31 augusti 2011

En viktig infrastrukturdag

Idag var en viktig infrastrukturdag. Dels presenterade regeringen ännu en storsatsninginfrastruktur, fem nya miljarder som huvudsakligen satsas på drift, underhåll och trimningsåtgärder i järnvägssystemet. Dels hade trafiknämnden i Stockholms läns landsting en intensiv dag. Först ett seminarium om de kommande investeringarna i tunnelbanan som kan komma att radikalt öka kapaciteten i det befintliga systemet. Väldigt spännande!

Sedan ett nämndssammanträde där vi fattade beslut om upphandling av Spårväg City/Lidingöbanan från T-centralen till Gåshaga brygga via Ropsten, och förstås också planerna för hur utbyggnaden ska genomföras. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sade nej, vilket tyder på att de fortfarande inte insett hur viktigt det är att vi faktiskt bygger ut Stockholms infrastruktur nu - inte i någon avlägsen framtid, som det allt som oftast handlade om på den tiden de hade makten.

Dessutom en förstudie av Tvärbana Norr Kistagrenen med förslag till sträckning för utbyggnaden från Alvik till Helenelund. Plus att vi skickade ut en förstudie över Spårväg Syd från Flemingsberg till Älvsjö via Kungens kurva/Skärholmen på remiss.

Kort sagt, det kändes som om såväl vi i trafiknämnden som våra vänner i regeringen fattat viktiga beslut på vägen mot en förbättrad infrastruktur. Med Alliansen vid makten kan vi äntligen få ordentlig ordning på spårtrafiken!

29 augusti 2011

Vårdcoacher och psykiatrins utmaningar

100 nya vårdcoacher som ska hjälpa 5.000 multisjuka patienter, lovar sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) idag i en debattartikel skriven tillsammans med Vårdförbundets Sineva Ribeiro. Jättebra, tycker jag. Specialutbildade sjuksköterskor som kan stödja och vägleda multisjuka patienter genom vårddjungeln kan ge ökad trygghet, förbättrad vård och sänkta kostnader. Men, det ska framhållas, det fungerar inte som ersättning för den sammanhållna geriatriska hemsjukvård som ett äldreteam kan ge.

När jag ändå berör sjukvårdsfrågor ska jag passa på att rekommendera en debattartikel som jag missade när den publicerades i förra veckan. Kungliga Vetenskapsakademiens psyiaktrigrupp - där förutom medicinprofessorer även oväntade storheter som författaren P.C. Jersild och nationalekonomen Assar Lindbeck ingår - kommer under rubriken "Så kan psykiatrins kris lösas" med en rad förslag på hur man skulle kunna förbättra forskning och utbildning på det psykiatriska området.

Jag har i flera år haft känslan av att Sverige hamnat ganska långt på efterkälken internationellt sett och att kopplingen mellan aktuell forskning och psykiatrisk praktik är alltför svag. Jag och Kristdemokraterna har drivit på i landstinget för att få till stånd en förändring. Vetenskapsakademiens förslag - och inte minst dem om hur man kan öka det internationella utbytet - är nya för mig, men jag känner mig spontant väldigt positiv till dem. Även om jag kanske inte tror att de skulle lösa "psykiatrins kris" så kan de helt säkert vara viktiga bidrag till en lösning, tillsammans med till exempel reformer för ökad valfrihet för patienterna i öppenvården, fler vårdplatser (gärna på universitetssjukhusen!) och en utökad satsning på klinisk psykologisk forskning.

24 augusti 2011

Spårvägsnät ska höja kollektivtrafiken i innerstan

Idag skriver Dagens Nyheter om planerna på att omvandla innerstadens blåbusslinjer till spårväg under de närmaste decennierna, och konstaterar också att den sammanhållna spårvägsplanen har tagits fram på kristdemokratiskt initiativ.

Jag tycker att förslaget verkar såväl djärvt som genomtänkt, även om jag väl får erkänna att jag ännu inte läst igenom dokumentet i sin helhet utan väntar på att det ska dimpa ner i min brevlåda, vilket förhoppningsvis sker idag. Istället har jag framför allt tittat på kartan...

I förslaget ingår en förlängning av Spårväg City till Stora Essingen istället för Hornsberg/Lindhagensgatan, något som jag faktiskt var inne på i ett blogginlägg redan förra året.

I förslaget ingår också att inte mindre än tre olika spårvägslinjer ska trafikera Nya Karolinska Solna/Norra stationsområdet. Det ger en god flexibilitet för resenärer som ska åt olika håll i innerstaden och närförorterna.

Men först på agendan ligger förstås utbyggnaden av Spårväg City och konverteringen av linje 4, landets hårdast trafikerade busslinje. Jag tycker också att utredarna gör en klok prioritering när man börjar med sträckan från Valhallavägen/Radiohuset. Dels binds spårväg 4 där samman med utbyggnaden av Spårväg City, vilket förstås är smart ur resursanvändningssynpunkt, dels uppfattar jag det som att inte minst sträckan mellan Tekniska Högskolan och Odenplan är viktig för att avlasta delar av det centrala tunnelbanesystemet genom att skapa bättre bytespunkter än T-centralen för stora grupper av resenärer. Dessutom förefaller stora delar av sträckningen - läs: Valhallavägen - vara förhållandevis enkel att bygga spårväg på, vilket förstås ökar möjligheten att få igång processen i närtid.

Just idag skriver Svenska Dagbladet om problemen med utbyggnaden av Spårväg City och att sammankopplingen av Spårväg City och Lidingöbanan föreslås senareläggas med ungefär tre år, till år 2017. För en gångs skull har jag faktiskt kunnat ta del av (och också läst) rapporten som de bygger sin artikel på. Det är helt uppenbart att man inte ska underskatta problemen med att bygga om i det existerande gatunätet i centrala Stockholm. Det tar tid, kostar pengar och det är många intressenters behov som måste tillgodoses.

Men det är värt det när man kan ersätta dagens blåbussar med moderna, attraktiva och tillgängliga spårvagnar. När spåren väl har kommit på plats och man kan åka spårvagn hela vägen från Gåshaga brygga till T-centralen genom den nybyggda Norra Djurgårdsstaden kommer det att vara ett stort lyft för kollektivtrafiken på Lidingö och Östermalm. Och när hela spårvägs- och stomnätsstrategin har förverkligats kommer det att märkas för alla oss som reser kollektivt i Stockholm. Spårvagnen är en viktig framtidssatsning.

Läs även: Håkan Filipsson, Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting.

22 augusti 2011

Reinfeldt vs Juholt del 2: Pensionärsskatten och momspopulismen

De bägge sommartalande partiledarna Fredrik Reinfeldt (M) och Håkan Juholt (S) talade inte bara om budgetbalans och tunnelbana (som jag kommenterade i mitt förra blogginlägg) i sina långa tal i helgen. De hann med att tala om nästan allt - utom svältkatastrofen i Östafrika, förstås - och inte minst om skatter.

En skattedebatt hamnar lätt i ett av två diken. Antingen handlar det bara om hur mycket, där Moderaterna och Socialdemokraterna har sina givna positioner. Socialdemokrater vill ha hög skatt. Moderater vill ha något lägre, om de inte är unga och vill ha mycket lägre. Eller så handlar den om rena teknikaliteter som lämnar oss som helst inte vill vara mer involverade i skattefrågor än via ett SMS helt nollställda.

Reinfeldt talade om Moderaternas prioriteringar inför de kommande budgetförhandlingarna i regeringen. Han vill vänta med det femte jobbskatteavdraget och sänkningen av skatten för pensionärer för att istället prioritera en sänkning av krogmomsen. Juholt var mindre tydlig, men att han ville tvärtom stod ganska klart, även om han verkade mycket förvirrad när det gällde den utveckling som varit under de år som han varit riksdagsman i opposition. Han påstod nämligen att skatten för pensionärer höjts under Alliansens styre, vilket förstås är en ren lögn. Alliansen har - med Kristdemokraterna som pådrivare - sänkt skatten för pensionärer inte mindre än tre gånger sedan man tog över makten år 2006.

Jag skulle vilja se en fjärde skattesänkning, och det så snart som möjligt. Det har jag skrivit om här. Alla argumenten i den artikeln gäller fortfarande. Jag är glad över att Göran Hägglund och Kristdemokraterna gått ut så tydligt i den här debatten och tagit ställning för att just pensionärsskatterna ska prioriteras före krogmomsen.

Somliga bedömare menar att det är troligt att Kristdemokraterna kommer att bli förloraren i den förhandlingen. Nu har ju Fredrik Reinfeldt gått ut med att han och Moderaterna vill prioritera just krogmomsen och höjda lärarlöner, hjärtefrågor för (C) respektive (FP).

Om det sistnämnda förslaget vill jag bara säga att jag hade hoppats att Göran Persson skulle ha blivit den siste skolministern att lägga sig i lärarnas avtalsrörelser. Och det borde vara ännu mer självklart nu, i och med att skolan idag är helt kommunaliserad och, till Håkan Juholts stora förtret men till glädje för elever och föräldrar, i stor utsträckning bedrivs av friskolor. Att regering och riksdag skulle öronmärka pengar till löneförhöjningar hos personalen i vissa privata företag känns som en ovanligt dum idé.

Sänkt krogmoms är en mer komplicerad fråga. Jag gillade den gamla skattereformens modell med en enhetlig momssats för alla varor och tjänster. Differentierad moms leder till märkliga nyckfullheter, som att det blir dyrare att boka ett dansband som spelar för en dansande publik än för en sittande, eller att momsen blir högre om man äter maten i restaurangen än tar den med sig.

Differentierade momssatser öppnar också upp för populism och diverse särintressen. Barnfamiljerna har det knapert - då sänker vi momsen på mat! Kulturen är jätteviktig - då sänker vi momsen på böcker! Restaurangbranschen anställer många outbildade ungdomar - då sänker vi krogmomsen! De som ropar tillräckligt högt - och med tillräckligt väljartillvända argument - belönas med sänkt moms. Medan andra, som kanske har väl så goda sakskäl men inte hörts lika mycket i debatten - får fortsätta med en högre momssats. Jag gillar det inte. Jag vill se en genomgripande momsreform, en reboot till skattereformens ambitioner.

Jag vet att vi lever med en realitet av differentierade momssatser och kommer att fortsätta att göra det under överskådlig framtid. Jag tycker inte att låg krogmoms är värre än många andra låga momssatser. Men att regeringen skulle välja att prioritera en dyr sänkning av restaurangmomsen och senarelägga en betydligt billigare pensionärsskattesänkning tycker jag rent ut sagt vore fel. Jag hoppas verkligen att Göran Hägglund och partiledningen står på sig i den här frågan. Hela vägen.´

Och jag vet att väldigt många pensionärer delar den åsikten.

Läs även: Anders Andersson, Bengt Germundsson, Bengt Germundsson

Reinfeldt vs Juholt del 1: Budgetbalansen och tunnelbanan

Den här helgen har såväl statsminister Fredrik Reinfeldt (M) som socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt sommartalat och gett sin syn på vad Sverige borde och inte borde göra i den turbulenta situation som nu råder i världen. Jag har ägnat lite tid i dag åt att faktiskt lyssna igenom deras tal.

Det är lätt att peka på skillnaderna. Lyssnar man på Håkan Juholt är det svårt att inte uppfatta hans längtan tillbaka till 50-talet. Blicken är hela tiden riktad bakåt i tiden, inte framåt. Fredrik Reinfeldt är mer nutidsorienterad. Men det är en nutid av praktiska övervägningar. Ni vet det där talesättet om att inte se skogen för alla träden. När Fredrik Reinfeldt talar beskriver han inte skogen eller ens träden, utan talar om undervegetationen som man måste ta sig över när man springer genom skogen.

Håkan Juholt ägnar en stor del av talét åt specifika stockholmsproblem. Det är nästan så man kunde tro att han kandiderade till posten som finansborgarråd eller möjligtvis trafiklandstingsråd snarare än statsminister när han lägger ut texten. Det är bara vilja och prioriteringar som behövs för att Stockholms tunnelbana ska kunna byggas ut, säger han. Men vad är det egentligen som Håkan Juholt väljer att prioritera bort? Bara en budget i balans! I övrigt så är det idel nya satsningar. För mig, som grubblat en hel del på hur Stockholms kollektivtrafik ska kunna byggas ut i verkligheten, känns det förstås inte fel att höra partiledare, oavsett kulör, tala om vikten av att satsa på spårtrafiken i Stockholm. Men både investeringar och löpande drift och underhåll måste finansieras. Att göra stora infrastrukturinvesteringar med hjälp av budgetunderskott och skenande statsskuld (plus investeringsstöd från EU) har testats i stor skala i Spanien. Jag känner mig inte alldeles entusiastisk över tanken på att Sverige med Juholt i spetsen skulle försätta sig i samma situation. Gärna utbyggd tunnelbana, men med realistisk finansiering och en långsiktigt hållbar kostnads-/intäktsanalys i grunden.

Verkligt ansvarstagande är mer än att balansera en budget, säger Håkan Juholt med darr på stämman, och det är det ju bara att hålla med om. Men vi kan ju se ut över världen och konstatera att det finns åtskilliga exempel på hur det går när man struntar i att hålla en långsiktig budgetbalans över konjunkturcykeln. Ja, vi kan ju även titta på modern svensk historia och se att ofinansierade utgiftsökningar leder till kaos och kris.

Det skulle vara bra om Håkan Juholt och Socialdemokraterna tog steget tillbaka till rätt sida i kampen för en långsiktigt hållbar ekonomi. Göran Persson hade många brister, men han ska en eloge för sitt tydliga försvar av ordning och reda i ekonomin. Tyvärr har inte Juholt hittills visat några tecken på att vilja följa i denna föregångares fotspår.

16 augusti 2011

Prioritera skattesänkningen för pensionärer!

Det blir inget femte jobbskatteavdrag - just nu. Beskedet från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansminister Anders Borg (M) kom inte direkt som någon överraskning. Dels hade såväl Göran Hägglund (KD) som representanter för de övriga mindre regeringspartierna redan tidigare deklarerat att de är tveksamma, dels är ju ordning och reda i statsfinanserna de nya moderaternas signum i nästan ännu större utsträckning än jobbskatteavdragen. Ergo: inget nytt jobbskatteavdrag just nu.

Samtidigt väljer man även att lägga nästa steg i skattesänkningarna för pensionärer och nästa höjning av brytpunkten för statlig skatt. Jag kan förstå logiken bakom detta. Samtidigt kan jag känna att de tre föreslagna och nu senarelagda skattesänkningarna har lite olika syften och effekter. Jobbskatteavdraget och den höjda brytpunkten är förvisso kloka reformer som gör det mer lönsamt att arbeta och utbilda sig. Men det är effekter på lite längre sikt. När det gäller skattesänkningarna för pensionärer, däremot, så kommer den viktigaste effekten att vara ökad konsumtion, vilket kan ge en välkommen boost till ekonomin just när Västvärlden ser ut att stå inför en ny lågkonjunktur.

Jag förstår signalen att regeringen kommer att försvara den statsfinansiella stabiliteten. Den är jätteviktig i ett läge där såväl USA som stora delar av Europa brottas med svåra problem just på grund av budgetunderskott och statsskuldens storlek. Men när omvärldens akuta oro lugnar sig och vi istället behöver få fart på hjulen igen, då bör skattesänkningen för pensionärer vara först i ledet. Oavsett om vi just då har råd med det mer kostsamma femte jobbskatteavdraget eller inte. Det är ekonomiskt klokt - och lättar bördorna för många som har haft det tufft de senaste åren.

12 augusti 2011

Skyskraporna i Liljeholmen...

"För Liljeholmskajen har stadsutvecklarna tänkt sig att skyskraporna längs kajen ska 'möta det storskaliga landskapet', förkastningsbranten upp mot Årsta," berättar Dagens Nyheter idag med anledning av att de nya bostadshusen nu är tänkta att bli 24 våningar höga istället för 21.

Bah, säger jag, nyss hemkommen från en semester i Nordamerika. 24 våningar och de kallar det skyskrapor? Empire State Building i New York, det är en skyskrapa! Willis Tower (f.d. Sears Tower) i Chicago, det är en skyskrapa! CN Tower i Toronto, där har ni en byggnad som verkligen skrapar i himlen!

Visst är det bra att husen i Liljeholmen blir tre våningar och högre och får 50 lägenheter till, men kalla dem inte skyskrapor. Ska vi prata skyskrapor, då får vi höja ambitionerna för Stockholms silhuett rejält. Och det kanske det finns anledning till, men ännu viktigare är att se till att bygga ut med nya, riktiga, klassiska stadsområden utanför de historiska tullarna, så att fler attraktiva stadsmiljöer skapas för oss storstadsälskande stockholmare.

10 augusti 2011

Har världen blivit galen?

Jag har sedan länge varit övertygad om min egen relativa obetydlighet, men när jag nu återkommit från en fem veckor lång, politikfri roadtrip genom USA kan jag konstatera att världen under min frånvaro verkar ha blivit galen.

I USA har man med nöd och näppe lyckats undvika en total budgetkollaps och klara hem konturerna till ett sparpaket som åtminstone minskar det skenande budgetunderskottet, och landets kreditbetyg hos Standard & Poor's har sänkts till samma nivå som Huddinge kommuns.

Krisen i Grekland har följts inte bara av Portugal utan även Spanien och Italien - och nu börjar olyckskorparna även kraxa om Frankrike.

Lägg till det det fruktansvärda terrordåden i Norge, där en inhemsk högerextremist gick till frontalattack mot hela det politiska systemet, ja, själva demokratin, och i Storbritannien ser vi hur ungdomsgäng löper amok och slår sönder stad efter stad.

Terrordådet i Norge var förhoppningsvis en engångshändelse som inte kommer upprepas igen, och kravallerna i Storbritannien får polisen och civilsamhället förhoppningsvis snart stopp på, men budgetunderskotten och den statsfinansiella krisen i Europa och USA är en betydligt svårare nöt. När jag var utanför Capitoleum i Washington D.C. för ett par veckor sedan - innan senaten och representanthuset hade enats om ett sparpaket och en höjning av skuldtaket - blev jag tillfrågad av ett TV-team från Indiana om vad jag tyckte om saken. Jag tackade nej till en intervju eftersom jag insåg att vad de sökte var vad vanliga amerikaner tycker och tänker, inte vad förnumstiga svenskar har att säga, men det betyder förstås inte att jag inte har lite grann som jag skulle vilja säga.

Jag har hört en del kalla de stimulanspaket som lagts i USA och Europa för keynesianska, och det kanske de är, men det verkar som om en mängd regeringar runt om i världen bara valt att se på ena halvan av Keynes förslag, nämligen att ta på sig spenderbyxorna i lågkonjunkturer. Precis lika viktigt måste det vara att dra åt svångremmen i goda tider. Insikten att man måste spara under de goda åren för att ha någonting att spendera under de dåliga är urgammal - vi skulle kunna kalla den "patriarken Josefs teorem" - och det är obegripligt att västvärldens politiker på ett så fatalt sätt glömt bort detta självklara samband.

De problem som man måste hantera i såväl USA som södra Europa har inte dykt upp huxflux. De har byggts upp under decennier av oansvariga politiska ledare som inte velat eller vågat eller förstått att fatta kloka beslut som leder till en långsiktigt hållbar ekonomi. Jag är glad att Sverige är ett undantag. Vi gick in i krisen 2008 med en urstark ekonomi. Vi hade råd att stimulera ekonomin med såväl skattesänkningar som offentliga satsningar för att ta oss ur den lågkonjunktur som orsakades av finanskrisen.

Men vi är också en liten, exportberoende ekonomi. Vi behöver efterfrågan på de varor och tjänster vi producerar, och det räcker inte med Asien och Latinamerika. Vi behöver ett starkt Europa och ett starkt USA. Vägen dit är inte lätt. Om man i USA och Sydeuropa fortsätter med dagens budgetunderskottspolitik kommer det att leda till finansiellt kaos. Om man istället gör dramatiska nedskärningar på fel ställen riskerar det att leda till ekonomisk depression och förmodligen också politiskt tumult som får protesterna i till exempel Grekland att te sig som en mild västanfläkt. Att lotsa världen ur den här krisen blir lite som att köra med sommardäck på en isgata - det kräver både skicklighet och lite tur, men det är definitivt inte omöjligt.

För övrigt tycker jag att ni ska läsa Anna de Lima Fagerlinds krönika i Svenska Dagbladet.