25 oktober 2012

Satsa på Barnahus i hela Stockholms län!

För några veckor sedan var jag på ett studiebesök på Barnahuset i Flemingsberg tillsammans med Tomas Hansson, Kristdemokraternas kommunalråd i Huddinge, och Emma Henriksson, vår lokala riksdagsledamot från Huddinge, tillika gruppledare i riksdagen. Ett oerhört spännande och givande studiebesök som jag till min stora förvåning inser att jag inte skrivit någonting om här på bloggen. Däremot kan ni läsa om det på partiets hemsida i Huddinge.

Idag skriver jag i Norrtelje Tidning tillsammans med Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szyber, som är riksdagsledamot och min distriktsordförandekollega i Stockholms stad, om att Barnahus borde finnas för alla barn i Stockholms län, oavsett vilken kommun de bor i. Att polis, åklagarmyndigheter, sjukvård och socialtjänst på ett snabbt, tryggt och rättssäkert sätt samarbetar kring barn som utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående känns som en oerhört viktig prioritering. För oss kristdemokrater är det naturligt att alltid ta barnens parti.

23 oktober 2012

Nya studentbostäder på agendan

Stockholm är en stor studentstad. Det är inte lika uppenbart som i Uppsala eller Lund, men cirka 80 000 registrerade studenter i länet är naturligtvis svårt att bräcka för de betydligt mindre men mer anrika studentstäderna.

Bara en mindre del av Stockholms studenter bor i en studentbostad av något slag. Cirka 60 000 bor i det vanliga bostadsbeståndet, och för många känns det som det naturliga valet.

Problemet är att det inte är mycket till val. I hela länet är det bostadsbrist både vad gäller studentbostäder och övriga bostäder och med nuvarande byggtakt och befolkningsökningen växer bristen för varje dag som går.

I dagens landstingsfullmäktige behandlades en motion om bristen på studentbostäder. Charlotte Broberg (M), som är biträdande finanslandstingsråd och ordförande i tillväxt- och regionplaneutskottet, ställdes av oppositionen till svars för bristen. Lite orättvist, kan jag tycka. Landstinget kan förstås prata med alla inblandade parter, men inte mycket mer.

Kostnaden för nybyggda studentbostäder påverkas förstås av byggkostnader, som till största delen påverkas av statliga beslut som avgör hur bostadsmarknaden ser ut. Möjligheterna att hyra ut påverkas förstås av studenternas ekonomi, som även den framför allt bestäms av staten. Tillsammans avgör dessa frågor förstås hur pass intressant det är för bostadsföretag att satsa på nybyggda studentbostäder. Men inte ens när det är ekonomiskt intressant för bostadsföretagen kan man vara säker på att det byggs. Det behövs mark, och det förutsätter en markägare som vill använda sin mark till detta, och till och med om marken finns så krävs det att kommunerna är med på tåget och tar fram detaljplaner för ändamålet.

I korthet betyder det att om staten, landstinget, fastighetsägare, byggföretag och inte minst Stockholms studenter vill att en kommun ger möjlighet för nya studentbostäder men en kommun, till exempel Danderyd, säger nej är det Danderyds vilja som får råda. På samma sätt kan projekt fallera hos någon av de andra intressenterna.

Inte minst är det ekonomin som väldigt ofta sätter stopp för projekten. Det kostar alltid mycket att bygga i Stockholm, och i studentlägenheter (med många kök och badrum per kvadratmeter) är det förstås svårt att hålla ner kostnaderna, samtidigt som många studenter har en mycket begränsad köpkraft. 4-5.000 kr för en etta känns ordentligt i plånboken, vilket ger en osäker efterfrågan trots bostadsbristen i länet. Det gäller alltså att ha väldigt god kostnadskontroll och gärna lite passion för studenternas villkor för den som ska ge sig in i studentbostadsbranschen.

I veckans nummer av Mitt i Huddinge berättas om några studenter vid Södertörns högskola i Flemingsberg som satt upp tält som protest mot bostadsbristen. Samtidigt är det helt klart så att den politiska ledningen i Huddinge, med samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) i spetsen, tagit problemen på största allvar. Just nu pågår fyra projekt som tillsammans kan leda till en fördubbling av antalet studentbostäder i Flemingsberg. Det handlar såväl om kommunala bostadsföretaget Huge, olika privata byggbolag som högskolor och universitet som agerar för att få fram nya studentbostäder.

Dessvärre kommer alla dessa insatser inte leda till någon lättnad på kort sikt. Även i de projekt där det faktiskt finns färdiga detaljplaner kommer det att ta tid innan spaden sätts i jorden och det kanske snarare är till höstterminen 2014 som de nya husen är inflyttningsklara.

Och ännu längre tid lär det ta innan vi på allvar ser resultatet av det förenklingsarbete som bostadsminister Stefan Attefall (KD) tagit initiativ till ger full effekt. Det är jätteviktigt att rensa i floran av regler som fördyrar och fördröjer byggandet av studentbostäder och att se till att viktiga byggprojekt inte blir liggande hos myndigheter och domstolar som hanterar överklagade byggärenden, men den fulla effekten lär vi inte se förrän om ett antal år.

Just därför är det oerhört olyckligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans har beslutat att sätta stopp för regeringens förslag att öka möjligheten att hyra ut bostadsrätter i andra hand, ett förslag som även på kort sikt skulle kunna göra att nya bostäder kom ut på marknaden och minskade den akuta bostadsbristen. Det finns en överhängande risk för att den samlade oppositionen (som bär en stor skuld för det berg av försvårande och fördyrande regler begränsar byggandet) på samma sätt kommer att motsätta sig framtida förslag för att minska krånglet och öka tillgången på bostäder.

Vill vi verkligen komma åt bristen på bostäder för Stockholms studenter måste alla hjälpas åt. Med tanke på den parlamentariska situationen i Sveriges riksdag krävs det att även oppositionen drar sitt strå till stacken och bidrar konstruktivt istället för att lägga nya hinder på vägen. Vill vi att Stockholm ska vara en attraktiv studentstad i framtiden måste vi öppna upp för kreativa lösningar både på kort och lång sikt istället för att cementera system som har prövats och bevisligen inte fungerat särskilt bra.

16 oktober 2012

Ett steg till mot Spårväg Syd

Idag tog vi i landstingets trafiknämnd ett viktigt beslut på vägen mot ett förverkligande av Spårväg Syd. Vi beställde en fördjupad utredning av spårvägsalternativet, med en tydlig inriktning på att etapp 1 mellan Flemingsberg och Skärholmen/Kungens kurva ska prioriteras. Vi gav också förvaltningschefen i uppdrag att återkomma med ett förslag till avsiktsförklaring med de berörda kommunerna Huddinge och Stockholm, som inkluderar ett betydande inslag av kommunal medfinansiering.

Förvaltningen tyckte egentligen att konventionella bussar räckte, Miljöpartiet ville utreda "BRT Light", busslösningar på befintliga vägar (de är ju som bekant mot Södertörnsleden och nya vägar...), Vänsterpartiet ville ha en trådbuss och Socialdemokraterna ville återremittera ärendet, men från oss i Alliansen finns en väldigt stark vilja att ge södra Stockholm bra förutsättningar för tillväxt och nya jobb. Då måste man våga satsa på framtidslösningar.

Spårväg Syd är tänkt att förbinda tre nyckelzoner för tillväxt: Flemingsberg med sitt campus med tre högskolor och universitet och ett universitetssjukhus, Kungens kurva-Skärholmen, som är Nordens största handelsområde, och Älvsjö med Nordens största kongress- och mässanläggning. Sedan SL gjorde sina prognoser har vi i den politiska kommunledningen i Huddinge skruvat upp våra ambitioner både för nya arbetsplatser och bostäder. I det översiktsplanearbete som nu pågår planerar vi för ytterligare 11 300 bostäder i zonen runt Spårväg Syd och hela 12 850 nya arbetsplatser. Nytt är bland annat planer på att utveckla Kungens kurva väldigt kraftigt, även med tusentals nya bostäder.

Jag applåderar detta. Vi måste våga bygga för framtiden, attraktiva stadsmiljöer av det slag som efterfrågas. Regionala kärnor som kan fungera som magneter för människor runt omkring och vara attraktiva för växande företag. Det har jag skrivit om många gånger här på bloggen, till exempel om Kungens Kurva här och här och om Flemingsberg här. Jag har förstås också skrivit en hel del om Spårväg Syd och även varit medförfattare till en debattartikel i Dagens Nyheter om den nya spårvägen. Därför känns det oerhört skönt att vi nu vågat ta detta steg i trafiknämnden.

15 oktober 2012

Kuba, demokrati och frihet

Idag rivstartade Huddinge demokratidagar, som kommer att pågå till och med lördag. Sex dagar med väldigt mycket samtal om politik och demokrati. Själv tillbringade jag större delen av dagen på Sågbäcksgymnasiet med att prata demokrati, inflytande och politik med killar och tjejer (mest killar) som gick på skolans praktiska program. Ett viktigt syfte med samtalen var att inspirera dem att engagera sig på olika sätt. Demokratin måste byggas underifrån, av människor som inte bara går och röstar vart fjärde år utan faktiskt väljer att engagera sig för det gemensamma bästa.

På kvällen arrangerade vi kristdemokrater ett seminarium med KDU-ordföranden Aron Modig, där han fick berätta om sina upplevelser från de oerhört dramatiska veckorna som han tillbringade på Kuba i somras. Han berättade om resan, bilolyckan, sjukhusvistelsen, förhören på polisstationen och hur han fördes bort till en hemlig anläggning för att förhöras om sitt samarbete med kubanska dissidenter. Mötet hölls kort efter att nyheten om att hans reskamrat Angel Carromero, ordförande i spanska Partido Populars ungdomsförbund, dömts till fyra års fängelse för dråp. Jag hoppas verkligen att Angel, precis som Aron, snart får komma hem, och att straffet inte ska avskräcka västerlänningar från att hjälpa Kubas demokratiaktivister framöver.

Medan Aron talade kom jag och tänka på en polsk vits som jag läst under min tonårstid: "När vet man att socialismen verkligen förverkligats på Kuba? När landet fungerar så dåligt att de behöver importera socker..."

På den tiden var ju halva Europa underställt samma sorts kommunistiska förtryck som Kuba fortfarande är. Nu har Polen och övriga öststater rest sig upp ur den fattigdom som gick hand i hand med den kommunistiska diktaturen. Men Kuba är fortfarande kvar. Det kubanska folket skulle verkligen behöva befrias från den totalitära diktaturens ok.

12 oktober 2012

Europeiska Unionens värdiga pristagare

Dagens stora snackis är utan tvekan Nobels fredspris och den norska nobelkommitténs beslut att ge priset till  Europeiska Unionen.

På sätt och vis är EU en oerhört värdig mottagare av fredspriset. Unionen är ju i grunden ett fredsprojekt, född ur ruinerna efter ett världskrig som förött kontinenten, mellan länder och folk som i många decennier matats med hat och misstro mot varandra, och i skuggan av den stalinistiska diktaturen som underkuvade stora delar av Europa.

De visionärer och ledare som bar fram det gemensamma europeiska projektet, kol- och stålunionen, den gemensamma marknaden och atomenergisamarbetet, gjorde det inte utan risk. Män som Konrad Adenauer, Robert Schuman och Alcide de Gasperi gjorde sig förtjänta av fredspriset, för deras strävanden förhindrade att hatet fick fortsätta att råda mellan de europeiska folken.

Och även efter den första epoken i EUs historia har det funnits europeiska ledare som verkligen förtjänat Nobels fredspris. När jag läser igenom hela listan över de män och kvinnor som erhållit priset förundras jag över att Helmut Kohls namn saknas. Hur kunde kommittén gång på gång undgå att välja den man som med sin envishet och vision lyckades ena Tyskland och i förlängningen nästan hela Europa?

Under åren som har gått har EU tagit en rad nya steg mot ökad integration och ökat samarbete, för att det lönat sig men också för att den bärande visionen hela tiden varit att ett fördjupat samarbete över nationsgränserna, en alltmer integrerad ekonomi och kunskap och kulturutbyte folken emellan bidrar till att göra ett framtida krig i Europa allt svårare att ens föreställa sig.

Hittills har det fungerat.

Men i ljuset av de klyftor mellan nationerna och mellan folken och deras folkvalda som uppstått i spåren efter finanskris, eurokris, skuldkris och allt vad det nu är som drabbat Europa de senaste åren känns den norska tajmingen märklig. När Barack Obama fick nobelpriset för ett par år sedan var det ett utslag för den eufori som rådde i Europa över att USA äntligen hade fått en demokratisk president som sade precis vad folk i Europa ville höra. Europeiska Unionen, däremot, rider absolut inte på någon av eufori. Tvärtom.

Idag är det väl bara en och annan förvirrad sverigedemokrat som kan tänkas glorifiera den inskränkta nationalism som rådde innan de europeiska gemenskapernas projekt tog form, men politiska och ekonomiska misstag har lett till att unionen ter sig mindre stabil än på länge, såväl politiskt som ekonomiskt.

Men kanske är det just därför som EU fick priset just nu? Vill den norska Nobelkommittén påminna oss om unionens ursprungliga syfte? Säkert är i alla fall att många i EU idag skulle ta emot kommitténs landsmän med öppna armar ifall en norsk medlemsansökan kom in...

Bloggar: Alf Svensson, Carl Bildt

05 oktober 2012

Nya äldreboendet Västergården invigt

Idag var det äntligen dags för invigning av det nybyggda äldreboendet Västergården i Rosenhill i centrala Huddinge. Nittio fräscha och rymliga bostäder med hög standard. Tillagningskök i källaren och kök på varje avdelning som också ska klara Livsmedelsverkets krav. Stora balkonger i flera riktningar på varje avdelning. Olika utrymmen för kultur och social samvaro på alla avdelningar.

Jag var ordförande i äldreomsorgsnämnden när byggplanerna togs fram och tillsammans med fastighetsbolaget Huges ordförande Anti Avsan den som i september 2010 gjorde den symboliska första sprängningen för bygget. Vägen fram till byggstart var inte alldeles enkel och det finns säkert de som tycker att jag var ganska jobbig innan jag fått det nya äldreboendet på den plats och på det sätt som jag ville ha det och till ett pris som vi hade råd att betala. Men när jag nu går runt på äldreboendet känner jag mig stolt. Det blev bra!

Som jag ser det är Västergården ett exempel på kristdemokratisk äldrepolitik i praktiken. (Och då tänker jag inte först och främst på att äldreboendet är byggt i form av ett kors...) Arkitekturen berättar om hur viktigt vi tycker att det är med social samvaro och kultur för de äldre. Den visar på hur vi prioriterar den goda måltiden, både för att god mat lagad på plats ger näring och för att måltiden är en viktig trivsel- och gemenskapsstund. Arkitekturen visar också hur viktigt vi tycker att det är att de äldre enkelt ska kunna komma ut - både på de stora balkongerna på avdelningarna och nere i den fina utemiljön på marknivån.

Nu ser jag fram emot att de boende, anhöriga och anställda ska sätta sin personliga prägel på ett väldigt fint hus. För hus i all ära, men det är människorna som skapar ett hem. På Västergården finns alla förutsättningar för att det ska bli ett väldigt trivsamt hem för de äldre som bor här.

Personligt ansvar - även i förorten

De senaste dagarna har det pågått en lite märklig debatt i Svenska Dagbladet. Bakgrunden var en händelse i stockholmsförorten Rinkeby. En bil sattes i brand i närheten av en skola. När polis och räddningstjänst kom till platsen möttes de av stenkastning från ett 20-tal ungdomar. En elvaårig pojke, som inte hade någonting med upploppet att göra, skadades i ögat och fick föras till sjukhus (SvD 1/10).

KDU:s ordförande Aron Modig skrev i en debattartikel om vikten av personligt ansvarstagande, men också om att ordningsmakten måste ha befogenhet att upprätthålla ordningen och se till att skydda alla oskyldiga som bor och arbetar i området.

Chockerande nog valde en SSU:are vid namn Joel Ensjö att i en replik säga att Aron Modig genom sin debattartikel visar förakt för unga från förorten. Istället för att kritisera borde Aron Modig se till de underliggande skäl som gör att unga yttrar sitt missnöje genom att till exempel sätta en bil i brand. I en slutreplik idag upprepar Aron Modig att var och en har ansvar för sina egna handlingar. Jag måste faktiskt citera hans slutord:
Arbetslösheten har aldrig tänt på någon bil eller kastat sten mot en enda polis. Det är alltid enskilda ligister som fattar aktiva val om att agera på detta sätt. Och mot det måste råda nolltolerans.
Helt rätt.

Vi har alltid ett ansvar för det vi gör. Och när jag säger det kan ingen säga att jag ska åka ut till förorten och se hur det verkligen är. Jag bor i västra Skogås, där jag också växte upp och gick i skola. Våld var vardag. Vandalisering var ständigt närvarande. Skolans miljö var en fostran till utanförskap.

Men precis som alla andra hade jag ett val. Jag kunde ha visat min frustration genom att vandalisera, tända eld på bilar eller kasta sten på poliser. Istället gick jag med i ett politiskt ungdomsförbund som ville förändra samhället. Som tyckte att varje människa har ett eget ansvar och borde få mer makt över sitt eget liv. Som tyckte att människor är viktigare än kollektiv och arbete bättre än bidragsberoende. Som tyckte att lag och ordning är ett bättre sätt att utveckla samhället än normlöshet och laglöshet.

Det valet kan ungdomar i våra förorter göra nu också. Jag hoppas att många förortsungdomar tar chansen att gå med i KDU och bidra till att skapa ett bättre Sverige. Deras - våra - erfarenheter behövs.