07 december 2016

Pisa och den svenska skolans utmaningar

En gång i tiden associerades ordet "Pisa" med en söt liten stad i det italienska landskapet Toscana, belägen vid floden Arnos utlopp i Medelhavet. Staden var en gång i tiden en mäktig handelsstad varifrån skeppen for över hela den då kända världen och dess makt och välstånd manifesterades i en mäktig domkyrka, vars klocktorn dessvärre haft lite svårt att hålla sig upprätt. Som den banbrytande fysikern och astronomen Galileo Galileis hemstad har Pisa även för evigt skrivit in sig i vetenskapshistorien.


Men nu för tiden associerar nog de flesta svenskar som intresserar sig för aktuella frågor "Pisa" först och främst med PISA-undersökningen, vilket är en förkortning för Programme for International Student Assessment. Undersökningen genomförs vart tredje år i hela den industrialiserade världen (OECD-länderna) och mäter elevernas läsförståelse samt matematik- och naturvetenskapskunskaper.


Jag vet inte hur välkänd PISA-undersökningen är i andra länder, men i Sverige har den i takt med vikande resultat för de svenska eleverna blivit en del av allmänbildningen. Därför var det veckor av otåligt väntande innan den senaste undersökningen presenterades och, förstås, otaliga artiklar och inslag i alla nyhetsmedier.


Nu var ju resultatet positivt, som ni säkert redan vet. Trenden med kraftiga fall från mätning till mätning har avbrutits och istället ersatts med en uppgång ungefär till den nivå som svenska elever hade i undersökningen 2009. Men om man jämför resultaten med tidigare svenska resultat så är de fortfarande betydligt sämre idag. Läsförståelse har mätts sedan år 2000, då eleverna presterade ett resultat på 516 jämfört med 500 i den nya undersökningen. Matematikresultatet blev nu 494 poäng, jämfört med 510 när den första undersökningen gjordes år 2003. Naturvetenskapsresultatet blev nu 493 poäng, jämfört med 503 poäng när undersökningen gjordes för första gången år 2006.


Och jämför man svenska elever med de bästa i världen och bästa i Europa så kan man konstatera att den svenska skolan fortfarande har en lång väg att gå. Inom naturvetenskap presterade Singapore bäst med 556 poäng, följt av Japan (538) och Estland (534). Bäste nordiska land blev Finland med 531 poäng. Sveriges resultat, 493 poäng, låg på genomsnittet inom OECD.


Även när det gäller läsförståelse lyckades Singapore bäst med 535 poäng, före Hongkong och Canada med 527 poäng och Finland med 526. Här lyckades dock Sverige med sina 500 poäng kravla sig upp över OECD-genomsnittet, som vi för tre år sedan halkade under.


Singapore lyckades även bäst när det gäller matematik med 564 poäng, att jämföra med Sveriges 494 och OECD-genomsnittet 490. Här följs Singapore av en rad andra asiatiska länder (Hongkong, Taiwan, Japan, Sydkorea) medan Schweiz blev bästa europeiska land med 521 poäng och Danmark och Finland delade den nordiska förstaplatsen med 511 poäng var.


Vi ska alltså glädjas över att de svenska resultaten blivit bättre - men vi bör rimligen fortsätta oroa oss för att skolresultaten inte är bra nog.


Att vända utvecklingen tar tid. Jag brukar säga att allt jag är riktigt bra på lärde jag mig i förskoleåldern: läsa, skriva och räkna. Jag har naturligtvis blivit bättre på det under åren, men det är de basala färdigheter som jag tillgodogjorde mig som litet barn som är grunden för allt det som jag lärt mig sedan dess. I mitt fall rörde det sig inte om någon organiserad pedagogisk insats utan en dag skrev jag till mina föräldrars förvåning ned vilka djur som uppträdde i en cirkusföreställning som jag satt och såg på TV. Då visste jag och resten av familjen att jag kunde skriva. Men läs- och skrivkunnigheten var en naturlig följd av att jag växte upp i ett hem fullt av böcker - både för barn och vuxna - och med föräldrar som tyckte att det var viktigt att läsa högt för sina barn. Det är en ynnest som jag önskar alla barn.


Om föräldrarna var viktiga när jag växte upp på 70-talet, så är de inte mindre viktiga idag. En bra, trygg hemmiljö och en familj som både bryr sig om barnen och uppmuntrar dem till studier är viktiga faktorer för framgång oavsett om vi talar om Sverige eller Singapore. Men skolan har också ett kompensatoriskt uppdrag - även barn från familjer med mindre kulturellt, socialt eller ekonomiskt kapital måste ges goda möjligheter att lyckas i skolan. Här ser vi dessvärre att klyftorna fortsätter att öka i Sverige. Dagens skola förmår enligt PISA-undersökningen i mindre utsträckning än tidigare att lyfta elever med lägre utbildningsbakgrund till goda resultat.


Det är naturligtvis allvarligt - ett hot mot vårt lands framtida konkurrenskraft men framför allt ett hot mot den högst rimliga drömmen att Sverige ska vara ett land där vem som helst kan lyckas om man bara lägger manken till. Jag tror inte att det är läge att dra några förhastade slutsatser utan vi - politiker, pedagoger, forskare - måste noga analysera vilka orsakssamband det är som leder till att vi lyckas eller misslyckas på området. Beror det på vilken kommun man bor i, som tidigare utbildningsminister Jan Björklund hävdar när han kräver ett förstatligande av skolan? Beror det på vem som är huvudman för skolan, som en del rödgröna företrädare hävdar när de vill förbjuda vinstdrivande företag i skolan? Beror det på en pedagogik som lägger alltför stort ansvar på barn som inte är mogna att ta det utan föräldrar som driver på? Beror det på en för stor betoning på läxor, som barn i de mest utsatta miljöerna har svårt att göra på grund av trångboddhet och kaos i hemmiljön? Beror det på att skillnaderna mellan familjerna har ökat dramatiskt jämfört med det förhållandevis homogena Sverige som fanns för några decennier sedan? Eller finns det helt andra skäl? Även om jag kan ha mina hypoteser så tror jag att det behövs mer forskning på området och inte minst en skolkultur där benchmarking och tillämpning av best practice inom pedagogiken är en självklarhet.


Det betyder inte att vi ska riva upp den svenska skolan igen. Tvärtom. Det finns en trötthet på stora reformer och jag tror att det är viktigt att vi nu håller i de förändringar som gjordes under Allians-regeringens tid vid makten. Istället bör fokus ligga på mindre justeringar. Det har skett en stor omläggning av lärarutbildningen, men vi behöver fortsätta reformerna på området så att lärarutbildningen blir mer likvärdig: det ska vara hög kvalitet oavsett vilken högskola man utbildar sig på. Med den brist på lärare vi ser ut att få om några år, har vi definitivt inte råd med undermåliga utbildningar utan det ska vara status att utbilda sig till lärare. Även på andra sätt behöver vi fortsätta höja lärarnas status och ge dem möjligheter att verkligen vara lärare, till exempel med hjälp av lärarassistenter som kan ta hand om en hel del av det administrativa som det egentligen inte behövs en utbildad pedagog för att sköta. Lärarna ska också ha mandat att skapa ordning och reda i klassrummen. Arbetsro i klassrummen är en nyckel för att göra att läxor mindre nödvändiga och därmed kanske förbättra resultaten för elever med mindre socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, och skulle kanske också bidra till att pojkar lyckades bättre i skolan.


Mer om Kristdemokraternas svar på utmaningarna i PISA-undersökningen kan du läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/a/K4qnX/bra-start--men-vi-har-lang-vag-kvar