21 december 2011

"Ta inte bort taxikravet på lokalkännedom"

I senaste numret av taxibranschens tidning "Taxi idag" publiceras en debattartikel jag skrivit om lokalkännedomsprovet för taxichaufförer i Stockholms län:

Ta inte bort taxikravet på lokalkännedom

Transportstyrelsen föreslog nyligen att slopa myndighetsprovet i lokalkännedom för taxiförare i Stockholms län. Transportstyrelsens resonemang går ut på att den tekniska utvecklingen med elektroniska hjälpmedel som GPS-navigatorer gör att taxichaufförerna inte längre själva behöver kunna hitta.

En sådan utveckling skulle vara djupt olycklig. För taxichaufförsyrkets status, för Stockholm som attraktiv affärs- och turiststad, men också för alla färdtjänstresenärer i länet. Förslaget kommer, om det genomförs, att innebära en minskad resenärstrygghet vid taxiresor för de många gamla, sjuka och funktionshindrade som använder färdtjänst och sjukresor i länet. Tillsammans görs genom färdtjänstverksamhetens försorg cirka 4,5 miljoner taxiresor per år i länet.

Det finns anledning att befara att just äldre och funktionshindrade drabbas extra hårt. Färdtjänstresenärer upplever redan idag i många fall att taxiförarna har bristfälliga kunskaper i geografi, vilket kan leda till oro, osäkerhet och otrygghet hos kunden, speciellt som färdtjänstresenärernas genomsnittsålder är hög. Att ytterligare blåsa under denna oro genom att sänka kraven på chaufförerna är helt fel steg att ta. Trygghet och ett gott bemötande vid taxiresan är i många fall centrala delar för att färdtjänstresan överhuvudtaget ska genomföras.

Att elektroniska hjälpmedel skulle kunna ersätta lokalkännedom är uppenbart orimligt. Taxichaufförens uppgift är att välja ”det professionella vägvalet”, vilket innebär att undvika hinder och trafikstockningar genom goda vägval. Det förutsätter god kunskap om och förståelse för trafikmiljön. Något krav på att taxibilarna ska vara utrustade med GPS-navigatorer föreslås inte av Transportstyrelsen. Om förarna saknar god lokalkännedom riskerar det att förutom ökad otrygghet även ge längre restider och högre pris.

När Stockholms läns landsting upphandlar färdtjänst ställs naturligtvis tuffa kvalitetskrav, och de entreprenörer som inte lever upp till kraven kommer att få kännbara ekonomiska påföljder. Våra krav förutsätter dock att det finns en fungerande taximarknad där vissa kvalitetskrav trots allt är normen. Transportstyrelsens krav på lokalkännedom är en av garanterna för detta. Eftersom såväl färdtjänstens kunder som SL:s övriga kollektivtrafikresenärer i olika situationer har rätt att ta en taxi direkt på gatan – till exempel vid förseningar där SL:s resegaranti gäller eller störningar som gör att SL:s tillgänglighetsgaranti träder i kraft – påverkas våra kunder även av hur kvaliteten är på taxiutbudet utanför färdtjänstens upphandlingar.

En uppmaning till Transportstyrelsen blir därför att inte upphäva kravet på lokalkännedom för taxichaufförer i Stockholms län eller avskaffa det myndighetsprov som idag genomförs. En seriös taximarknad med yrkeskunniga Stockholms-ciceroner på chaufförsstolen gynnar inte bara Stockholm som affärs- och turiststad utan också alla de äldre och funktionshindrade som är beroende av färdtjänsten för sina resor.

18 december 2011

Några reflektioner kring valberedningens förslag

De senaste dagarna har valberedningens förslag till ny partistyrelse för Kristdemokraterna avhandlats i snart sagt alla nyhetsmedier.

Att valberedningen föreslår omval för partiledaren Göran Hägglund är knappast överraskande. Utifrån det stöd som han fått av distrikt och lokalavdelningar hade det snarast varit en sensation om valberedningen hade dristat sig att föreslå någon annan.

Att utmanaren Mats Odell inte föreslås få förnyat förtroende som 2:e vice ordförande är inte heller någon sensation. Man kan inte gå tillbaka till att vara lojal vice ordförande efter att ha ägnat månader åt att kampanja land och rike runt för att underblåsa ett uppror mot partiledaren. En pokerspelare som gått all-in och förlorat kan inte sedan fortsätta att spela som om ingenting hänt.

David Lega som ny 2:e vice ordförande är kanske ett djärvt val med tanke på att han bara har några år bakom sig i partiet, men han har som oppositionsråd i Göteborg en viktig politisk plattform och är dessutom en talare och estradör av rang. Jag har förstått att han inte är så populär hos Annelie Enochson och hennes vänner, men jag uppfattar att han har ett brett stöd i partiet. Såväl min lokalavdelning (Huddinge) som nominerade Göran Hägglund som ordförande och mitt distrikt (Stockholms län) som nominerade Mats Odell valde också att nominera David Lega till presidiet.

I övrigt var det två nya namn som förslogs till partistyrelsen, dels den välkände prästen och tidigare biskopen Lennart Koskinen, dels partiets gruppledare i Leksand, Sakarias Winberg. Nomineringen av Sakarias är egentligen ingen stor överraskning. Leksand är en av de alltför få framgångskommunerna för partiet i det senaste valet och just Sakarias är säkert en viktig del av förklaringen till detta. Sina unga år till trots är han en välkänd profil i partiet både lokalt och på riksplanet.

Nomineringen av Lennart Koskinen känns mer överraskande, men jag är positiv även till den. Jag har hört Lennart debattera partiets framtid i Almedalen förra året, han är en man som tänker fritt och talar öppet. I en partistyrelse som mestadels består av yrkespolitiker är det viktigt att det också kommer in människor med ett utifrånperspektiv, som bidrar med nya infallsvinklar på den svenska politiken och står utanför de falangbildningar som i alltför hög grad präglat de senaste årens kristdemokrati.

Jag är inte avundsjuk på de som ingår i valberedningen. De har haft ett svårt och otacksamt jobb. Jag har läst Göran Sydhages beskrivning av valberedningens arbete inför partiledarvalet 2004 och tänker att det på vissa sätt förmodligen varit ännu svårare i år, eftersom känslorna är hetare nu.

I Svenska Dagbladet skriver en lång rad välkända kristdemokrater idag att de tycker att det är dags för Mats Odell att stiga åt sidan istället för att fortsätta sin kampanj för partiledarposten, eftersom han ändå inte kommer att vinna den striden. Jag kan dela den grundläggande analysen, att Mats Odell kommer att förlora en eventuell omröstning på rikstinget i januari och att det bästa för partiet just nu vore om kampanjen mot Hägglund avbröts. Tyvärr har resultatet av artikeln inte varit ett mer enat parti utan snarast det motsatta. Jag har förbluffats över de i vissa fall väldigt grova Facebook-påhopp som kommit från olika personer som stödjer Odells kandidatur, både mot valberedningen och undertecknarna av debattartikeln i Svenska Dagbladet.

Vi måste vara försiktiga med orden, brukar Göran Hägglund uppmana partikamraterna. Efter den 28 januari ska vi arbeta tillsammans för valsegrar 2014. Och gärna fram till den 28 januari också, även om det finns två kandidater till partiledarposten. Fokuset på interna strider och personfrågor bidrar inte till ökad politisk tydlighet eller ökat förtroende bland väljarna.

DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagen, Dagen, Dagen, Dagen, Newsmill.

Bloggar: Göran Sydhage, Jonas Segersam, Annelie Enochson, Simon Rundqvist.

14 december 2011

Maxtaxan och barngruppernas storlek

Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp skriver idag på debattplats i Svenska Dagbladet om utvecklingen inom förskola och annan barnomsorg. Budskapet är välbehövligt antipopulistiskt genom att man inte lovar mer åt alla gratis (som är så vanligt när det gäller just förskolepolitiken), men ger också en välkommen spark åt alla de förskoleelitister som försöker slå i folk att föräldrar inget kan. Kristdemokraterna fortsätter att vara det parti som hela tiden står upp för att föräldrarna ska kunna välja hur de vill ge sina barn omsorg - genom förskola, familjedaghem, flerfamiljssystem eller att vara hemma själva med barnen.

Under de senaste tio åren har andelen barn som går i förskolan ökat från 66 procent till 83 procent, en 25-procentig ökning. Det är mycket, och ökningen har skett samtidigt som de kommunala subventionerna stigit mycket kraftigt. Medan maxtaxan inom äldreomsorgen räknas upp med prisutvecklingen varje år, har förskolans maxtaxa legat konstant sedan den infördes 2004. Samtidigt har den genomsnittliga kostnaden per förskoleplats stigit med ungefär 25 procent till 120.000 kr per år. Föräldrarnas andel av kostnaden har sjunkit till som mest 13 procent, men i genomsnitt bara 8 procent. För många föräldrar är det rentav billigare att lämna barnet på dagis än att själv stå för mat- och blöjkostnader.

Det finns olika sätt för kommunerna att hantera de ökande kostnaderna för förskolan. Ett sätt är förstås att öka barngruppernas storlek. I artikeln berättas att 4.800 grupper i förskolan har 21 barn eller fler, nästan en femtedel av alla barngrupper. Antalet så stora grupper har ökat med 60 procent sedan år 2003. Även antalet riktigt stora småbarnsgrupper ökar, vilket jag har förstått är en utveckling som oroar ledande utvecklingspsykologer. Större barngrupper är inte vägen att gå. Även om Huddinge enligt den senaste tillgängliga statistiken har de minsta barngrupperna och den högsta personaltätheten på Södertörn har jag full förståelse för att föräldrar är oroliga.

Ett annat sätt är att hela tiden låta förskolans andel av kommunernas totala kostnader öka. Eftersom kommunalskatterna redan är mycket höga i Huddinge och de flesta andra kommuner är skattehöjningar inte en framkomlig väg. Då tvingas man istället ta resurser från andra områden - från skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten eller underhållet av gator och vägar. Förskolan blir en gökunge i det kommunala fågelboet. Jag har svårt att se det rimliga i den utvecklingen.

En tredje lösning är att öka familjernas medfinansiering, och det är något som den familjepolitiska gruppen öppnar för i debattartikeln. Jag talar inte om något avskaffande av maxtaxan, men jag kan tycka att det är rimligt att återställa familjernas medfinansieringsdel till den nivå den hade när maxtaxan infördes och sedan införa en årlig indexuppräkning på samma sätt som inom äldreomsorgen. Att den som får en service också är med och betalar känns inte orimligt - speciellt inte när pengarna går till att säkra att det verkligen blir en god kvalitet med rimlig storlek på barngrupperna.

03 december 2011

Nya satsningar behövs på Stockholms museer

Medan regnet piskar ner utanför mitt fönster funderar jag lite grann på Sockholm som besöksstad. Med sitt läge där Mälaren möter Östersjön, med sin gamla stadskärna med medeltida anor, med sina praktfulla märkesbyggnader är det inte att undra på att staden är populär bland turister, konferensgäster och andra besökare. Jag är glad att fler och fler upptäcker staden i mitt hjärta.

Men det betyder inte att vi i Stockholm har gjort allt som vi kan och borde göra. Claes Arvidsson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida idag om planerna på att bygga ett Nobel Prize Center på Blasieholmen, bakom Nationalmuseum och tvärs över Nybroviken från Strandvägen och Dramaten. Ett fantastiskt läge för ett museum och besökscentrum som jag tror at väldigt många kommer att välja att besöka, såväl stockholmare som turister, och något som det kan vara naturligt att vi visar upp för gästande delegationer av forskare, politiker och företagsledare. Stockholm har en rad framstående universitet, men ingenting signalerar kanske ändå Stockholms betydelse i forskarvärlden som Nobelpriset.

Claes Arvidsson hoppas att man samtidigt ska hitta en lösning för Nationalmuseums behov av större ytor för att visa sina samlingar, som Arvidsson bedömer är av världsklass. Jag kanske inte skulle gå så långt som att kalla dem världsklass, för det är minst sagt tufft att jämföras med till exempel Louvren i Paris, Uffizi i Florens eller Eremitaget i S:t Petersburg, för att nämna några av de många riktigt prestigefulla museerna på vår egen kontinent. Men Nationalmuseum skulle med rätt förutsättningar kunna utvecklas till något betydligt större och mer attraktivt än det museum vi har idag. Det vore viktigt för Stockholm som kulturstad och turistdestination. Jag har bloggat om detta förut, här.

I dagens Svenska Dagbladet finns även en intressant artikel om Liverpool, i Näringslivsdelen. Jag har själv besökt Liverpool och imponerats, inte bara av hur man rustat upp de centrala delarna av staden och fått in nytt liv med spännande museer, som Tate Gallery till exempel, utan också hur man skapat en fungerande turistindustri runt stadens mest kända musikexport, The Beatles. Jag har besökt Beatlesmuseet och Cavern Club och åkt på en bussrundtur för att se nationella minnesmärken som Paul McCartneys barndomshem och andra platser associerade med Beatles i staden.

ABBA är förstås inte lika stora som The Beatles, åtminstone inte för mig, men jag tror att många turister i Stockholm skulle uppleva det som spännande och intressant att besöka ett ABBA-museum, som berättar historien om gruppen men också om de olika projekt som abborna varit involverade i sedan dess. Själv kan jag tycka att Globen-området, ett stenkast från Polar-studion vid Skärmarbrink där mycket av magin skapades, skulle kunna vara en lämplig plats för ett ABBA-museum.

Och när man ändå funderar på Globen-området och publikorienterade museer som skulle stödja Stockholms besöksnäring - varför inte ett idrottsmuseum, ett svensk sports Hall of Fame? Hur älskade (och hatade) Stockholms klubbar än må vara har de inte samma dragkraft som, säg, Manchester United, FC Barcelona eller Inter, men Sverige har under årens lopp haft ett stort antal idrottshjältar med internationell ryktbarhet och Globen-området vore den mest naturliga lokaliseringen, djupt associerat med svensk idrott sedan decennier som det är. (Och, till skillnad från Göteborgs idrottsmuseum, tycker jag att det är viktigt att satsa på hela Sverige, inte bara idrottsmän med lokal tillhörighet.) Kanske ett projekt för Sveriges Olympiska Kommitté och/eller Riksidrottsförbundet att bygga vidare på?

25 november 2011

Ett nytt miniapotek i Vårby

Jag gillar verkligen att apoteksmonopolet avskaffats. Nya apotek startas, öppettider förbättras, servicen utvecklas. Det gör livet lättare för folk. På bilden ser vi ett exempel på ett nystartat apotek i min hemkommun Huddinge, närmare bestämt det lilla miniapotek som Kronans Droghandel startat inne på Vårby vårdcentral i Vårby Haga. Under apoteksmonopolets tid försökte man från vårdcentralens sida förgäves övertala Apoteket att öppna där, eftersom det helt saknades apotek i Vårby. Med avregleringen har nya möjligheter öppnats - till vårbybornas fromma. Kudos! Jag gratulerar!

Några tidigare blogginlägg där jag talat om behovet av apotek i Vårby: 5 januari 2008, 6 maj 2009, 14 april 2011. Och så plötsligt händer det!

24 november 2011

Nu ökar vi valfriheten i äldreomsorgen - igen!

Varje gång äldreomsorgsnämnden godkänner en ny hemtjänstutförare, brukar jag hälsa dem välkomna i ett litet blogginlägg. Idag hade vi glädjen att välkomna en ny utförare, Ada hemtjänst & personlig assistans AB, ett litet företag som erbjuder sina tjänster i hela kommunen utom Skogås och Trångsund, från kl 07-22. Kunder som behöver hjälp övrig tid får då insatser av den kommunala hemtjänstens nattpatrull.

Vi fick också redovisat för oss resultatet i årets kundenkät. Fantastiskt roligt! Generellt sett har resultaten förbättrats väldigt mycket sedan förra året, både för hemtjänst, servicehus och vård- och omsorgsboende. Våra brukare är helt enkelt betydligt mer nöjda än tidigare, och det gäller både de som har valt en privat utförare och de som valt kommunen. Fast förbättringen är störst för hemtjänstens privata utförare, som nu generellt sett har bättre resultat än kommunens och också snabbt vunnit marknadsandelar bland brukarna. Kortfattad information om resultaten i kundenkäten fördelat på de olika hemtjänstutförarna kan du hitta i Kvalitetsguiden på Huddinge kommuns hemsida.

Men det mest spännande beslut som fattades som handlar om valfrihet i hemtjänsten handlade ändå om att vi införde förenklad biståndsbedömning för olika servicetjänster för personer över 75 år. Nu ska den 75-plussare som vill ha till exempel trygghetslarm, snöskottning eller städning från hemtjänsten behöva få sitt liv detaljgranskat av biståndshandläggarna, som därmed får mer tid över för att följa upp de fattade biståndsbesluten så att kunderna verkligen får det som de behöver. Hemtjänstkunder som använder den förenklade biståndsbedömningen betalar naturligtvis avgift som alla andra. Erfarenheten från andra kommuner som haft liknande system ger vid handen att förenklad biståndsbedömning inte ökar kommunens kostnader nämnvärt, men vi ska naturligtvis följa upp hur det blir med den saken i Huddinge. Information ska även ges om RUT-avdraget för hushållsnära tjänster, som för många äldre som bara behöver till exempel lite städning kan vara mer ekonomiskt fördelaktigt än att gå via hemtjänsten.

Med kundval inom hemtjänsten, ramtimmar för servicetjänster och nu också förenklad biståndsbedömning ökar vi steg för steg valfriheten för de äldre i kommunen. Det är jag väldigt stolt över.

23 november 2011

Slussen, SjöVägen, trafikupphandlingar, stadsutveckling...

Det händer saker hela tiden. Ibland hinner jag skriva om dem här på bloggen, ibland inte. Senaste veckan har det mest hört till den senare kategorin, så jag tänkte berätta om några händelser i korthet.

I måndags besökte jag Debaser Slussen, om ni frågar mig en av Stockholms viktigaste kulturinstitutioner. Den här kvällen handlade det dock inte om rockmusik utan om frågan om hur Slussen ska byggas om. Arrangör var Hyresgästföreningen, som bjudit in representanter för några av de olika alternativa förslag till Slussen-ombyggnaden som presenterats, samt tre debattörer som fick resonera om de olika idéerna. En hel del intressanta infallsvinklar. Vi lär få en del tillfällen att återkomma till Slussen-planerna, till exempel för att hitta de optimala förutsättningarna för kollektivtrafiken och framför allt då byten mellan olika kollektivtrafikslag: tunnelbana, lokaltåg, spårvagn, buss och båt. Alla behövs i framtidens trafik i Slussen. Det allra största problemet är kanske själva ombyggnadstiden, och då i första hand för trafiken till Nacka och Värmdö.

Igår gjorde jag tillsammans med ett par partikamrater ett studiebesök på SjöVägen, den nya pendelbåtlinjen som går från Nybroplan till Frihamnen via både Nacka och Lidingö. En suverän satsning som kortar såväl resväg som restid för många resenärer. Och ännu fler kan det bli. I samband med att den nuvarande linjen permanentas - ett beslut som jag hoppas att trafiknämnden snart är mogen att fatta - borde ett beslut fattas om att investera i nya båtar som möjliggör en tätare trafik med högre tillgänglighet. Stockholm är byggt på vatten och båten skulle på många sträckor vara ett smartare sätt att resa än nuvarande alternativ. Förhoppningsvis ska vi snart kunna presentera nya pendelbåtslösningar, både på Mälaren och Saltsjön. Kanske kan båtar också vara en del av lösningen på trafikproblemen under Slussen-ombyggnaden?

Igår eftermiddag hade trafiknämnden sammanträde. Den största och mest medialt intressanta frågan på dagordningen var de två upphandlingarna av trafiken på Tvärbanan, Saltsjöbanan och busstrafiken i Bromma, Solna/Sundbyberg och Sollentuna respektive Roslagsbanan och busstrafiken i nordostkommunerna. Att Arriva - ägt av Deutsche Bahn - vann båda upphandlingarna är numera allmänt känt, däremot är det kanske många som inte känner till att det här nog var den bussupphandling i svensk historia som ställt de allra högsta kraven på tillgänglighet för äldre och personer med funktionsnedsättning. Ännu ett steg på vägen mot en tillgänglig kollektivtrafik.

Och i förmiddags åkte jag tillsammans med partikamraterna Tomas Hansson, samhällsbyggnadsnämndens ordförande i Huddinge, och Erik Slottner, ledamot i stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad, runt i Flemingsberg, Glömstadalen och Kungens Kurva och tittade på allt det som händer och diskuterade vad vi skulle vilja hände i framtiden.

Arbetar man med samhällsplanering och trafik i en stad som Stockholm, som växer med 35.000 invånare per år eller två ledbussar per dag, med ett ständigt underskott på bostäder och ett transportsystem som enligt tämligen samstämmiga källor närmar sig trafikinfarkt, ja då kan man vara ganska säker på att hela tiden ha saker att göra. Vi bygger och planerar för dagens och framtidens Stockholm. Det är många pusselbitar som ska falla på plats. Däri ligger utmaningen, men också glädjen i uppgiften.

21 november 2011

Vårdlotteriet och Äldreteamet

Igår visade Dokument Inifrån en film med titeln "Vårdlotteriet", en skildring av hur det går till när man på ett sjukhus bedömer vilken vård en patient ska få och var hon ska få den. Exemplet hämtades från Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, men jag skulle gissa att ungefär samma berättelse hade kunnat hämtas från de flesta andra akutsjukhus i landet. Den tes som drevs var att de svårast sjuka patienterna, till exempel demenssjuka, äldre multisjuka eller patienter med psykiatrisk problematik, sorterades ut vid fördelningen av vårdplatser, till exempel på hjärtintensiven, och alltså fick en sämre vård.

Jag ska erkänna att jag också vill att dessa patienter ska sorteras ut - fast på motsatt sätt! Vi kristdemokrater har ibland talat om "guldkort" i vården för de allra sköraste patienterna som behöver vården allra mest, och det tycker jag är rätt tänkt.

I Huddinge har vi sedan några år tillbaka drivit ett äldreteam tillsammans med landstinget. Som jag ser det ett väldigt spännande och framgångsrikt projekt riktat mot just de äldre multisjuka som tidigare åkt ut och in på akuten och ofta hamnat just i den bedömningsproblematik som Dokument Inifråns film beskriver. Istället har ett multiprofessionellt team bestående av läkare, sjuksköterskor, omsorgspersonal, sjukgymnast, arbetsterapeut, dietist och logoped tillsammans tagit hand om patienten i hennes hem. På så sätt har hon kunnat få vård och omsorg från specialister som verkligen känner till hennes situation, inte bara från att ha ögnat igenom hennes highlightsen från hennes journal utan från att faktiskt ha varit hos henne många gånger förut. När hon tillfälligt behövt extrainsatser har hon kunnat läggas in på speciellt avsatta platser på Strandgården på Stortorps Äldrecentrum, där duktig personal kunnat ta hand om henne.

Erfarenheten är att de oplanerade besöken på akuten nästan försvunnit och att patienterna när det gäller kontakter med till exempel hjärtintensiven, som diskuterades i Dokument Inifrån, haft en initierad läkare som kunnat föra deras talan, precis det som efterfrågades i programmets slutkläm. Jag är väldigt glad och stolt över att den här försöksverksamheten och hoppas verkligen att vi tillsammans med Stockholms läns landsting kan hitta sätt att implementera det här tänket i hela länet när tiden för försöket nu börjar rinna mot sitt slut.

Jag tycker också att det är bra att Stockholms läns landsting - på kristdemokratiskt initiativ - numera i stor utsträckning kör äldre patienter direkt till geriatriken på till exempel Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, istället för till akuten. Det ger kortare väntetider och ökad trygghet för patienten. På geriatriken får de träffa personal som är experter på behandling för äldre multisjuka och demenssjuka.

12 november 2011

Tunnelbanan behöver spårvagnar

Tunnelbana eller spårvagn? Debatten har blossat upp igen sedan Centerpartiet för några dagar sedan hade ett möte där man ställde spårvägsutbyggnad i innerstaden mot kollektivtrafik in till staden och tyckte att det senare var viktigare, enligt den rapportering som Svenska Dagbladets spårvagnsnegativa reporter Anna Gustafsson bistått med.

Själv måste jag erkänna att jag tycker att hela idén att ställa tunnelbana mot spårvagn är rätt så enfaldig, och motsatsparet stadsspårvagn mot kollektivtrafik in till staden är om möjligt ännu dummare.

Låt oss gå igenom grunderna. Stockholms tunnelbana, vars senaste utbyggnad var från Bagarmossen till Skarpnäck 1994, lider, precis som övrig kollektivtrafik, av trängselproblem eftersom regionen växt mycket kraftigt utan att infrastrukturkapaciteten ökat i motsvarande grad.

Framför allt är det svårt att öka kapaciteten på grön och röd linje i rusningstid. Det finns en del trimningsåtgärder som kan göras. Man kan vässa signalsystemen så att tågen kan gå något tätare, till exempel genom att införa förarlösa tåg. Man kan byta ut tågens inredning mot en med färre säten och fler ståplatser och därigenom få in fler resenärer. Man kan möjligtvis också hitta sätt att snabba på på- och avstigningsprocessen och därigenom förkorta stopptiden och ge utrymme för fler tåg. Men man kan inte göra en storstilad utbyggnad av tunnelbanenätet på röd och grön linje och förvänta sig att de nya resenärerna ska få plats i det centrala bältet genom innerstaden.

Det finns undantag. Att bygga ut blå linje till Nacka skulle inte vara något problem av kapacitetsskäl. Där är det snarare den ekonomiska investeringen som fått politiker och tjänstemän att skygga för frågan under decennier. Jag har inte sett någon kvalificerad prisangivelse, men jag skulle kunna tänka mig att det åtminstone blir en kostnad i nivå med Citybanans - som staten inte ansåg sig kunna genomföra utan en ordentlig medfinansiering inte bara från Stockholms stad och län utan också från ett antal andra län runt om i landet. När det gäller tunnelbaneutbyggnaden till Nacka lär vi inte få samma uppbackning, är jag rädd. Även en utbyggnad av grön linje från Hagsätra till Älvsjö bör ge högst begränsad effekt på tunnelbaneresandet i det centrala stråket men rejäla restidsförbättringar genom att kollektivtrafiknätet knyts ihop bättre via smarta bytespunkter.

Men vill man därutöver bygga ut grön eller röd linje, till exempel till Täby, som jag vet att många har talat om, då måste man hitta nya sätt att avlasta tunnelbanenätets centrala delar. Det är där innerstadens spårvägar kommer in. Vi kan ta 4:an som exempel, eftersom den är den stombusslinje som är först i tur att omvandlas till spårväg.

Om man idag ska åka från, säg, Mörby centrum till Odenplan, byter man normalt sett tunnelbanetåg på T-centralen. Visst kan man byta till 4:an vid Tekniska Högskolan, men, 4:an är för fullsatt och går för långsamt. Och den är en buss. De flesta drar sig för att göra det bytet. Om man istället kan byta till en modern spårvagn är det många som kommer att göra det, det har inte minst Tvärbanans succé visat. Därigenom avlastas röd linje mellan Tekniska Högskolan och T-centralen och grön linje mellan T-centralen och Odenplan. Om man följer 4:ans sträckning kan man hitta en rad andra sådana möjligheter till smartare byten som kommer att minska trycket i tunnelbane- och pendeltågsnätens centrala delar.

Resultatet av en smart spårvägsutbyggnad i innerstaden blir därför förbättrade möjligheter för fler kollektivtrafikresenärer att åka in från stadens ytterområden - och i förlängningen kan det leda till att vi faktiskt kan bygga ut även grön och röd linje.

Naturligtvis kan vi inte bygga ut spårvagn, tunnelbana eller något annat transportslag utan att bedöma investeringskostnaderna. Är investeringens nytta värd kostnaden? Vilka investeringar som görs och i vilken takt de sker är avhängigt vilka ekonomiska resurser som landstinget/SL har till sitt förfogande. Där tycker jag att ansatsen i stombuss- och spårvägsstrategin är god - man diskuterar i första hand kollektivtrafiknätets struktur, när en viss stombusslinje ska omvandlas till spårväg eller en spårväg ersättas av tunnelbana är en senare fråga.

Gång på gång upprepas påståendet spårvägsstrategin skulle kosta 40 miljarder kronor att genomföra. Siffran har, så vitt jag förstår, tillkommit genom att en "trafikforskare" betald av bussbranschen multiplicerat de dyraste metrarna av Spårväg City med hela sträckan i spårvägs- och stombussnätet som skisseras i det förslag till strategi som trafiknämnden skickat ut på remiss. Siffran är alltså tillskapad i ett demagogiskt syfte och inte att betrakta som en seriös beräkning, speciellt med tanke på de mycket speciella omständigheterna kring bygget av Spårväg City som gjorde att det blev väldigt mycket dyrare att bygga än innerstadsspårvägar normalt sett är. Framtida spårutbyggnader och andra stora investeringar kommer att ske med en betydligt bättre kostnadskontroll, annars kommer vi inte ha råd med de satsningar som behövs.

Just nu pågår en febril byggaktivitet i Stockholm, med Citybanan och Tvärbanans förlängning från Alvik till Solna station. Så kommer det att fortsätta, om jag får bestämma. Hur mycket som skulle byggas ifall Socialdemokraterna fick bestämma vet vi inte. Men vi vet att under de tolv senaste åren då de hade regeringsmakten, från 1994 till 2006, byggdes inte en enda meter tunnelbana. Att anklaga Alliansen för att inte bygga tillräckligt är därför lite grann som att kasta sten i glashus.

Stockholm behöver både utbyggd spårväg och tunnelbana. Stockholmarna skulle tjäna på om det blev mindre paj- (och sten-)kastning i trafikpolitiken och man istället enades om att försöka hitta lösningar för att kunna öka investeringstakten. Det är vad jag arbetar för.

10 november 2011

Spännande studiebesök i Igelsta

Igår kväll var jag tillsammans med några partikamrater från Södertälje och Huddinge på studiebesök på Igelstaverket, som ägs gemensamt av Huddinge, Botkyrka och Södertälje kommun. Jag har varit där en gång förut, på mitt allra första gruppmöte med Kristdemokraterna i Huddinge hösten 1999, men det var väldigt spännande att komma tillbaka igen och se alllt nytt som hänt - och då förstås framför allt det nya kraftvärmeverket som invigdes häromåret. På bilden här intill syns själva turbinen, som känns som hämtad ur en industrifantasi. Någon nämnde Professor Balthazar, själv tänkte jag på de leksaksångmaskiner jag såg i barndomen. Och själva grundkonceptet är ju detsamma, även om inte bara skalan utan också effektiviteten är på en helt annan nivå. I ett modernt kraftvärmeverk, som det i Igelsta, tillvaratar man ju inte bara ångkraften i en turbin som producerar elektricitet, man värmer ju även i flera steg upp fjärrvärmenätets vatten. Den sammanlagda effekten är så hög att energieffektiviteten enligt gängse mätmetoder blir en bra bit över 100 procent (vilket möjligtvis får ses som ett tecken på att mätmetoden skulle behöva utvecklas...).

Igelsta kraftvärmeverk innebar en jätteinvestering för de tre kommunerna. Det finns ett moment av risktagande i det, men också en stor uppsida för kommunerna och deras invånare. Ekonomiskt, men även miljömässigt. Igelstaverket har stått för en stor del av hela Sveriges samlade minskning av koldioxidutsläpp. Den förbränning av fossila bränslen som sker där idag är en del plastmaterial som av olika skäl inte kan återanvändas, och som det är bättre att förbränna i Igelsta än någon annanstans eftersom verket har en av världens bästa reningsanläggningar. Vi har all anledning att känna oss stolta över det långsiktiga och målmedvetna miljöarbete som pågår inom Söderenergi, det kommunala bolag som äger Igelsta.

Just igår var för övrigt en ovanligt bra miljödag för Söderenergi. Då invigdes nämligen elektrifieringen av järnvägen till Nykvarns bränsleterminal, där träflis och restmaterial från den svenska skogsindustrin omlastas för vidare transport till Igelsta. Genom att elektrifiera även den sista järnvägssträckan kan vi ytterligare sänka fjärrvärmens miljöutsläpp och klimatpåverkan. Bravo!

Läs mer: Söderenergis hemsida.

Andra bloggar: Veronica Westergård.

09 november 2011

Miljöpartiet och gårdagens skola

Ibland använder man begreppet "stolpskott" om idéer, förslag, utspel eller personer som verkligen gått fel. Egentligen är det ett märkligt uttryck. Ett stolpskott går ju nästan i mål. Det är nära, men ändå inte riktigt bra.

Jag kommer att tänka på det när jag läser vad Miljöpartiets utbildningspolitiske talesperson Jabar Amin skriver på Dagens Nyheters debattsida i polemik mot den artikel som Göran Hägglund skrev häromdagen. Amins artikel är inte ett stolpskott. Den är inte ens i närheten av mål.

"Sveriges elever behöver inte betygssättas efter sin personlighet", säger han till exempel. Och påstår att Göran Hägglund vill motsatsen. Absurt. Vore det inte bra om MP valde en utbildningspolitisk talesperson som kan läsa och förstå skriven text? tänker jag elakt.

Göran Hägglund talar istället om en skola som kan förmedla kunskap, bildning och värdegrund. Uppenbarligen går det i clinch med Miljöpartiets skolidéer. Vilket kanske inte är så överraskande. Miljöpartiet har ju alltid varit en av flumskolans ivrigaste banérförare. Trots stolta proklamationer om att man till exempel är Huddinges främsta skolparti lyser det igenom hela tiden. Miljöpartiet är helt säkert inte det bästa partiet för den som vill att skolan ska förmedla kunskap, bildning och en god värdegrund.

Tyvärr finns det mycket som tyder på att det var "gårdagens skola", för att använda Amins ord. Nu talar man lyriskt om de kunskapsnivåer som eleverna hade när jag gick i skolan, precis som man på den tiden talade om de kunskaper som eleverna hade på mina föräldrars tid. Utmaningen ligger i att återerövra de kunskaper och den bildning som tidigare generationer faktiskt haft. Till skillnad från Amin tror jag inte att vägen dit går genom att eleverna sitter och SMS:ar på lektionerna.

07 november 2011

Stockholm - en konkurrenskraftig myrstack?

I Dagens Nyheter idag skriver Johannes Åman en intressant artikel på ledarsidan.

Storstaden är ur ett örnperspektiv lik en myrstack. Invånarna myllrar ut genom husportar och tunnelbaneuppgångar. Fixerar man en gestalt kan den förefalla målmedveten. Men helheten av framvällande figurer är outgrundlig. Någon form av samspel pågår uppenbarligen. Frågan är hur effektivt det är.

I såväl storstaden som myrstacken förefaller det finnas effektivitetsproblem, men genom sin existens visar de att de - i alla fall just nu - är mer effektiva än andra alternativ. Jag vet inte om världens myrstackar växer, men världens storstäder gör det. Inte minst megastäder som Jakarta, Mumbai och Mexico City.

Stockholm är ju i perspektivet av världens riktigt stora städer på sin höjd en mellanstor stad. Men det måste vara en mellanstor stad med attityd och kvalitet nog att konkurrera även med de riktigt stora städerna. Lite som Carl Bildt: "A medium size dog with big dog attitude".

En utmaning som Johannes Åman nämner i det sammanhanget är transportsituationen, vilket som av en händelse hör till de områden som jag funderar allra mest på. Hur ska vi få effektiva kommunikationer för ett växande Stockholm?

En viktig aspekt i sammanhanget är behovet av att öka kollektivtrafikens andel av det totala resandet. Inte det lättaste. För resor i och till och från innerstaden i rusningstid står kollektivtrafiken redan idag för en mycket hög andel. Men om fler ska kunna resa samma väg är en ökad kollektivtrafikandel enda lösningen.

Som jag ser det består resandets kostnader av tre distinkta aspekter: slitage, miljöpåverkan och utrymme. I slitage ingår kostnaden för att bygga och underhålla en väg eller ett spår och det fordon som resenären använder. Till miljöpåverkan räknas till exempel de utsläpp som görs, men också till exempel de bullerstörningar som resan åstadkommer. Den tredje aspekten, utrymme, handlar om en av den täta stadens mest begränsade resurser och hur mycket av den som man tar i anspråk när man reser. En parkerad bil kräver ungefär 12 kvadratmeter (2,4 x 5 meter). En bil som kör i 20 km/h kräver ungefär 40 till, sammanlagt 52 kvadratmeter, åtminstone om man ska följa den tresekundersregel som åtminstone jag fick lära mig när jag tog körkort. En fullsatt buss, spårvagn eller tunnelbanevagn kräver ett betydligt mindre utrymme per person. Vid prissättningen av olika typer av resor är det rimligt att deras kostnader i form av slitage, miljöpåverkan och utrymme på något sätt vägs in.

Johannes Åman nämner trängselskatterna som ett bra exempel på ekonomiska styrmedel. Samtidigt kan man konstatera att dagens trängselskatter i Stockholm inte är särskilt smarta. Det kostar till exempel lika mycket att åka in i staden i rusningstrafik som att åka ut ur den, mot rusningen. Och det kostar ingenting alls (i trängselskatter, alltså!) att snurra runt i innerstaden, där gatuutrymmet är som mest begränsat. Skillnaden mellan den högsta avgiften i rusningstid och avgiften mitt på dagen är också så begränsad att den knappast påverkar speciellt många att ändra sitt resschema. Vill man att Stockholms gatuutrymme ska användas effektivt finns det alltså helt klart utrymme för förbättringar. Ska vi ha trängselskatter bör vi göra dem så smarta som möjligt.

Pengarna man får in bör användas till ytterligare investeringar i Stockholms trafiksystem. Jag vet att det finns somliga som försöker avskräcka från viktiga investeringar med uppblåsta kostnadskalkyler (senast i Svenska Dagbladet idag), men faktum är att det behövs både vägar och spår, såväl spårvagn som tunnelbana (och dessutom både buss och pendeltåg). Precis som Tomas Hansson skrev i Svenska Dagbladet häromdagen har staten en infrastrukturskuld att betala till Stockholmsregionen, men regionen - såväl i egenskap av bilister och kollektivtrafikresenärer som i egenskap av skattebetalare - behöver nog också pytsa in en del för att Stockholm på nytt ska få ett väl fungerande trafiksystem.

Och ett väl fungerande trafiksystem behöver vi verkligen, om Stockholm framgångsrikt ska kunna konkurrera med europeiska och internationella storstäder om framtidsföretagens investeringar. Det är den bistra verkligheten. En storstad idag får inte bara vara en myrstack vilken som helst - den måste vara en konkurrenskraftig myrstack!

03 november 2011

Dags att staten infriar sina löften!

På Brännpunkt i Svenska Dagbladets nätupplaga ryter Tomas Hansson, Kristdemokraternas kommunalråd i Huddinge, till idag med anledning av bostadsminister Stefan Attefalls utspel i förra veckan, där han fick det att låta som om det var kommunerna som var skulden till det låga bostadsbyggandet i länet.

I Tomas debattartikel berättar han om hur dåvarande landshövdingen Mats Hellström för nio år sedan förhandlade om bostadsbyggandet med kommunerna i länet och hur staten gav löften om olika infrastruktursatsningar i utbyte mot att kommunerna ordnade fram fler bostäder.

I backspegeln kan vi se att det byggts tusentals bostäder i Huddinge sedan dess, men inte för ett enda av väg- eller spårprojekten i Huddinge har spaden satts i backen än. I ett av dem, Huddingevägen, finns det inte ens någon tidsplan längre för när man ska ha gjort något åt problemen. Det är alltså hög tid att staten börjar betala av på sin infrastrukturskuld till Huddinge och regionen.

Visst finns det saker som vi i kommunerna kan göra bättre för att möjliggöra att fler bostäder byggs. Planprocesser kan bli snabbare, kraven på att byggherrarna verkligen genomför planerade projekt tuffare och villkoren för byggen mindre komplicerade. Men ju mer vi bygger, desto större blir behoven av nya spår och vägar - och det vi hittills sett av statliga insatser har inte imponerat, även om det blivit bättre sedan Alliansregeringen tillträdde år 2006.

27 oktober 2011

Björnkulla boulehall - en succé!

Idag hade Kristdemokraterna i Huddinge en medlemsträff i Björnkulla boulehall, som ligger i anslutning till Södertörns friskola i Flemingsberg. Under förra mandatperioden fattade vi en lång rad viktiga beslut som gynnade de äldre i kommunen. Till exempel införde vi kundval i hemtjänsten och genomförde en historisk satsning på nya platser i vård- och omsorgsboende. Men jag tror inte att någonting vi gjort blivit lika populärt hos pensionärsföreningarna som att vi ordnade en boulehall. Och det kostade inte ens några pengar: lokalen fanns redan, den rustades bara upp och pensionärsföreningar och andra som använder den betalar en låg avgift som uppges täcka kostnaderna. En succé i det lilla formatet.

Och nu har alltså även vi kristdemokrater testat banorna och haft en riktigt trevlig kväll. Vi förstår nu varför hallen är så populär. Ett stort grattis till Pia Berkman och Gorges Barkho som vann vår lilla turnering!

26 oktober 2011

Spännande, innovativa företag i Flemingsberg

Flemingsberg sjuder av liv. Det var det bestående intrycket efter det studiebesök hos Flemingsberg Science som jag idag gjorde tillsammans med Tomas Hansson, kristdemokratiskt kommunalråd i Huddinge med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, Margareta Åkerberg, kristdemokratisk sjukvårdspolitiker som bland annat är vice ordförande i sjukvårdsberedningen för kvinnor, barn och unga, och kommun- och landstingspolitikern Tina Teljstedt.

Flemingsberg Science VD Björn Varnestig bjöd på ett gediget program där vi träffade en rad spännande lokala företag som berättade om sin verksamhet. Även Innovationsplatsen inom Karolinska Universitetssjukhuset och CTMH, ett samarbete inom medicinsk teknik mellan Karolinska Institutet, Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms läns landsting, presenterades och en prepresentant för det multinationella jätteföretaget General Electric berättade om hur de samarbetar i Flemingsberg inom det medicinsktekniska området.

Ett exempel på den tillväxtkraft som finns i området var det nystartade medicinteknikföretaget Sensa Bues som utvecklat en ny metod för drogtestning som inom kort kommer ut på marknaden. En oerhört spännande utveckling som skulle kunna leda till affärer i miljardklassen. I den kreativa miljön i Flemingsberg och med de nätverk som finns i området har de kunnat gå från innovativ idé till färdig produkt med världspatent på bara ett par år. Jag är oerhört nyfiken på att se hur de utvecklats om ytterligare några år!

Ett annat exempel som vi fick träffa var Axcentua Pharmaceuticals, som håller på att utveckla nya läkemedel ur naturliga ämnen. Deras patenterade produkt AXP 107-11 må låta syntetisk, men har utvecklats ur genistein, ett ämne som finns i soja och som även i sin ursprungliga form har påvisad effekt på cancer. Nu håller Axcentua på att testa produkten på patienter med pankreascancer. Fungerar den så är det en fantastisk medicinsk landvinning eftersom vi idag inte bara saknar mediciner för att bota cancer i bukspottkörteln utan också har väldigt små möjligheter att ens fördröja sjukdomens förlopp.

Potentialen i Flemingsberg är enorm. Med tre högskolor och universitet, ett av landets ledande universitetssjukhus och en rad högteknologiska företag på plats finns grundingredienserna för en väldigt spännande utveckling. Men det krävs också att kommunen och inte minst landstinget är med och ger de nödvändiga betingelserna för att den kreativa miljön ska explodera i nya och snabbväxande företag. Jag lovar att jag ska göra det jag kan för att det ska bli verklighet!

19 oktober 2011

Rekordsatsning på färdtjänst

Jag är väldigt glad över den rekordsatsning på färdtjänsten som vi i Alliansen nu gör i trafiknämndens budget för år 2012. De senaste åren har vi sett ett växande behov av färdtjänst och en ordentlig satsning har därför varit en viktig prioritering för oss. Budgeten ökas med 72 miljoner kronor jämfört med år 2011. Det motsvarar 286.000 resor. Den sammanlagda budgetomslutningen för färdtjänstverksamheten uppgår för år 2012 till 1.211 miljoner kronor, vilket beräknas räcka till sammanlagt 3,2 miljoner resor.

Under nästa år fortsätter arbetet med att förenkla resetilldelningen för resenärerna genom en minskad byråkrati och förenkling av regler. Andra viktiga reformer inför de kommande åren är att införa ökat kundval för färdtjänstens resenärer, utveckla närtrafiken och modernisera tillståndsgivningen så att den är i fas med den allt mer tillgängliga kollektivtrafiken. Tillsammans ska satsningarna ge ett friare resande och därmed ett bättre liv för Stockholms många äldre och funktionshindrade.

16 oktober 2011

Demonstrationer till stöd för Egyptens kopter

Förra veckan var fruktansvärd för Kairos kopter. Den egyptiska militären satte in pansarfordon mot fredliga demonstranter som krävde mänskliga rättigheter och att regeringen skulle skydda den utsatta kristna minoriteten. Minst 26 personer dog och hundratals skadades.

Idag hölls inte mindre än två demonstrationer på Sergels torg till stöd för den koptiska minoriteten, den första arrangerad av koptisk-ortodoxa kyrkan, den andra av den arabisktalande församlingen i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Jag deltog i båda dessa välbesökta arrangemang, i den första fick jag till och med möjlighet att ge en hälsning från Kristdemokraterna till de församlade, vilket förstås kändes spännande och roligt. Det är ju inte direkt varje dag man håller tal utan manus inför en stor folkmassa på Sergels torg - eller blir avbruten av applåder!

Vid den andra demonstration deltog ett antal välkända svenska talare, bland andra den kristdemokratiska riksdagsledamoten Désirée Pethrus, som själv befann sig i Kairo när massakern på Tahrirtorget skedde. Hon räknade i sitt tal upp ett antal punkter som hon menade att vi - dvs Sverige - måste fortsätta att kräva:

1. Att en oberoende granskning sker av det som hänt.
2. Att skyldiga ställs till svars och straffas.
3. Att de kristna ska ha rätt att bygga kyrkor och att tillståndsärenden behandlas inom rimlig tid.
4. Att de kristna ska kunna besöka sina kyrkor och samlingsplatser utan rädsla för angrepp.
5. Att myndigheterna säkrar att inga kyrkor bränns ner eller angrips.
6. Att de kristnas rättigheter tydligt skrivs in i konstitutionen.
7. Att kristna får lika chanser till inflytande i olika valda församlingar.
8. Att kristna inte diskrimineras på arbetsmarknaden.
9. Att fortsatt dialog mellan muslimer och kristna uppmuntras.

Vettiga krav, kan jag tycka. Det viktigaste är att vi i Sverige och västvärlden inte glömmer bort den egyptiska regimens omänskliga agerande utan på allt sätt håller trycket uppe tills vi ser konkreta förändringar i hur den koptiska befolkningen behandlas.

12 oktober 2011

Google Maps även för SL-trafiken

Jag tillbringade en stor del av sommaren på resande fot i USA. En ständig följeslagare var Google Maps, en fenomenal företeelse som jag sedan länge tagit hjälp av på alla möjliga och omöjliga håll i världen. Men i Googles hemland USA fungerar systemet lite bättre än det gjort här hemma. I USA har man nämligen inte bara kunnat få vägbeskrivningar för hur man tar sig fram med bil utan också hur man gör det med kollektiva transportmedel.

Idag har det blivit förändring på den punkten. Nu på eftermiddagen lanserades Google Transit även för Stockholm i ett samarbete mellan Google och SL. Information är en av de viktigaste nycklarna till att göra Stockholms väl utbyggda kollektivtrafik ännu mer tillgänglig, och att dela med sig av SL:s data så att externa aktörer kan erbjuda smarta tjänster är ett viktigt steg. Har testkört Google Transit för sträckan mellan kontoret och hemmet och det verkar fungera alldeles utmärkt. Nu ska jag även göra resan.

11 oktober 2011

Var femte minut dödas en kristen för sin tro

Var femte minut dödas en kristen för sin tro, berättar Per Gudmundson i en viktig ledarartikel i Svenska Dagbladet om en för de allra flesta svenskar okänd verklighet. Just nu kan vi se de skrämmande bilderna från massakern kristna i Egyptens huvudstad Kairo, men händelserna där är i sig en följd av händelser i det fördolda i andra delar av Egypten. Och hur skrämmande och fruktansvärd situationen för de kristna i Egypten än är så finns det andra länder där förtrycket är ännu värre. Att en kristen i Iran riskerar avrättning för att han konverterat till islam, kommer kanske inte som någon överraskning för andra än möjligtvis svenska migrationsmyndigheter, men att förtrycket och riskerna är stora även för kristna i det subsahariska Afrika är nog okänt för de flesta. Per Gudmundsson tar exemplet Kongo. Det är värt att lyftas fram. Just nu väntar en kongolesisk pastor, Jean Kabuidibuidi, på utvisning på en anläggning i Märsta nära Arlanda. Ännu en gång visar de svenska migrationsmyndigheterna sin okänslighet för den livshotande situation som många kristna flyktingar står inför i hemlandet.

Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna. Vi måste ge skydd åt människor som behöver fly för sin tro eller sina politiska åsikter. Vi måste stå upp för religionsfrihet och demokrati i Egypten, Iran och Kongo och över hela världen. Dagens situation ska inte accepteras.

Bloggar: Stefan Swärd, Conny Brännberg, KDU Internationellt.

Parboendegaranti och kundval för familjerådgvning

Först fattade vi beslut om att införa kundval för familjerådgivning enligt Lagen om Valfrihetssystem (LOV). Några minuter senare beslutade vi att införa en parboendegaranti i äldreomsorgen. Kvällens kommunfullmäktigesammanträde var ett tydligt ställningstagande för folks rätt att bestämma över sina egna liv.

Vi kristdemokrater motionerade om valfrihet inom familjerådgivning för ganska många år sedan, år 2004 om jag inte missminner mig. När vi fick makten efter förra valet genomförde vi en valfrihetsupphandling, men med det stöd som LOV ger kan vi nu göra en ännu bättre upphandling. Förhoppningsvis kommer vi nu att få se fler alternativ inom familjerådgivningen än de fyra vi har idag, och kanske också mer nischade utförare. Familjen är samhällets viktigaste byggsten och att stödja familjerna är en viktig uppgift när vi bygger ett gott samhälle, men familjerna är olika och har olika behov. Fungerande familjerådgivning förutsätter förtroende. Därför är alternativ och valfrihet på detta område så oerhört viktig.

Parboendegaranti är en annan fråga som har hängt med ett tag. Jag lade ett ordförandeförslag om parboendegaranti i äldreomsorgsnämnden i maj 2010. I april i år kom förslaget om en parboendegaranti upp för beslut i nämnden och idag kunde vi alltså fatta beslut i kommunfullmäktige om de nödvändiga förändringarna i reglerna. För mig är det inte bara en valfrihetsfråga utan också en fråga om värdighet och respekt. Om människor har valt att leva tillsammans ska inte kommunen skilja dem åt. Det kändes därför skönt att få utropa ett "Äntligen!" i fullmäktiges talarstol idag. Reformen kommer nog inte att beröra så många, men den är så principiellt viktig, inte minst för oss som betonar familjens betydelse.

09 oktober 2011

Till dygdernas försvar

Måttfullhet. Förvaltarskap. Ödmjukhet. Ansvarsfullhet. Pålitlighet. Ärlighet. Göran Hägglund slår i en lysande debattartikel i Dagens Nyheter ett slag för klassiska kristna dygder.

Artikeln tar sin utgångspunkt i den internationella ekonomin och det är inte svårt att hålla med om att dygdernas frånvaro har en central roll i skapandet av de konvulsioner som plågat världen de senaste åren. Girigheten på Wall Street skapade finanskrisen och fick hela världen att skaka. Korruption och skattefusk är självklara teman i den grekiska tragedin. Även om inte alla politiker visar dygdernas frånvaro lika tydligt som Italiens Berlusconi, är det politiska etablissemangets ömsom fega, ömsom fartblinda agerande i såväl Europa som USA viktiga pusselbitar när man ska förklara hur det har kunnat gå så illa som det gjort.

När ansvarstagande och långsiktighet får ge vika för kortsiktig opportunism och det snäva egenintresset, blir katastrofer förr eller senare resultatet. I ett samhälle där dygderna fortfarande är norm kan man kanske komma undan med det, men när förtroendet för samhällets institutioner - och förtroendet människor emellan - urholkas, kan det vara svårt att bygga upp det igen.

I Sverige blir de allra flesta upprörda över Håkan Juholts fuskande med ersättningen för sin bostad. Den småaktiga girigheten när en mycket välbetald man lurar till sig några extra tusenlappar i månaden av oss skattebetalare sticker i ögonen på oss. Det är bra. Det är den dagen då folk bara rycker på axlarna och tar det som naturligt att politiker fuskar som vi har anledning att vara verkligt oroliga. Den dagen kommer fusk och korruption att genomsyra vårt samhälle.

För dygderna har inte bara betydelse i den stora världen. Jag är nog inte ensam om att ha förbluffats över historien om pojken som blev nedbrottad av väktare när han tänkte åka mellan vagnarna på ett saltsjöbanståg. Hade jag varit grabbens mamma hade jag skämts ögonen ur mig när jag hade sett videoupptagningar av sonens agerande, hur han sparkade och skymfade dem som kanske räddade livet på honom. Göran Hägglund gör helt rätt när han betonar familjens roll. Föräldrarnas betydelse som förmedlare av goda värderingar kan inte betonas nog. Samhället bör på olika sätt stödja familjerna, men måste också vara tydliga med föräldrarnas ansvar.

I Göran Hägglunds artikel noterar jag också att han nämner bildning som en viktig del av skolans uppgift. Det gillar jag. Den krassa nyttan i kunskaper som gör oss anställningsbara måste kompletteras med goda värderingar. En skola som förmedlar det västerländska kulturarvet är en skola som också förmedlar de klassiska dygderna. Det goda samhället är ett samhälle som betonar bildningens betydelse.

Värdegrunden, familjens roll, det civila samhällets betydelse och politikens gränser. Där finns några nyckelingredienser för en god utveckling i vårt samhälle. Det bör inte råda någon tvekan om att Kristdemokraterna behövs i svensk politik.

07 oktober 2011

Första spadtaget för nytt äldreboende i Vårby

Idag togs det första spadtaget för det nya äldreboendet i Vårby, Vårbacka Plaza. Äldreomsorgsnämndens ordförande Eva Carlsson-Paulsén var där tillsammans med representanter för byggherren Senectus och vård- och omsorgsföretaget Aleris, som ska driva det nya boendet i egen regi.

För mig som i egenskap av ordförande i äldreomsorgsnämnden under förra mandatperioden varit väldigt aktiv i arbetet med att få till stånd nya äldreboenden i kommunen, känns det väldigt skönt att byggandet av det tredje och sista av de nya, stora äldreboendena i kommunen nu har kommit igång.

Vårbacka Plaza kommer att bli ett förstklassigt äldreboende, det är jag övertygad om. Läget, i en sluttning ner mot Mälaren, är svårslaget. Huset byggs så att alla lägenheter ska ha sjöglimt, som det heter på mäklarspråk. Avdelningarnas vardagsrum kommer att ha söderläge med jättefin sjöutsikt. Mitt i huset byggs en inglasad innergård där det är inomhusklimat året runt, men det ska förstås också bli en fin utemiljö runt huset. Det är för övrigt samme arkitekt som ritat Vårbacka Plaza som också ritat Västergården, det nya äldreboende som Huge håller på att uppföra i Rosenhill i centrala Huddinge.

Men bra äldreboende är ju inte bara eller ens i första hand en fråga om arkitektur, hur viktig den än kan vara. Därför kändes det bra att det finns en långsiktig entreprenör som är mån om det nya äldreboendets goda rykte. Jag hade i samband med spadtaget också goda samtal med flera representanter från Aleris och tror att det här kommer att bli riktigt bra. Jag ser fram emot april-maj när det nya äldreboendet kommer att stå klart. Det blir ett lyft för äldreomsorgen och för Vårby som samhälle.

Läs mer om Vårbacka Plaza på Aleris hemsida.

01 oktober 2011

En lördagsbetraktelse

Jag hade egentligen tänkt mig en politikfri lördag, men med allt som just nu pågår i mitt parti Kristdemokraterna är det svårt att koppla bort, så nu tar jag istället tjuren vid hornen och skriver en liten lördagsbetraktelse.

Jag känner mig beklämd. I en situation när till och med Moderata Ungdomsförbundet, tidigare en bastion för frihet, verkar ha gått över till det röda laget och Sverige mer än någonsin behöver en tydlig röst för en frihetlig, familjevänlig politik, ägnar sig Kristdemokraterna istället åt ett fullskaligt, medialt inbördeskrig.

Jag har full respekt för att det finns olika åsikter om såväl partiets politik som vem som ska leda det. Det är naturligt. Inför Kristdemokraternas riksting gav jag i en debattartikel och ett efterföljande blogginlägg uttryck för några i mitt tycke viktiga ståndpunkter som jag tyckte - och fortfarande tycker - att partiet borde driva. En sådan debatt måste föras för att partiet ska utvecklas. Den bygger upp och sporrar oss till att bli bättre. Och det skadar inte partiet om alla får se den idémässiga vitalitet som faktiskt finns inom rörelsen.

En debatt om personfrågor är någonting helt annat. Inför ett riksting är det naturligt att de nomineringsgrupper som finns i partiet, partidistrikt och lokalavdelningar, diskuterar frågan om vilka man vill nominera till partistyrelsen, inklusive partipresidiet. Men det är en intern diskussion i partiet som sedan bäst kommuniceras till valberedningen - inte till media.

Nu fylls tidningar, TV och radio med uppgifter om att staden säger si, länet säger så. Gävleborg tycker ditten och Uppsala datten. Medielogiken gör Kristdemokraterna till en dokusåpa, och tabloidtidningar med större intresse för braskande rubriker än korrekta verklighetsbeskrivningar berättar om hemliga möten hos Göran Hägglunds torped.

De framgångar som Kristdemokraterna haft de senaste veckorna - och de är många! - drunknar fullkomligt i det interna bråket. När vi egentligen borde ägna oss åt att försöka kamma hem opinionsmässiga framgångar som man kunde tycka borde följa på förhandlingsframgångarna, går all energi istället åt till falangstrider.

Jag känner mig ganska säker på att det inte är partiets segerrecept. Ska vi vinna väljarnas stöd måste vi fokusera på politiken, inte på personfrågorna.

För övrigt tyckte jag att Dagen och Smålandsposten de senaste dagarna haft läsvärda ledare om Kristdemokraternas situation.

Bloggar: Conny Brännberg, Novitas Catholicus, Kent Persson, Ulf Bjereld.

23 september 2011

På tåget till Arlanda

Jag sitter just nu på Upplands-Väsby station och väntar på att Upptåget ska lämna stationen och ta mig till Arlanda. Bra kommunkationer till våra flygplatser är självklart väldigt viktigt för Stockholms som tillväxtregion och att det dyra snabbtåget Arlanda Express och de något billigare Flygbussarna kompletterats med denna möjlighet är förstås bra. För mig som har SL-kort kostar resan 60 kr i tillägg, men kräver alltså även ett byte i Upplands-Väsby.

Igår kväll var jag på dialogforum i Tullinge och pratade kollektivtrafik. Jag berättade där om den planerade nya pendeltågslinjen till Arlanda och Uppsala, som jag hoppas och arbetar för ska gå hela vägen till Flemingsberg och Tumba. Huddinge, Flemingsberg och Tumba är tre av de större stationerna i pendeltågssystemet och Flemingsberg är dessutom utpekat i de regionala planerna som en viktig regional kärna. Bra kommunikationer till Arlanda är väldigt viktigt för att ge utvecklingen i campus-, forsknings- och företagsområdet bästa möjliga förutsättningar.

Naturligtvis är det också viktigt med förbättrade förbindelser till Bromma och Skavsta. Med Tvärbanans förlängning mot Kista/Helenelund kommer det äntligen att finnas en fast spårförbindelse till Bromma flygplats. För Skavstas del får vi sätta vårt hopp till höghastighetsjärnvägen Ostlänken, som än så länge bara befinner sig på ritbordsstadiet. Det finns alltså en del kvar att göra. Den nya pendeltågslinjen till Arlanda och Uppsala, som beräknas starta i december nästa år, är dock ett väldigt viktigt steg på vägen.

22 september 2011

Kvoteringsivrarna möter motstånd

Centerpartiets partistyrelse vill ha en tvångsdelad föräldraförsäkring. Moderaternas partisekreterare öppnar för kvotering i bolagsstyrelser i privata företag. Liknande idéer bubblar med jämna mellanrum upp hos ledande företrädare för det inte alltid så liberala Folkpartiet. Ibland undrar man hur det står till med den ideologiska kompassen hos det politiska etablissemanget även inom Alliansen.

Glädjande nog verkar det finnas ett utbrett motstånd längre ner i partiorganisationerna. 21 av 27 partidistrikt tänker, enligt Svenska Dagbladet, säga nej till den kvoteringsivrande centerpartistiska partistyrelsens förslag. Inte bara Svenska Dagbladets ledarsida utan även en rad kvinnliga distriktsordföranden i MUF tar tydligt avstånd från Sofia Arkelstens kvoteringsidéer. Jag hoppas verkligen att nej-sägarna vinner gehör.

Och gör de inte det så finns där i alla fall en sansens bastion inom Alliansen. Kristdemokraterna tycker inte att politiker ska bestämma vilka som ska få sitta i privata bolagsstyrelser eller hur familjerna ska fördela föräldraledigheten. Sådant bestäms bäst av dem som själva är berörda. Politikens gränser måste göras tydliga.

Bloggar: Tokmoderaten.

16 september 2011

Alliansens sociala röst har framgång

Förbättringar i sjukförsäkringen och ökade resurser för rehabilitering. Höjt bostadsbidrag för de pensionärer och barnfamiljer som har det tuffast ekonomiskt. Avdragsrätt för gåvor till välgörenhetsorganisationer och forskning. Även om vi kristdemokrater inte fick igenom att nästa steg i skattesänkningarna för pensionärer ska genomföras redan vid årsskiftet, kan vi känna oss ganska nöjda med det budgetförslag som regeringen kommer att lägga. Vi har fått igenom en lång rad av de viktigaste frågorna vi drivit. I den tuffa ekonomiska situation som råder har regeringen på grund av Kristdemokraternas idoga arbete valt att satsa en hel del på just de människor i vårt samhälle som har det tuffast. Det är tydligt att Alliansens sociala röst har ett inflytande som är långt större än vår andel av valmanskåren. Tur det, för Sverige och inte minst för de mest utsatta grupperna i vårt land!

15 september 2011

Färdtjänst för lille Emil och hans pappa

Idag nåddes till sist en överenskommelse mellan färdtjänsten och Stockholms stad angående lille Emil och hans pappa. Båda är synskadade. Emil har rätt till skolskjuts, pappan färdtjänst till jobbet. Däremot har inte pappan haft möjlighet att åka tillsammans med sonen till skolan, eftersom kommunen ansvarar för sonens resa och landstinget för pappans. Nu får pappan extraresor till skolan med färdtjänsten, medan merkostnaden faktureras Stockholms stad (som ju slipper bekosta annan skolskjuts).

Jag berättade för några veckor sedan i SVT ABC att vi jobbar med frågan och försöker hitta en lösning. Det var en rätt så otacksam uppgift och jag har fått en hel del skit för det från folk som verkar ha uppfattat det som att jag på något sätt var den som låg bakom att de inte fick åka tillsammans. När vi idag fattade beslut om att uppdra åt färdtjänstavdelningen att sluta avtal med Stockholms stad i ärendet var det istället Carl Grufman (M), ordförande i färdtjänstutskottet, som fick berätta de goda nyheterna i ABC. Känns lite orättvist. Men vem har sagt att livet är rättvist?

Nåja, huvudsaken är att Emils pappa verkar vara nöjd. Själv är jag också nöjd med avtalet, som blev ungefär som jag hade hoppats, trott och arbetat för. Trist bara att det tog så lång tid att få staden med på tåget.

13 september 2011

Romskt Kulturcentrum och Ungdom mot Rasism fick pris

Under en lång dags landstingsfullmäktigesammanträde händer det förstås en del intressanta saker. För min del tyckte jag att höjdpunkten idag var prisutdelningen av Stockholms läns landstings årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism. Kanske påverkas det av att jag ingick i juryn. Hur som helst tycker jag att vinnarna, Romskt Kulturcentrum och Ungdom Mot Rasism, var två värdiga vinnare.

Romskt Kulturcentrum i Stockholm verkar för att skapa förståelse och medvetenhet kring den romska minoriteten, samt bryta fördomar och stereotyper. Organisationen är en viktig motkraft mot diskriminering, fördomar och främlingsfientlighet som präglar situationen för många romer, både i Sverige och i övriga Europa. Jag har själv vid flera tillfällen bloggat just om romernas utsatta situation och känner mig stolt över att vi i landstinget kan ge en av den romska nationella minoritetens viktigaste organisationer detta pris.

Ungdom Mot Rasism är Sveriges största antirasistiska ungdomsorganisation med ungefär 4 000 medlemmar. Föreningen driver kampanjer mot rasism och för demokrati och mångfald. Organisationens kampanj Rösta demokratiskt, som pågick under valrörelsen förra året, handlade om att ge saklig information om det demokratiska valdeltagandet och stärka det antirasistiska perspektivet inför valet. I en tid när antirasistsk politisk aktivism alltför ofta förknippats med stenkastande vänster som snarast spelat rasisterna i händerna, har Ungdom mot Rasism varit en seriös motkraft.

Pristagarna fick förutom äran, en blomkvast och ett diplom också dela på 50 000 kronor. Plus att vi hade ett litet tårtkalas i landstingshusets restaurang. Ett festligt avbrott i en landstingsfullmäktigedag som i övrigt präglades av åtskilliga alltför långa debatter, om ni frågar mig.

11 september 2011

Ondskan får aldrig vinna

Vissa dagar är mer betydelsefulla än andra. Jag minns overklighetskänslan när jag såg attacken mot World Trade Center för tio år sedan. Vilken ondska kan driva en människa till att begå ett sådant illdåd? Vilken kalkyl kan i någons sinne berättiga till att döda alla dessa människor och skapa den - fullständigt förutsägbara - spiral av våld och hat som gjort att ännu så många fler förlorat livet under de tio år som gått sedan flygplanen krachade in i skyskraporna på Manhattan?

Jag förstår det fortfarande inte.

I somras besökte jag Ground Zero för första gången sedan tornen föll. Det var den 4 juli, en symbolisk dag för alla amerikaner, men den viktigaste symbolen var inte de röd-vit-blå flaggorna (eller Macy's fantastiska fyrverkerier på Hudson-floden) utan det intensiva byggandet.

Nya skyskrapor växer upp på nedre Manhattan. En av dem, One World Trade Center (tidigare under projektet kallad "Freedom Tower"), blir ännu högre än de fallna tvillingtornen.

Symboliken är, måste vara, att vi alltid måste bygga upp igen när ondskan, hatet och kaoskrafterna förstör och river ner. Inte likadant som förut, men större, bättre, starkare. Ondskan får aldrig, aldrig vinna.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Expr, Expr.

Bloggar: Bengt Germundson, Caroline Szyber, Tokmoderaten.

09 september 2011

Cykelstaden Stockholm

I serien "Stockholmsnatt" i Svenska Dagbladet, där livet i Stockholm skildras med hipsterglasögon, hånas idag "medelålders män i lycra" ("memils") som susar fram på sina cyklar på vägen till och från jobbet i city.

Jag skrattade igenkännande, men vill samtidigt säga att Stockholm måste bli en mer cykelvänlig stad. Vi behöver bättre och mer sammanhängande cykelvägnät, där fokus inte minst måste vara på trafiksäkerhetsfrågor. En duktig cyklist kommer upp i ganska hög fart och kan vara svår att se för såväl bilister som fotgängare. (Få saker gör mig så rädd som chaufför som när jag ska försöka göra en högersväng på Götgatan i morgonrusningen. Vilket som tur är inte händer så ofta.)

Men vi måste också se till att det blir lättare att på ett tryggt och säkert sätt parkera cykeln vid pendeltågs- och tunnelbanestationer runt om i staden. Infartsparkeringar för cykel, helt enkelt. Vi bör också leta efter lösningar som gör det möjligt att ta med sig cykeln i kollektivtrafiken. På pendeltågen går det ju utom i rusningstrafik (och inte till Stockholms C) och SL har också testat det på en del busslinjer i länets ytterkanter, men det finns nog mer att göra. Vi bör också utveckla systemet med lånecyklar till att omfatta mer än Stockholms centrala delar. Mycket av det här nämns i Kristdemokraternas trafikpolitiska program för Stockholm.

Man kan förstås håna stadens många cykelentusiaster, men jag vill istället heja på: Forza! Forza! Eller Venga! Venga! kanske man ska säga nu när Vuelta a España pågår för fullt. I vår södra grannhuvudstad Köpenhamn ska landsvägs-VM på cykel avgöras om ett par veckor. Där är cykeln ett mer självklart inslag i stadens trafik, liksom lycran. Man kan, som Huddingecentern, också titta på Holland som exempel. Jag hoppas att vi också är på väg i den riktningen.

07 september 2011

Privatisering och effektivisering - några empiriska reflektioner

"Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten" är rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av några forskare med anledning av en SNS-rapport med titeln "Konkurrensens konsekvenser".

Rubriken på debattartikeln är tydlig och tyckare på vänsterkanten har haft en field day där de har fått ge utlopp för all sin ilska och frustration över att vårt samhälle steg för steg lämnat de offentliga monopolen bakom sig. Men det forskningsrapporten framför allt säger är att kunskapsläget är för dåligt och att man utifrån det har svårt att påvisa några tydliga effektivitetsvinster.

Nu kan man väl samtidigt konstatera att effektivitetsvinster kanske varit ett viktigt syfte vid traditionell upphandling av verksamheter, medan syftet med till exempel den typ av kundvalsmodeller som jag själv jobbat en hel del med inte i första hand har varit effektivitet utan kvalitet och valfrihet. Sedan kan frågorna i varierande grad hänga ihop.

Den oortodoxe socialdemokraten Widar Andersson har skrivit en mycket läsvärd debattartikel på Newsmill där han beskriver den situation där tankarna om valfrihet och konkurrensutsättning växte fram.

Vi får inte glömma att den statligt stela skolbyråkratin fanns på riktigt. Att miljarder skattekronor slösades bort på byggen av skolor som saknade reellt elevunderlag. Att möjligheten att välja bort dåligt fungerande skolor och vårdcentraler var ett privilegium för de relativt få som hade råd att skaffa sig en bostad i andra skolors och vårdgivares upptagningsområden. Att tillgängligheten hade mycket stora brister. Att sådant som öppna jämförelser mellan olika vårdgivare inte fanns.

Om man jämför dagens hemtjänst med den vi hade för drygt 20 år sedan när jag själv ägnade en sommar åt att jobba i den kommunala hemtjänsten i Farsta, kan man nog konstatera att det har blivit bra mycket effektivare. Jag minns att en kompis mamma som satt i stadsdelsnämnden berättade att de hade fått höra att det inte gick att göra några ytterligare effektiviseringar och frågade mig hur pressat jag tyckte att jobbet var. Det kändes som ett svek mot kollegorna, men jag var tvungen att erkänna att det nog fanns en del kvar att göra för vi hade ganska stora luckor i våra scheman.

Att effektivisera en organisation är sällan enkelt, men att effektivisera utan konkurrens eller referensobjekt är ännu svårare. Men det har varit helt nödvändigt för att vi idag ska kunna ge hemtjänst i en tid när de äldre har blivit betydligt fler och bor hemma när de är väldigt mycket sjukare än på den tiden.

Konkurrensen är inte det enda skälet till den höjda effektiviteten i hemtjänsten, inte heller nödvändigheten att bli bättre på att vända på pengarna. Den tekniska utvecklingen med bättre IT-verktyg och nya system för styrning och management, till exempel pengsystem, har varit väl så betydelsefulla. Men det faktum att det funnits privata företag på marknaden som, om inte annat, kunnat fungera som ett "hot" mot den kommunala verksamheten har säkerligen bidragit till att effektiviseringarna kunnat genomföras såväl i kommuner där hemtjänsten nu i stor utsträckning är privat som i deras grannkommuner.

SNS-forskarna nämner i sin rapport att det är slående för i stort sett samtliga områden att kunderna är något nöjdare hos de privata utförarna. När man tittar i de öppna jämförelser som görs inom äldreomsorgen kan man också konstatera att kommuner med mycket privat hemtjänst också rent generellt har mer nöjda brukare. Kanske är det så att själva valfriheten, vetskapen att man har rätt och möjlighet att välja själv, ger en viss kundtillfredställelse? Så kan jag i alla fall känna för egen del.

Valfriheten är en oerhört viktig kvalitetskomponent. Genom att kunna välja bort en utförare som man inte är nöjd med tvingas utförarna bli bättre. Samtidigt kan jag se en viss tröghet i systemet. Många kunder klagar hellre gång på gång istället för att byta till en bättre utförare. Det betyder att kommunen som beställare nog inte bara kan låta det bero. I Huddinge kommun har vi till och med slängt ut en hemtjänstutförare som inte höll måttet ur vårt kundvalssystem. Vi har ett ansvar för brukarna, oavsett vilken entreprenör de väljer.

För att kunna göra ett bra val behövs öppna jämförelser. Det är inte otroligt att vi skulle ha gjort brukarundersökningar i äldreomsorgen även utan kundval - det är ju en trend i samhället idag - men genom kundvalet får brukarundersökningarna en större betydelse. Nu står mer på spel för de undersökta enheterna än bannor från förvaltningschefen - nu finns risken att det blir minskad kundtillströmning om kunderna är missnöjda.

Det område som jag kanske sett den största förändringen inom sedan vi införde ett kundvalssystem i hemtjänsten enligt Lagen om Valfrihetssystem och började godkänna en massa nya utförare, är uppföljningen. Så länge nästan allt var i kommunal regi kunde förvaltningsledning och nämnd leva i illusionen att de faktiskt hade kontroll på verksamheten, men de privata utförarna insåg man att man behövde kontrollera. Men i rättvisans namn - det ska ju vara lika villkor - började man även göra motsvarande uppföljningar på de egna enheterna.

Det har varit nyttigt, kan jag säga. Vi har fått rapporter om rutiner som inte fungerat, genomförandeplaner som saknats och kunder som inte fått den omsorg som de skulle ha enligt biståndsbeslut. Inspektörerna har sedan följt upp uppföljningarna och kunnat konstatera att man både på kommunala och privata enheter tagit tag i frågorna och löst problemen. Jag vill påstå att det är just på grund av "privatiseringen" som vi fått bättre uppföljning och därmed bättre kvalitet i hemtjänsten i Huddinge.

Bloggar: OmVård, Vårdföretagarbloggen, Edvin Alam, Lotta Olsson, Peter Andersson.

05 september 2011

Vi står på pensionärernas sida

Det kan inte längre råda någon tvekan om vilket parti i regeringen som står på pensionärernas sida. Visserligen fick Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund ge upp kravet att en skattesänkning för pensionärer skulle genomföras redan år 2012, men han - och alla landets pensionärer! - fick i gengäld ett löfte om att skattesänkningen ska genomföras år 2013 eller år 2014, och att sänkningen av pensionärernas skatt då kommer att ha prioriteras före till exempel nästa steg i jobbskatteavdraget.

Men framför allt fick Kristdemokraterna igenom ett höjt bostadstillägg för pensionärer, en av de frågor som vi gick till val på där vi inte hade med oss Alliansen då. Det ger 170 kr per månad för cirka 250.000 pensionärer (varav 200.000 kvinnor) med svag ekonomi. Även nivåerna i äldreförsörjningsstödet höjs, så att de äldre som har de tuffaste ekonomiska villkoren faktiskt får ta del av höjningen fullt ut.

Samtidigt sker en uppräkning av garantipensionen med 213 kr per månad nästa år. Tillsammans leder detta till en nettoinkomstförbättring för garantipensionärer med bostadstillägg med 4.200 kr, dvs 350 kr per månad.

Jag har sett en och annan (välbetald) skribent som tyckt att det där är så lite pengar att det knappt är värt att tala om, men perspektiven är olika. För pensionärer med små inkomster - och ännu mindre marginaler - är de här hundralapparna betydelsefulla. När jag måste välja kommer jag att ta deras parti.

Det var synd att vi inte kunde få igenom sänkningen av pensionärsskatten redan till årsskiftet, men tyvärr var det bara ett av Alliansens fyra partier som valde att prioritera pensionärerna när frågan kom i skarpt läge. Alla de övriga tyckte att krogmomsen var viktigare. Möjligtvis kan det ge en tankeställare till alla de pensionärer som i valet satte sin lit till Reinfeldt och Borg, men framför allt så betyder det att vi kristdemokrater får kämpa vidare. Tids nog kommer vi att kunna genomföra denna den fjärde pensionärsskattesänkningen sedan valsegern 2006.

Bloggar: Bengt Germundson, Conny Brännberg, Josef Tingblatt, Anders Bergsten, Mia Frisk.

04 september 2011

Bygg en station vid Solvalla!

I Dagens Nyheter idag berättar Michael Stjernström om Kristdemokraternas ställningstagande: Vi vill att det byggs en ny pendeltågsstation vid Solvalla!

Jag åker ofta förbi Årstaberg med pendeltåget på min väg mellan hemmet eller kontoret och stan. När stationen byggdes fanns det många som undrade om det verkligen var lönt att bygga en station där. Det bor ju inte speciellt många i området, och hur många kan egentligen vara intresserade av att byta mellan pendeln och Tvärbanan?

Årstabergs station blev en succé. Jag är övertygad om att stationen i Solvalla också kommer att få många resenärer. Det blir en smart bytespunkt för många resande till och från Kista och Bromma flygplats och kommer göra att hela kollektivtrafiksystemet fungerar smidigare. Dessutom finns det planer på att bygga en hel del nya bostäder i området.

Visst kommer resenärerna mellan nordvästförorterna och centrala Stockholm att få en någon minut längre resa när tågen gör ett extrastopp, men vinsterna med en ny bytespunkt talar ändå definitivt för att stationen bör byggas när Tvärbanans förlängning från Alvik till Helenelund via Bromma flygplats och Kista byggs.

02 september 2011

Äntligen avdragsrätt för gåvor!

Regeringen föreslår avdragsrätt för gåvor till välgörenhetsorganisationer och forskning. En gåva på 6.000 kr till en godkänd organisation ger ett skatteavdrag på 1.500 kr.

Jag tycker att det här är ett mycket välkommet steg i rätt riktning. Avdragsrätt för gåvor är en fråga som jag brunnit för länge och jag har även bloggat om den emellanåt, till exempel här. Ett starkt och oberoende civilsamhälle är grunden för demokratin. Ett skattesystem som uppmuntrar till personligt engagemang för människor i nöd gör Sverige till ett bättre land.

Visst kan jag tycka att beloppsgränsen är för låg, begränsningen i vilka organisationer som kan komma i fråga för snäv och de administrativa kostnaderna för höga. Och precis som Frälsningsarmén föreslår borde även företag ges en motsvarande möjlighet till avdrag. Det finns alltså mer att göra för att verkligen öka gåvogivandet och resurserna till det civila samhället. Men regeringens förslag är samtidigt väldigt mycket bättre än ingenting alls. Jag är glad över att vi kristdemokrater har lyckats driva frågan så här långt, samtidigt som jag förstås hoppas på en utveckling motsvarande den i Norge, där systemet steg för steg utvecklats.

Bloggar: Dagens ledarblogg, Caroline Szyber, Lennart Bondesson, Simon Rundqvist, Anders Andersson, Conny Brännberg, Christian Ottosson, Kent Persson, Martin Edgelius,

01 september 2011

Optimera blåbusslinjerna och bygg ut spårvägar!

DN Debatt idag skriver tre forskare vid KTH om utbyggd stombusstrafik kontra spårvägsutbyggnad i Stockholms innerstad. De argumenterar för en utbyggd busstrafik och konstaterar - helt riktigt - att det inte är rättvist att jämföra buss och spårvagn utifrån dagens blåbusslinjer kontra ett optimalt spårvägsnät. Samtidigt öppnar de för att några spårvägslinjer kan vara samhällsekonomiskt motiverade utifrån sitt stora resandeunderlag.

Att blåsa upp det till en skarp motsättning mellan de nämnda forskarna och Alliansen i landstinget känns väldigt märkligt. Jag vill inte ha spårvagn till varje pris. Jag vill ha spårvagn för att det är samhällsekonomiskt motiverat på grund av det stora och växande resandet och det bevisade ökade kollektivtrafikresande som spårvagn ger jämfört med ett bussalternativ.

Det betyder att det inte ska byggas spårväg alltid och överallt. På vissa sträckor är det samhällsekonomiskt motiverat. Exempel på detta är blåbusslinje 4, spårvägen mellan Odenplan och Solna via Norra stationsområdet och Nya Karolinska Solna samt förlängningen av Spårväg City så att den binds ihop med Lidingöbanan och vi får en attraktiv spårtrafik till och från Värtan/Norra Djurgårdsstaden. Dessa utbyggnader bör ske så snart som möjligt.

På andra sträckor kommer det att med stor sannolikhet visa sig vara samhällsekonomiskt motiverat så småningom. Då ska vi planera för den dagen redan nu, så att vi inte - som så ofta i Stockholmspolitiken de senaste decennierna - står där med ett akut behov samtidigt som det återstår många års planering innan trafiklösningen står klar. Tänk Södertörnsleden eller Citybanan, där det dividerats om problemen i decennier innan man till sist kommit till beslut. Eller tänk på Slussen, där man planerat och planerat och till sist kommit fram till planeringen av själva genomförandet när Socialdemokraterna plötsligt slår bakut och säger nej. Det är uppenbart att Stockholm måste bli bättre på att planera i förväg (och helst också få politiker som inte populistiskt byter fot i sista stund bara för att de vädrar en opinion som de hoppas kunna använda till sin fördel...)

Innan man bygger spårväg på de sträckor i innerstan där behovet inte är akut, bör man göra ordentliga insatser för att få ut full effekt av bussystemet. Det finns oerhört mycket som man skulle kunna göra för att dagens stombussar i innerstaden ska fungera bättre. Som exempel kan renodlade bussfiler, signalprioritering och bättre logistik när det gäller på- och avstigning nämnas. Däremot känner jag mig lite mer tveksam till forskarnas förslag om extra långa, dubbelledade bussar i tät stadstrafik. Det känns inte som någon alldeles trafiksäker lösning.

Spårvägs- och stomnätsstrategin handlar om planerad utbyggnad av stombussar och spårvägar fram till år 2030. Jag gillar den framförhållningen. Men det långa perspektivet ska inte hindra oss från att göra de insatser som behövs just nu. Varje trafikslag har sina fördelar och kan fylla sin funktion i den helhet som är Stockholms kollektivtrafik. Genom kloka investeringar kan vi göra systemet mycket bättre än idag. Jag är övertygad om att det synsättet kommer att resultera i att vi år 2030 kommer att ha en hel del snabba, effektiva och väldigt populära spårvagnslinjer i innerstan.