01 mars 2016

Mismatch- eller can-do-attityd i integrationspolitiken?

Månaden är mars och solen skiner. Men Stockholm är fortfarande kallt, både bokstavligt och mer bildligt talat. Den känsla av förestående undergång som ledde till panikbromsningen i flyktingsmottagandet dröjer ännu kvar, även om flyktingarna just nu i relativt liten utsträckning når Sverige. Grekland har däremot tagit emot fler migranter än vid samma tid förra året - drygt 120.000 på två månader -  så grundproblemet med oron i världen som leder till att många bryter upp för att försöka hitta en tryggare tillvaro för sig och sina familjer finns i allt väsentligt kvar oförändrat.


Den svenska migrations- och integrationspolitiken står fortfarande högt upp på agendan i de flesta sammanhang och kommer säkert att fortsätta göra det under åren som ligger framför. För även om vi just nu slipper fokusera på upprättandet av tältläger för de asylsökande, kan vi se fram emot en gigantisk utmaning när de asylsökande som beviljas uppehållstillstånd ska komma ut och integreras i det svenska samhället. Läs gärna det (mycket långa) blogginlägg som Kristdemokraternas migrationspolitiske talesperson Aron Modig skrivit.


De två största utmaningarna är, menar jag, i stor utsträckning skapade av oss själva - svenska väljare och svenska politiker. Problemen på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden fanns långt innan höstens stora flyktingvåg och de långsiktiga lösningarna handlar egentligen inte om de nyanlända utan om att få en politisk bottenplatta som uppmuntrar till bostadsbyggande, anställning och företagande, en modell som tar sikte på att sänka trösklarna för dem som står utanför snarare än att skydda dem som är på insidan, de som redan har vad de behöver. Plan- och byggprocessen är ett typexempel, där det finns massor av möjligheter för den som har en bostad att överklaga att nya bostäder byggs men väldigt få för den som är bostadslös och behöver en ny bostad att överklaga när bostadsbyggande stoppas. Systemet gynnar dem som har och missgynnar dem som skulle behöva få.


Men det är förstås inte skrivet i sten. Ibland tycker jag att debattörer är lite väl pessimistiska. Vi behöver mer av en can-do-attityd om vi verkligen ska kunna ta oss an problemen. Utmaningar är till för att lösas.


Ett viktigt perspektivskifte är att vi måste se de asylsökande själva som lösningen på en stor del av problemen. Jag vet, så har det inte fungerat de senaste decennierna. Men det är så det måste fungera i framtiden om vi ska komma till rätta med saker och ting. Det duger inte att konstatera att bara 50 procent av de som fått uppehållstillstånd som flyktingar har en egen försörjning efter sju år i landet och bara 60 procent efter 14 år (om jag nu uppfattat statistiken rätt) utan det måste ses som en larmsignal som gör att vi förändrar hur arbetsmarknaden i det här landet fungerar.


Den något märkliga situationen vi har idag är att det finns massor av arbetslösa - inte minst bland utlandsfödda - samtidigt som det finns massor av jobb som behöver göras. Man talar om en mismatch, att de arbetslösa inte har den kompetens som behövs, och det stämmer säkert. I vissa fall kan kompetensen vara svår att få fram. Vem som helst kan inte bli neurokirurg eller dataingenjör och även den som kan det behöver många år av studier om man kommer till Sverige utan ens gymnasiestudier i bagaget. Men när jag tittar på listan över bristyrken så slås jag av att det finns mängder av exempel på jobb som faktiskt inte kräver högskolestudier utan snarare skulle passa bra för lärlingsjobb eller introduktionsanställningar av det slag som Kristdemokraterna förespråkar:


- kockar
- bilmekaniker
- betongarbetare
- plåtslagare
- glasmästare
- VVS-montörer
- kranförare
- golvläggare
- styr- och reglertekniker
- murare
- snickare
- undersköterskor
- plattsättare
- elektriker
- styckare
- bagare/konditorer
- målare


Alla nyanlända passar inte för alla jobb, men nog borde en hel del kunna bli aktuella för något av dessa bristyrken? Kanske skulle vi då samtidigt kunna få ännu bättre fart på bostadsbyggandet, så att nyanlända och andra kunde få bostäder att bo i. Vem vet, kanske finns det till och med folk som skulle kunna jobba som asfaltsläggare och liknande så att vi kunde komma åt det usla vägunderhållet som plågar oss på många håll i landet?