26 maj 2014

Framgång för KD - men malört i glädjebägaren

Dagen efter ett val blir alltid en tid för reflektioner. Hur gick det? Och varför? Dagen efter ett europaparlamentsval finns det alltid ännu större utrymme för diskussion, eftersom det både finns likheter och skillnader mellan länderna i Europa.

Som svensk kristdemokrat gläds jag förstås av att Kristdemokraterna gick framåt till 6 procent, +1,3 procent jämfört med förra EU-valet och också en ökning jämfört med riksdagsvalet 2010. Även om inte alla röster och alla kryss räknats ser det ut som om vi har säkrat ett mandat åt partiet och Lars Adaktusson. Jag gläds också över att den kristdemokratiska gruppen, EPP, ser ut att fortsätta vara den största gruppen i EU-parlamentet. Det är viktigt, eftersom det ger Lars Adaktusson förbättrade möjligheter att driva igenom den kristdemokratiska agendan i Bryssel och Strasbourg (även om vi förstås helst skulle se att den inte behövde drivas igenom även i Strasbourg.) Vi ser också att Kristdemokraterna blivit största parti i ett antal kommuner: Gnosjö, Sävsjö, Öckerö. I Mullsjö får vi invänta onsdagsräkningen, i valnattsräkningen hade Socialdemokraterna fått två röster fler än KD. I drygt tjugo kommuner från Örkelljunga i söder till Skellefteå i norr blev Kristdemokraterna största alliansparti.

Men där någonstans slutar glädjeämnena. För som helhet måste de skiftningar som skett i opinionen såväl i Sverige som i Europa i stort ses som oerhört allvarliga. Från Sverige kom främlingsfientliga Sverigedemokraterna in med buller och bång och två mandat, och det oseriösa Feministiskt Initiativ fick ett. Alliansen fick bara drygt 36 procent av rösterna och tappade två mandat (M ett och Fp ett).

Och på en europeisk nivå ser det inte bättre ut. I Frankrike blev högerextrema Front National största parti, liksom deras motsvarighet i Danmark, Dansk Folkeparti. I Storbritannien blev UK Independence Party (UKIP) största parti med en agenda som kombinerar invandringsfientlighet med en extremt EU-negativ inställning. Om det blir en folkomröstning (som premiärminister David Cameron lovat) verkar ett brittiskt utträde ur EU inte osannolikt. I Grekland innebar valet en framgång för nynazistiska Gyllene Gryning, som fick tre mandat, men största parti blev vänsterpartiet Syriza, som vill stoppa försöken att få ordning på Greklands ekonomi. I Italien lyckades superpopulisten Beppo Grillos "femstjärnerörelse" bli näst största parti med drygt 20 procent av rösterna.

På den positiva sidan kan man konstatera att en del högerextrema partier såsom Lega Nord i Italien och Vlaams Belang i Belgien ser ut att ha tappat i stöd, så tendensen mot ökad populism till vänster och höger är inte entydig. Men sett i det större perspektivet så står det ändå klart att extremismen har ökat bland väljarna. Det kommer att bli svårare att få ihop fungerande majoriteter i Europaparlamentet, eftersom en växande andel av parlamentarikerna har valts med populistiska eller främlingsfientliga agendor, gärna kombinerat med en starkt negativ inställning till europeiskt samarbete.

Om man, som jag, tror att rätt agenda i Bryssel handlar om att skapa ett starkt Europa på områden där samarbete behövs, till exempel för att stå upp för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter och skapa frihandel som stärker Europas ekonomi och konkurrenskraft, är det dåliga nyheter. Ett Europa som sluter gränserna mot omvärlden, både för människor och för handeln, är ett svagare Europa, både ekonomiskt och moraliskt. Ett Europa som inte tar ansvar för finanserna är ett instabilare Europa - det är samma ansvarslöshet som lett till den långa och djupa kris som Europa nu genomlider. Ett Europaparlament där dessa krafter får starkare fäste, riskerar att bli en del av problemet snarare än en del av lösningen.

Jag önskar alltså Lars Adaktusson all lycka i sitt nya uppdrag. Det kommer att bli tufft att få igenom rätt agenda i Bryssel. Men vi måste ändå försöka, för Europa behöver det.

Det svenska valresultatet hittar du här: val.se
Det europeiska valresultatet kan du hitta mer om här: Expressen.se

24 maj 2014

Rätt agenda i Bryssel

Mindre än 36 timmar kvar innan vallokalerna stänger. De senaste veckorna har jag varit ute i olika sammanhang och pratat med folk och berättat om Kristdemokraternas kandidater och vad vi tror är rätt agenda i Bryssel - i valstugor, vid bokbord, vid pendeltågsstationer, på möten och i debatter. Överlag har det varit en positiv stämning. Våra toppkandidater Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor har tagits emot med stor entusiasm och många berättar att de redan röstat på oss - och opinionsmätningarna visar att två mandat plötsligt inte är så väldigt långt borta, fastän media bara för någon månad sedan tävlade i att räkna ut oss.

Rätt agenda i Bryssel, det handlar om ett EU som är starkt där det behöver vara starkt - i försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter, i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten, i arbetet med att riva gränshinder och öka frihandeln, i insatserna för att avvärja klimat- och miljöhot. Men det handlar också om ett EU som inte lägger sig i sånt som bäst bestäms på nationell eller kommunal nivå eller i den egna familjen. Med ett nej till EU-skatter och bättre möjligheter för medlemsländerna att säga nej till att det ska införas gemensam EU-lagstiftning på nya områden.

Vill man vara EU-vän måste man våga vara EU-kritiker. Ett EU som lägger sig i för mycket kommer att lyckas med för litet.

Om någon vill prata EU-frågor med mig inför valet på söndag (eller för all del kommun- eller landstingsfrågor) så finns jag i Sjödalsparken i Huddinge fram till klockan 16 i eftermiddag. Välkommen till Kristdemokraternas monter om du har vägarna förbi, och så kan du passa på att lyssna på Huddinge Jazz och Blues som också pågår för fullt i parken.