10 juli 2007

Göran Hägglund och pensionerna

Har just sett sändningen från Göran Hägglunds tal i Almedalen på SVT24. Inte några nyheter direkt - och det skulle kanske ha förvånat eftersom jag hörde honom vid ett par tillfällen så sent som för en dryg vecka sedan, på Rikstinget i Sundsvall.

Värt att notera tycker jag är att han vid båda dessa tillfällen tog upp situationen för de sämst ställda pensionärerna, som får en pension på bara lite drygt 7.000 kr i månaden före skatt. Det är inte lätt att leva på sådana belopp. Vi tog upp frågan i valrörelsen och har sedan regeringsskiftet genomfört en höjning av bostadstillägget, men det skulle helt klart också behövas en höjning av minimipensionen.

För några veckor sedan kom en mycket arg äldre kvinna fram till mig på torget i Huddinge C och skällde på mig för att vi inte hade genomfört någon höjning av pensionen än. Vi hade naturligtvis haft mycket större möjligheter att genomföra vår politik om hon och många andra faktiskt hade röstat på oss - 7 % av rösterna ger inte självklart möjlighet att få igenom sin vilja i allt... - men trots det svaga valresultatet känns det bra att vi har såväl en socialminister som en äldreminister (och för all del även en kommun- och finansmarknadsminister) som kämpar för att få igenom en ordentlig pensionshöjning.

Det var förmodligen länge sedan pensionärerna hade så tydliga förkämpar i regeringen.

03 juli 2007

Handelkammaren slarvar om kollektivtrafiken

Stockholms Handelskammare publicerade nyligen en rapport med den förpliktigande titeln "Framtidens kollektivtrafik". Jag grep mig naturligtvis med stor entusiasm an verket att läsa skriften, men upptäckte till min stora förvåning att den, titeln till trots, var en ganska slarvigt ihopknåpad rapport.

Vissa ställningstaganden är positiva, men ganska självklara. Stockholm skulle behöva en betydligt bättre kollektivtrafik än man har idag, statens ekonomiska satsningar är otillräckliga och i viss mån felinriktade.

Men det finns också ställningstaganden som förtjänar kritik. En är den extremt ensidiga och enligt min mening felriktade kritiken mot spårvagnstrafik. Istället vill man ha massiva satsningar på nya tunnelbanelinjer. Man vill också lägga ner hälften av alla tunnelbanestationer på gröna linjen och gräva ner delar av tunnelbanan.

Huvudsakligen vill man satsa på kollektivtrafikutbyggnad till kommuner som Täby, Lidingö och Nacka, men även om Huddinge inte nämns någonstans i texten finns vi i form av Kungens kurva åtminstone med i en kartskiss för en framtida ringlinje runt staden. Den som begrundar dragningen blir dock fundersam över hur de har tänkt egentligen - för inte är väl en linje som går från Gullmarsplan till Kungens Kurva och därifrån till Alvik, Solna Centrum och Lidingö det som Stockholm mest av allt behöver?

Vill man ha tunnelbana till Kungens Kurva (och det skulle jag gärna ha) är ju det rimliga att förlänga röd linje dit från Fruängen, via en station i Segeltorp.

Och visst skulle det i vissa attraktiva lägen kunna vara ekonomiskt försvarbart att gräva ner befintlig tunnelbana, men kostnaderna är enorma och det krävs ordentliga markvärden för att det skulle vara möjligt. Speciellt som det inte skulle öka trafikkapaciteten det minsta.

Nej, den här rapporten får mig inte att ändra min uppfattning att vi bör förlänga tvärbanan från Alvik till Solna station och Djurgårdslinjen till Stockholms C, och att 4:ans buss borde göras om till spårvagnslinje. Spårvagnen är ett effektivt, trevligt och samhällsekonomiskt lönsamt transportmedel. Sedan borde tunnelbanan byggas ut i vissa områden, t.ex. från Odenplan till Karolinska sjukhuset. Men det visste vi ju redan innan den här slarviga rapporten.

Abortmotståndarnas strategiska felgrepp

Förra veckan höll Kristdemokraterna riksting i Sundsvall. Det var roliga och intensiva dagar, och jag är glad att jag nu har semester och kan vila upp mig ett tag.

Även om mitt riksting främst handlade om att nätverka med nya och gamla vänner och bekanta, pågick det under tiden en stundtals ganska frän debatt om viktiga frågor för Sverige och Kristdemokraterna. Den som har fått i särklass mest uppmärksamhet är som bekant abortfrågan, där partiledningen vann en väldigt övertygande seger över de högljudda grupper som vill förändra abortlagstiftningen (jag drar mig för att använda ordet "abortmotståndare", för vem är egentligen för aborter - varje abort är ju ett samhälleligt misslyckande).

Men debatten slutar uppenbarligen inte i och med det. Idag skriver den kristdemokratiska trollhättanpolitikern Penilla Gunther - som jag till min förvåning inte träffade på rikstinget - en debattartikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16053631.asp) där hon går till hårt angrepp mot "fundamentalisterna" och hävdar att de inte har partiets bästa för ögonen.

Och samma dag kommer, i samma tidnings webbupplaga, nyheten att en för mig okänd Per Kronlid vill bilda ett nytt parti som kräver abortförbud: http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16057397.asp. Han påstår även att han har med sig flera kristdemokrater på ledande positioner i partiet i detta partibildande.

Den sista uppgiften finner jag all anledning att betvivla. Ett radikalt utbrytarparti ur Kristdemokraterna skulle inte ha några förutsättningar att lyckas etablera sig i Sverige, och det tror jag varje realistiskt orienterad person inser. Och vill man på politisk väg minska antalet aborter i Sverige gör man det nog bäst i ett parti som faktiskt finns representerat i kommuner, landsting, riksdag och regering.

Att vissa radikala grupper utom och möjligtvis även inom partiet inte skulle ha partiets bästa för ögonen torde vid det här laget vara ställt utom allt tvivel. Men frågan är om de ens har fokus på sina egna uttalade mål. Genom att skada Kristdemokraterna, som är det enda parti som vågar tala klarspråk om de etiska problemen med aborter, skadar de arbetet för att minska antalet aborter i Sverige, men får å andra sidan lite uppmärksamhet i medierna.

De borde göra precis tvärtom - vara mindre publicitetskåta men arbeta helhjärtat för en starkare kristdemokrati och ett bra abortförebyggande arbete. Om det nu är färre aborter och inte tidningsrubriker som är målet.