29 augusti 2012

Klartecken för Ostlänken!

Idag gav Göran Hägglund och övriga allianspartiledare ett härligt besked: Ostlänken ska byggas! Regeringen avsätter 55 miljarder kronor för Ostlänken, nya dubbelspår mellan Göteborg och Borås och investeringar i drift och underhåll i befintligt nät.

Ostlänken är en bana för höghastighetståg mellan Linköping och Järna. För vidare transport till centrala Stockholm, bör kanske förtydligas. Marknaden för resor till Järna var redan innan rödahundhysterin tämligen begränsad. Marknaden för resor mellan Stockholm och de större städerna i Östergötland ser däremot ut att växa hela tiden. Många pendlar på sträckan, även om restiden idag är lite väl hög för dagspendling. Med en ny och rakare järnväg och nya tåg kommer kapaciteten att höjas rejält och restiderna sänkas. Genom att binda ihop Linköping och Norrköping med Stockholm-Mälardalen blir hela regionen mer livskraftig och attraktiv för det rörliga internationella näringslivet.

För Stockholms del är Ostlänkens station vid Skavsta flygplats också en mycket viktig fråga. Lågprisflyget är en viktig del i det moderna Europas transportnät, både för turisttrafik och andra resor, och Skavsta flygplats är ett viktigt nav i lågprisflygvärlden, både för giganten Ryanair och dess östeuropeiska konkurrent Wizzair. Genom att bygga järnväg till Skavsta kan flygplatsen bli mer attraktiv för resenärerna och mer miljövänlig. Det stödjer inte minst regionens växande turistindustri, som är en viktig motor för sysselsättningen.

På motsvarande sätt gör järnvägen mellan Borås och Göteborg att Göteborgs stora flygplats Landvetter får möjlighet till bra tågtrafik. Mycket bra!

Att paketets tredje del, en satsning på drift och underhåll i befintligt nät, behövs behöver jag kanske inte argumentera för. De brister som finns i systemet, och som inte minst varit kännbara i Stockholmsregionens pendeltågstrafik på senare år, torde vara uppenbara för de flesta. Den tillfälliga satsningen under 2012-2013 permanentas nu på en hög nivå. Det innebär för planeringsperioden 2014-2025 att 30 procent mer satsas på drift- och underhållsåtgärder än tidigare. Jag hoppas att Trafikverket därmed får de långsiktiga resurser som behövs för att åtgärda bristerna i systemet. Vi behöver ett järnvägssystem vi kan lita på. Alliansen visar idag att vi verkligen tar frågan på allvar och är beredda att göra det som behövs för att komma till rätta med problemen.

Bloggar: Lennart Kalderén, Annelie Enochson, KD i Stockholms läns landsting

28 augusti 2012

Den röda linjens frågor

Att tunnelbanan är ett intressant diskussionsämne för många stockholmare torde vara ställt utom allt tvivel. Idag har båda de stora morgontidningarna var sin artikel om olika aspekter i utvecklingen av tunnelbanenätet.

I Svenska Dagbladet handlar det om planerna på att införa plattformsdörrar, med fokus inte minst på förarnas situation. Ett självmord är alltid en tragedi för den som utför det och de närmast berörda, men ett självmord i tunnelbanan är också en tragedi för den helt oskyldige tunnelbaneföraren och andra människor runt omkring.

I Dagens Nyheter berättar tunnelbaneoperatören MTR:s vd Peter Viinapuu om sina idéer för hur tunnelbanan skulle kunna byggas ut. Utbyggnaden till Nacka verkar ju alla i det här läget vara ganska överens om, men vad är nästa steg?

Idag slår både grön och röd linje i kapacitetstaket i högtrafik. Det går idag inte att få in fler tåg eller speciellt många fler passagerare. Om en förlängning skulle innebära fler resor till centrala Stockholm, som till exempel en utbyggnad till Täby eller Karolinska, trängs de positiva effekterna undan av att andra resenärer inte får plats.

Därför är den nya satsningen på tunnelbanans röda linjen som trafiknämnden och SL planerar så viktig. Ett nytt signalsystem som gör det möjligt med tätare trafik, nya förarlösa tåg som kan ta fler passagerare och gå tätare. I kombination med plattformsdörrar - som möjliggörs av det nya signalsystemet och den automatiserade driften - kan det dessutom antas att säkerheten i tunnelbanan kommer att höjas.

Kanske kan den tätare trafiken med efter uppgraderingen av den röda linjen också skapa möjlighet för förlängningar, som Viinapuu säger, till exempel från Mörby Centrum till Täby Centrum eller från Fruängen till Kungens Kurva. En utbyggd spårväg i innerstaden kan också bidra till att minska trycket i tunnelbanans centrala snitt. Vi får se om effekten blir tillräckligt stor.

Jag är väldigt positiv till en utbyggnad av plattformsdörrar. Inte minst när jag passerar T-Centralen brukar jag reflektera över de farligt trånga och överbefolkade perrongerna. Plattformsdörrar tror jag är ett bra steg för att höja säkerheten i systemet och tryggheten för resenärerna. För att lösa problemet med självmord i tunnelbanan räcker det dock inte med installationer av plattformsdörrar på de hårt belastade stationerna i det centrala snittet. (Och att bygga ut plattformsdörrar i hela systemet torde vara ogörligt, om inte annat så ekonomiskt. I London är det åtta stationer som har plattformsdörrar, i Köpenhamn de underjordiska stationerna.) Även om tekniska hinder utan tvekan har sin roll i det hela, måste suicidpreventionens huvudsakliga fokus vara på helt andra områden.

Mycket av det politiska och mediala fokuset den senaste tiden har varit på planerna på att förlänga den blå linjen från Kungsträdgården till Nacka. Ett enormt stort och enormt dyrt projekt, men förmodligen ett projekt som på sikt kommer att löna sig. Men för tunnelbanesystemets långsiktiga utveckling är de beslut som fattas i samband med upprustningen av tunnelbanans röda linje förmodligen ännu viktigare. Hur ska framtidens tunnelbanetåg se ut? Hur ska de styras? Hur tätt ska de kunna köras? Hur ska logistiken för på- och avstigning kunna fungera smidigt så att stationsstoppen blir korta? Hur ska tillgängligheten för äldre och personer med funktionshinder kunna bli tillräckligt hög? Det finns en rad viktiga frågor som man måste tänka igenom och komma med svar på för att upphandlingen ska bli riktigt bra. För att framtidens tunnelbana ska bli tillräckligt attraktiv för resenärerna.

(För övrigt funderar jag på vad ni tänker när ni läser detta: "Försiktigheten är stor bland partierna i Stockholmslandstinget om man ska glasa in perrongerna i tunnelbanan. Bara Miljöpartiet säger klart ja." Själv gjorde jag misstaget att tro att journalisten hade frågat de sju partierna i landstingsfullmäktige. Men det visade sig att bara tre fick svara på frågan. Hmm.)

25 augusti 2012

Rätt läge för satsningar

Nyheten från finansminister Anders Borgs presskonferens från Harpsund är att det går bra nu och att "reformutrymmet" (dvs utrymmet för ekonomiska satsningar) därför ökat till 23 miljarder kronor år 2013 och ännu mer för år 2014.

Jag får erkänna att jag inte känner mig alldeles trygg med de optimistiska bedömningarna. Sverige är en liten, exportberoende ekonomi. När det skakar hos de ekonomiska jättarna i Europa och världen lär det darra även hemma i Svedala. Och att det fortfarande ser darrigt ut tror jag att de allra flesta kan hålla med om. Även om hotet om en omedelbar grekisk betalningsinställelse eller spansk bankkollaps kanske har hanterats, är eurozonens grundläggande problem med stora budgetunderskott och svagt finansiellt system på intet sätt lösta. Arbetslösheten och politisk instabilitet skapar stora frågetecken för framtiden. Samma sak ser vi i USA, där oförmågan att lösa problemen med budgetunderskott och svag ekonomisk utveckling ser ut att fortsätta och inget av alternativen i presidentvalet verkar vara berett att använda alla de redskap som skulle behövas för att komma till rätta med obalansen. Och när sedan tillväxten till och med i Kina verkar sjunka, känns det som om det inte finns skäl för någon överdriven optimism.

Med detta sagt så vill jag säga att jag ändå är nöjd med att utrymmet för satsningar proklameras ha ökat. Jag tror nämligen att satsningar verkligen behövs. Trafikinfrastrukturen går på knäna, inte minst i Stockholmsområdet. De ständiga problemen med tågtrafiken försämrar Stockholms och därmed Sveriges konkurrenskraft. Både en rejäl satsning på reinvesteringar och förbättrat underhåll och investeringar i ny infrastruktur är helt nödvändiga för att skapa ett attraktivt företagsklimat. Jag ska inte lista alla behov som jag ser, men jag kan försäkra att de är stora...

Jag välkomnar också en satsning på svensk forskning. Inte minst ser jag ett behov av en statlig satsning på forskningens infrastruktur. Frustrationen är stor bland de forskare och forskningsföretag som jag träffar, inte minst i Flemingsberg där flera storsatsningar på laboratorier och annan infrastruktur i korsvägen mellan universitet, universitetssjukhus och entreprenöriella företag fått skjutas upp på obestämd tid i brist på kapital. Satsningar som skulle leda till jobb i nya växande högteknologiska företag.

Men i ett läge där den ekonomiska aktiviteten i samhället är i lägsta laget tycker jag också att det är helt rätt att genomföra satsningar på de grupper som har det ekonomiskt svårast i dagens samhälle. En satsning på att höja golvet i föräldraförsäkringen är först och främst bra för familjerna och kommer att minska barnfattigdomen, men det är också pengar som kommer att spenderas och öka den ekonomiska aktiviteten. Satsningen kommer att leda till fler svenska jobb.

På samma sätt kommer en sänkning av skatten för de mest ekonomiskt svaga pensionärerna att helt och hållet gå tillbaka in i den svenska ekonomin och hjälpa till att få igång hjulen. Det är, ärligt talat, inte synd om svenska pensionärer rent generellt. Jag träffar många som verkar varva intensiva upplevelseresor med avkoppling på Kanarieöarna eller i Thailand. Men det finns också många som lever under mycket knappa omständigheter, inte minst äldre kvinnor. En skattesänkning för dessa grupper är motiverad först och främst av medmänsklighet, men kommer också att leda till att den privata konsumtionen ökar i Sverige, vilket kommer att leda till fler jobb och minskad arbetslöshet.

Jag är glad över att det nu verkar finnas en stor enighet om att det är läge för satsningar i statens budget. Vi bör ta chansen att långsiktigt stärka svensk konkurrenskraft. Men vi bör också ta tillfället att stärka ekonomin för de grupper som har det allra tuffast idag.

23 augusti 2012

Hur spenderas våra pengar?

Kommer hem från ett långt kommunpolitiskt gruppmöte och slår upp veckans nummer av tidningen Kristdemokraten, som dumpit ner i mitt brevinkast under dagen. Finner där en insändare jag skrivit, som här återges i sin helhet:

Hur spenderas våra pengar?


De senaste veckorna har avslöjanden om hur statliga myndigheter, verk och stiftelser spenderat sina – våra! – pengar kommit i tät följd. Tillväxtverkets ymniga representation och festerna som Stiftelsen för strategisk forskning låtit arrangera är sannolikt bara toppen på ett isberg. Myndigheter plöjer dessutom ner mångmiljonbelopp i olika typer av opinionsbildning i egen sak, inte minst gentemot de politiker som ger myndigheterna deras uppdrag och ekonomiska resurser. Här kan Försvarets storsatsning under Almedalsveckan tjäna som exempel.

Det här är inte rätt och rimligt. Kristdemokraterna borde, som etikens fackelbärare och politikens gränsvakt, gå i främsta ledet i kampen för en förändring. I våra kommuner och landsting, men inte minst på statlig nivå. Våra myndigheter behöver präglas av effektivitet och sparsamhet. Den kristdemokratiska förvaltarskapstanken måste praktiseras varje dag så att varje skattekrona används så effektivt som möjligt. Eller inte används alls.

Att stå upp för enkelhet och sparsamhet med skattebetalarnas pengar kan nog vara både tråkigt och jobbigt. Men någon måste göra det. Och även om en och annan tjänsteman eller politiker säkert kommer att ogilla det, tror jag att våra väljare kommer att uppskatta insatsen.

18 augusti 2012

Kvalitet och valfrihet i Kristdemokraternas skola

Idag skriver Kristdemokraternas skolpolitiska talesperson Annika Eclund på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt och kommer med en rad intressanta skolpolitiska förslag. För det första vill partiet införa öppna jämförelser mellan skolorna så att föräldrar och elever ska kunna göra informerade val. Databaser med information finns redan, men används dåligt. För det andra föreslås en utveckling av ersättningssystemen till skolorna så att kvalitet premieras, det vill säga att det ska löna sig att elevernas kunskapsresultat förbättras (och vara dyrt inte bara för samhället utan också för skolans huvudman om en skola underpresterar.) För det tredje föreslår partiet att det ska bli lättare för Skolinspektionen att helt sonika stänga ner skolor som är riktigt dåliga. För det fjärde föreslås ökad användning av externa examinatorer och nationella prov i fler ämnen för att stävja betygsinflationen.

Det som däremot inte föreslås är begränsningar i möjligheten att starta skolor eller rätten att välja skola, de två standardmediciner för att "förbättra" skolan som ofta dyker upp hos oppositionspartierna. Det är bra. Även om det fria skolvalet inte är utan sina skavanker och avigsidor gynnar konkurrensen kvaliteten i skolan. Skolor som inte behöver förklara för föräldrar och elever varför just den skolan ger eleven bästa möjliga förutsättningar för framtiden är skolor som inte heller fokuserar fullt ut på att vara så bra som de någonsin kan.

Det påstås ibland att det fria skolvalet skapar segregation i skolan. Helt fel. Segregationen har funnits där hela tiden. Jag växte själv upp i en fattig stockholmsförort med stora sociala problem på den tiden då man inte fick välja skola. Min högstadieskola, som hade väldigt många fler elever än den var byggd för, var sliten och nedgången. Ville man gå på toaletten gällde det att hålla sig väl med lärarna, eftersom elevtoaletterna var avstängda. Våld var en naturlig del av skolvardagen. Det fanns några lärare som var fantastiska, men många hade gett upp. (Till skillnad från på grannskolan var det dock, mig veterligen, ingen lärare som sålde knark.) Inte sällan kändes det som om skolans främsta syfte inte var att ge kunskaper utan att hålla eleverna sysselsatta så att de inte skulle kunna ställa till med ofog.

Kanske såg det ut så på alla skolor runt om i landet. Men jag tror inte det. Jag tror att vi hade en väldigt segregerad skola redan i början på 80-talet, helt enkelt för att Stockholm var en väldigt segregerad stad. Ville man på den tiden bryta sig ur segregationen gällde det att hitta en bostad i ett finare område. Jag har pratat med spärrvaktstimvikarier - inte världens mest högavlönade människor - som använde alla sina pengar, ja, egentligen mer än de hade råd med, för att köpa sig en lägenhet i ett område med bättre fungerande skolor, för att kunna bryta den boja som frånvaron av fritt skolval innebar.

Idag skulle en ambitiös elev i mitt bostadsområde ha möjlighet att välja en annan skola. Många tar den chansen, men ännu många fler skulle ha gjort det om inte skolorna i min förort blivit väldigt mycket bättre än de en gång var. Både politiker och skolledare har tvingats ta en del tuffa beslut, eftersom konkurrenssituationen gjorde det omöjligt att fortsätta som förut.

Förbättrad information om skolans prestationer till elever och föräldrar är ur den synvinkeln bara positivt. Öppna jämförelser kan avslöja sådant som skolorna försöker dölja i sin marknadsföring. Även om jag förstått att ordet "marknad" är fult när det gäller skolan, finns samma typ av informationsbehov vid val av skola som inom marknadsekonomin. De förslag för att stoppa betygsinflationen som ges låter i mina öron också välbetänkta, liksom utökade möjligheter att stänga riktigt dåligt fungerande skolor.

Principiellt är jag också positiv till att skolpengen utvecklas så att bra prestationer premieras. Jag vill dock flagga för att det inte alltid är så enkelt. Låt mig ta ett exempel. Idag görs nationella prov i matematik och svenska i årskurs 3, årskurs 6 och årskurs 9. Det ter sig naturligtvis intressant att se hur resultaten i en klass utvecklats mellan dessa år. Men på en del skolor - bland annat några i Huddinge kommun - skulle jämförelsen inte alls berätta hur mycket eleverna lärt sig, eftersom elevomsättningen är så stor att nästan hela klassen bytts ut under perioden. De nya eleverna hade i många fall inte ens flyttat till Sverige när det förra provet gjordes... Resultaten måste därför egentligen jämföras på individnivå om vi ska få veta hur bra skolan egentligen lyckats under treårsperioden.

Jag är väldigt glad över att Annika Eclund och partiets skolpolitiska arbetsgrupp kommit med de här förslagen, och jag tror att de är på rätt väg. Skolpolitiken är viktig för både oss kristdemokrater och för hela Sverige och ska Kristdemokraterna bli ett attraktivt alternativ för väljarna är en tydlig skolpolitik med fokus på kunskap och bildning en förutsättning.


17 augusti 2012

En nagel i ögat på skurkstater

De senaste veckorna har vi fått se en rad radikala exempel på att Sverige inte är någon favorit hos skurkstater runt om i världen. Radikalast är förstås konflikten med Vitrysslands diktator Alexandr Lukasjenko, som bland annat resulterat i att Vitryssland stänger sin ambassad i Stockholm och upphävt den diplomatiska statusen (i praktiken slängt ut) alla svensk ambassadpersonal i Minsk. Men även relationen till Kuba är värd att nämnas. Sedan KDU-ledaren Aron Modig förts bort av den fruktade kubanska säkerhetstjänsten och under sex dagar förhörts på hemlig ort, utan att den svenska ambassaden fått möjlighet att träffa honom, har en ny nivå av frostighet i relationerna nåtts. Att fredliga svenska demokrati- och människorättsaktivister stämplas som terrorister av den kubanska regimen underlättar inte heller.

Igår kom nästa konflikt när Ecuador beviljade den sexualbrottsmisstänkte australiern Julian Assange politisk asyl för att försöka förhindra att han utlämnas från Storbritannien till Sverige för att ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt. Ecuador spelar visserligen i skurkstaternas andradivision, men landets president Rafael Correa har sedan han tillträdde år 2006 visat på en tydlig ambition att landet ska avancera i ligan. Genom att förstatliga privatägda medier, stämma kritiska journalister och medier för förtal och i vissa fall även fängsla mediafolk och journalister har han, helt efter Hugo Chavez' venezuelanska exempel, försökt få makten över den information som når folket. Bara i år har han, enligt Reportrar utan gränser, låtit beslagta sändningsutrustningen för inte mindre än sjutton olika radiostationer.

Att Julian Assange, som först kom i rampljuset som på grund av sin ambition att sprida hemlig information på internet under press- och yttrandefrihetens fana, väljer att ta sin tillflykt i ett land som på senare år blivit alltmer repressivt gentemot fria medier undergräver naturligtvis helt hans och Wikileaks trovärdighet. När fienden är de demokratiska staterna Sverige, Storbritannien och USA, som alla har fria medier, långa traditioner av öppenhet och tryckfrihet och självständiga och oberoende domstolar, och Assanges allierade för att undvika att ställas till svars för sina brott är stater som vill begränsa yttrandefrihet och de fria medierna och har politiskt styrda domstolar, förstår jag inte hur någon sann demokrat ska kunna sluta upp bakom honom. Istället får han väl fortsättningsvis sätta sin lit till världspolitikens skurkar.

Jag önskar att det inte fanns några skurkstater i världen. Men om de nu finns så är jag rätt så nöjd med att Sverige numera verkar vara en nagel i ögat på dem. Står man tydligt upp för mänskliga fri- och rättigheter så kommer man att reta en del. Det tycker jag att vi ska fortsätta med.

Bloggar: Caroline Szyber

11 augusti 2012

Mord utanför Mirabelle

Blommor utanför Mirabelle
Strax efter midnatt natten till idag blev en ung man knivmördad utanför restaurang Mirabelle i Skogås centrum. I min förort, på min gata.

Jag önskar att jag kunde säga att det kom som en blixt från klar himmel och att jag är väldigt överraskad. Men det är jag inte. Tvärtom. Det känns som att det bara var en tidsfråga innan någon skulle dö. Jag vet inte hur många gånger jag ringt på väktare, polis eller ambulans på grund av fylla, bråk och misshandel under min tid som spärrvakt på Skogås station. Tidvis har det varit problem även runt andra restauranger nära centrum, men Mirabelle har varit en följetong under många år.

På måndag träffas den politiska kommunledningen för första gången efter sommaren. Då får vi ta upp frågan om vad vi kan göra åt problemen. Vi kan aldrig omöjliggöra misshandel och mord, men vi måste använda de medel som står till vårt förfogande för att minska riskerna. Kommunen har ju till exempel ansvar för alkoholtillsynen (och tillstånden) och kommunägda Huge Fastigheter äger centrumfastigheten där restaurangen ligger. De instrumenten måste vi vara beredda att använda. Det går inte att bara låta saker och ting fortsätta som tidigare.

Bloggar: Christian Ottosson

10 augusti 2012

Vänster om, höger om!

Etiketter är ett elände.

Med jämna mellanrum blossar etikettdebatten upp inom Kristdemokraterna. Är vi höger eller vänster? Är vi konservativa eller liberala?

Nu i sommar har debatten rasat i tidningen Dagen. Först ut var ständiga bohuskombattanterna Roland Utbult och Magnus Jacobsson, men de har följts av flera andra interna debattörer. Just idag är det egensinnige debattören och krönikören Marcus Birro som tycker till.

Själv vill jag gärna besvara alla sådana frågor med ett tydligt nej.

Det betyder inte att jag tycker att Kristdemokraterna ska bli ett av alla otydliga mittenalternativ. Tvärtom. Vi behöver ge tydliga och radikala svar på de samhällsfrågor, stora som små, som vi som parti och som förtroendevalda ställs inför. Men när vi gör det ska vi inte försöka hitta "höger"-svaret eller "vänster"-svaret utan det kristdemokratiska svaret, utifrån vår kristdemokratiska ideologi och utifrån våra på kristen grund baserade värderingar.

Den politiken måste vara frihetlig. Vi vill ge människor mer makt över sina egna liv och möjlighet att fatta de viktiga besluten själva utan att politiker lägger sig i. Politiken måste värna de små, nära gemenskaper som bygger samhället, inte minst familjerna. Den måste uppmuntra till solidaritet och medkänsla så att samhället räcker en hand åt den människa som behöver hjälp, samtidigt som den inte håller tillbaka den kreativitet och företagsamhet som människor bär på.

Är detta höger eller vänster? Det beror alldeles på vilka definitioner man väljer att använda och vilka referenspunkter man tar. Bedömningen kan variera från person till person och från fråga till fråga. En person skulle säkert kunna tycka att Kristdemokraternas familjepolitik är "höger" eftersom den betonar familjens roll snarare än statens, medan vår migrationspolitik är "vänster" eftersom vi envist håller fast vid solidariteten med utsatta människor och principen att människovärdet och människans rättigheter inte påverkas av nationaliteten.

För den självmedvetne är det naturligt att alltid stå i centrum, alltid vara i mitten. Jag skulle önska att det funnes mer av den mentaliteten inom Kristdemokraterna. Låt andra fundera på etiketter, vårt fokus borde vara att bara bli det bästa vi kan vara. Det handlar inte i första hand om politisk positionering utan om att utveckla vår konkreta politik. För det är den vi kommer att gå till val på, det är den väljarna ska bedöma oss utifrån och det är där som vi på sistone, i väljarnas ögon, kommit till korta.

Vi måste fortsätta att utveckla familjepolitiken och våra ställningstaganden på vård- och omsorgsområdet och en mängd andra frågor, men framför allt handlar det om att återerövra skolpolitiken. Det är en förutsättning för att vi ska bli förstahandsvalet för större väljargrupper. Istället för att ropa "höger om" eller "vänster om" borde vi gå framåt marsch mot att utveckla vår genuint kristdemokratiska politik.