När Miljömålsberedningen tidigare i
år lämnade sitt
slutbetänkande om klimatpolitiskt ramverk, presenterade de en rad olika mål:
- Utsläppen utanför EU:s handelssystem bör senast år 2030 vara minst 63 procent lägre än utsläppen 1990.
- Högst åtta procentenheter av utsläppsminskningarna får, men måste inte, ske genom så kallade "kompletterande åtgärder", till exempel ökat upptag i mark och skog eller åtgärder i andra länder.
- Senast år 2040 bör utsläppen vara minst 75 procent lägre än år 1990, varav högst två procentenheter får ske genom kompletterande åtgärder.
- Utsläppen för inrikes transporter ska senast år 2030 vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå.
Ambitiösa
mål, kan tyckas, och glädjande nog mål som det fanns en bred politisk enighet
kring i den parlamentariska utredningen. Men frågan man måste ställa sig när vi
ställs inför det klimathot som den globala uppvärmningen innebär, är förstås om
det räcker.
Svaret
är förstås nej. Sverige hör liksom övriga rika länder i världen till
klimatbovarna med vårt konsumtionsbeteende och vi behöver genomföra radikala
åtgärder, men vi kan aldrig ensamma stoppa växthuseffektens stigande
temperaturer. För att nå verkliga resultat måste vi se motsvarande åtgärder
även i resten av Europa och världen.
När
USAs vicepresident Joe Biden nyligen besökte Sverige uttryckte han att den nya
ryska gasledningen Nordstream 2 som planeras inte gynnar Europa. Hans
resonemang var utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där frågan är hur ett
ökat beroende av rysk gas kommer påverka möjligheten att ställa krav på ett
Ryssland som politiskt förefaller vara på väg i en mer auktoritär och
utrikespolitiskt aggressiv riktning. Jag kan dela vicepresidentens oro, men
måste till det också foga frågan om hur gigantiska investeringar i ett utbyggt
nät för naturgas stämmer överens med de mål för att reducera utsläppen av
växthusgaser som Europa måste nå. Mitt svar är att i ett fossilfritt,
klimatneutralt Europa finns inget behov av pipelines för naturgas vare sig från
Ryssland eller någon annanstans. Vill vi investera för framtidens
energiförsörjning måste fokus ligga på fossilfri energiproduktion.
Den
största utmaningen är, som jag ser det, transportsektorn. Låt mig ta Island som
exempel. Få om ens något land i världen har lika goda förutsättningar för
fossilfri, förnybar energi som Island. Den vulkaniska aktiviteten med heta
källor värmer upp stora delar av bebyggelsen, inklusive landets enda större
stad, Reykjavik. Runt hela ön finns mäktiga forsar och älvar som ger ett
överflöd av vattenkraft. Skulle man behöva komplettera med vind- eller vågkraft
så finns det mycket god potential för det också, för det blåser ofta rätt så
friskt. Det enda som saknas vid öns position nära polcirkeln är väl lysande
förutsättningar för solenergi. Överflödet av billig energi gör att landet till
exempel har stora aluminiumverk trots att råvaran bauxit måste importeras. Om
något land borde klara av omställningen till en fossilfri framtid borde det väl
vara Island? Ändå kommer cirka 20 procent av den energi som förbrukas på Island
från fossila bränslen, eftersom transportsektorn fortfarande är helt beroende
av petroleumprodukter.
Utfasningen
av fossila bränslen i transportsektorn måste accelerera. På vissa håll har vi
kommit långt, till exempel kör SLs busstrafik snart med 100 procent förnybart i
tankarna och i Västmanland är man redan där genom sin satsning på biogasbussar,
men för bilsektorn är det snarare bränslesnåla dieselbilar som varit på
frammarsch på senare år. Naturligtvis är bränslesnåla bilar att föredra framför
bensinslukare men förrän dieseln bytts ut mot biodiesel är de en återvändsgränd
på vägen mot ett fossilfritt samhälle.
Vilken
teknik ska vi då använda för att nå en fossilfri fordonsflotta? Jag vet inte
och – än viktigare – jag tror inte att det är min sak att bestämma det. Olika
tekniker har olika för- och nackdelar och alla tekniker behöver utvecklas för
att nå sin fulla potential. Elfordon är väldigt energieffektiva, men blir bara
fossilfria om elen som används är fossilfri. Där har Europa en lång väg att gå.
För att bli ett alternativ för fler behöver laddstrukturen byggas ut, framför
allt i bostadsområden där folk inte parkerar i direkt anslutning till sin egen
bostad, till exempel på de stora markparkeringar och parkeringshus som servar
flerfamiljshus och radhusområden runt om i våra städer. Biogas och biodiesel behöver
tillverkas av restprodukter istället för sådant som vi skulle kunna använda som
mat åt jordens växande befolkning. Resultaten av etanolboomen i form av svält på
olika håll i världen förskräcker. Biodiesel, till exempel en del varianter av
100-procentig HVO, sägs kunna användas i befintliga dieselfordon och, inte
minst viktigt, dieselfartyg utan kostsam konvertering av motorerna, vilket
förstås skulle kunna snabba på övergången till en fossilfri transportsektor
väsentligt. Ytterligare alternativ som bränsleceller kan bli konkurrenskraftiga
i framtiden, och olika hybridvarianter är redan idag viktiga. Olika teknologier
har sina entusiaster och entreprenörer som pläderar för dem, men vi bör hålla
huvudet kallt och istället styra mot målet: en fossilfri fordonsflotta är
viktigare än vägen dit.
Jag
är glad över de som går före när det gäller fossilfritt flygbränsle, till
exempel flygplatsen i Karlstad som redan för ett par år sedan skapade möjlighet
att tanka med bioflygbränsle. Men än så länge är det 3-4 gånger dyrare än sina
fossila motsvarigheter och produktionen behöver därför komma upp i mycket
större skala så att kostnaderna per flygning sjunker. Svenskt inrikesflyg
bedöms kunna vara fossilfritt senast år 2030, men vill vi komma åt världens
problem med växthuseffekt och ozonskiktet måste vi snabbt gå från lokala
alternativ till global eller åtminstone europeisk nivå. Ambitionsnivån måste
höjas, eftersom tåget trots satsningar på höghastighetståg under överskådlig
framtid inte kommer att vara ett realistiskt alternativ på många sträckor.
Vägen
till ett klimatneutralt Europa måste börja med att kontinentens ledande
politiker kommer överens om vart vi ska nå och hur fort – och de målen måste
vara radikala. Utifrån de målen måste vi sedan arbeta oss tillbaka till idag
och avgöra när olika steg behöver tas. Blir det en tuff och utmanande resa?
Absolut. Men jag tror att det är en resa vi måste göra. Därför är jag glad att
Kristdemokraterna så tydligt säger nej till Nordstream 2, som är ett projekt
som kommer att ta Europas energiförsörjning i helt fel riktning.