26 november 2012

Ska Stockholms län även växa fysiskt?

Att Stockholm och Stockholms län växer har väl de flesta hört till leda vid det här laget. Bortåt 40 000 fler invånare per år i länet, som nu har mer än 2,1 miljoner invånare. Det motsvarar två fulla SL-ledbussar per dag. Den snabbast växande storstaden i hela EU.

Men regionens attraktionskraft är större än så. Och då tänker jag inte på alla de som lämnar Stockholm eller aldrig flyttar hit på grund av bostadsbristen, utan på den vilja som finns utanför länets gränser att vara en del av Stockholm.

Katrineholms-Kuriren skriver på ledarplats om Trosas planer på ett länsbyte, i första skedet en opinionsundersökning som sedan skulle kunna följas av en folkomröstning. Även ekuriren.se i Eskilstuna och Södermanlands Nyheter i Nyköping berör frågan. Eventuellt skulle kommunen kunna byta länstillhörighet redan till år 2015, som jag förstår saken. Även i Gnesta finns (enligt samma artikel) liknande planer, om än inte lika långt framskridna.

Och från andra sidan länet rapporterar Enköpings-posten (via Upplandsnytt) att Håbo kommun vill slopa Bålsta-tillägget på SL-kortet, så att det ska bli lättare att pendla till och från Stockholm. Motsvarande beslut fattades i Gnesta för några år sedan.

Jag tycker principiellt att det är bra om de administrativa regionerna motsvarar arbetsmarknadsregionerna, och det är ingen tvekan om att fler kommuner upplever sig vara en del av Stockholm än de som faktiskt hör till Stockholms län. Men det finns förstås en mängd frågor som behöver lösas innan länsbyten kan genomföras.

Viktigare än att få till ett formellt länsbyte är förstås att se till att kollektivtrafik och annan offentlig service fungerar över länsgränserna. Om några dagar börjar SL:s pendeltåg att gå hela vägen till Uppsala. Det finns ambitiösa planer på hur regionaltågstrafiken i Mälardalen ska utvecklas när Citybanan väl invigs år 2017. Steg för steg gör vi det enklare att bo i en del av Mälardalsregionen och arbeta i en annan. Det arbetet känns oerhört väsentligt. Men naturligtvis finns det också en klokhet i att uppdatera de administrativa regionerna så att de motsvarar dagens verklighet.

25 november 2012

Stoppa våldet mot kvinnor!

Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, instiftad av FN. Jag kan ärligt erkänna att jag nog skulle ha missat detta om det inte hade varit för den debattartikel av två av mina partikamrater, riksdagsledamöterna Caroline Szyber och Maria Fälth, som Svenska Dagbladet publicerar idag.

Szyber och Fälth ger några konkreta exempel på åtgärder, som jag helhjärtat stödjer. För även om min bild är att partnervåldet successivt har minskat jämfört med situationen under tidigare decennier, uppskattar Socialstyrelsen att 75 000 kvinnor varje år utsätts för partnervåld i vårt land. Det är inte acceptabelt. Vi måste fortsätta arbetet för att få stopp på denna styggelse.

De konkreta åtgärder som föreslås i artikeln är följande:

1. Behandling av förövaren. 
• Fler män som slår måste fullfölja behandling för sitt våldsutövande samt behandlingsmetoderna behöver utvecklas och följas upp.

2. Skapa ökad trygghet för kvinnan. 
• Förbättra kompetensen om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld hos personalen inom skola, polis, domstolar och socialtjänst.
• Stärk kvinnojourerna genom ökat ekonomiskt stöd.

3. Förebyggande värdegrundsarbete. 
• Förbättra sex- och samlevnadsämnet och komplettera det med mer undervisning om relationer, jämställdhet, makt och våld.
• Förstärk skolhälsovården med krav på att skolpsykologer och kuratorer ska finnas tillgängliga som kan hjälpa och stärka unga tjejer att utvecklas till trygga och jämställda individer.

Alla situationer är unika, och det kan finnas en mängd olika skäl till varför en person inte lämnar en destruktiv parrelation. Rädsla för vad förövaren skulle göra är förstås en viktig faktor i många fall, men också omsorg om anhöriga, inte minst barnen. Familjen bygger på ett ömsesidigt beroende som i de allra flesta fall innebär ett stöd och en hjälp - men ett nödvändigt uppbrott ur en parrelation kan försvåras av ekonomiskt beroende och praktiska problem, till exempel bristen på bostäder i storstadsområden som Stockholm. För några dagar sedan rapporterades i media om hur  bostadsbristen leder till att kvinnor inte kan slussas ut från Kvinnojourernas skyddade boende och jourerna därför inte kan hjälpa så många kvinnor som de skulle vilja.

Men dessa förklaringar räcker inte. Ett av de mest medialt uppmärksammade fallen av kvinnomisshandel på senare år handlar om barbadosbördade r'n'b-stjärnan Rihanna och hennes likaledes r'n'b-sjungande pojkvän Chris Brown. När Svenska Dagbladets recensent Stefan Thungren skriver om hennes senaste album "Unapologetic" blir rubriken "Tidernas mest obehagliga konceptalbum". När hon nu sjunger en duett med Chris Brown - som för några år sedan dömdes till fem års villkorligt fängelsestraff för att han misshandlat henne - med textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” - kan man fundera på vilka signaler hon sänder ut till sina miljoner fans.

Rihanna är inte ekonomiskt beroende av Chris Brown. Hon är en av världens mest framgångsrika artister och har varit så i många år. Hon kan försörja sig själv. Skulle hennes ex förvandlas till en mordisk stalker har hon råd att skaffa sig tillräckligt med livvakter för att klara det också. Och skulle hon känna behov av en pojkvän är jag säker på att det finns villiga kandidater där ute. Hon ser ju inte helt illa ut, om man säger så. 

Jag ska inte försöka ge mig in i att psykologiskt förklara Rihannas agerande, eller för den delen någon annan våldsutsatt kvinnas heller, utan bara konstatera att vi alla har ett ansvar att inte acceptera mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relationer överhuvudtaget. Bara genom ett tydligt avståndstagande kan vi förändra de grundläggande attityder som gör att förövare väljer att utöva våld. Och så vill jag inte minnas Rihanna som en kvinna som accepterar att hennes man misshandlar henne utan som en sångerska som uppmanar DJ:n att spela skivan en gång till och höja volymen...

 

Bloggar: Caroline Szyber

23 november 2012

Inför en regional äldrepeng!

Folk ska få bestämma själva och politiker och tjänstemän inte lägga sig i i onödan. Det har alltid varit något av en grundinställning för min del. Med Lagen om Valfrihetssystem (LOV) har möjligheten för kommunerna att skapa valfrihet inom äldreomsorg och socialtjänst blivit mycket större. Det ska vi använda oss av för att öka enskilda människors möjlighet att besluta om de viktiga sakerna i livet. Till exempel var man ska bo när man blir äldre och behöver flytta till ett vård- och omsorgsboende.

I Huddinge, där jag är vice ordförande i äldreomsorgsnämnden, pågår fortfarande arbetet för att införa ett valfrihetssystem för äldreboende, men i flera andra kommuner i länet, till exempel Stockholm, Nacka och Täby/Danderyd, finns det redan på plats.

Men inte ens det räcker egentligen till för att ge människor den valfrihet de borde ha. För vad händer om det äldreboende man vill flytta till inte ligger i den egna kommunen? Då uppstår plötsligt en massa problem.

Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt tillsammans med fem kristdemokratiska kommunalråd med ansvar för äldrefrågor om att vi skulle behöva en regional äldrepeng i Stockholms län. Ett system som gör att man lika enkelt kan välja ett äldreboende i grannkommunen som ett hemmavid. Som ger möjlighet för specialisering och profilering, med tydliga kvalitetskrav men också stor möjlighet att inrikta verksamheten efter de enskildas behov och önskemål. Med hela Stockholms län som upptagningsområde finns det förutsättningar att erbjuda även smalare profiler och ge mycket större valfrihet än idag.

Den framtiden ser jag verkligen fram emot. Och på sikt bör förstås inriktningen vara att en äldrepeng ska gälla i hela landet.

17 november 2012

SAS och Stockholmsregionen

Att ledande sverigedemokrater avslöjats som järnrörsbeväpnade rasister har blivit den nyhet som lite grann dränkt alla andra nyheter den senaste veckan. Lite överraskande, kan tyckas, för vem trodde egentligen innerst inne någonting annat om Sverigedemokraterna? Det är som att avslöja att många ledande kristdemokrater är kyrksamma nykterister...

I skuggan av den sverigedemokratiska fasadens sönderfall pågår ett annat och väl så viktigt förlopp. Inte heller det egentligen någon överraskning. De skandinaviska ländernas gemensamma sorgebarn SAS behöver pengar igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Regeringarna är inte villiga att skjuta till mer pengar direkt, men en lösning där huvudägarna Sverige, Norge och Danmark garanterar lånen verkar sannolik.

Under förutsättning att SAS genomför åtgärder som gör att det finns anledning att tro att bolaget kommer att gå runt framöver, dvs att man genomför hårda sparpaket. Och att EU-kommissionen inte stoppar lånegarantin, som flygmarknadens lågprisaktörer vill.

Vilka åtgärder SAS-ledningen kan och bör vidta för att rädda företaget undan konkurs kan och bör diskuteras. Jag är ärligt talat inte så säker på att det finns förutsättningar för att fortsätta driva SAS i sin nuvarande form. Tomas Augustsson gör en klok analys i Svenska Dagbladet idag. Tidningen rapporterar också om ett mycket svagt stöd från såväl det svenska som danska folket för nya statliga pengar till SAS.

Ur ett Stockholms-perspektiv är inte SAS oundgängligt. I och med att bolagets huvudkontor ligger här, skulle en SAS-konkurs initialt slå mot Stockholm. SAS är också en viktig aktör i den svenska inrikestrafiken. Däremot har SAS fokusering på Kastrup i Köpenhamn som sitt huvudnav varit något av ett problem för Stockholms internationella ambitioner. Vill man flyga interkontinentalt är Frankfurt, Paris, London eller för all del Helsingfors lika goda bytespunkter som Köpenhamn. Men vill vi konkurrera i den internationella högstaligan skulle Stockholm behöva fler direktflyg till viktiga centralpunkter runt om i världen.

Vad skulle då hända utan SAS? Det finns många andra flygbolag, såväl svenska som internationella, som är beredda att träda in på marknaden. Jag är inte orolig över att det efter en turbulent omställningsperiod inte skulle finnas såväl inrikesflyg som flyg till olika europeiska metropoler i ungefär samma utsträckning som idag.      Själv besökte jag i förra veckan Förenade Arabemiraten med hjälp av Norwegians direktflyg till Dubai, och jag är väldigt glad över att den norska uppstickaren i vår/sommar även börjar med direktflyg till New York och Bangkok.

Det vi i Stockholm måste vinnlägga oss om är att göra Arlanda till en attraktiv flygplats. Tillsammans med min distriktsordförandekollega Caroline Szyber, till vardags riksdagsledamot, gjorde jag i veckan ett uttalande om detta. Det stora orosmomentet är, som jag ser det, inflygningszonernas utformning, där olika kommuners intressen står emot varandra. Om trafiken på Arlanda måste minskas radikalt för att man inte hittat någon lösning på dessa problem, drabbas hela Stockholm och Mälardalen svårt. Vad gäller marktrafiken finns det däremot en mängd förslag till lösningar som kommer att minska utsläppen. Om knappt en månad börjar SL köra pendeltåg till Arlanda, något som förhoppningsvis kommer att bidra till att betydligt färre väljer att ta bilen, och nya spårburna lösningar från nordöstra Stockholmsregionen utreds också.

Stockholm behöver Arlanda. Och Arlanda behöver såväl ett bra nät av inrikesflyg, europalinjer och interkontinentala direktförbindelser. Om Arlanda behöver SAS vet jag inte. Men som svensk skattebetalare hoppas jag förstås att bolaget lyckas reda ut sina problem och komma på fötter igen. Även om jag inte har lust att slänga bra pengar efter de dåliga som vi redan plöjt ner i flygbolaget.

01 november 2012

Bygg inte bostäder i Gömmarens naturreservat!

Idag gör Centerpartiet i Huddinge med kommunalrådet Christian Ottosson i spetsen ett eget utspel som helt går på tvärs med inställningen från samtliga övriga partier i majoriteten: Man vill bygga bostäder i Gömmarens naturreservat, i anslutning till handels- och industriområdet i Kungens Kurva.

Liknande idéer diskuterades ganska mycket för några år sedan, då Centern inte var med i kommunfullmäktige. Att de kasserades berodde på en rad olika orsaker. En inte oväsentlig är förstås att området faktiskt är ett naturreservat för att det är klassat som skyddsvärt.

Som kristdemokrat vill jag gärna betona ett barnperspektiv på frågan. Förslaget bygger på att man ska skapa en liten, avskild bostadsenklav vars enda förbindelse med skolor och andra bostadsområden går via ett industri- och handelsområde. Hur barnvänligt är egentligen det? Istället vore det naturligt att börja bygga bostäder i anslutning till den befintliga bostadsbebyggelsen i Segeltorp, till exempel på Jägerhorns väg och Ellipsvägen. Därifrån skulle det vara enkelt att ta sig till fots eller med cykel till de förskolor, skolor, idrottsanläggningar och så vidare som redan finns i närheten. Precis som vi sagt i den kommunala planeringen att vi vill göra, bygga med gång-, cykel- och kollektivtrafik som grund. Så sent som i måndags talade jag dessutom med en fastighetsanalytiker som hävdade att det är i just det området som det faktiskt skulle finnas en marknad för bostadsbebyggelse, sett till dagens bostadsefterfrågan och byggkostnader.

Så - summan av kardemumman är från min sida ett tydligt ja till att bygga bostäder i Kungens kurva, men ett lika tydligt nej till att bygga dem i en avskild enklav av Gömmarens naturreservat. Centerpartiets förslag är inte något bra exempel på framtidsinriktad, barnvänlig stadsplanering.