24 maj 2012

Stan är full av vatten

Stockholm är en stad byggd på vatten. Eller, som Robban Broberg sjöng, "Vatten, stan är full av vatten". Det är själva grunden för Stockholms existens som stad, i Mälarens möte med Saltsjön, och det är en ständig källa till glädje för oss stockholmare, inte minst så här års när det är varmt och solen skiner. Efter trafiknämndens sammanträde i tisdags tog jag en promenad in till city utmed Norr Mälarstrand. Underbart!

Men när man talar om just trafiken i Stockholm ses vattnet ofta snarast som ett problem. En gång i tiden förband det, men nu delar det staden - och försöken att binda samman staden över (eller rättare sagt under) Saltsjö-Mälarsnittet blir ofta dyra, som järnvägstunneln Citybanan och den planerade tunnelbanesträckningen från Kungsträdgården till Nacka eller Förbifart Stockholm under Ekerö och den sedan länge diskuterade östliga förbindelsen mellan Nacka och Norra länken.

På trafiknämndens sammanträde i tisdags var det dock den omfattande trafiken på vattnet som stod i fokus. Beslut fattades om att genomföra nya upphandlingar av Waxholmsbolagets skärgårdstrafik. Ett helt nödvändigt beslut, eftersom lagen kräver det. Waxholmsbolaget ska inte verka i någon juridisk gråzon utan som offentligt ägd verksamhet ska vi naturligtvis följa lagar och regler. Nytt i upphandlingarna är också att man försöker ta lite mer av ett helhetsgrepp och inte upphandla all trafik linje för linje utan i de fall det är möjligt lägga ihop det i lite större paket där man ger entreprenören ett större ansvar för att utveckla verksamheten och göra trafiken attraktiv för resenärerna. Rätt tänkt, tycker jag.

Sedan är det naturligtvis viktigt att entreprenörerna inte får göra alldeles som de vill. Waxholmsbolagets trafik ska anknyta till s.k. replipunkter där man enkelt och smidigt kan byta till kollektivtrafik på land. Tidtabellerna ska samordnas. Skärgårdstrafik ska fortsätta att gå även in till centrala Stockholm. En bastrafik som ska fungera året runt måste upprätthållas och bli mer konsekvent än idag, för att ge goda förutsättningar för att man ska kunna bo och arbeta ute i skärgården. Viktiga klargöranden och i vissa fall också förbättringar som ska utveckla skärgården.

För oss kristdemokrater har det sedan länge varit en viktig fråga att utveckla passagerartrafiken även på Stockholms inre vatten, både i Saltsjön och på Mälaren. Vi är mycket nöjda över att SjöVägen, som går från Nybroplan till Frihamnen via ett antal stopp i Nacka och på Lidingö, nu håller på att integreras i SL-nätet och vill se fler exempel på pendelbåtslinjer.

1. Slussen – Nacka Strand - Telegrafberget – Frihamnen – Ropsten
2. Slussen – Nybroviken
3. Nybroviken – Fotografiska museet
4. Ekerö – Gröndal - Slussen

Inte minst under Slussens ombyggnation kan pendelbåtstrafik vara ett sätt att minska trycket i den vanliga kollektivtrafiken från Nacka och Värmdö. Djurgårdsfärjan är ett bra exempel på en båtförbindelse som är en självklar del av trafiksystemet i Stockholm och vi kommer förhoppningsvis att få se fler linjer som med tiden blir precis lika självklara.
 
Och när båttrafiken allt tydligare blir en del i Stockholms reguljära kollektivtrafik känns det förstås naturligt att Waxholmsbolagets verksamhet också samlokaliseras med den övriga kollektivtrafiken - att Waxholmsbolaget lämnar sina lokaler på Blasieholmen och flyttar ihop med SL och färdtjänsten på Lindhagengatan/Lindhagenterrassen. Det kommer inte bara att sänka de administrativa kostnaderna, det kommer också att underlätta i arbetet och bidra till en ökad kompetens både inom SL och Waxholmsbolaget. Jag kanske inte sade det fullt så vältaligt när jag intervjuades i Dagens Nyheter idag, men andemeningen är i alla fall densamma.
 
Och ju smartare vi är när det gäller administrationen, desto mer resurser får vi förstås över till att utveckla själva trafiken.
 
Bloggar: Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting, Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting

10 maj 2012

Trafik för Stockholm i världen

I flygledartornet på Arlanda. Foto: David Winks
Goda kommunikationer är en förutsättning för Stockholms - och därmed Sveriges - konkurrenskraft. Som en liten och glest utspridd storstad i ett litet och glest befolkat land i utkanten av Europa måste vi hela tiden sträva efter att vara litet bättre än andra för att stå oss i den internationella kampen om investeringar och jobb som är en förutsättning för hela vår välfärd.

Den här veckan har jag ägnat tisdagen åt att debattera länets kollektivtrafik i landstingsfullmäktige. Igår presenterade vi landstingsalliansens budget för år 2013, som innebär satsningar om hela 18,2 miljarder kronor på kollektivtrafiken. Och det är inte en engångssatsning, utan de kommande åren kommer att bli intensiva. Bara satsningen på nytt signalsystem och nya tåg - troligtvis förarlösa - för tunnelbanans röda linje beräknas till 12,6 miljarder kronor. Viktiga satsningar i ett kollektivtrafiksystem som under decennier fick alldeles för litet investeringar medan staden och länet växte.

Igår ägnade jag merparten av dagen åt en konferens om framtidens infrastruktur och trafik i Mälardalen. Jätteviktigt ämne - och en stor utmaning. Stockholm som arbetsmarknadsregion är redan idag betydligt större än Stockholms län. Såväl stora delar av Uppsala som Sörmlands län har en stor inpendling till Stockholm varje dag, liksom en stad som Västerås - och det är faktiskt inte så få som pendlar åt andra hållet också. Men vill man åka kollektivt ställs man inför en mängd krångligheter - olika biljettsystem, höga priser, trångt på tågen, och så vidare. Om några år, när Citybanan under centrala Stockholm är färdigställd och de nuvarande avtalen för mälardalstågen gått ut, behöver vi ha funnit och finansierat ett nytt och bättre kommunikationsnät om Stockholm-Mälardalsregion till fullo ska kunna nå upp till sin potential som tillväxtmotor.

Idag var jag tillsammans med ett par partikamrater på studiebesök hos en nyckelspelare: Arlanda flygplats och dess ägare, statliga Swedavia. Ett väldigt spännande besök där vi förutom ett besök i flygledartornet även hann med öppenhjärtiga diskussioner om flygplatsens och Stockholms-regionens behov. Ska Stockholm stå sig i den internationella konkurrensen behöver vi en stark flygplats, och jag ska göra vad jag kan för att Arlanda ska få goda utvecklingsmöjligheter. Men Swedavia måste också målmedvetet jobba för att skapa förutsättningar för god kollektivtrafik till och från flygplatsen. Det är inte bara ekologiskt och samhällsekonomiskt viktigt utan också god företagsekonomi för bolaget. Tillsammans tror jag att vi kan hantera de stora utmaningar vi står inför och göra Stockholm till en ännu attraktivare och mer konkurrenskraftig stad i framtiden.

Bloggar: Kristdemokraterna i Stockholms läns landstingKristdemokraterna i Stockholms läns landstingKristdemokraterna i Stockholms läns landsting, Christer G Wennerholm

06 maj 2012

Nej till verkligheten

Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Göran Hägglund och övriga svenska partiledare får ursäkta. Den svenska partiledardebatten i Agenda var långt ifrån det viktigaste som hände idag för Sverige och svensk politik.

I Frankrike har den sittande presidenten Nicholas Sarkozy besegrats av socialistpartiets kandidat Francois Hollande. Jag måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i Sarkozy eller den traditionella franska högerns gaullism - men det program som Hollande presenterat är definitivt inte lösningen på Frankrikes problem. Eller Europas. När hårt arbete, statlig budgetdisciplin och bättre villkor för företagande borde stå högst på agendan lovar Hollande sänkt pensionsålder (!), stora satsningar på offentlig konsumtion och höjda skatter för företag. Fredrik Reinfeldt säger i en kommentar att det finns en risk att Hollande inte kan infria sina stora löften. Jag säger tvärtom: att risken är att han faktiskt gör det! Eller, som P J Anders Linder skriver i en ledare i Svenska Dagbladet idag: "Kan vi lita på att socialisterna ljuger?" Annars är risken uppenbar att vi snart står inför en fullfjädrad fransk skuldkris.

Och Grekland är definitivt inte bättre. Där är ju den akuta krisen ett faktum, men enligt de prognoser jag sett ser de partier som säger nej till uppgörelsen med landets kreditgivare ut att få en klar majoritet i valet. Jag kan förstå att väljarna inte vill rösta på socialistiska PASOK eller konservativa Ny Demokrati, två partier som under decennier stått för den ansvarslösa politik som lett till att dagens Grekland är i den kris landet är i. Problemet är att de uppenbarligen valt att satsa på ännu mindre ansvarstagande politiker, folk som fortsätter att lova fastän det borde vara uppenbart för var och en att det de lovar är helt orealistiskt.

Ibland är det populärt att skylla på "politikerna", både i Sverige och andra länder. Men i demokratier löper vi alltid risken att få de politiker vi förtjänar. Oansvariga medborgare väljer ansvarslösa politiker. Tyvärr inskränker sig inte effekterna av detta i vår globaliserade värld till det egna landet. Det finns en uppenbar risk att de franska och grekiska väljarnas lättsinne/ursinne drabbar oss alla. För även om väljarna vid valurnorna tycks ha sagt nej till verkligheten lär det vara svårt att hålla den stången i längden. Det brukar vara det.

02 maj 2012

Upp till kamp för familjen!

1 maj. Arbetarrörelsens dag - en helgdag dedikerad till klasskamp. Det kan man ifrågasätta, precis som Aron Modig gör på Svenska Dagbladets debattsida. Men när man nu har en ledig dag - dessutom en fantastiskt solig och fin vårdag! - kan man ju passa på att åka till den vackra universitetsstaden Uppsala.

Där samlades kristdemokrater till ett demonstrationståg under devisen "Upp till kamp för familjen!" Ett värdigt ändamål för kampen, för medan den klassiska arbetarklassen förvandlats till välmående medelklass och den klasskamp som den s.k. arbetarrörelsen idag försöker måla upp är en ren anakronism, är familjen fortfarande en viktig grund för samhällsbygget. Och dessvärre en grund som utsätts för en hel del angrepp idag.

Över 1.000 personer lyssnade på Marcus Birro, Emma Henriksson, Mikael Oscarsson och Roland Poirier Martinsson när de talade på torget utanför saluhallen. Enligt uppgift var det därmed betydligt fler deltagare vid Kristdemokraternas möte än vid Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets 1:a-maj-demonstrationer i Uppsala. Visserligen var vi ett 20-tal tillresta stockholmare, men mestadels bestod tåget av engagerade uppsalabor. Många med barnvagnar.

Och frågar man svenska folket - vilket Kristdemokraterna gjort genom opinionsinstitutet Novus - så visar det sig att vår familjepolitik, som syftar till att ge familjerna mer valfrihet, har ett brett stöd. 83 procent av de tillfrågade vill att föräldrar ska ha rätt att välja vårdnadsbidrag, oavsett vilken kommun man bor i. Det gäller oavsett inkomstnivå, utbildningsbakgrund, kön, ålder eller geografisk hemvist. Den enda faktor som gör att åsikterna skiljer sig åt visade sig vara partipolitisk ståndpunkt. Bara 77 procent av Socialdemokraternas väljare vill nämligen, tvärtemot partiets politik, att vårdnadsbidraget ska vara tillgängligt i alla kommuner... Och bland deras rödgröna eventuella samarbetspartners är andelen ännu högre.

Nu handlar naturligtvis kampen för familjen om långt mer än vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget är bara en metod för att ge familjerna möjlighet att välja, och själv har jag absolut ingenting emot om utbyggd föräldraförsäkring, utvecklad barnomsorgspeng och barnskatteavdrag ersätter vårdnadsbidraget. Men valfriheten i sig är viktig, liksom samhällets olika stödfunktioner för att inte bara livspusslet utan livet självt ska gå ihop för pressade föräldrar. Marcus Birro nämnde i sitt tal uppskattande den parterapi han och hans fru fått, och familjerådgivningen som kommunerna erbjuder har en jätteviktig funktion.

Emma Henriksson talade i sitt 1:a maj-tal om att flytta besluten till köksbordet. Vid det efterföljande seminariet påminde f.d. talmannen och numera även f.d. moderaten Ingegerd Troedsson om subsidiaritetsprincipen, att besluten ska fattas så nära den som berörs som möjligt. Att ge familjerna makt över sina liv och sin vardag är en fråga som är så viktig att hon valde att avsluta sitt halvsekellånga engagemang i Moderaterna. Hon upplevde att partiet under Reinfeldt/Borgs kommando valt att bara fokusera på arbetslinjen och strunta i det som borde vara själva syftet med politiken, nämligen att ge medborgarna rätt att bestämma över sina liv.

Och jag kan hålla med i hennes frustration: En arbetslinje kan vara viktig och nyttig i många sammanhang, men som politikens kärna ekar den kusligt ihålig. Familjerna och de små gemenskaperna är inte bara ekonomiska entiteter, viktiga för tillväxten, utan mycket viktigare än så: de skapar mening och sammanhang, ger trygghet och kärlek, värme och liv. En politik som sätter statens intresse före familjernas eroderar själva grunden som vårt samhälle vilar på. Därför hoppas jag att stridsropet kommer att fortsätta att ljuda:

Upp till kamp för familjen!

Bloggar: KDU Nacka, Simon Rundqvist, Jonas Segersam