30 december 2014

Stå upp för religionsfriheten

I Irak och Syrien harIslamiska Staten upprättat ett skräckvälde som genomför en etnisk rensning av ländernas kristna befolkning. I Östafrika mördar al-Shabab skoningslöst icke-muslimer. I Nigeria begår Boko Haram fruktansvärda illdåd mot kristna. Från Egypten, Indien och Pakistan och många andra länder rapporteras om kyrkor som bränns och kristna som mördas.

Rätten att välja sin religion och fritt få utöva den är tyvärr ingen självklarhet i stora delar av världen. Ibland är det, som i Nordkorea och Saudi-Arabien, regimer som med drakoniska regleringar försöker förhindra människor från att själva bestämmer över sina liv och sin tro. I andra fall, som i Indien och Tanzania, är det grupper av människor som på eget bevåg (men ibland med öppet eller implicit stöd från myndigheter) hotar och mördar sina medmänniskor och bränner ner religiösa mötesplatser.

Fruktansvärda händelser - ett förtryck som pågår varje dag och som vi som bekänner oss till demokrati och mänskliga rättigheter måste göra vårt yttersta för att bekämpa.

De senaste dagarna har även Sverige drabbats av två händelser av samma art. Två muslimska moskéer eller bönelokaler har utsatts för brandattentat. I Eskilstuna pågick någon typ av samling och fem personer skadades vid branden, som totalförstörde lokalen som låg i ett vanligt bostadshus. I Eslöv var det inga människor som skadades, men källarlokalen förstördes.

De här illdåden måste få ett stopp. Precis som vi tycker att det är självklart att människor i Kina, Iran och på Maldiverna fritt ska kunna utöva sin religion, måste vi stå upp för religionsfriheten här i Sverige. Man ska i trygghet kunna fira gudstjänst överallt i vårt land, oavsett vilken religion man tillhör. Förövarna måste gripas och ställas inför rätta och om det behövs ska förstås staten ställa upp med beskydd på samma sätt som man gjorde vid landets synagogor för några år sedan. Hatbrott mot synagogor, moskéer och kyrkor och de människor som besöker dem måste få högsta prioritet av de rättsvårdande myndigheterna, eftersom brotten utgör ett hot mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.

20 december 2014

Slutet på en mandatperiod

De senaste veckorna har varit fulla av tack och farväl, som sig bör i slutet av en mandatperiod. Jag vet inte hur många avtackningar av människor som slutar på sina politiska uppdrag jag varit på, men jag har hunnit med bra mycket färre än dem jag blivit inbjuden till. För egen del var det igår sista sammanträdet med styrelsen i Huge Fastigheter AB, där jag varit ledamot i tolv år. För någon vecka sedan var det sista sammanträdet med äldreomsorgsnämnden i Huddinge, där jag de senaste fyra åren varit 1:e vice ordförande och innan dess ordförande i fyra år. Lite tidigare var det sista sammanträdet med landstingets färdtjänst- och tillgänglighetsberedning, som jag varit ordförande för den senaste mandatperioden. Lite vemodigt är det varje gång man tar avsked.

För egen del vidtar nu nya uppdrag. Från årsskiftet blir jag nytt kommunalråd i Huddinge med ansvar för förskolefrågor, tillika ordförande i förskolenämnden, när Kristdemokraternas nuvarande kommunalråd Tomas Hansson efter tolv intensiva och framgångsrika år på posten tar ett steg tillbaka. I landstinget fortsätter jag som gruppledare i trafiknämnden, men istället för färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen blir jag ordförande i den nyskapade trafikplaneberedningen. Uppdrag som både kommer vara spännande och väldigt utmanande. Huddinge står inför en gigantisk utmaning när det gäller förskoleplatser. Vi är redan idag en av landets snabbast växande kommuner med en av landets yngsta befolkningar, och nu exploderar bostadsbyggandet. Det kommer att behöva byggas förskolor på löpande band och rekryteras massor av nya förskolelärare - vilket inte är alldeles lätt med tanke på den brist som råder på utbildade förskolelärare i hela regionen. Och Stockholmsregionens trafikplaneutmaningar torde vara allmänt kända. Vi behöver mer av allt för att kunna möta behoven hos befolkningen i den snabbast växande regionen i hela EU.

Men innan det är dags att ta itu med dessa viktiga utmaningar ser jag fram emot några veckors väldigt välbehövlig vila.

05 december 2014

Planera hästskon för smart kollektivtrafik

Stockholmsregionen växer. Som Stockholmspolitiker är det svårt att hålla ett anförande om något ämne utan att det på något sätt vävs in, eftersom den starka befolkningsökningen påverkar alla sektorer i samhället, bostadsbyggande, förskolan, skolan, idrotten, miljön och, förstås, inte minst trafiken. Jag brukar inte speciellt ofta åka bil i innerstaden eftersom vi har en väldigt välutbyggd och välfungerande kollektivtrafik, men igår kväll åkte jag hemåt på Centralbron och genom Söderledstunneln vid kvart i tio på kvällen och insåg att i de flesta svenska städer skulle man förmodligen inte ha lika tät trafik ens i morgonrusningen. I högtrafik är det naturligtvis i princip fullt, både på bilvägarna och i kollektivtrafiken. Därför är det inte så konstigt att ett viktigt tema för de allra flesta Stockholmspolitiker är att vi behöver ny transportinfrastruktur.

Ett av de nya (men nu redan havererade) regeringens första besked var att man stoppade bygget av Förbifart Stockholm, som hade påbörjats någon månad tidigare. Kostnaden för stoppet är ungefär 4 miljoner kronor per dag, pengar som istället hade kunnat användas till att ge Stockholm en bättre infrastruktur. Nu har riksdagen förkunnat sin mening att bygget ska återupptas och regeringen dessutom aviserat sin avgång, men de planerar ändå att fortsätta obstruera, fördröja och fördyra bygget av Förbifarten, rapporterar Sveriges Radio. Ett helt ansvarslöst agerande.

Idag går alla vägar mellan norra och södra Stockholm genom Stockholms innerstad (om man inte räknar med bilfärjorna via Ekerö eller Vaxholm). Det är naturligtvis inte hållbart i längden. Stockholmsregionen har växt med 50 procent sedan Essingeleden byggdes i slutet av 60-talet. Det behövs högre kapacitet och fler alternativa vägar. Men när vi gör nya vägsatsningar måste kollektivtrafiken finnas med som en integrerad och viktig del. Därför var det spännande att i morse vara med på ett frukostmöte hos Skanska om "Stockholmsbågen".

Förbifart Stockholm är ju tänkt att i norra änden kopplas samman med den befintliga Norrortsleden och i den södra länkas samman med den planerade Tvärförbindelse Södertörn. Längs hela denna förbindelse har trafiknämnden tänkt sig att det ska gå en tvärbusslinje som förbinder Tyresö med Täby via Handen, Flemingsberg, Kungens kurva/Skärholmen, Barkarby och Häggvik. "Stockholmsbågen" är i mångt och mycket ett nytt namn på dessa befintliga idéer, som Skanska, WSP och Scania tillsammans marknadsför som ett möjligt framtida BRT-system.

Just nu är ett bra tillfälle att ta fram konkreta lösningar för hur ett BRT-system skulle kunna utformas för hästskon runt Stockholm. Planeringen av Tvärförbindelse Södertörn måste ske med kollektivtrafikens behov som en viktig startpunkt. Jag ser fram emot att Trafikverket i den planeringen ska samverka med SL på ett helt annat sätt än man gjort i planeringen av tidigare vägbyggen, där ju godstrafiken och privatbilismen varit i fokus. Nu, när både landstinget i regionplanen och många kommuner i sina översiktsplaner med mera har slagit fast att gång-, cykel- och kollektivtrafik ska vara grunden för planeringen, behövs det ett nytt tänkande även i de stora och viktiga vägprojekt som fortfarande kommer att behövas genomföras, som Tvärförbindelsen och Förbifarten.

03 december 2014

Sverige behöver en ny regering

Så kom då den dagen som många talat om ända sedan valresultatet började utkristallisera sig på kvällen den 14 september. Idag röstades regeringen Löfvens första budget ned och riksdagen valde istället att stödja Alliansens budgetförslag. Förvisso ett klokt val, eftersom det var det bästa budgetalternativ som stod till buds, men ändå ett med svenska mått chockerande beslut.

Stefan Löfven valde i det läget att inte avgå, som de flesta bedömare hade tippat, utan att istället sitta kvar och meddela att han tänker utlysa extra val till den 22 mars nästa år.

På sätt och vis kan jag tycka att det är olyckligt att han väljer den vägen. Utifrån de opinionsmätningar som vi sett sedan valet för två och en halv månad sedan så har inte väljarnas sympatier flyttats speciellt dramatiskt. Det finns just nu ingen anledning att tro att ett nyval skulle leda till någon tydligare majoritet. Det kan bli väldigt mycket pengar till väldigt liten nytta.

Nu är det långt ifrån det första misstag som Löfven har gjort under mandatperioden - eller tiden innan den. För bakgrunden till det debacle vi nu ser är förstås att Socialdemokraterna och deras samarbetsparti(er) inte valde att komma överens om politiken innan valet. Faktum är att Löfven berättade väldigt lite om vilka förändringar han faktiskt ville göra - bara om dem som han inte ville göra. Nej, skatterna för vanliga löntagare skulle inte höjas. Nej, Förbifart Stockholm skulle byggas. Nej, Bromma flygplats skulle vara kvar.

Efter valet visade det sig att hans nya samarbetspartner inte alls höll med - och tvärtom tyckte att dessa frågor var jätteviktiga. Löfven valde då att gång på gång lägga fram förslag som var något helt annat än det som han hade lovat innan valet.

Löfven lanserade sin regering som en "samarbetsregering". Tyvärr valde han att inte inkludera riksdagens majoritet i det samarbetet, utan nöjde sig med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och för att kunna samarbeta med dem valde han att lägga fram förslag efter förslag som upplevdes som rena käftsmällar mot Alliansen. Och i många fall förmodligen även mot en hel del av hans eget partis sympatisörer.

Förbifart Stockholm och Bromma flygplats har jag redan nämnt. Höjda skatter för medelinkomsttagare och avskaffad valfrihet i primärvården uppskattas säkert av den egna vänsterflygeln, men förmodligen inte hos de breda grupper av mittenväljare som alltid varit en förutsättning för Socialdemokraternas maktinnehav - människor som har jobb och tjänar pengar och faktiskt tycker att det är rimligt att de ska kunna välja vilken vårdcentral de går till.

Ett annat exempel på den nya, snart avgångna regeringens omogna och provocerande agerande är erkännandet av den palestinska staten. Frågan man ställer sig är: Ska vi erkänna de länder som finns eller de länder som vi tycker borde finnas? För Palestina uppfyller idag inte de kriterier som vi sedan länge följt för att erkänna stater - till skillnad från till exempel Somaliland, som regeringen har valt att inte erkänna.

För mig som kristdemokrat känns det förstås skönt att varken avskaffandet av vårdnadsbidraget eller avskaffandet av skatteavdraget för gåvor till välgörenhetsorganisationer blir verklighet. Det visade sig att en majoritet i riksdagen faktiskt inte valde att inskränka småbarnsföräldrars valfrihet eller minska incitamentet att ge till organisationer som Stadsmissionen och Röda Korset - en välkommen julklapp till de mest utsatta i samhället.

Det är ingen tvekan om att Sverige behöver en ny regering. Den vi har, har inte bara ett oerhört svagt parlamentariskt stöd utan också en oförmåga att hantera följderna av att inte ha majoritet i riksdagen för sina förslag.

Vad det svenska folket väljer att stödja för alternativ när de går till valurnorna nästa gång vet vi förstås inte. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se tillbaka med längtan på åren med en stark och kompetent Allians-regering vid rodret. Då Sverige med framgång lyckades navigera trots att det var full storm i världen istället för att, som med regeringen Löfven, gå på grund i en mild västanfläkt.

Vill du också byta regering? Engagera dig i Kristdemokraterna och hjälp till att förverkliga det!

29 november 2014

SCA:s privatjet oroande för Stockholm

Jag har med stort intresse följt de senaste dagarnas rapporter angående blöjjätten SCA:s generösa användning av privatplan, framför allt i Svenska Dagbladet. Naturligtvis är det i första hand en fråga mellan bolaget och dess aktieägare (vilket i förlängningen i och för sig innebär alla vi som arbetar, eftersom en stor del av våra framtida pensioner placeras i svenska storbolag som just SCA och vi genom AP-fonderna är storägare i bolaget), men det finns också aspekter som berör alla stockholmare och mälardalingar.

För att Stockholmsregionen och Mälardalen ska ha en stark ekonomisk utveckling är det oerhört viktigt med våra internationella kommunikationer. Hamnarna och järnvägen är viktiga, men när det gäller internationella persontransporter är flyget utan tvivel det viktigaste. Här har Stockholm ett handikapp jämfört med många andra europeiska storstäder. Jämför man direktflygen från Stockholm till andra metropoler i Europa och framför allt övriga kontinenter kan man snabbt konstatera att vi ligger i lä inte bara jämfört med världsstäder som Paris och London utan även gentemot städer som Amsterdam, München, Wien och Milano och till och med i bakvattnet om man jämför med nordiska huvudstäder som Köpenhamn och Helsingfors.

Med vår starka industri, alla våra huvudkontor för multinationella företag och våra ambitioner som finanscentrum skulle vi behöva bättre kommunikationer. Det är därför det är så viktigt att Bromma flygplats får finnas kvar som ett viktigt nav för inrikesflyget och Arlanda får fortsätta utvecklas genom att använda alla startbanorna fullt ut. Flygtrafiken till och från Stockholm behöver utvecklas.

Men det förutsätter förstås att de flyg som går faktiskt används. När man läser att SCA-ledningen väljer att åka privatjet till London istället för att ta någon av de dussintals avgångar som går från Arlanda varje dag förundras man - och oroas. För om de svenska storföretag som faktiskt har råd att betala för förstaklassbiljetter (och uppenbarligen även tio gånger så mycket...) istället väljer privatjet, varför ska då de flygbolag som söker nya linjer välja att börja flyga på just Stockholm? Det är ju vårt framgångsrika näringsliv som är huvudskälet att flyga mellan Stockholm och andra destinationer än Mallorca, Teneriffa och Bangkok.

Jag tror absolut att det kan finnas ett behov av privatjet som komplement till den reguljära trafiken - åtminstone så länge Stockholm är så pass illa försett med flygförbindelser som idag. Men till Göteborg, London och New York kan man allt som oftast åka alldeles utmärkt reguljärt. Och förhoppningsvis kommer man framöver att kunna göra det till allt fler städer runt om i världen. Jag hoppas att SCA kommer att vara med och bidra till det.

28 november 2014

Biståndsskandal på UD

12 miljarder kronor. Så stort är det årliga svenska biståndet till internationella organisationer som UNDP, UNHCR, Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Globala fonden. Nästan en tredjedel av Sveriges sammanlagda bistånd. Mot det har jag inga principiella invändningar. En del åtgärder måste genomföras genom en samlad insats som hela världen bidrar till. Men när Riksrevisionen rapporterar att det är i princip omöjligt att se vart pengarna tar vägen och viktiga beslut fattas av tjänstemän på UD utan att dokumenteras blir jag förstås upprörd. Uppföljning och kontroll blir hart när omöjlig och granskningen beskriver det som att det inte ens går att begripa varför miljarder betalas ut till vissa organisationer. Till det kommer taffligheter i hanteringen som gör att mångmiljonbelopp försvinner i växlingsavgifter till bankerna som hanterar överföringarna.

Riksrevisionen föreslår en rad förändringar, till exempel att beslut om detta stöd ska tas av regeringen - där det redan finns fungerande beslutsrutiner och man klarar av att hantera dokumentationen. Gott så. Men det kan vara på sin plats att samtidigt tänka igenom hur vi vill att framtidens bistånd ska se ut. Hur mycket ska gå som penningöverföringar till olika FN-organ utan öronmärkning? Är det verkligen ett klokt sätt att förvalta svenska skattebetalares resurser?

Själv tror jag att svenskt bistånd ska byggas underifrån. Grunden bör vara ett väl tilltaget skatteavdrag för gåvor till biståndsorganisationer. Av den del av skattemedlen som avsätts för bistånd bör en stor del kanaliseras genom ideella organisationer. Jag har sett det fantastiska arbete som många gör runt om i världen, inte minst kyrkor och olika kristna biståndsorganisationer och jag är övertygad om att i organisationer med tusentals aktiva och engagerade givare och medarbetare som drivs av övertygelser och värderingar är det lättare att motverka de excesser och den dåliga hantering av insamlade medel som man ibland ser i till exempel FN-organen. Naturligtvis ska vi även fortsättningsvis ge resurser till de multilaterala organen som UNDP och Världsbanken - men vi måste bli tydligare med vad de ska användas till och bättre på att följa upp så att resurserna verkligen används på det sättet.

12 miljarder kronor per år utan någon som helst kontroll? Nej, sådant får inte förekomma.

Läs gärna Svenska Dagbladets rapportering om ämnet: SvD, SvD, SvD, SvD

25 november 2014

Ett steg närmare att 4:an blir spårväg

När jag var tonåring var 54:ans buss en viktig kugge i mitt resande i innerstaden. Annars åkte jag väl innerstadsbuss när jag skulle till Kaknästornet eller Skansen eller något annat ställe som låg lite vid sidan om, men 54:an var en del av det vanliga resandet, eftersom den knöt ihop hela stan.

Sedan dess har bussen återfått sitt gamla namn, 4:an, och sträckningen har justerats något - till exempel är den södra ändstationen Gullmarsplan istället för Norra Hammarbyhamnen. Men funktionen är densamma, och populariteten har bara ökat. Eller åtminstone resandet. Nu för tiden har 4:an mer än 60.000 resenärer per dag, vilket gör den till landets i särklass mest använda busslinje. Och det är förstås inte så konstigt. På dess 12,5 km långa sträcka förbinds Gullmarsplan med Södra station, Zinkensdamm, Hornstull, Västerbroplan, Fridhemsplan, S:t Eriksplan, Odenplan, Tekniska högskolan/Östra station, Stadion och Karlaplan- en inre hästsko runt citykärnan.

Det är nog inte många som åker hela sträckan (även om en del brukade åka runt med dess nattlinjevariant 94:an, som var en ringlinje, när jag var ung), men väldigt många som har nytta av de olika delarna.

Idag intervjuas jag i Dagens Nyheter angående planerna på en förstudie inför en konvertering av 4:an till spårväg. I Alliansens landstingsbudget, som presenterades idag, avsätter vi sammanlagt 40 miljoner kronor för 2015 och 2016 för att genomföra förstudien.

När man vågar prata om spårväg i Stockholms innerstad, väcker man alltid en hel del debatt. Spårvagnar är inte okontroversiella. Behövs de verkligen? Går det inte lika bra med bussar? Eller ska man inte satsa på tunnelbana istället, så att man inte behöver ta så mycket plats från bilarna? Kostar inte spårvagnarna för mycket pengar?

Att bygga spårväg i Stockholm är inte billigt. Det är lätt att bli lite fartblind när man sysslar med infrastrukturfrågor i den här staden, för det är ganska ofta svindlande summor det handlar om. Ta tunnelbaneutbyggnaden, till exempel. 19 kilometer ny tunnelbana till en kostnad av cirka 26 miljarder kronor. Kostnaden för att göra om 4:an till spårväg beräknas till cirka 5 miljarder kronor. Oerhört mycket pengar och innan man gör en sådan investering måste man naturligtvis se över om det är värt det.

En viktig fråga är naturligtvis om det överhuvudtaget behövs. Går det inte lika bra med bussar? Somliga tycker att om man ersätter dagens 18-metersbussar med 24-meters dubbelledade bussar så får man tillräcklig kapacitet. Jag är tveksam. Dels är jag tveksam till om 24-metersbussar som man inte ens får backa med är rätt för den täta trafiken i Stockholms innerstad, men jag är också tveksam till om kapaciteten verkligen räcker till. Man måste fortfarande köra dubbelt så många bussar som vanliga 40-meters stadsspårvagnar för att få samma kapacitet, och kör man för tätt är det lätt att det uppstår karavanbildningar där en fullsatt buss följs av flera nästan tomma bussar. Och även om man lyckas få de täta bussavgångarna att inte köra ihop med varandra, så får man problemet med att bussarna ska korsa andra, hårt trafikerade gator. Om bussarna får signalprioritering, dvs trafiksignalerna ger dem grönt varje gång de närmar sig ett rött ljus, och det kommer en buss var trettionde sekund i vardera riktningen så kan ni ju ana hur lätt det kommer att bli för dem som försöker köra bil på Sveavägen att passera Odengatan...

Det finns en hel del som man kan göra för att öka kapaciteten för bussarna som kör 4:ans linje idag. En del har redan genomförts, till exempel fler sträckor med kollektivtrafikkörfält och den nämnda signalprioriteringen. Men så snart som möjligt borde man se till att det blev kollektivtrafikkörfält på hela sträckan - och förstås att de verkligen respekterades. Idag är många busschaufförer störda över bilister som kör där de inte borde. Man borde också ta bort parkeringsplatserna längs med 4:ans sträckning. Bilar som parkeras och folk som går in och ut ur bilarna skapar störningar i trafiken som sänker framkomligheten för bussarna. Vill vi ge 4:ans buss en chans att visa vilka resandevinster den kan ge bör vi ge den maximal framkomlighet.

Men i förlängningen kommer det inte att räcka. Det behövs ytterligare kapacitet. Själv tror jag att en modern stadsspårväg är rätt väg att gå. Jag tror helt enkelt att en tunnelbanesatsning på sträckan skulle kosta för mycket i förhållande till resandevinsterna. Varför? Dels för att de flesta resenärer åker relativt korta sträckor med 4:an. Tidsförlusten att ta sig ner till 30, 40 eller 50 meters djup och sedan upp igen skulle för de flesta sannolikt vara större än tidsförlusten av att åka med ett transportslag som rör sig i gatuplan där det även finns annan trafik. Dels, förstås, för att det är mycket dyrare att bygga tunnelbana än spårväg i gatuplan.

Precis som jag nämner i DN-artikeln finns det också anledning att se över kostnaderna vid spårvägsbyggen som delvis orsakas av märkliga byggprocedurer. För några veckor sedan gick jag tillsammans med en projektledare från Skanska och tittade på dikena man gräver längs en del av Spårväg Citys kommande dragning på Östermalm. Där gräver man först upp en fil i ena riktningen och flyttar rör av olika slag som ligger under den. Sedan fyller man igen det. Därefter gräver man upp den andra filen och flyttar rören som ligger där. Sedan fyller man igen där. Något år senare ska man sedan gräva upp den första filen igen för att göra beredningsarbeten och lägga dit spåren, och när man är färdig med det så gör man likadant på andra sidan. Och sedan tar man samma process för den lilla snutten hundra meter längre bort. Någon som undrar varför det blir dyrt?

Ska vi bygga spårväg i Stockholm i framtiden - och det bör vi göra - så måste vi hitta smartare arbetsmetoder. SL och SL:s entreprenörer och Stockholms stad måste jobba tillsammans för att sänka kostnaderna och undvika onödigt merarbete. Enklare, billigare, smartare - utan att ens behövs tumma på kvaliteten.

Och så måste vi få bukt med de fullständigt vansinniga okynnesöverklagandena. Som de studenter i Sickla som - med hänvisning till sina mänskliga rättigheter! - nu överklagar förlängningen av Tvärbanan till Sickla station och köpcenter i en andra instans sedan deras första överklagande avfärdats av förvaltningsdomstolen.

Stockholm behöver en bättre fungerande kollektivtrafik. Där har Tvärbanan en viktig roll att spela, men också stadsspårvägar som bidrar till ett ökat resande genom sin höga kapacitet och tillförlitlighet. Jag ser fram emot en förstudie som grundligt analyserar förutsättningarna för en konvertering av 4:an.

31 oktober 2014

Tack Stig!

Idag var sista arbetsdagen i Stockholms läns landsting för Stig Nyman, Kristdemokraternas landstingsråd i länet sedan 1991.
Jag och Stig på Stigs avskedsmottagning.
Jag är ju inte direkt någon ungdom, vare sig till åren eller i politiska sammanhang, men vid valet år 1991 hade jag nyss fyllt 21. Det finns andra i vår nyvalda landstingsgrupp som inte ens var födda då. Sverige kom vid det valet ur ett nästan decennielångt socialdemokratiskt maktinnehav och Kristdemokraterna tog för första gången i egen kraft plats i riksdagen och blev dessutom regeringsparti. Det var också första gången vi tog plats i landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Det är mycket som hänt sedan dess i sjukvården i länet. Mycket har berott på den medicinska och medicinsk-tekniska utvecklingen, men en hel del har också berott på viktiga, långsiktiga politiska beslut. I dem har ofta Stig haft en viktig del. Vårt landsting har ofta gått i bräschen för utvecklingen i landet och vågat tänka nytt och kreativt. Försäljningen av S:t Görans sjukhus, införandet av vårdvalssystem både i primärvården och alla möjliga andra delar av sjukvården, byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset - listan kan göras lång över viktiga förändringar där Stig har varit något av en primus motor.

En del av dessa saker - ganska många! - har i förstone varit väldigt kontroversiella. Stig har inte tvekat att ta konflikter när det behövs. Men han har inte - åtminstone inte under de år som jag känt honom - varit en politiker som sökt konflikten. Han har sökt samförstånd och breda lösningar, han har lyssnat på såväl professionen som oppositionen. Men framför allt har han prioriterat patienterna och hans credo har sedan länge varit "Patienten först".

En av hans viktigaste insatser på senare år har handlat om patientsäkerhetsarbetet och att hela tiden lyfta upp behovet av att få bort alla undvikbara fel i vården. Det är naturligtvis först och främst till nytta för patienterna - men det är också en viktig fråga för att spara pengar i vården. Om vi slapp behandla patienter som råkat ut för undvikbara vårdrelaterade infektioner och liknande skulle vi kunna spara hundratals miljoner. God kvalitet och god patientsäkerhet tjänar alla på.

Ett exempel på hur vi numera, tack vare Stigs insatser, tänker strategiskt rätt när det gäller patientsäkerheten är Nya Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och satsningen på att alla patienter där ska få enkelrum med egen toalett. Onödig lyx, tycker en del - men en lyx som samtidigt gör att vi kan höja patientsäkerheten och minska smittrisken. Genom att ge bättre service till dem som behandlas på sjukhuset tror vi alltså att vi på sikt ska kunna spara både pengar och mänskligt lidande.

Hur slutresultatet kommer att se ut vet vi förstås inte. Nya Karolinska har ju fortfarande långt kvar till invigningen. Och det slutliga resultaten ser vi ju inte på många av de andra långsiktiga satsningar som Stig drivit heller. Men det är ingen tvekan om att privatiseringen av S:t Göran har lett till bättre vård för länets patienter - både på S:t Göran och på andra sjukhus där man tagit intryck av alla de nya idéer och arbetssätt som introducerats via det privatägda sjukhuset. Och det är ingen tvekan om att vårdvalet har lett till en mer patientorienterad - och därmed bättre! - vård. Stigs arbete har på många sätt burit fantastisk frukt.

Nu är det upp till oss i den nyvalda landstingsgruppen att fortsätta den stolta traditionen. För Stockholms läns landsting behöver en stark och tydlig kristdemokrati. Framför allt för patienternas skull.

01 oktober 2014

Några ord om landstingsvalet

I morse hade vi kanslimöte på Kristdemokraternas landstingskansli i Stockholm med (alkoholfritt) bubbel för att fira vårt fantastiska valresultat. För jag tror inte att det var många i partiet eller någon utanför det som faktiskt trodde att vi kristdemokrater skulle växa från 7 till 9 mandat i landstinget samtidigt som rikstrenden gick nedåt.

Om man tittar över landet så gäller det generellt att Kristdemokraterna gjorde ett betydligt starkare val till landstinget än till riksdagen. Vi ökade vårt väljarstöd på många håll och tog nya mandat på en del. Och ingenstans var det tydligare än här i Stockholms län, där vi fick ett tydligt ökat stöd och mandaten också föll ut på vår sida.

Vad är orsaken? Jag brukar ofta säga att vi vinner val på våra värderingar och det tror jag verkligen gäller i landstingsvalet i år. Landstingsvalet är i första hand ett sjukvårdsval och många med borgerliga sympatisörer vet att vi kristdemokrater verkligen brinner för vårdfrågorna och har en bra politik med hjärtat på rätta stället. Man kan lita på att Kristdemokraterna bryr sig om patienternas behov.

Göran Hägglunds förslag om att föra över sjukhusvården från landstingen till staten för att få en bättre och mer jämlik vård har verkligen väckt genklang bland många väljare, det har jag känt under valrörelsen. Jag har fått många frågor och uppmuntrande tillrop om förslaget. Att Ella Bohlin som vår toppkandidat till landstinget inte bara stött förslaget utan också kommit med konkreta inspel i den fortsatta processen har bidragit till att öka tydligheten i att det här faktiskt är hela partiets politik.

Ella har också lyft viktiga frågor om BB-platser, personalens löner och äldrevårdcentraler som jag tror har tilltalat många potentiella väljare.

Trafikfrågorna har inte samma vikt för flertalet kristdemokratiska väljare, men jag tror att det har varit viktigt att vi kunnat visa att vi även när det gäller kollektivtrafiken har haft en stark, tydlig och värderingsdriven politik. Även om folk inte väljer oss på grund av vårt engagemang i trafikfrågorna, hade en del förmodligen inte valt oss ifall vi inte hade haft en bra politik på området, och jag är stolt över hur vi drivit dessa frågor i valrörelsen.

Starka kandidater är förstås viktigt och jag tycker att Ella Bohlin har haft lyskraft och kommit ut bra i debatten. Vi kan också se att vårt andranamn Eva Lannerö, barnläkare från Danderyd, har fått väldigt många kryss runt om i hela länet. Just det faktum att Kristdemokraterna är det parti som haft allra flest läkare och sjuksköterskor på sina valsedlar tror jag har bidragit till det goda valresultatet - folk inser att det här är ett parti med folk som både förstår och är engagerade i vårdfrågorna.

Jag vill tacka alla de cirka 570 personer som kryssat mig i valet och jag ska nu på bästa sätt försöka förvalta det förtroende som ni och alla andra som röstat på Kristdemokraterna har gett mig.

Nästa steg för oss i landstinget nu är att försöka få ihop ett nytt landstingsstyre. Moderaterna och Folkpartiet har backat ganska kraftigt, men Alliansen är fortfarande större än de rödgröna och siktar på att fortsätta regera i minoritet. Vilket förstås är lite krångligare än att styra i majoritet, men inte verkar omöjligt. Även om tonläget ibland är högt i landstingsdebatten och de rödgröna partierna har en tendens att svartmåla och överdriva problemen, tror jag att det när man kommer in på realiteterna går att hitta fungerande kompromisser som gör att vi kan fortsätta satsa på ökad kvalitet och valfrihet i vården och en fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken för att svara mot de behov som finns i vår snabbväxande storstadsregion.

23 september 2014

Några ord om kommunvalet

När nu även kommunvalen i länet är färdigräknade - till sist! - tänkte jag ge några korta kommentarer. I Stockholms län följer ju kommunvalen ofta rikstrenden i ganska stor utsträckning (fast med en högre andel borgerliga röster). Det är därför inte förvånande att Kristdemokraterna tappar röstandelar i många kommuner. Mer överraskande är därför att vi faktiskt vinner fler mandat än vi förlorar. Vi tappar var sitt mandat i två av våra starkaste kommuner, Järfälla och Upplands Bro, samt i en av våra svagare, Norrtälje, men samtidigt vinner vi fem nya mandat - två i Sollentuna och ett vardera i Södertälje, Botkyrka och Stockholm.

I Sollentuna låg vi i förra valet väldigt nära ett nytt mandat i båda valkretsarna och nu lyckades man alltså få de röster som behövdes för att fördubbla vår mandatskörd. I både Botkyrka och Södertälje är det uppenbart att vi har stärkt vårt stöd, inte minst bland syrianer och andra minoriteter från Mellanöstern. Vi har ett antal duktiga kandidater med rötter i Mellanöstern som fått många kryss - till exempel vår riksdagsledamot från Södertälje, Robert Halef, som fick över 800 kryss i kommunalvalet, näst flest av alla i Södertälje.

Det nya mandatet i Stockholm kom genom att vi ökade i valkretsen Bromma-Kungsholmen och därmed kommer över mandatgränsen där, samtidigt som vi minskade på andra håll i kommunen. Valsystemet i Stockholm med sex valkretsar och inga utjämningsmandat missgynnar små partier med en utspridd väljarskara och även i detta val har vi fått betala betydligt fler röster per kommunfullmäktigemandat än de flesta andra partier. Lite oväntat var väl att vår riksdagsledamot Caroline Szyber kryssades in på det andra KD-mandatet i Stockholms stad. Hon kommer att vara en väldigt upptagen kvinna framöver, ser det ut som...

Sammantaget ökade vi alltså antalet mandat i länet, och fick de nya mandaten i större kommuner. Det får ses som en framgång. Samtidigt innebar valresultatet en tillbakagång totalt sett för Alliansen och vi förlorade majoriteten i många kommuner. På många håll kommer vi nog att fortsätta styra, antingen i majoritet tillsammans med lokala partier eller Miljöpartiet eller som största minoritetsgruppering, men det finns också exempel där det helt klart blir ett nytt styre, till exempel i Stockholm, där det ser ut att bli en rödgrönrosa majoritet. Kan väl säga att jag inte är direkt avundsjuk på Socialdemokraternas Karin Wanngård som ska försöka få ihop ett fungerande styre tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Jag är inte heller avundsjuk på de stockholmare som kommer att få leva under detta ok.

Mest intressant är läget förstås i Huddinge, eftersom... Ja, eftersom jag bor där. Där behöll vi kristdemokrater två fullmäktigemandat - av vilka jag fick det ena - men den styrande majoritet som vi varit en del av förlorade sin majoritetsställning. Tillsammans med lokala Drevvikenpartiet och Huddingepartiet är dock Alliansen större än de rödgröna partierna, som haft svårt att hitta någon som är villig att samarbeta med dem. Stalltipset är att en sexpartiminoritet kommer att leda kommunen och söka stöd hos  Socialdemokraterna eller Miljöpartiet i olika frågor i fullmäktige. Det är kanske inte någon idealisk lösning, men precis som på riksplanet har väljarna gett oss väldigt få realistiska lösningar - och i jämförelse med en rödgrönrosa regim som den som förutspås i Stockholms stad får det sägas vara ett mindre dåligt alternativ.

21 september 2014

Några ord om riksdagsvalet

Så är då valresultatet i riksdagsvalet till sist fastställt. Det är ingen positiv läsning, vare sig för Kristdemokraterna eller för Sverige. Vi kristdemokrater backar ytterligare 3 mandat och får nu bara 16 riksdagsledamöter. Med tanke på att riksdagen har 15 utskott som sammanträder ungefär samtidigt så vill det till att de jobbar på bra och håller sig friska. Det kommer att behövas en kämpainsats av våra nya riksdagsledamöter. Vi kan också konstatera att vi tappar en hel del oerhört kompetenta och erfarna politiker. I vissa fall var det planerat, som med Mats Odell, som ju inte ställde upp till omval. I andra fall blev det en obehaglig överraskning i samband med rösträkningen: civil- och bostadsminister Stefan Attefall, barn- och äldreminister Maria Larsson (tillika partiets 1:e vice ordförande), partiets ekonomisk-politiske talesperson Anders Sellström och vår energiske representant i socialutskottet, Anders Andersson. Tomrummet efter dem kommer att bli stort.

Samtidigt: Göran Hägglund, Emma Henriksson, Caroline Szyber, Robert Halef, Jakob Forssmed, Desiree Pethrus, Mikael Oscarsson, Lars-Axel Nordell, Annika Eclund, Penilla Gunther, Roland Utbult, Aron Modig, Magnus Oscarsson, Andreas Carlsson, Tuve Skånberg och Sofia Damm är en grupp människor som jag tror väldigt starkt på. Efter förra valet kunde vi se hur nya riksdagsledamöter som Annika Eclund på skolområdet, Caroline Szyber inom rättspolitiken och Andreas Carlsson inom kulturen gick in och förnyade och stärkte vår politik och gjorde ett väldigt bra jobb. Nu kommer Jakob Forssmed in, med åtta år som statssekreterare på statsrådsberedningen och, sin relativa ungdom till trots oräkneliga år i den politiska hetluften, bakom sig. Vad kan han uträtta när han nu äntligen återgår till att vara politiker istället för tjänsteman bakom politikerna? Eller Magnus Oscarsson som lett partiet till så stora framgångar i lilla Ödeshög? Kan han bli den landsbygdens röst som vi behöver? Eller Sofia Damm, som på olika sätt arbetat med internationella frågor i partiet under många år - hur kan hon sätta sin prägel på vår politik efter en valrörelse där just internationella frågor var mer påträngande än på länge? Eller Aron Modig, som precis som Jakob Forssmed är en f.d. KDU-ordförande som både är en duktig talare och skribent? Aron är dessutom en av tämligen få svenskar som suttit fängslad i kommunistdiktaturen Kuba. Jag tror att det här kan bli väldigt bra, trots att både mandat- och erfarenhetstappet är kännbart.

När jag som distriktsordförande i Stockholms län tittar på vårt valresultat i riksdagsvalet kan jag inte känna mig nöjd. Vi gick ju tillbaka. Men jag är väldigt glad över att vi behöll våra mandat, tre i Stockholms län och två i granndistriktet Stockholms stad. Fem av våra 16 riksdagsledamöter representerar alltså Stockholmsregionen. Jag har emellanåt fått höra av partikamrater att vi kristdemokrater i första hand är ett landsbygdsparti, men det är svårt att läsa siffrorna på det sättet efter det här valet. Tvärtom är det faktiskt så att valkretsen Stockholms län (som motsvarar partidistriktet) är den valkrets där vi fått tredje högst röstandel, 5,30 procent. Bara i Jönköpings län och Västra Götaland Västra (dvs Bohuslän) fick vi högre andel. Räknat i antal röster låg Stockholms län i särklass, med fler röster än alla Skåne-distrikten tillsammans. Och det innan vi räknar med rösterna i Stockholms stad.

Om vi efter denna introspektion i partiet istället vänder blicken utåt mot riket i stort, känner jag mig inte lika hoppfull. Ärligt talat har väljarna försatt oss i en riktig soppa. Stefan Löfven har inga rimliga möjligheter att samla en stabil majoritet utan blir som regeringsbildare beroende av Jimmie Åkessons passiva stöd för att få igenom sina förslag. Somliga debattörer, till exempel Alex Schulman i Aftonbladet idag, är upprörda över att inte Allians-partierna lägger sig platt och stödjer Stefan Löfven, men det resonemanget är egentligen helt orimligt. I åtta långa år har Socialdemokraterna eldat på mot Alliansens politik. Retoriken har gått ut på att något gått sönder i Sverige och allt är borgarnas fel. Bilden har satts av att vi raserat välfärden och skapat massarbetslöshet. Att Sverige, i ett Europa som härjats av finanskris och den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet, tvärtom lyckats fantastiskt bra och snarast haft en lätt snuva medan digerdöden härjat i kontinentens socialdemokratiskt styrda länder, har ignorerats. Att vi, trots sänkta skatter, faktiskt satsat mer resurser på välfärden än tidigare har tystats ner. Nej, allt har varit dåligt och allt detta dåliga har varit Alliansens fel.

Det enda rimliga är att Kristdemokraterna och övriga Allians-partier nu, i opposition, fortsätter att föra den politik som de gick till val på. Om Stefan Löfven lägger förslag som överensstämmer med kristdemokratiska värderingar och förslag så ska man naturligtvis rösta för dem. Lägger han dåliga förslag ska våra riksdagsledamöter lika självklart rösta emot dem. Tyvärr har Stefan Löfven och hans compadres på vänsterflanken gått till val på ett antal dåliga förslag som kommer att minska människors möjlighet att bestämma över sina egna liv och göra det svårare för företagen att skapa jobb i vårt land. Väljer Stefan Löfven att lägga sådana förslag i riksdagen ska vi rösta nej. Hvergang! Det är det mandat som våra sexton riksdagsledamöter fått från väljarna. Det är att ta ansvar för landet.

02 september 2014

IT-revolution i kollektivtrafiken

IT-revolutionen är här - även i kollektivtrafiken. Det märks när man tar sig runt med SL-trafiken, men kanske ännu mer när man söker information. Gamla tiders tidtabeller känns allt mer främmande, nu är det realtidsinformation som gäller och reseplanerare på nätet - via webben, appar eller vad du vill - som ger dig direkt information om de smartaste resvägarna. Själv är jag inte minst förtjust i att använda Google Maps och liknande och få resvägen med kollektivtrafiken förklarad för mig. Enkelt, smart och uppdaterat - med öppen data från SL har olika utvecklares kreativitet fått släppa loss.

Nästa steg i IT-revolutionen hoppas jag blir helt nya resealternativ. Det känns som om mycket händer nu.

I Boston säger sig Bridj ha skapat " the world's first smart transit system which uses big data and awesome shuttles to adjust to your individual commuting needs". Stora ord som jag hoppas att de kan leva upp till, för smartare busstrafik tror jag att vi alla längtar efter!

I Helsingfors finns Kutsuplus, ett jättespännande samåkningstaxisystem som utvecklats på ett av universiteten och ger kostnadseffektiva, smarta taxiresor i delar av staden.

Och i Stockholm och Göteborg lanserar nu taxitjänsten Uber något som de kallar uberPOP, samåkning i privatbilar som ska bli betydligt billigare än vanlig taxi.

Vilka av de här försöken som kommer att överleva om fem eller tio år vet vi förstås inte, men att IT kommer att förändra resandet och skapa nya, smarta lösningar kan vi vara säkra på. Jag ser fram emot framtiden!

28 augusti 2014

Ny förskola med spännande arkitektur

Huddinge växer snabbt, precis som hela Stockholms län - och allra störst är tillväxten via BB. Det föds massor av barn. Och när det nu också byggs massor av bostäder, är sannolikheten stor att det kommer att flytta in ännu fler barnfamiljer eller blivande barnfamiljer i kommunen.

Mingel innan det första spadtaget.
En av många konsekvenser av befolkningsökningen är förstås att behovet av förskolor växer. Vi måste hela tiden planera och bygga nya. Idag var det byggstart för en ny förskola vid Nytorps mosse i Trångsund, några hundra meter från där jag bor. Det känns roligt och viktigt och för mig som kristdemokrat är utbyggnaden av förskolor jätteviktig. Tillgång till bra lokaler är en förutsättning för att vi ska kunna göra verklighet av parollen om att små barn behöver små barngrupper.

Den nya förskolan vid Nytorps mosse är rolig även på ett annat sätt. Kristdemokraterna är ju det parti som mer än något annat står upp för valfriheten för barnfamiljerna. Vi vill ha vårdnadsbidrag/barnomsorgspeng, pedagogisk omsorg (det som vi till vardags brukar kalla dagmammor eller familjedaghem) och många alternativ inom förskolan, med olika driftformer och olika profiler. I Nytorps mosse förskola är hela arkitekturen och utemiljön genomtänkt utifrån ett Reggio Emilia-koncept och förskolenämndens ordförande Jelena Drenjanin berättade innan första spadtaget att bygget uppmärksammats i en tidning i den italienska staden Reggio Emilia, där denna pedagogik används i de kommunala förskolorna.

Jag ser verkligen fram emot öppnandet av den nya förskolan, som kommer att ske nästa höst. Vi behöver fler exempel på genomtänkt arkitektur i förskolan, byggnader som tydligt stödjer pedagogiken. Arkitektur är viktigt. Sedan tror jag inte att Reggio Emilia är rätt väg att gå för alla. Barn är olika, familjer är olika och vi ska bejaka olika koncept inom barnomsorg och förskola. Valfrihet och familjens rätt att bestämma själva är grundbulten i en framgångsrik barnomsorgspolitik.

26 augusti 2014

Östlig förbindelse behövs

Stockholm behöver en östlig vägförbindelse, det har varit Kristdemokraternas ståndpunkt sedan länge. Den senaste vägförbindelsen mellan norra och södra Stockholm var Essingeleden som byggdes på 60-talet - om man inte räknar färjan mellan Ekerö och Botkyrka. Vill man passera Saltsjö-Mälarsnittet med bil öster om Slussen är dubbla vägfärjorna mellan Vaxholm och Rindö och Rindö och Värmdö det enda alternativet.

Idag publicerade Stockholms Handelskammare en ny rapport gjord av WSP. I den presenteras uträkningar om att cirka 11 procent av all trafik i Stockholms innerstad skulle försvinna om man byggde en ny tunnel mellan Södra länken i Nacka och Norra länken på Östermalm. På Strandvägen är det idag bilköer även på de mest udda tider på dygnet. Där skulle trafiken minska med cirka 50 procent. På Karlavägen skulle den minska ännu mer, med 60 procent. Men det är inte bara där minskningarna skulle vara tydliga, utan de märks i hela stan, även på Essingeleden i andra änden av Stockholms innerstad.

Stockholm växer så det knakar, inte minst de östliga kommunerna Nacka och Värmdö. Behoven av nya vägar och spår kommer att växa i takt med befolkningsökningen. En ny förbindelse öster om Slussen tror jag på sikt är oundviklig om vi vill att Stockholm ska behålla sin attraktionskraft som kommersiell dynamo och tillväxtmotor i Sverige och Östersjöregionen. Men det är viktigt att den planeras rätt från början.

En ny östlig, förbindelse bör redan från början planeras för kollektivtrafikkörfält med möjlighet även för en framtida spårvägsutbyggnad. Snabb och smart busstrafik mellan nordöstra och sydöstra Stockholm skulle skapa spännande och attraktiva alternativ för kollektivtrafikanterna.

Finansieringen av en ny vägtunnel bör i första hand ske med vägavgifter. Tidsvinsterna jämfört med att ta omvägen via innerstaden är jättestora, så betalningsviljan lär vara rätt så stor. Jag ser gärna att ett privat konsortium får uppdraget i någon slags offentlig-privat samverkan där tunneln efter ett antal år övergår i statlig ägo. De statliga och regionala investeringsmedlen behövs på annat håll, inte minst för att bygga ut spårkapaciteten i tåg-, tunnelbane- och spårvägsnäten, men vi ska inte låta det stoppa satsningar på nödvändiga väginvesteringar.

DN

25 augusti 2014

Snabba elkatamaraner framtidens pendelbåtar

Nästa sommar ska landstinget genomföra tester med snabbgående elkatamaraner på Mälaren och Saltsjön. Pendelbåtar är ett smart sätt att utveckla Stockholmstrafiken, det har vi bland annat visat med det lyckade försöket med pendelbåtslinjen "SjöVägen" mellan Nybrokajen och Frihamnen via Nacka och Lidingö, som vi kristdemokrater lyckats driva igenom och som nu är en permanent del av trafiksystemet i Stockholm. Vi har även drivit igenom att tre nya linjer ska startas på Mälaren, en triangellinje på Riddarfjärden, en linje mellan Solna strand och Södersjukhuset via bland annat Hornsberg och Alvik samt en linje mellan Ekerö och Gamla stan.

Men dagens pendelbåtstrafik har två handikapp: Båtarna är ganska långsamma, vilket gör att tidsvinsten inte blir alls lika stor som avståndet, och de flesta båtarna drivs med fossila bränslen, som vi ju gör vårt bästa att fasa ut ur kollektivtrafiken.

Därför är jag väldigt stolt över att presentera det försök som vi i Alliansen nu kommit överens om att genomföra nästa sommar: Landstinget ska testa en snabbgående elkatamaran som tagits fram i ett EU-projekt och nu tillverkas på ett varv i Baltikum. Båten är sedan tänkt att gå i reguljär trafik i Holland, men under ett antal sommarveckor ska vi testa den för att se hur det fungerar med hastigheter, vågsvall, buller, säkerhet och andra viktiga frågor.

Målet är att få undantag från de hastighetsbegränsningar som nu utgör ett black om foten för pendelbåtstrafik på längre sträckor. Med snabbgående elkatamaraner av den här typen, som tar cirka 90 passagerare plus en hel del cyklar, bedömer vi att restiden mellan Ekerö och Gamla stan skulle kunna halveras. Att ta båten skulle då gå betydligt snabbare än att åka med annan kollektivtrafik eller med egen bil.

Vi ser också att snabbkatamaraner skulle göra pendelbåtar till Vaxholm till ett väldigt attraktivt alternativ till dagens resa med buss och tunnelbana, som gör att väldigt många idag väljer bilen istället. Med en pendelbåt som snabbt tar resenärerna från Vaxholm till Strömkajen - med stopp vid Gåshaga brygga och Nacka strand på vägen - skulle kollektivtrafiken plötsligt bli förstahandsalternativet.

DN, Lidingösidan, NVP, Skärgårdsbryggan

22 augusti 2014

Kollektivtrafiken behöver utvecklas med familjen i fokus

"Hur får du ihop det?" har vi kristdemokrater i olika sammanhang frågat de som bor i Sverige. Det är inte alldeles enkelt att få ihop livet för dagens svenskar och kanske allra minst för barnfamiljerna. En viktig del i lösningen för att få livspusslet att gå ihop är förstås just familjepolitiken, med föräldraförsäkring utan tvångskvotering, barnomsorg med många olika alternativ och fler beslut som flyttas från maktens korridorer till familjens köksbord.

Men allt handlar inte om familjepolitik. När man frågar en vanlig stockholmsfamilj hur man får ihop det, kommer svaret förmodligen också att handla om trafikfrågor. SL-trafiken har i första hand utgått ifrån arbetsresorna och när det gäller resor över tullsnittet till Stockholms innerstad så står SL för närmare 80 procent i rusningstid på morgonen. Men livet är ju mer än bara jobb och en vanlig förälder ska också försöka få ihop det med hämtning och lämning på förskola och skola och att handla och uträtta ärenden. Det verkliga resandet handlar inte om en lång resa från hemmet till stan och en likadan resa tillbaka igen, utan följer betydligt mer komplexa mönster. Inte minst gäller det många kvinnors resande.

Att SL-trafiken inte är anpassad till detta mönster leder antingen till mindre kvalitetstid med barnen eller till att föräldrarna väljer bilen istället för kollektivtrafiken. För oss kristdemokrater är det naturligtvis inte den väg vi vill gå, utan vi ser att man behöver utveckla kollektivtrafiken så att livspusselresorna fungerar bättre.

I veckans nummer av tidningen Kristdemokraten skriver jag en debattartikel på detta tema: http://stockholm.kristdemokraterna.se/dags-for-en-kollektivtrafik-som-hjalper-livspusslet/

Jag pekar i artikeln ut fyra viktiga punkter för ett SL-system som är bättre anpassat för livspusselresandet:

1. Utveckla nätet av lokal busstrafik. Ett nytt stomnät för busstrafiken ska vara basen, med utrymme för nytänkande när det gäller linjedragningar, turtäthet och även transportslag. Ibland kan faktiskt en linbana vara ett bättre alternativ än en busslinje!

2. Höj tillförlitligheten. Få saker är så frustrerande för livspusselresenärer som försenade bussar eller tåg som gör att man missar sin anslutning. Det är ju inte så att förskolepersonalen slänger ut ens barn på gatan om man kommer för sent, men... Förbättrat underhåll av spår och fordon samt fler kollektivtrafikkörfält och bättre signalprioritering så att bussarna inte blir stående i bilköer är viktiga prioriteringar.

3. Investera i effektiv kollektivtrafik. Inte minst i en stad som Stockholm, som varje år växer med 35-40.000 människor, finns det ett stort behov av utbyggnad av snabb kollektivtrafik med hög kapacitet - pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, pendelbåt och snabbussar, s.k. BRT, behöver byggas ut för att binda ihop regionen.

4. Bygg bättre knutpunkter. Det ska gå snabbt och smidigt att byta mellan olika trafikslag och linjer och det ska gå att uträtta ärenden på vägen. Själv brukar jag ganska ofta handla i den nya Coopbutiken i gången mellan tunnelbanan och pendeltåget på Centralen. Butiker, service, cykelparkering och infartsparkering för bil behöver finnas på bekvämt avstånd för kollektivtrafikanterna.

Det här är några av de åtgärder som vi vill genomföra för att få Stockholmsfamiljernas livspussel att fungera bättre. Det löser inte alla problem, men tillsammans med till exempel en kristdemokratisk familjepolitik kommer det att öka människors möjligheter att få ihop livet på ett bra sätt.

20 augusti 2014

Stora och små spadtag

Det är högsäsong för första spadtag just nu. Stockholmsregionen växer väldigt fort och det behöver byggas väldigt mycket: Bostäder, vägar, spår, arbetsplatser, offentlig och kommersiell service. You name it, we need it... Vissa av byggprojekten är gigantiska, andra väldigt små, men tillsammans bidrar de till att Stockholm blir en stad som utvecklas och kan erbjuda fler människor spännande livsmöjligheter.

Första spadtagsselfie med Magnus Ramstrand (KD),
gruppledare i Sollentuna, vid Förbifart Stockholm i Häggvik.
Igår togs första spadtaget på Förbifart Stockholm, den nya motorväg som ska förbinda Häggvik i Sollentuna (där spadtaget togs) med Kungens kurva i Huddinge genom en lång tunnel under bland annat Ekerö. Det är ett av landets största byggprojekt och i spadtaget deltog en rad politiker: infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och kommunstyrelsens ordförande i de fem närmast berörda kommunerna, Sollentuna, Stockholm, Järfälla, Ekerö och Huddinge, idel moderater.

Jag säger "närmast berörda kommuner", för egentligen påverkas ju samtliga kommuner i Stockholms län och en hel del kommuner utanför också. Den nya vägen blir den första fasta vägförbindelsen mellan länets norra och södra delar som inte går genom Stockholms innerstad, och den första nya vägförbindelsen över (under) Saltsjö-Mälarsnittet sedan Essingeleden byggdes på 60-talet.

Mycket har hänt sedan dess. Bland annat har regionen - och då inte minst kranskommunerna - växt oerhört kraftigt. Även vi som tycker att kollektivtrafiken behöver prioriteras inser i de allra flesta fall att de faktiskt också behövs nya vägar för att vi på ett bättre sätt ska kunna binda samman regionen. Utan dem riskerar vi att en region delas upp i två för att det blivit för krångligt och tidskrävande att passera Saltsjö-Mälarsnittet.

Bygget av Förbifarten beräknas ta ungefär tio år. Under den perioden hinner Stockholmsregionen, med nuvarande tillväxttakt, växa med ytterligare 10-20 procent. Behovet av nya vägar lär inte ta slut här, utan vi behöver också planera för en ny, östlig förbindelse. Men även om Förbifart Stockholm på intet sätt markerar historiens slut, är byggstarten en viktig historisk händelse.

Första spadtagsselfie med Tomas Hansson (KD),
kommunalråd i Huddinge, vid rackethallen i Skogås.
I det stora, breda perspektivet var då dagens första spadtag mindre spektakulärt. Inga ministrar deltog, och bara en kommunstyrelseordförande. Men för min del var det nog så viktigt, eftersom det var på hemmaplan i Skogås. Äntligen sattes spaden i jorden för den nya rackethallen!

Skogås Badmintonklubb är en framgångsrik förening, en av landets bästa i sin sport. Tyvärr har deras förutsättningar inte varit de bästa - deras hall har varit nedgången och det har till och med regnat in. Jag och många andra Skogås-politiker har länge jobbat för att en ny anläggning ska komma till stånd. Nu byggs en hall som inte bara fungerar för badminton, utan också för squash, paddletennis och en del andra sporter.

Och nu är alltså byggena äntligen igång - senare än vi hade önskat, men tidigare än vi hade befarat. Stockholm blir en rikare stad med bättre vägar och bättre idrottsanläggningar som ger vårt föreningsliv möjlighet att blomstra. För oss kristdemokrater känns det förstås väldigt bra, eftersom två vallöften som vi jobbat länge för att infria nu kan bockas av från listan. Vi håller vad vi lovar.

18 augusti 2014

Tvärbanan till Solna station ger smarta bytesmöjligheter

Selfie med Samuel Klippfalk och en ny A35-spårvagn.
Idag invigdes Tvärbanans förlängning till Solna station. Jag och Samuel Klippfalk, Kristdemokraternas kommunalråd i Solna, var på plats och firade denna seger för kollektivtrafiksystemet. För även om sträckan till Solna centrum som invigdes idag inte är speciellt lång så är den viktig. Den tar bara någon minut att åka med spårvagnen, men bidrar till att binda ihop Tvärbanans Solnagren med pendeltågen till Märsta, Arlanda och Uppsala, samt, förstås, allt det som händer runt Solna station, med Friends Arena och Arenastaden i spetsen.

Just funktionen att binda ihop ekrarna i Stockholms välfungerande kollektivtrafik mellan centrala Stockholm och stadens och länets yttre delar, är något av huvudsyftet med tvärbanan. Nu förbinds Solna station med Solna Centrum (t-banans Akallalinje), Sundbyberg (regionaltåg, pendeltåg till Bålsta, tunnelbanans Hjulstalinje), Alvik (t-banans gröna linjer, Nockebybanan), Liljeholmen (t-banans röda linjer), Årstaberg (pendeltåg) och Gullmarsplan (t-banans gröna linjer). Ingen utom en riktig spårvagnsentusiast åker förstås hela sträckan, men längs vägen skapar man massor av smarta bytesmöjligheter som förkortar restiden och gör det lättare för folk att få ihop sina liv.

Mer av sådana lösningar blir det förstås när Tvärbanan förlängs till Sickla (Saltsjöbanan och så småningom också t-banans blå linje) och från Alvik till Helenelund (pendeltåg till Uppsala, Arlanda och Märsta) via bland annat Kista (t-banans Akallalinje). För att maximera nyttan av tvärbaneutbyggnaden tror jag också att det är viktigt att en ny pendeltågsstation byggs vid Solvalla, så att man smidigt ska kunna byta mellan pendeltågens Bålstalinje och Tvärbanans Kista-gren - inte minst handlar det om att få till smarta kommunikationer till Bromma flygplats och det spännande handelsområde som planeras vid Bromma Blocks.

Invigningen idag var ett litet men viktigt steg framåt för en vision om ett Stockholm där kollektivtrafiknätet har många smidiga bytespunkter. En nyckelfråga när det gäller att hjälpa folk att få ihop sina komplicerade livspussel.

17 augusti 2014

Nu är valrörelsen i full gång!

Så är då valrörelsen verkligen, verkligen igång. I fredags stod jag mitt första pass när vi "tjuvstartade" i valstugan vid Sergels torg. I lördags var den officiella invigningen av valstugan med bandklippning av Göran Hägglund och sedan var det valupptakt på Hötorget, där Göran Hägglund presenterade ett förslag om att inte bara minska barngruppernas storlek i förskolan utan även på fritids med hjälp av en kombination av höjd maxtaxa och statlig och kommunal finansiering. Dessutom talade Erik Slottner, toppkandidat till kommunfullmäktige i Stockholms stad, Ella Bohlin, toppkandidat till Stockholms läns landstingsfullmäktige samt Caroline Szyber, trea på riksdagslistan i Stockholms stad. Och vid midnatt natten till idag var det affischeringsstart i Huddinge (liksom i många andra kommuner i länet) så då var vi ute och satte upp affischer (på de platser som tjuvstartande centerpartister och socialdemokrater hade lämnat åt oss andra som faktiskt följde den gemensamma överenskommelsen...)

Smygpremiär i valstugan. Det är jag i mitten. ;-)
Göran Hägglund klipper band.

Göran Hägglund talar på valupptakten. Erik Slottner och Ella Bohlin väntar
på sin tur.

Maikel och jag (mest Maikel) sätter upp valaffischer i Trångsund och
Skogås.

Och i morgon kommer partiets valmanifest presenteras klockan 9, sedan är det invigning av valstugan i Huddinge C och på kvällen har vi valkick-off med besök av landstingsrådskandidaten Ella Bohlin. Och sedan är det full fart tills den 14 september. För att Huddinge, Stockholms län och landet behöver en stark kristdemokrati i ett fortsatt Allians-styre.


12 augusti 2014

Hinderbana med SL i Kungsan

Idag inleddes ungdomsfestivalen "We Are Sthlm" i Kungsträdgården - enligt uppgift Europas största. Själv kan jag ju näppeligen titulera mig ungdom längre, men jag tittade förbi ändå eftersom SL tillsammans med Unga Synskadade hade valt att göra en hinderbana där man fick prova på hur det är att ta sig fram som synskadad.

Vi i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har ju testat hur det är att vara till exempel synskadad eller rullstolsburen på en buss eller i tunnelbanan på en så kallad insiktsutbildning av samma slag som den som all SL:s personal ska gå igenom.

Att prova på att ta sig fram som synskadad är - om vitsen tillåts - en ögonöppnare. I Kungsan handlade det om att med hjälp av en blindkäpp gå en bana utstakad med koner, med en matta, kablar och en uppspänd lina som hinder att passera. Kan nog säga att det inte skulle ha gått speciellt bra utan en ledsagare vid min sida... Det är inte lätt att ta sig fram på okända platser när man inte ser, och därför är det så viktigt att vi satsar på att göra kollektivtrafiken så tillgänglig som möjligt. Som ordförande i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har jag de senaste fyra åren varit en hängiven pådrivare för SL:s satsningar på ökad tillgänglighet, till exempel ledstråk på stationer och busshållplatser som synskadade ska kunna följa för att till exempel få reda på var på busshållplatsen bussen kommer att stanna eller hur man går för att komma upp från tunnelbanan och var perrongen slutar.

Vi är stolta över det arbete vi genomfört, men vi är långt ifrån klara. Vi fortsätter att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig, inte minst genom att äntligen åtgärda de verkliga sorgebarnen som Roslagsbanan, Saltsjöbanan och Lidingöbanan. En SL-resa ska inte vara någon hinderbana!

Åk gärna till Kungsan och prova på du också. Festivalen pågår fram till den 16 augusti och har öppet från kl 12 till kl 20.

08 augusti 2014

Framtidens alkolås borde upptäcka även andra droger

För en liten stund sedan hade jag ett möte med en representant för ett alkolåsföretag som ville träffa mig, eftersom jag var en person som figurerat i många artiklar om just alkolås.

För oss kristdemokrater är alkolås en viktig fråga. Här i Stockholms läns landsting har vi drivit igenom att alla fordon i kollektivtrafiken ska ha alkolås. Inte bara taxibilar och bussar, som ju är vanligt på många håll i landet, utan också tunnelbanan, pendeltåg och spårvagnar. När nyheten om alkolås i tunnelbanetågen kom var det en nyhet som spreds även utanför landets gränser, eftersom vi tydligen är först i världen med det – tack vare Kristdemokraterna. Jag intervjuades bland annat av en stor tysk tidning och nyheten spreds också i Norge.

Huvudsyftet med alkolåsen är förstås att öka tryggheten i trafiken – precis som för de alkobommar som vi kristdemokrater vill se vid färjeterminalerna runt om i landet så att inte, framför allt, lastbilschaufförer ska köra in i landet berusade. Men alkolåsen är även en hjälp för alla de människor i transportbranschen som brottas med missbruksproblem. Vet man att alkoholhalten kommer att kontrolleras på jobbet i morgon blir det lite lättare att säga nej och inte chansa.

Jag är ingen expert på alkolås. Tekniken får någon annan lösa. Det viktiga, som jag ser det, är att alkolåsen är svåra att lura, smidiga att använda och billiga att köpa.

Den stora utmaningen för framtiden är förstås att problemet inte bara är alkohol, även om det fortfarande är den mest spridda drogen. Men kör man en buss eller ett tåg är det förstås precis lika allvarligt om man är påverkad av narkotika eller läkemedel som påverkar reaktions- eller bedömningsförmåga. Här behöver tekniken utvecklas så att vi lika smidigt och enkelt kan sätta stopp för den som rökt marijuana, tuggat khat eller tagit kokain eller tung psykofarmaka.

Jag vet att det finns företag som håller på att utveckla teknik där man med en enkel blåsning kan spåra en lång rad olika droger. Ett exempel är Sensabues i Flemingsberg, som använder forskning från Karolinska Universitetssjukhuset. Jag hoppas verkligen att vi snart ser den tekniken i konkreta produkter, så att resenärer både på våra bilvägar och i kollektivtrafiken ska kunna bli ännu tryggare.

Kilometerskatten hotar tillväxten

På Svenska Dagbladets debattsida diskuteras nu införandet av en kilometerskatt på lastbilstrafik i Sverige. Näringslivets Transportråd är emot, eftersom de ser att skatten skulle bli ett hot mot svensk industri, inte minst för glesbygden. Miljöpartiet tycker däremot att kilometerskatten (eller vägslitageavgiften, som de kallar den) är ett rättvist instrument och blir ännu mer så med hjälp av olika typer av differentiering.

I våras deltog jag i en debatt på Stockholm Truck Meet, där ungefär samma argument framfördes av Miljöpartiets, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets representanter. Kilometerskatten blir jätterättvis om man bara differentierar den. I sin debattartikel nämner miljöpartisterna Mats Pertoft (som också deltog i Truck Meet-debatten) och Stina Bergström att de vill ha en högre avgift där det finns alternativa transportsätt, lägre i glesbygdsregioner och högre i storstadsområden, de vill undanta enskilda vägar men ha statlig avgift när man kör på kommunala vägar, och de vill differentiera utifrån olika miljökriterier på motorerna.

För att systemet ska vara rättvist och inte slå ut svensk transportindustri till förmån för utländska åkerier är det förstås viktigt att systemet gäller samtliga lastbilar, inte bara de svenska. Det betyder att varje dansk, norsk, polsk, rysk och portugisisk lastbil som färdas på de svenska vägarna måste klassificeras utifrån de berörda kriterierna och det måste följas upp så att deras transportvägar inte kunde ha ersatts med alternativ som tåg eller båt och så att de verkligen har åkt på statliga eller kommunala vägar och inte på enskilda, och så vidare.

Jag förstår tanken med vägslitageavgiften och om man enkelt kunde ta bort andra skatter och avgiftsbördor för att göra systemen kostnadsneutrala för transportbranschen skulle det finnas en poäng. Men det nya systemet som det beskrivs av dess förkämpar på vänsterkanten kommer att bli väldigt komplext och därmed också dyrt att administrera. Någon ska betala för det, och det är min bestämda övertygelse att denna någon i slutänden blir transportköparna - den svenska industrin och de svenska konsumenterna.

Vilket förstås många miljöpartister tycker är utmärkt. Då skulle man ju få stopp på den där tillväxten som är roten till allt ont...

Mitt och Kristdemokraternas budskap är istället att framtidens transportpolitik måste bidra till att stödja svensk industri och tillväxten i landet. Den måste vara rättvis och relativt enkel att förstå och den måste vara smidig att administrera. Därför säger vi nej till kilometerskatten.

06 augusti 2014

Donquixotesk kamp för vindkraftverk

Vindkraft är en fråga som förtjänar att debatteras och diskuteras. Det är ingen tvekan om att Sverige behöver mer fossilfri energi i framtiden, inte minst när vi ska försöka ersätta vår fordonsflotta med klimatneutrala alternativ. Vindkraft är en väg som växt kraftigt de senaste åren. Men är det rimligt att den utvecklingen fortsätter i samma eller ökande takt i framtiden?

Idag publicerade Svenska Dagbladet en intressant analys av Per Lindvall med rubriken "Vindkraft i motvind". Där berättas om den bristande lönsamheten för nya vindkraftverk, eftersom den energi de producerar sänker elpriset och det idag saknas tillräckligt kostnadseffektiva sätt att lagra energin. "Med dagens elpris är vindkraften olönsam och utvecklingen för de närmsta tio åren ser inte ljus ut," konstaterar Lindvall.

Och då räknar man ändå med de väldigt stora subventioner som detta energislag får idag och som man, precis som Mats Odell och en rad kristdemokratiska kommunpolitiker, kan ifrågasätta.

Med det i bakhuvudet läser jag en nyhetsnotis i veckans nummer av Mitt i Huddinge, där Centerns kommunalråd Christian Ottosson talar sig varm för en vindkraftpark med tio snurror vid Sofielunds återvinningsanläggning i Gladö men också konstaterar att de inte idag har stöd att driva igenom parken.

Och det stämmer. De har inte stöd. Av marknaden. Politiskt så har kommunen varit positiv till möjligheten, trots att en vindkraftspark skulle kunna få negativa konsekvenser för rovfåglarna som håller till runt avfallsanläggningen. (I reklamfilmer för öl brukar rovfåglar flyga högt och fritt, men i verkligheten är de nämligen opportunister som tycker att det är utmärkt att hålla till på soptippar...) Men när företag som investerar i vindkraftsparker tittat närmare på förutsättningarna har de konstaterat att det inte är lönt att satsa, eftersom det blåser för lite och elpriset är för lågt för att motivera investeringen.

Att kämpa för vindkraftverk på Sofielund blir alltså något av en donquixotesk kamp. Bortsett från att man står på väderkvarnarnas sida, förstås...

04 augusti 2014

50 favoritlåtar från en mandatperiod

Idag börjar valrörelsen för min del. Tillbaka från semestern ska jag medverka på en utbildning för kristdemokratiska kampanjarbetare och prata om – hör och häpna – kollektivtrafikfrågor. Det ska bli roligt. Valrörelse är roligt och det finns väl inget politikområde som är lika spännande som trafikfrågorna?

När valet nu närmar sig innebär det förstås också att det är dags att sammanfatta den gångna mandatperioden. Om man som jag lever en stor del av sitt liv i en politisk miljö är det förstås lätt att en sådan sammanfattning bara handlar om politiska beslut och resultaten av dem, men livet är förstås mycket större än så. Ett liv som bara handlar om politik är fattigt. Jag har därför under semesterns sista skälvande dagar satt samman en helt annan sammanfattning av mandatperioden: en Spotify-lista med mina 50favoritlåtar från åren 2011-2014.

Musik är någonting väldigt personligt. Om 50 personer skulle sätta ihop en sådan lista skulle den förmodligen se ut på 50 olika sätt. Jag är ganska säker på att ingen skulle göra en lista som ser ut precis som min, även om min innehåller massor av låtar som jag tror att massor av människor gillar eller åtminstone skulle gilla ifall de hade hört dem. Men vi är samtidigt präglade av hela vår livserfarenhet. Som äldreomsorgspolitiker brukar jag ofta konstatera att varje människa är unik och vi blir bara mer unika ju äldre vi blir. Erfarenhet läggs till erfarenhet, lager på lager av unik personlighet, som gör att få samhällstjänster behöver vara lika individanpassade som äldreomsorgen.

På samma sätt är det med musiksmaken. Även om min låtlista består av låtar som getts ut de senaste åren, kan man höra spår av hela mitt liv i den, från barndomens och de tidiga tonårens kärlek till pop och punk till de sena tonårens fascination för funk, r’n’b och hip-hop till den begynnande medelålderns upptäckt av countryn. När man som snart 44 år gammal ska sammanfatta de senaste fyra årens bästa låtar blir det en eklektisk blandning.  Musikalshowtunes? Check. Läsarsånger i countrytappning? Check. Eurovision Song Contest-låtar? Check. K-pop? Check. Covers på klassiker av Bob Dylan, Van Morrison, Randy Travis och Marvin Gaye? Check. En blandning som förmodligen berättar en historia om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg. Men framför allt 50 riktigt starka sånger.

Jag minns debatten kring partiledarnas Spotify-listor för fyra år sedan och vill nu passa på att göra en del klargöranden. 
  • Jag delar inte nödvändigtvis de åsikter och värderingar som framförs i låtarna. Dem får artister och låtskrivare stå för. När Cookies’n’Beans till exempel beskriver Stockholms tunnelbana som en ”subway from hell” är det en åsikt som jag inte delar. Jag gillar Stockholms tunnelbana och vill bygga ut den och öka kapaciteten.
  • Att en ganska stor majoritet av låtarna framförs av kvinnliga sångerskor betyder inte på något sätt att jag vill osynliggöra män i samhället, politiken eller musiken. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som kvinnor. Men de senaste åren tycker jag att kvinnor, och då inte minst kvinnliga singer-songwriters, sammantaget har lyckats bättre än sina manliga kollegor. Listan är baserad på låtarnas kvalitet, inget annat.


Nåväl, de här låtarna är mina favoriter. Men ni får förstås lyssna på precis vad ni vill. Jag vill inte tvinga någon annan att tycka och tänka likadant som jag eller gilla samma saker. Människor är olika. Alla ska ha möjlighet att skapa sin egen blandning. Precis som i livet i stort. Verklighetens folk ska få bestämma själva, oavsett om det handlar om barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård eller kultur. Vilket faktiskt är lite av en sammanfattning av vad det här valet handlar om. För det finns de som vill att politiker och tjänstemän ska styra mer i vanligt folks liv. Låt inte dem få mer makt efter den 14 september!

19 juli 2014

Kosovo, Mellanöstern och Apornas planet

Igår såg jag den amerikanska filmen Dawn of the Planet of the Apes i en halvtom biograf i Prizren, Kosovo. Platsen kändes märkligt passande, för filmen är inte bara en fantastisk uppvisning i specialeffekter och avancerad filmteknik med apor som är precis lika verklighetstrogna och realistiska som sina mänskliga motspelare. Det är också en moralisk saga om vårt - världens, mänsklighetens - behov av att bygga upp tillit och inte glömma men väl förlåta historiska oförrätter. Hur skapar man en fredlig samexistens när man på båda sidor kan räkna upp händelse på händelse, skäl efter skäl, för varför man inte kan lita på den andre?

Situationen känns igen här i Kosovo. Senaste gången våldet blossade upp grundades det på ett av allt att döma felaktigt rykte att kosovoserber varit inblandade i att några albanska pojkar drunknat. Runt om i landet gick folk till attack mot serber och serbiska kyrkor och kloster. I Prizren, en gång i tiden Serbiens huvudstad, förstördes ett antal gamla kyrkor, oersättliga kulturskatter för alltid förlorade.

Jag säger inte att jag inte förstår det uppblossande hatet. Bara några år tidigare hade många tusen kosovoalbaner mördats under det vi brukar kalla Kosovokriget och många muslimska helgedomar förstörts. Fortsätter vi tillbaka i historien kan vi hitta åtskilliga exempel på oförrätter och övergrepp begångna mot kristna och muslimer ända tillbaka till den ottomanska erövringen, och som slaver respektive albaner kan man sannolikt hitta skäl till misstro ännu längre tillbaka i tiden. Och minnet på Balkan är både långt och selektivt.

Nu har i princip alla kristna lämnat Prizren, de slaver som är kvar är i första hand bosniaker (muslimer). Kanske löser det de akuta riskerna för våld, tillsammans med KFOR-soldater som bevakar kyrkor och vänligt hindrar oss ofarliga turister från att fotografera kyrkorna (sant!), men det löser inte det underläggande problemet. Verklig försoning kommer bara när befolkningen väljer att förlåta varandras tidigare missgärningar och på nytt vågar lita på varandra. Jag hoppas att Kosovo och hela Balkan är på väg dit.

Svårare är det att känna hopp i Mellanöstern. Hamas skjuter raketer mot Tel Aviv och andra städer och samhällen i Israel från Gaza. Israel fortsätter bygga illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. I Syrien råder fullt inbördeskrig med etniska och religiösa bottnar mellan olika muslimska grupper, och i Irak blossar våldet upp igen med jämna mellanrum. I Libanon finns hatet och misstron hela tiden under ytan, redo att poppa upp igen vid minsta tillstymmelse till skäl. Runt om i Mellanöstern utsätts kristna för förföljelse. Vägen till fred är lång och till verklig försoning och förlåtelse ännu längre. Nyckelordet - upprepat många gånger mellan apornas ledare Ceasar och människan Malcolm i filmen -  är "trust", tillit. Den måste byggas steg för steg, genom politiska ledare och vanliga människor som håller sina löften och visar att de vill väl. Det är inte någon enkel eller smärtfri väg - men det finns ingen annan.
  

07 juli 2014

Sverigebygget fortsätter!

Under de senaste åren har Alliansen i regeringen och i Stockholmsområdet tagit en rad viktiga beslut för att skapa framtidens infrastruktur. Citybanan under Stockholm fördubblar järnvägskapaciteten genom centrala Stockholm och kommer stå färdig om bara några år. Förbifart Stockholm, en vägtunnel som kan leda trafik som idag kör genom centrala Stockholm i en vid båge runt staden, är redo för spaden i jorden. Ett tunnelbanepaket om nio nya stationer i fyra olika riktningar och väsentligt höjd kapacitet i hela söderort har förhandlats fram. Höghastighetsbanor mellan Stockholm och Linköping respektive Göteborg och Borås som också ger järnvägsförbindelse till två av Sveriges största flygplatser - Landvetter och Skavsta - har beslutats.

Vi bygger framtidens Sverige.

Samtidigt börjar vi nu se en byggboom vars like vi inte sett på decennier. I vanligtvis så negativa Mitt i Huddinge basuneras det ut på förstasidan att det byggs 2.512 lägenheter i kommunen de två närmaste åren och inne i tidningen är den braskande rubriken "nu bygger vi bort bostadsbristen" - en rubrik så radikal att jag knappt hade vågat sätta den själv. Men helt klart är det något stort på gång. Proppen är ur, både vad gäller bostadsbyggandet och infrastruktursatsningarna.

Men vill vi att den positiva utvecklingen ska fortsätta måste vi ta nya steg. Alliansen kan, till skillnad från den rödgröna oppositionen, enas om gemensamma satsningar för en hållbar tillväxt. I Almedalen passade Alliansens partiledare på att komma med veckans viktigaste utspel. Fyra partier gemensamt, som en total kontrast mot kaoset på den rödgrönrosa fronten.

Sverige ska få ett nät av höghastighetsjärnvägar - från Stockholm till Göteborg och från Stockholm till Malmö (för vidare transport till Köpenhamn och Hamburg). Det ger också ökad kapacitet för godstransportsektorn, som är så avgörande för Sveriges ekonomi och tillväxt.

Stockholms tunnelbanenät ska fortsätta byggas ut. De satsningar som vi kristdemokrater har talat mycket om, som en förlängning från Hagsätra till Älvsjö och att utveckla den nya stumpen mellan Odenplan och Arenastaden till en ny linje som både sträcker sig upp till Täby och under Saltsjö-Mälarsnittet, finns med i planeringen.

Även vägtrafiken behöver få ökad kapacitet genom en östlig förbindelse som knyter samman Norra länken och Södra länken till en ring runt Stockholm. Naturligtvis ska den nya vägen redan från början planeras för att också tillgodose behovet av kapacitetsstark kollektivtrafik.

Jag är stolt över de planer som Alliansen presenterat. Det här handlar om viktiga satsningar som Stockholm och Sverige behöver. Nu handlar det om att förverkliga dem. Vi måste ta fram en långsiktig plan för hur tunnelbanan ska utvecklas, liksom för hur framtidens vägnät ska se ut. Vi måste se till att proppar som finansieringen kan lösas på ett smidigt sätt. Även om den svenska statsskulden är låg så behöver vi även se över andra möjligheter än finansiering via skattekollektivet. Vägavgifter är en rimlig lösning för en ny vägtunnel under Stockholm. Svenska pensionspengar och till exempel den norska Oljefonden skulle kunna investera i infrastruktursatsningar som är viktiga för tillväxten i Sverige och Norge och därmed både få direktavkastning på sina satsade pengar och långsiktigt positiv ekonomisk utveckling för sina ägare, medborgarna. Vi måste också se till att proppar undviks när det gäller kompetensen att planera och bygga stora infrastrukturprojekt. Sverige måste attrahera de bästa experterna och byggarna. Skanska och Sweco i all ära, men ska vi lyckas med alla de satsningar som planeras och kanske ännu fler som egentligen skulle behövas, då måste vi se till att även andra internationella aktörer är villiga att använda sin kompetens här.

Med Alliansen i ledningen och visionen att bygga ett växande Sverige tydligt för ögonen, kan vi fortsätta utveckla Sverige. Den 14 september får svenskarna säga ja eller nej till utvecklingen.

28 juni 2014

100 år efter skotten i Sarajevo

Jag hör till dem som alltid och i alla lägen tycker att det är viktigt att våra skolelever lär sig vår historia, Sveriges, Europas och världens. Om vi inte kan och förstår vår historia, är vi dömda att återupprepa våra historiska misstag.

Idag är det 100 år sedan skotten i Sarajevo som blev startpunkten på 1:a världskriget - en fruktansvärd historia inte bara i sin blodtörst utan också i sin meningslöshet. Medan Europa under 2:a världskriget stod inför hotet från totalitära ideologier - nationalsocialism, kommunism, fascism - var fienden för 100 år sedan bara nationalistiska ambitioner. Kriget, som i sin förlängning skulle ge spelrum för dessa fruktansvärda ideologier och deras diktaturer, hade när man ser det i backspegeln varit undvikbart.

Jag minns hur jag för ganska precis trettio år sedan vandrade på slagfälten utanför Verdun och såg de enorma krigskyrkogårdarna. Människor som du och jag som kämpade och dog för sina länders ära och makt, vanligt folk, i många fall frivilliga, förblindade av nationalismens raseri och yra, i andra fall utkommenderade värnpliktiga. Kanonmat, skyttegravsoffer, dömda av sina överordnade att dö i främmande land.

Ett par år senare läste jag Erich Maria Remarques fantastiska "På västfronten intet nytt". Den borde vara obligatorisk läsning i våra skolor.

Nu står Europa inför ett läge när de gamla erfarenheterna borde kunna komma till nytta igen. I öster mullrar Putins Ryssland och låter sina arméer, direkt eller indirekt, erövra sina grannländers territorium, ackompanjerade av samma kombination av nationalistisk yra och paranoia som man förr även hörde i Västeuropa. Och tendenserna i de europeiska väljaropinionerna lutar alltmer mot olika former av extremism. Även om kristdemokratin fortfarande är Europas starkaste politiska kraft, måste man oroas över det som händer i till exempel Storbritannien, Frankrike, Ungern, Italien och Grekland. Utan den trygga center som i vått och torrt står upp för demokrati och marknadsekonomi riskeras den trygghet och det välstånd som vi under efterkrigstiden kunnat bygga upp.

Utan kunskap om historien är vi dömda att upprepa dess misstag. Vi måste fostra den unga generationen så att den förstår värdet av det vi har, hur alternativet till fred, demokrati och marknadsekonomi ser ut. Kanske kan inte alla skolbarn besöka krigskyrkogårdarna i Flandern eller norra Frankrike, men alla kan få lära av erfarenheterna.

19 juni 2014

Nej till fuskåkning - spärrarna behövs!

Centerpartiet vill slopa spärrarna i tunnelbanan, berättar tidningen Metro. Ett riktigt dumt förslag. Det finns beprövad erfarenhet från en mängd städer både i Sverige och resten av världen - resultatet är tydligt: fuskåkandet ökar betydligt. Tillfället gör tjuven. Och när folk inte betalar för sina resor, får SL inte in de pengar som behövs för att kunna satsa på att utveckla trafiken. Vill vi ha en utbyggd tunnelbana? Då måste vi också se till att folk betalar biljetter. Även om spärrarna är jobbiga att passera, är de nödvändiga för att vi hederliga, betalande kollektivtrafikanter och skattebetalare ska få den kollektivtrafik vi förtjänar och betalar för.

Istället för att göra det lättare att fuska, bör vi strama upp reglerna. Framför gäller det spårvagnarna och lokalbanorna, där det idag är konduktörer som ska ta betalt. Det händer ofta att konduktören inte hinner komma förbi innan det är dags att stiga av. Det hände mig senast igår när jag tog 7:an från Sergels torg till Nybroplan. I mitt fall gör det inget, jag har haft kort sen tonåren, men sannolikt förlorar SL en hel del pengar på det här sättet. För att komma åt problemet borde kravet vara att man ska ha giltig biljett när man går ombord - tåget eller spårvagnen blir alltså spärrlinje och konduktörerna istället kontrollanter. Naturligtvis förutsätter detta att vi får fler biljettautomater på hållplatserna och fler återförsäljare runt om i länet, men det är ju någonting som vi kristdemokrater vill ändå.

Min ambition är att Stockholm ska ha världens bästa kollektivtrafik. Man ska klara sig bra utan bil, inte bara i innerstan utan runt om i länet. Det kräver satsningar både på kapacitetsstark spårtrafik som pendeltåg och tunnelbana och på ett finmaskigt bussnät och nya, kreativa satsningar. Gemensamt för alla dessa satsningar är att de kostar pengar. Att i det läget lägga förslag som bara ökar fuskåkandet och undergräver betalningsviljan är rent ut sagt idiotiskt. Spärrarna behövs!

17 juni 2014

Klart att äldre ska få välja äldreboende i Huddinge

Vem ska bestämma över människors liv? Det är en av de största och viktigaste stridsfrågorna i svensk politik, som dyker upp i alla möjliga varianter. 

Igår fattade äldreomsorgsnämnden i Huddinge beslut om att införa kundval för dem som behöver ett äldreboende. På få områden känns det väl lika självklart att folk ska få möjlighet att bestämma själva, utan onödiga inskränkningar från politiker eller byråkrater. Tänk dig alternativet, men ersätt vårdbehövande äldre med vanliga bostadssökande. "Du ska flytta till en gammal etta i Rinkeby. Vill du inte flytta hamnar du sist i bostadskön." Ändå är det så verkligheten ser ut på många håll i landet.

I Huddinge har vi i många år gett äldre möjligheten att välja vart de vill flytta, både i kommunens egna äldreboenden och i privata eller kommunala äldreboenden i andra kommuner. Kommunen har ramavtal med en lång rad olika entreprenörer som erbjuder vård och omsorg enligt samma prislista som kommunen. Det nya är att valfriheten nu tydliggörs med rutiner, så att den som behöver ett äldreboende (och personens anhöriga) ska få god, opartisk information om de alternativ som kommunen har ramavtal med. Tidigare har kommunens egna boenden varit huvudalternativet om inte kunden uttryckligen önskat något annat eller det varit ont om plats på kommunens boenden.

Okontroversiellt, kan man tycka, men ändå tillräckligt för att två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, skulle deklarera att de inte vill att äldre ska få välja äldreboenden som drivs av vinstdrivande företag. En stor del av alternativet skulle alltså med ett pennstreck försvinna om Miljöpartiet och Vänsterpartiet fick bestämma.

Debatten känns igen från förra måndagens budgetdebatt i kommunfullmäktige. Där framfördes samma krav från de båda partierna på yttersta vänsterkanten. Och det skulle förstås inte bara påverka den som söker äldreboende utan även de som har hemtjänst. Idag utförs mer än hälften av alla hemtjänsttimmar av privata, vinstdrivande företag - inte för att vi Allianspolitiker har valt det utan för att de äldre som behöver hjälp i hemmet har valt det. Den möjligheten kommer alltså försvinna om två av de tre rödgröna partierna får bestämma. 

Socialdemokraterna är samtidigt väldigt tydliga med att de tre rödgröna partierna som vill regera tillsammans inte kommer att presentera någon gemensam politik på det här området innan valet. Budskapet är alltså att det kan bli si eller det kan bli så efter valet, om de rödgröna vinner valet. Det beror på vad de tre partierna kommer överens om efteråt. Väljarna ska rösta i blindo, utan att veta vad de faktiskt får efter valet.

Från oss kristdemokrater vill jag ge ett oerhört tydligt besked: Vi kommer aldrig ingå i en politisk majoritet i Huddinge som tar ifrån de äldre rätten att välja äldreboende eller hemtjänstutförare - även om entreprenören skulle vara ett vinstdrivande företag. Däremot ska alla utförare leva upp till kommunens högt ställda kvalitetskrav. Trygghet, värdighet och valfrihet ska vara ledorden. En röst på Kristdemokraterna och Alliansen kan du lita på.

05 juni 2014

När visionen blir verklighet

Stockholm är en stad byggd på vatten. Mälaren och Saltsjön är själva grunden för stadens existens. Ändå har vi på senare år varit väldigt dåliga på att använda vattnet som transportväg annat än för resor till destinationer på andra sidan Östersjön. De inre vattenvägarna har nästan enbart använts för nöjesresor, i väldigt liten utsträckning för de viktiga resor som behöver göras för att få ihop livet, till exempel arbetsresor.

Vi kristdemokrater såg detta och insåg att här fanns en nästan outnyttjad resurs, samtidigt som vägar och spår runt om i hela Stockholmsregionen användes till bristningsgränsen och nyinvesteringar och allt fler bostäder och arbetsplatser byggdes i ett sjönära läge. Det behövdes ett politiskt parti som såg möjligheterna och var öppna för förändring.

Det första steget blev Sjövägen, den linje som går mellan Nybroplan och Frihamnen via Nacka och Lidingö. När SL:s biljetter började gälla där blev den en jättesuccé och efter några år har den blivit en naturlig och permanent del i Stockholms kollektivtrafik. Och det kan man förstå - trafiken förkortar ju resvägen till exempel mellan Nacka strand och Larsberg på Lidingö med mer än tre fjärdedelar, från mer än 45 minuter till blott elva, plus att det är trevligare att åka båt än att trängas på överfulla bussar och tunnelbanetåg. Steg för steg håller vi nu på att skapa tätare förbindelser längs linjen, så att linjen ska kunna passa för fler resenärer, och vi sätter också in modernare och mer miljövänliga fartyg.

Nästa steg blir att Djurgårdsfärjan integreras helt i SL:s nät genom att alla SL-biljetter från och med den 16 juni kommer att gälla på båten. Tidigare har det bara varit periodkort som till exempel 30-dagarskort eller 24-timmarskort. Med sina 2,3 miljoner passagerare per år är Djurgårdslinjen ett viktigt inslag i Stockholms kollektivtrafik och naturligtvis ska samma taxa gälla där som ifall man åker till Djurgården med buss eller spårvagn eller med Sjövägen, där ju alla SL-biljetter gällde sedan tidigare.

Men ett ännu viktigare steg blir förstås när det börjar tillkomma helt nya pendelbåtslinjer, och nu även på Mälaren. Trafikförvaltningen har genomfört en pendelbåtsutredning och nu har trafiknämnden fattat beslut om tre nya pendelbåtslinjer, en kortlinje mellan Klara Mälarstrand och Kungsholmstorg via Söder Mälarstrand, en linje mellan Ulvsunda och Södersjukhuset med stopp bland annat i Solna strand, Alvik, Hornsberg, Hornstull och Årstadal samt en direktförbindelse mellan Ekerö och Gamla stan/Klara Mälarstrand.

Tre linjer av lite olika karaktär, som på olika sätt kan bidra till att göra det lättare att få ihop livet för jäktade stockholmare.

Riddarfjärdslinjen för korta resor till och från Söder Mälarstrand blir som en Djurgårdslinje i Mälaren. Relativt tät trafik, korta resor där vägen runt tvärtom är ganska lång. Linjen kommer inte minst att vara attraktiv för cyklister, tror vi.

Linjen från Ulvsunda till Södersjukhuset kommer att ha en lång rad stopp längs vägen, smarta småresor som kommer att göra det lättare att få ihop livspusslet, till exempel när man bor i Minneberg och vill åka och handla på Willys i Lindhagen eller åka till jobbet i Solna strand. Kollektivtrafiknätet blir helt enkelt lite smartare.

Tyvärr ser det just nu inte ut som att trafiken ska kunna gå hela vägen. Det finns än så länge ingen brygga vid Södersjukhuset och bryggan vid Ulvsunda kan vi i dagsläget inte få tillgång till. Men ambitionen ska naturligtvis vara att så snart som möjligt trafikera hela sträckan.

Den tredje förbindelsen är en snabb direktförbindelse till Ekerö. Jag minns hur jag förra sommaren blev intervjuad av SVT ABC om just den här båtlinjen, som då bara var en idé. Nu har vi beslutat att den ska bli verklighet, med ett stopp just vid Gamla stans tunnelbanestation, precis enligt den vision som jag pekade ut, och gett förvaltningen ett tydligt uppdrag att arbeta för höghastighetstonnage som rejält skulle kunna sänka restiderna på en så lång linje och bidra till att den blir ett mer attraktivt alternativ till dagens kombination av buss och tunnelbana. Glädjande är också att en överenskommelse med Trafikverket förhandlats fram som innebär att de står för halva driftskostnaden under försöksperioden då det också kommer att vara stora problem med vägtrafiken eftersom bygget av Förbifart Stockholm pågår och Ekerövägen byggs om.

Vi kristdemokrater hade en vision av ett Stockholm där vattnet inte bara avgränsade stadsdelar utan också band ihop dem med en smart och attraktiv kollektivtrafik. Nu är den visionen på väg att förverkligas och vi ser hur allt fler ofamnar den - både väljare och resenärer och våra politiska vänner och antagonister. Ibland frågar folk om vi som ett litet parti verkligen kan påverka politiken. Jag är glad att vi väldigt tydligt kan peka på hur vi kristdemokrater gör Stockholm till en bättre stad att leva i. Vår vision blir konkret verklighet.