Regeringen paralyserar bostadsmarknaden med subventioner
Regeringen tar pengar från vanligt folk och ger till byggföretag







22 mars 2015

En vecka i ett kommunalråds (arbets)liv

Vad gör egentligen ett kommunalråd? Det kan man verkligen fråga sig. Om man följer vad jag berättar på Facebook, Twitter och Instagram kan man få några små smakprov på vad jag sysslar med, men här på bloggen har jag inte berättat särskilt mycket på sistone, så jag tänkte att det kanske kunde vara intressant för en del att se hur en rätt så vanlig vecka kan se ut - även om varje vecka är unik så det kommer förstås aldrig att komma en vecka som ser ut precis som den som gick.


Måndag
Dagen inleds med ett möte med alla kommunalråd, nämndordföranden och politiska sekreterare i den sexpartikoalition som leder Huddinge kommun. Tillsammans diskuterar vi oss fram till gemensamma ställningstaganden i en rad viktiga frågor. Efter lunch är det dags för ett möte med kommunens utbildningsdirektör och de tjänstemän som ansvarar för förskoleområdet. Från klockan 17 är det sedan dags för kommunfullmäktigesammanträde. Jag har ju suttit i fullmäktige sedan år 2002, men fram tills nu har alltid någon annan varit gruppledare och fått ta de breda debatterna. Nu är det jag som får gå upp och föra Kristdemokraternas talan i debatter om skolan, kollektivtrafiken och den politiska plattformen (den största frågan denna dag). Den som vill kan följa debatten via TV (om man bor i Huddinge och har kabel-TV från Comhem) eller internet.


Tisdag
Jag är ju bara kommunalråd på 75 procent. Övrig tid ägnar jag åt landstingspolitik. I tisdags gick hela dagen åt till landstingsfullmäktigesammanträde. Själv deltog jag i debatten kring ett par motioner som handlade om kollektivtrafik, men därutöver hade jag ett antal viktiga möten parallellt med fullmäktigesammanträdet. Det är ju ett fantastiskt bra tillfälle att nätverka och träffa människor som man sällan har möjlighet att möta annars. Bland annat hade vi ett presidiemöte för trafikplaneberedningen, som jag ju är ordförande i.


Onsdag
Hela förmiddagen gick åt till möte med kommunens samhällsbyggnadsutskott, som bland annat hade projektplanen för detta och de kommande åren som en viktig punkt på dagordningen. Huddinge är ju en kommun som växer väldigt kraftigt och i projektplanen finns det med ungefär 5.500 lägenheter för de kommande fem åren, alltså cirka 1.100 lägenheter per år. Därutöver byggs det förstås en mängd annat, till exempel i Flemingsberg, Kungens kurva och Länna företagsområde. Men projektplanen var bara ett av många ärenden, vi fick också tillfälle att diskutera nya förskolor och skolor, de nya parkerings- och kollektivtrafikplanerna. Själv tog jag bland annat tillfället i akt att ge en del synpunkter på busshållplatsutformningar och - en gammal käpphäst - behovet av att gräva ner kraftledningen som går rakt igenom bostadsbebyggelsen i centrala Skogås. på eftermiddagen var det sedan dags att vara kommunens ombud på Arena Huddinges årsmöte och bolagsstämma. Arena Huddinge är samarbetsorganisationen för Huddinge kommun och det lokala näringslivet, en viktig mötesplats för att utveckla kommunen.


Torsdag
På torsdagförmiddagen är jag - och förmodligen många andra kommunalråd - ute på studiebesök hos ett lokalt företag, arrangerat av kommunens näringslivsavdelning. Mitt besök var hos Rivners, ett Länna-företag som med 70-talet anställda är ett av de största företagen i rivningsbranschen i Mälardalsregionen. Tillsammans med mig var tre tjänstemän från olika delar av kommunens verksamhet. Spännande att lära sig mer om ett företag och en bransch som jag hade väldigt små förkunskaper om, och jag tror att Rivners VD uppskattade att få svar på sina frågor om kommunens verksamhet och planering. På eftermiddagen var det helt andra frågor på agendan: tillsammans med grundskolenämndens ordförande Jelena Drenjanin (M) och utbildningsdirektören var jag inbjuden till ett möte med utbildningsminister Gustav Fridolin (MP). Med var även representanter från övriga kommuner med en befolkning mellan 100.000 och 200.000 invånare. Faktiskt första gången i Rosenbad för min del. På kvällen var det sedan dags för ett telefonmöte angående förslaget till nya stadgar för Kristdemokraterna.


Fredag
Fredagmorgonen användes till ett kommunalrådsmöte om ett par brännande frågor där vi behöver komma fram till en gemensam linje. Sedan in till landstinghuset för ett eftermiddagsmöte om framtidens regional- och pendeltåg tillsammans med andra kristdemokratiska kommunalråd och gruppledare utmed pendeltågsstråken.


Lördag
Från klockan 10 var det distriktsstämma där vi bland annat behandlade motioner till höstens riksting. Kunde som avgående distriktsordförande nöjt konstatera att distriktstyrelsens linje vann tydligt i samtliga omröstningar. För egen del känns det väldigt bra att efter tre intensiva år som distriktsordförande kunna lämna över ordförandeklubban till Maria Fälth. Själv blev jag - med flest röster av alla - vald som ledamot i distriktsstyrelsen för de kommande två åren. Det var med glatt hjärta jag lämnade Landstingssalen vid fyratiden på eftermiddagen.


Och idag är jag just nu på kontoret för att göra ett försök att packa ihop alla pärmar, böcker och prylar som fyller rummet. Imorgon ska nya möbler levereras, eftersom vår politiska sekreterare Emma Svensson ska flytta in här. Tidigare har hon haft ett eget rum bredvid, men i och med omorganisationen när stora delar av miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen ska flyttas över till kommunstyrelsens förvaltning och kommunhuset, får vi alla maka ihop oss. Även vi politiker. Det ska säkert gå bra, men processen dit tar lite tid i anspråk.


Nej, nu ska jag strax ta och åka hem. En ny arbetsvecka börjar i morgon bitti och lite vila kan man behöva innan dess.

10 mars 2015

Säg nej till Saudi - direktörerna får klaga bäst de vill!

Svensk vapenexport har länge varit omdebatterad. Vilka länder ska vi exportera till? Vilka krav ska vi ställa på dem - till exempel avseende fred, demokrati och mänskliga rättigheter. För vapen är inte vilka varor som helst. Vapen ger makt och möjlighet att förtrycka - i rätta eller orätta händer.

Precis som vapen inte är vilken vara som helst, är Saudiarabien inte vilket land som helst. Om man gör en skala av förtryck av de mänskliga rättigheterna och placerar in alla världens diktaturer på den så kan man ganska snabbt konstatera att Saudiarabien inte hör till de relativt sett snälla diktaturerna utan är en av de verkliga värstingarna. Och då tänker jag inte ens på absurditeter som att kvinnor inte får köra bil eller groteska historier om hur illa fattiga, utländska gästarbetare behandlas utan om hur just traditionella medborgerliga rättigheter som åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet kränks och människor utsätts för piskrapp, stympningar och halshuggningar.

Saudiarabien är dessutom inte vilket land som helst utan ett land som väldigt aktivt engagerat sig för att sprida sitt sätt att tänka i resten av världen. Både al-Qaida och IS/Daesh har sprungit ur den saudiska ideologin. Förhoppningsvis har inte vapen tillkomna genom svensk försorg använts för de illdåd som terrororganisationerna genomfört, men det är i så fall nog mer tur än skicklighet. Genom saudiernas finansiella stöd till islamiska organisationer runt om i världen har också deras extrema, salafistiska islamtolkning fått fäste på många håll och väldigt påtagligt bidragit till det terrorhot som vi utsätts för även i väst.

Jag hoppas verkligen att skymfen mot utrikesminister Margot Wallström på Arabförbundets möte får även Socialdemokraterna att inse att det här med vapenexport till Saudiarabien inte är någon bra idé. Någon gång måste Sverige sätta ned foten och säga som det är. Saudiarabien är en brutal, omänsklig diktatur och vi ska inte stödja beväpningen av den. Sen får Wallenberg-direktörerna klaga bäst de vill.

09 mars 2015

Dags för Region Stockholm

Idag skriver jag tillsammans med landstingsrådet Ella Bohlin och riksdagsledamot Caroline Szyber på Dagens Industris debattsida att det är dags att bilda en Region Stockholm. Vi har sett det runt om i landet, hur landsting ersatts av regioner med ett utökat ansvar inom viktiga områden som till exempel regionplanering och trafik. När Region Skåne och Västra Götalandsregionen bildades skedde det genom sammanslagning av olika landsting, men på senare tid har även ett antal små landsting utan några geografiska justeringar omvandlats till regioner, till exempel Halland, Kronoberg och Jönköping.

Stockholm har en väldigt kompetent landshövding i Chris Heister, tidigare finanslandstingsråd. Jag har arbetat tillsammans med henne i den s.k. 16-grupp som under hennes ledning diskuterat infrastruktursatsningar de senaste åren. För henne har jag det största förtroende. Däremot litar jag inte alls på hennes chefer, regeringen. Sedan Stefan Löfven tog över som statsminister har regeringen serverat en rad nya problem för Stockholmsregionen, och inga nya lösningar. Man spenderade våra surt förvärvade (trängselskatte)pengar på ett dyrt och fullständigt idiotiskt stopp för bygget av Förbifart Stockholm. Man försöker fortfarande sätta käppar i hjulen för flygtrafiken genom att en nedläggning av Bromma flygplats, en av landets största. Man har bidragit till ökad osäkerhet kring den nödvändiga ombyggnaden av Slussen, som inte bara är en viktig trafikknutpunkt utan också en viktig vattennivåregulator för Sveriges tredje största sjö. Kort sagt, regeringen Löfven har snabbt visat sig vara en katastrof för trafikplaneringen i Stockholm, ett område som jag som.trafikplaneberedningens ordförande i Stockholms läns landsting är högst involverad i. En rimlig ambition är därför att minska regeringens framtida inflytande över trafik- och infrastrukturplaneringen i Stockholmsregionen.

Slutsatsen för min del blir att vi bör bilda en Region Stockholm och framöver ge våra regioninvånare mer makt över regionens utveckling.

Så fort vi gått ut med länken till artikeln började frågorna komma från städer utanför länet: Får vi gå med? Jag tycker inte att det viktigaste är att rita om gränserna. Region Stockholm står och faller inte med en geografisk utvidgning. Men det är samtidigt naturligt att frågan prövas. Det finns ett antal kommuner i grannlänen som redan gamska tydligt ingår i arbetsmarknadsregionen och där diskussionen av och till förs, till exempel Håbo, Knivsta, Gnesta och Trosa. Som Stockholmspolitiker ser jag inga avgörande hinder för att välkomna dessa kommuner i gemenskapen - om de själva vill det. För det är den vägen måste gå - Region Stockholm ska vara de villigas gemenskap, inte ett uppifrånprojekt.

29 januari 2015

Tack Göran!

Jag hade planerat att dagens stora händelse skulle vara trafiknämndens besök på tågtillverkaren Bombardiers anläggning för att titta på en fullstor mock-up-version av den nya tunnelbanevagnen C30 - en oerhört spännande upplevelse för en kollektivtrafikentusiast som jag. Men under resan till Västerås nåddes vi av beskedet att Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund vid en presskonferens meddelat att han planerar att avgå. När jag framöver minns mock-upen i Västerås kommer det alltid att vara kopplat till att de var då Göran meddelade sin avgång.

På sätt och vis är det inte överraskande att Göran Hägglund väljer att avgå. Jag har vid något tillfälle efter valet tänkt högt och undrat om ett sådant besked inte kommer snart. Det beror inte på att jag önskat att Göran ska avgå, inte alls, utan på att jag inser vilken stress och press uppdraget som partiledare för ett riksdagsparti innebär. Att Göran Hägglund orkat med som partiledare i mer än tio år visar på en oerhört stark motivation, en arbetskapacitet och plikttrohet utöver det vanliga.

I förra veckan lyssnade jag på Göran på interna partimöten vid två tillfällen, både i onsdags och i fredags. Den Göran jag mötte upplevde jag som en vital och karismatisk ledare för mitt parti, full av driv och med en tydlig agenda för fortsatt utveckling av partiet och Sverige. Men som partiledare ska man förstås vara inriktad på nästa val, som, om decemberöverenskommelsen håller, inte blir förrän i september 2018. Det är en lång tid och jag förstår om Göran inte känner att han vill överlåta sig åt uppgiften att leda partiet i ytterligare fyra år. Och om man känner så, är det en bra tid att annonsera sin avgång nu.

Jag vill tacka Göran för de här åren. Att följa Alf Svensson som partiledare var aldrig något lätt uppdrag, men Göran har gjort det med den äran. Med Göran vid rodret har vi varit med om att leda landet under åtta mycket framgångsrika år i regeringsställning, då vi bidragit till att utveckla välfärden och samtidigt göra svenskarna friare än de någonsin varit förut. Med klokhet och humor har han fortsatt utvecklingen av partiet till ett modernt, kristdemokratiskt parti som på ett klokt sätt kombinerar värderingar med pragmatisk lösningsorientering.

Nästa steg för partiet är förstås att vaska fram en ny partiledare. Det är en viktig process och jag tycker att det är bra om den får ta lite tid. Det finns en mängd duktiga personer som skulle kunna bli aktuella - bland riksdagsledamöterna kan till exempel vår ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, civilutskottets ordförande Caroline Szyber och gruppledaren, tillika ordförande i socialutskottet, Emma Henriksson nämnas. Men det finns också andra duktiga personer som nämns i diskussionerna, till exempel vår partisekreterare Acko Ankarberg-Johansson, vår Europaparlamentariker Lars Adaktusson och vårt kommunalråd i Uppsala, Ebba Busch Thor. Sex namn och jag vill inte på något sätt dra streck där. Kristdemokraterna är ett parti med många duktiga politiker. Det finns ingen självklar tronföljare utan vi måste ta tid att diskutera framtiden. Det viktiga är att vi hittar en person som kan leda partiet framåt och samla partifolket från hela landet till ett gemensamt projekt. Inte för min skull eller för partiets skull, utan för att Sverige behöver en stark och tydlig kristdemokrati även i fortsättningen.

28 januari 2015

Glitter och glamour i skolvärlden

Prisutdelning till Årets pedagog i förskolan.
Igår var det stor gala i Huddingegymnasiets aula: röd matta, (alkoholfritt) bubbel, konfettiregn och prisutdelning till Årets pedagog, Årets chef och Arena Huddinges pris för entreprenörskap. Galan och priserna är ett bra exempel på hur man kan jobba för att uppmuntra de goda exemplen inom skolans värld och lyfta fram personer som verkligen gjort någonting bra. Lite glitter och glamour som inramning är bara bra. Och det finns sannerligen ingen brist på lämpliga kandidater!

Själv var jag med som prisutdelare i klassen Årets pedagog i förskolan - ett hedersuppdrag som följer av att vara ordförande i förskolenämnden. Årets vinnare blev Jeanette Roll och Johanna Aifidis på Glömsta förskola, men alla de fem nominerade personerna eller teamen är värda att lyftas fram som goda exempel för alla som jobbar i Huddinges förskolor. Hur har de gjort? Vad kan vi lära av dem när vi försöker utveckla vår förskola? Här hittar du alla finalisterna i förskolan.

Carina Hafrén, Anders Enström och jag.
Men det var förstås inte bara förskolan som hade värdiga pristagare. För mig kändes det extra roligt att två (!!!) gamla klasskamrater som jag gick i samma klass som hela vägen från ettan till nian fick ta emot pris på galan. Carina Hafrén, som är SO-lärare på högstadiet i Östra grundskolan, fick Arena Huddinges pris för entreprenörskap i skolan och Anders Enström, som är matte/NO-lärare på samma skola, fick pris som Årets pedagog i grundskolan. Verkligen inte illa. Jag är säker på att vi har en och annan gammal lärare som är väldigt stolt idag, och med all rätt. Även om jag inte ser skolåren i Skogås i något rosenrött sken så fick vi både kunskaper och engagemang som vi på olika sätt kan använda för att göra skolan, Skogås och Sverige bättre idag. När man som jag hör en del från skolans värld blir man oerhört stolt över sina gamla klasskanrater som ofta omnämns som inspirationskällor och bra exempel. Stort grattis, Carina och Anders!




20 januari 2015

Kan steriliserad luft i SL-trafiken minska smittspridning?

Frågan är inte om utan när Stockholm drabbas av en svår influensa som kan smitta uppåt en miljon människor och döda tiotusentals, berättade överläkare Björn Olsen i en Mitti-artikel för någon vecka sedan. Och naturligtvis bidrar platser där många människor från olika miljöer möts till en snabb smittspridning.

I Houston i Texas upptäckte man ett samband mellan spridningen av en del rätt så ovanliga sjukdomar, till exempel tuberkulos, och kollektivtrafiken, men samma mönster går med all sannolikhet att finna även när det gäller andra luftburna smittor, till exempel influensor. I Houston drog man slutsatsen att det vore en bra idé att sterilisera luften från bakterier, virus och liknande, för att minska smittspridningen. Tillsammans med en grupp från Rice University skapade man ett system med apparater som med hjälp av ultraviolett ljus som tog bort 99,8 procent av patogenerna i luften som cirkulerade i bussarnas ventilationssystem. Enkelt och rätt så billigt, kostnaden var cirka 500 dollar (4.000 kronor) per buss.

Kanske vore det smart att testa någonting liknande i SL-trafiken? Det tycker i alla fall jag och Kristdemokraterna. Idag har vi berättat i radio, TV och tidningar att vi skulle vilja genomföra ett vetenskapligt försök i Stockholmstrafiken, i samarbete med till exempel Karolinska Institutet och Europeiska Smittskyddsinstitutet (ECDC) i Solna. Kan vi minska spridningen av olika sjukdomar vore det en samhällsekonomisk och humanitär vinst, men naturligtvis ska vi inte förvänta oss att smittorna försvinner: där människor möts sprids de förstås. Men spridningen går långsammare och risken minskar att en pandemi får så oöverblickbara konsekvenser som i Björn Olsens framtidsvision.

Om försöket - som kanske kan komma igång om något år - visar på goda resultat, är det rimligt att i nästa steg implementera de här tankarna i hela kollektivtrafiken. Men först ska det förstås göras en ordentlig vetenskaplig studie. Såväl kollektivtrafik som hälso- och sjukvård bör nämligen baseras på evidens och beprövad erfarenhet.

Läs mer: Kristdemokraterna i StockholmMitti-tidningarnaStockholm DirektBussmagasinet

13 januari 2015

Vi utvecklar kommunens parker

Huddinge är på många sätt en fantastisk naturkommun. Ungefär en tredjedel av kommunens yta utgörs av naturreservat och liknande. Ytterligare en tredjedel består av annan obebyggd mark, som skogar och åkrar (ja, det finns typ tre jordbruk i kommunen). På den sista tredjedelen bor kommunens drygt 100 000 invånare. Där finns också landets största handelsområde, ett av landets största sjukhus- och universitetsområden och massor av företag och en mängd annan bebyggelse.

Vi huddingebor är med rätta stolta över våra orörda naturområden - att man med en ofta rätt så kort promenad från bostaden kan vara ute i vildmarken, samtidigt som man bor bara ett stenkast från pendeltåget eller tunnelbanan. Men, handen på hjärtat, hur ofta är du ute i den där orörda huddingenaturen? I mitt fall är det nog på sin höjd någon gång om året.

Nej, behöver jag lite frisk luft ligger det betydligt närmare till hands att jag går ut i Härbreparken i Skogås, som ligger precis bakom mitt hus, eller till Nytorps mosse i Trångsund, som ligger på andra sidan järnvägen, eller till Rådsparken eller Sjödalsparken som ligger på några minuters promenadavstånd från kommunkontoret där jag numera åter har min arbetsplats.

Tyvärr har inte Huddinge någon tradition av attraktiva, inbjudande parker. Oftast har de snarare tett sig som en liten bit av vildmarken som råkade bli kvar när man smällde upp hus runt omkring. Oplanerade och svåranvända marksnuttar som inte gör någon glad - och som förstås väldigt få besöker.

Ett problem - och ett problem som blir allt viktigare när kommunens befolkning fortsätter att växa genom ytterligare förtätningar i den redan bebyggda tredjedelen av arealen.

Att höja kvalitén på våra parker blev därför en viktig prioritering för oss kristdemokrater när vi fick ansvaret för samhällsbyggnadsfrågorna i kommunen för någon mandatperiod sedan. Vi drev igenom att kommunen skulle ha en strategi och en plan för hur vi ska utveckla kommunens parker.

Nu är vi framme där. Igår klubbade kommunfullmäktige kommunens nya parkprogram - och en del nysatsningar som varit en del av den nya planen har redan hunnit förverkligas, som upprustningen av Skeppsmyreparken i Stuvsta och den nya temalekplatsen i Lötparken i Skogås.

Huddinge ska bli en av länets tre mest attraktiva kommuner att bo och verka i, det är kommunens ambition. Där är parkprogrammet en viktig pusselbit - oaser som hjälper stressade storstadsbor att andas ut, mötas, njuta och leva.

Läs även: KD Huddinge