28 juli 2009

Kommunal ekonomi i osäkra tider

Dagens Nyheter berättar idag om kommuner som struntar i balanskravet, dvs kommunallagens krav om att kommunerna ska lägga en budget som är i balans.

Det ska sägas att det inte är lätt att lägga en kommunal budget i dessa tider. De viktigaste intäktsposterna, kommunalskatten och kostnads- och inkomstutjämningssystemet, är svårbedömda. De faktiska intäkterna får vi först i efterhand och prognoserna har varierat väldigt mycket. Dessvärre har de tämligen konsekvent varierat i fel riktning: nedåt. För Huddinges del handlar det om prognoser som försämrats med 300 miljoner kronor på ett år, om jag minns rätt.

Det är mycket pengar. Och det är sannerligen inte lätt att hitta kostnadsminskningar som motsvarar intäktsminskningarna. Men det finns ingen annan väg.

Vi skulle möjligen kunna höja skatten en aning, men Huddinge är redan idag en högskattekommun och vill vi förbättra kommunens attraktivitet gentemot kommunerna i grannskapet (läs: Stockholm) borde skatten snarast sänkas. Och även om vi höjde skatten så att vi låg högst i Stockholms län, som vi gjorde när Socialdemokraterna hade makten under förra mandatperioden, så skulle det inte täcka mer än en liten del av inkomstbortfallet.

Vi skulle förstås också kunna göra som somliga kommuner gör, enligt DN, nämligen avsiktligt gå med förlust - något som deras kommunala revisorer borde protestera högljutt mot. För även om det kanske vore skönt nu, så kommer det att bli jobbigt sedan. Huddinge kommun hade under många år den dåliga vanan att göra underskott och lasta över bördan till framtida invånare (och framtida kommunpolitiker). Hade det rört sig om ett enstaka år så kanske det hade gått an, men nu visar prognoserna på att vi har ett antal mycket tuffa år framför oss. Måste vi göra besparingar kan vi lika gärna ta tjuren vid hornen och göra dem nu, tycker jag.

För besparingar och effektiviseringar är det som krävs. Inom äldreomsorgen och socialtjänsten arbetar vi stenhårt med att hitta besparingar på central nivå i den nya, gemensamma förvaltningen, så att vi i möjligaste mån kan undvika besparingar inom själva vården och omsorgen. Men det är inte enkelt, och det blir ännu mer komplicerat av att vi inte vet - och inte i nämnvärd utsträckning kan påverka - löneökningarna i de nya kollektivavtal som ska börja gälla nästa år. Höga löneökningar för Kommunal kommer i dagens konjunktur med nödvändighet att medföra hårda rationaliseringskrav, medan vi med löneökningar i nivå med inflationen sannolikt kommer att kunna undvika dem. Måttliga löneökningar borde som jag ser det därför just nu ligga i Kommunals medlemmars intresse.

Men det enda man som kommunalpolitiker idag med säkerhet kan säga är att vi inte vet hur framtiden ser ut. Prognoserna är för osäkra, för många variabler okända. Vi får hoppas på det bästa, men måste förbereda oss för det värsta - och ta ansvar även när det är jobbigt.

DN

08 juli 2009

Live från Tjernobyl

Vad händer efter katastrofen? Det var temat i många av de science fiction-romaner jag läste som ung. Idag har jag med mina egna ögon sett lite av verkligheten.

Haveriet vid kärnkraftverket i Tjernobyl 1986 är utan tvekan en av de mest fruktansvärda katastroferna i mänsklighetens historia. Enligt officiella uppgifter dog drygt 100.000 människor till följd av katastrofen, men enligt den guide som visade mig runt var det nog snarare en halv miljon - människor som utan tillräcklig skyddsutrustning och i många fall också utan information om de faror de utsatte sig för riskerade sina liv för att få stopp på de radioaktiva utsläppen och sanera området.

Jag ska inte dra hela historien om bakgrunden till Tjernobyl-olyckan, men man kan väl konstatera att det rörde sig såväl om misstag i konstruktionen som om missar i säkerhetsarbetet vid anläggningen. Men det främsta skälet till att så många liv gick till spillo är utan tvivel kommunismens skrämmande förakt för människorna.

Det är en kuslig upplevelse att besöka staden Prypyat några kilometer från kärnkraftverket - år 1986 en stad med ca 50.000 invånare, idag en spökstad. Jag har vandrat genom stadshotellets plundrade rum, stått vid bassängkanten i simhallen och vandrat mellan de kvarlämnade attraktionerna på stadens nöjesfält, påminnelser om att det här en gång var en levande stad. Så många människor, så mycket liv.

Dessa människor var ingenting värda i kommunisternas ögon. Därför dröjde det 36 timmar innan de evakuerades från staden. Ja, ni läste rätt: i ett och ett halvt dygn fick de fortsätta sina liv som om ingenting hänt fastän den värsta radioaktivitetskatastrofen i mänsklighetens historia pågick alldeles intill dem. Inte förrän svenska myndigheter slog larm reagerade sovjetmakten på allvar.

Vad bör man då lära sig av Tjernobyl? Först och främst att kärnkraft är farligt. Det betyder inte att vi bör avveckla svensk kärnkraft - jag står helhjärtat bakom Alliansens energiöverenskommelse - men det betyder att vi måste försäkra oss om att säkerhetsarrangemangen inte bara håller en acceptabel nivå, utan går bortom alla krav man rimligen kan ställa. Den typ av misstag som drabbat svensk kärnkraftsindustri de senaste åren är helt oförlåtliga - om man ser till risken att även svensk mark skulle förstöras för 20.000 år framåt, på samma sätt som den ukrainska och vitryska runt Tjernobyl.

Men vi måste också dra lärdomar om kommunismen. Det kan vi förvisso göra varhelst de har haft makten, för spåren är desamma överallt. Sällan blir de dock så tydliga som i Tjernobyl. Den lilla människan betyder ingenting, hon är blott ett redskap för ett annat mål. Hennes liv är spenderbart. Svenska kommunister som Lars Ohly må argumentera för att just de är annorlunda än alla de kommunister som någonsin haft makt att styra sina länder, men Tjernobyl står där som ett monument över vad en kommunistisk människosyn leder till. Inga kommunister i Sveriges regering!