30 december 2014

Stå upp för religionsfriheten

I Irak och Syrien harIslamiska Staten upprättat ett skräckvälde som genomför en etnisk rensning av ländernas kristna befolkning. I Östafrika mördar al-Shabab skoningslöst icke-muslimer. I Nigeria begår Boko Haram fruktansvärda illdåd mot kristna. Från Egypten, Indien och Pakistan och många andra länder rapporteras om kyrkor som bränns och kristna som mördas.

Rätten att välja sin religion och fritt få utöva den är tyvärr ingen självklarhet i stora delar av världen. Ibland är det, som i Nordkorea och Saudi-Arabien, regimer som med drakoniska regleringar försöker förhindra människor från att själva bestämmer över sina liv och sin tro. I andra fall, som i Indien och Tanzania, är det grupper av människor som på eget bevåg (men ibland med öppet eller implicit stöd från myndigheter) hotar och mördar sina medmänniskor och bränner ner religiösa mötesplatser.

Fruktansvärda händelser - ett förtryck som pågår varje dag och som vi som bekänner oss till demokrati och mänskliga rättigheter måste göra vårt yttersta för att bekämpa.

De senaste dagarna har även Sverige drabbats av två händelser av samma art. Två muslimska moskéer eller bönelokaler har utsatts för brandattentat. I Eskilstuna pågick någon typ av samling och fem personer skadades vid branden, som totalförstörde lokalen som låg i ett vanligt bostadshus. I Eslöv var det inga människor som skadades, men källarlokalen förstördes.

De här illdåden måste få ett stopp. Precis som vi tycker att det är självklart att människor i Kina, Iran och på Maldiverna fritt ska kunna utöva sin religion, måste vi stå upp för religionsfriheten här i Sverige. Man ska i trygghet kunna fira gudstjänst överallt i vårt land, oavsett vilken religion man tillhör. Förövarna måste gripas och ställas inför rätta och om det behövs ska förstås staten ställa upp med beskydd på samma sätt som man gjorde vid landets synagogor för några år sedan. Hatbrott mot synagogor, moskéer och kyrkor och de människor som besöker dem måste få högsta prioritet av de rättsvårdande myndigheterna, eftersom brotten utgör ett hot mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.

20 december 2014

Slutet på en mandatperiod

De senaste veckorna har varit fulla av tack och farväl, som sig bör i slutet av en mandatperiod. Jag vet inte hur många avtackningar av människor som slutar på sina politiska uppdrag jag varit på, men jag har hunnit med bra mycket färre än dem jag blivit inbjuden till. För egen del var det igår sista sammanträdet med styrelsen i Huge Fastigheter AB, där jag varit ledamot i tolv år. För någon vecka sedan var det sista sammanträdet med äldreomsorgsnämnden i Huddinge, där jag de senaste fyra åren varit 1:e vice ordförande och innan dess ordförande i fyra år. Lite tidigare var det sista sammanträdet med landstingets färdtjänst- och tillgänglighetsberedning, som jag varit ordförande för den senaste mandatperioden. Lite vemodigt är det varje gång man tar avsked.

För egen del vidtar nu nya uppdrag. Från årsskiftet blir jag nytt kommunalråd i Huddinge med ansvar för förskolefrågor, tillika ordförande i förskolenämnden, när Kristdemokraternas nuvarande kommunalråd Tomas Hansson efter tolv intensiva och framgångsrika år på posten tar ett steg tillbaka. I landstinget fortsätter jag som gruppledare i trafiknämnden, men istället för färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen blir jag ordförande i den nyskapade trafikplaneberedningen. Uppdrag som både kommer vara spännande och väldigt utmanande. Huddinge står inför en gigantisk utmaning när det gäller förskoleplatser. Vi är redan idag en av landets snabbast växande kommuner med en av landets yngsta befolkningar, och nu exploderar bostadsbyggandet. Det kommer att behöva byggas förskolor på löpande band och rekryteras massor av nya förskolelärare - vilket inte är alldeles lätt med tanke på den brist som råder på utbildade förskolelärare i hela regionen. Och Stockholmsregionens trafikplaneutmaningar torde vara allmänt kända. Vi behöver mer av allt för att kunna möta behoven hos befolkningen i den snabbast växande regionen i hela EU.

Men innan det är dags att ta itu med dessa viktiga utmaningar ser jag fram emot några veckors väldigt välbehövlig vila.

05 december 2014

Planera hästskon för smart kollektivtrafik

Stockholmsregionen växer. Som Stockholmspolitiker är det svårt att hålla ett anförande om något ämne utan att det på något sätt vävs in, eftersom den starka befolkningsökningen påverkar alla sektorer i samhället, bostadsbyggande, förskolan, skolan, idrotten, miljön och, förstås, inte minst trafiken. Jag brukar inte speciellt ofta åka bil i innerstaden eftersom vi har en väldigt välutbyggd och välfungerande kollektivtrafik, men igår kväll åkte jag hemåt på Centralbron och genom Söderledstunneln vid kvart i tio på kvällen och insåg att i de flesta svenska städer skulle man förmodligen inte ha lika tät trafik ens i morgonrusningen. I högtrafik är det naturligtvis i princip fullt, både på bilvägarna och i kollektivtrafiken. Därför är det inte så konstigt att ett viktigt tema för de allra flesta Stockholmspolitiker är att vi behöver ny transportinfrastruktur.

Ett av de nya (men nu redan havererade) regeringens första besked var att man stoppade bygget av Förbifart Stockholm, som hade påbörjats någon månad tidigare. Kostnaden för stoppet är ungefär 4 miljoner kronor per dag, pengar som istället hade kunnat användas till att ge Stockholm en bättre infrastruktur. Nu har riksdagen förkunnat sin mening att bygget ska återupptas och regeringen dessutom aviserat sin avgång, men de planerar ändå att fortsätta obstruera, fördröja och fördyra bygget av Förbifarten, rapporterar Sveriges Radio. Ett helt ansvarslöst agerande.

Idag går alla vägar mellan norra och södra Stockholm genom Stockholms innerstad (om man inte räknar med bilfärjorna via Ekerö eller Vaxholm). Det är naturligtvis inte hållbart i längden. Stockholmsregionen har växt med 50 procent sedan Essingeleden byggdes i slutet av 60-talet. Det behövs högre kapacitet och fler alternativa vägar. Men när vi gör nya vägsatsningar måste kollektivtrafiken finnas med som en integrerad och viktig del. Därför var det spännande att i morse vara med på ett frukostmöte hos Skanska om "Stockholmsbågen".

Förbifart Stockholm är ju tänkt att i norra änden kopplas samman med den befintliga Norrortsleden och i den södra länkas samman med den planerade Tvärförbindelse Södertörn. Längs hela denna förbindelse har trafiknämnden tänkt sig att det ska gå en tvärbusslinje som förbinder Tyresö med Täby via Handen, Flemingsberg, Kungens kurva/Skärholmen, Barkarby och Häggvik. "Stockholmsbågen" är i mångt och mycket ett nytt namn på dessa befintliga idéer, som Skanska, WSP och Scania tillsammans marknadsför som ett möjligt framtida BRT-system.

Just nu är ett bra tillfälle att ta fram konkreta lösningar för hur ett BRT-system skulle kunna utformas för hästskon runt Stockholm. Planeringen av Tvärförbindelse Södertörn måste ske med kollektivtrafikens behov som en viktig startpunkt. Jag ser fram emot att Trafikverket i den planeringen ska samverka med SL på ett helt annat sätt än man gjort i planeringen av tidigare vägbyggen, där ju godstrafiken och privatbilismen varit i fokus. Nu, när både landstinget i regionplanen och många kommuner i sina översiktsplaner med mera har slagit fast att gång-, cykel- och kollektivtrafik ska vara grunden för planeringen, behövs det ett nytt tänkande även i de stora och viktiga vägprojekt som fortfarande kommer att behövas genomföras, som Tvärförbindelsen och Förbifarten.

03 december 2014

Sverige behöver en ny regering

Så kom då den dagen som många talat om ända sedan valresultatet började utkristallisera sig på kvällen den 14 september. Idag röstades regeringen Löfvens första budget ned och riksdagen valde istället att stödja Alliansens budgetförslag. Förvisso ett klokt val, eftersom det var det bästa budgetalternativ som stod till buds, men ändå ett med svenska mått chockerande beslut.

Stefan Löfven valde i det läget att inte avgå, som de flesta bedömare hade tippat, utan att istället sitta kvar och meddela att han tänker utlysa extra val till den 22 mars nästa år.

På sätt och vis kan jag tycka att det är olyckligt att han väljer den vägen. Utifrån de opinionsmätningar som vi sett sedan valet för två och en halv månad sedan så har inte väljarnas sympatier flyttats speciellt dramatiskt. Det finns just nu ingen anledning att tro att ett nyval skulle leda till någon tydligare majoritet. Det kan bli väldigt mycket pengar till väldigt liten nytta.

Nu är det långt ifrån det första misstag som Löfven har gjort under mandatperioden - eller tiden innan den. För bakgrunden till det debacle vi nu ser är förstås att Socialdemokraterna och deras samarbetsparti(er) inte valde att komma överens om politiken innan valet. Faktum är att Löfven berättade väldigt lite om vilka förändringar han faktiskt ville göra - bara om dem som han inte ville göra. Nej, skatterna för vanliga löntagare skulle inte höjas. Nej, Förbifart Stockholm skulle byggas. Nej, Bromma flygplats skulle vara kvar.

Efter valet visade det sig att hans nya samarbetspartner inte alls höll med - och tvärtom tyckte att dessa frågor var jätteviktiga. Löfven valde då att gång på gång lägga fram förslag som var något helt annat än det som han hade lovat innan valet.

Löfven lanserade sin regering som en "samarbetsregering". Tyvärr valde han att inte inkludera riksdagens majoritet i det samarbetet, utan nöjde sig med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och för att kunna samarbeta med dem valde han att lägga fram förslag efter förslag som upplevdes som rena käftsmällar mot Alliansen. Och i många fall förmodligen även mot en hel del av hans eget partis sympatisörer.

Förbifart Stockholm och Bromma flygplats har jag redan nämnt. Höjda skatter för medelinkomsttagare och avskaffad valfrihet i primärvården uppskattas säkert av den egna vänsterflygeln, men förmodligen inte hos de breda grupper av mittenväljare som alltid varit en förutsättning för Socialdemokraternas maktinnehav - människor som har jobb och tjänar pengar och faktiskt tycker att det är rimligt att de ska kunna välja vilken vårdcentral de går till.

Ett annat exempel på den nya, snart avgångna regeringens omogna och provocerande agerande är erkännandet av den palestinska staten. Frågan man ställer sig är: Ska vi erkänna de länder som finns eller de länder som vi tycker borde finnas? För Palestina uppfyller idag inte de kriterier som vi sedan länge följt för att erkänna stater - till skillnad från till exempel Somaliland, som regeringen har valt att inte erkänna.

För mig som kristdemokrat känns det förstås skönt att varken avskaffandet av vårdnadsbidraget eller avskaffandet av skatteavdraget för gåvor till välgörenhetsorganisationer blir verklighet. Det visade sig att en majoritet i riksdagen faktiskt inte valde att inskränka småbarnsföräldrars valfrihet eller minska incitamentet att ge till organisationer som Stadsmissionen och Röda Korset - en välkommen julklapp till de mest utsatta i samhället.

Det är ingen tvekan om att Sverige behöver en ny regering. Den vi har, har inte bara ett oerhört svagt parlamentariskt stöd utan också en oförmåga att hantera följderna av att inte ha majoritet i riksdagen för sina förslag.

Vad det svenska folket väljer att stödja för alternativ när de går till valurnorna nästa gång vet vi förstås inte. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se tillbaka med längtan på åren med en stark och kompetent Allians-regering vid rodret. Då Sverige med framgång lyckades navigera trots att det var full storm i världen istället för att, som med regeringen Löfven, gå på grund i en mild västanfläkt.

Vill du också byta regering? Engagera dig i Kristdemokraterna och hjälp till att förverkliga det!