29 februari 2012

Utmaningar för nya Katarinaterminalen

Få frågor har engagerat röststarka huvudstadsbor så mycket som Slussen de senaste åren. Nu börjar fokus äntligen riktas in på det som jag tycker är något av huvudfrågan, nämligen hur Slussens uppgift som ett viktigt kollektivtrafiknav ska lösas på ett bra sätt. För vida vyer över vattnet i all ära, Slussen är i första hand en centralpunkt i Stockholms transportsystem - och har förmodligen varit det ända sedan tiden innan en riktig sluss byggdes på platsen.

Svenska Dagbladet belyser i två artiklar idag olika problem med planerna på en ny bussterminal för Nacka/Värmdö-bussarna inne i Katarinaberget öster om Slussen. Vilka bekymmer sprängningarna kan innebära för olika kulturintressenter - till vilket man även räknar begravningarna i Katarina kyrka! - men också en del av de synpunkter som SL och Trafiknämnden har haft på förslaget.

Sprängningarna kan jag tycka är ett mindre problem. Visst är det jobbigt när det sprängs i berg, det märker man inte minst när arbetet med Citybanan pågår för fullt. Jag var hemma hos några vänner på Dalagatan igår och lyssnade på ett par rejäla sprängningar. Det hörs. Men det går också över.

Problemen med den nya bussterminalens funktionalitet är ett större bekymmer. Svenska Dagbladet tar upp att SL vill att terminalen ska anpassas för att ta in dubbeldäckare. Det tycker jag är klokt. Jag vill samtidigt framhålla att garaget bör byggas flexibelt. Vi vet hur busstrafiken ser ut idag och vilka behov som finns, men det ska ju inte byggas bara utifrån 2012 års behov utan helst också för att kunna användas även om 50 år. Det betyder kanske att man borde fundera på hur man kan skapa alternativa infarter för trafik även västerifrån.

Just nu är behoven i Nacka och Värmdö det som står i fokus och måste göra det. Men när vi - om kanske 15 år - äntligen har tunnelbana till Sickla och Forum Nacka kommer behoven att förändras. Det kommer fortfarande att vara snabbare för många Värmdö- och Orminge-bor att åka direktbuss in till Slussen istället för att byta till tunnelbana i Nacka. Behovet av snabba transporter till Södermalm kommer att finnas kvar. Men det kommer inte att vara tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Även om Nacka och Värmdö kommer att fortsätta att växa i snabb takt kommer det därför förmodligen inte att behövas lika mycket bussar som idag. Men det kommer säkerligen att behövas en hel del annan ny busstrafik som inte finns idag och en centralt lokaliserad bussterminal som den i Katarinaberget skulle kunna vara en viktig del i lösningen. Om terminalen byggs på ett smart sätt, vill säga.

En nyckelfråga är kopplingen till annan kollektivtrafik. Först och främst förstås till tunnelbanans röda och gröna linje, där SL och Trafiknämnden påpekat att kapaciteten i det planerade rulltrappssystemet förmodligen behöver höjas rejält. Men också i kopplingen till stadsbussar och spårvagnar på Katarinavägen, som kommer att vara en viktig del i innerstadens stomnät och ska avlasta tunnelbanesystemet, och till båttrafiken. När man läser igenom remisshandlingarna som stadsbyggnadskontoret presenterat känns det som om de här kopplingarna inte riktigt tagits med i hanteringen, till exempel framgår det väldigt tydligt hur långt avståndet är till tunnelbanans perronger men inte alls hur långt det är till buss- och spårvagnshållplatserna eller ens om den utpekade vägen dit (genom ett shoppingcenter) kommer att vara öppen under hela trafikdygnet.

Summa summarum kan man väl säga att det är bra att fokus nu äntligen riktas mot kollektivtrafikens behov - men att det finns en hel del frågetecken att räta ut innan förslaget känns färdigt. Jag ska också ge ett litet plus i kanten för att Stockholms stad nu åter vill öppna Lokattens trappor och använda Saltsjöbanans gamla stationshus.

28 februari 2012

Behövs pappor?

Behövs pappor? Den frågan ställer man sig efter att ha läst vad Kenneth Johansson (C), Mats Gerdau (M) och Barbro Westerholm (FP) skriver på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag. De tre allianspartierna vill att ensamstående kvinnor ska få rätt till assisterad befruktning.

Jag tror att pappor är viktiga. Det är för visso många barn som växer upp idag utan en pappa - kanske var han aldrig med i bilden, kanske har föräldrarna gått igenom en bitter skilsmässa, kanske har han avlidit. Världen är inte perfekt. Men inte desto mindre bör samhällets strävan vara att alla barn ska få växa upp med en mamma och en pappa. Därför borde såväl insemination som adoption egentligen vara ett privilegium för par som lever i stabila relationer. För barnens skull. Jag kan därför bara hålla med Göran Hägglund om att det här är ett riktigt dåligt förslag.

Pappans roll i det svenska samhället är lite motsägelsefull. Å ena sidan har mamman idag rätt till hela barnbidraget, å andra sidan har man infört en tvångsdelning av föräldraledigheten. Det logiska, som jag ser det, vore att såväl barnbidrag som föräldraförsäkringsdagar automatiskt delades lika mellan föräldrarna. Det frihetliga är att föräldrarna sedan ska ha full rätt att fördela om såväl barnbidrag som föräldraledighet. Både mammor och pappor är viktiga i barnens liv - men hur de vill uttrycka det måste familjerna själva få bestämma. För att familjer är olika. För att barn är olika. Och det är trots allt barnens behov som måste stå i centrum.

27 februari 2012

Arbete pågår

Det byggs för fullt i Vårby. Det nya äldreboendet Vårbacka Plaza (bilden) beräknas stå klart om bara någon månad, fastän det känns som om bygget kom igång alldeles nyss. Och fortsätter man Vårbackavägen längre in så är förändringarna nästan ännu större. Här dras ledningar fram till "Segelledsområdet" som det ibland brukar kallas, det gamla fritidshusområdet utmed Mälaren mellan Vårberg och Vårby gård som successivt fått allt större andel permanentboende och nu alltså äntligen ska få ordentligt vatten och avlopp. Förhoppningsvis ska det bli en hel del nya hus också, så det handlar inte bara om att lösa de stora miljöproblemen med enskilda avlopp eller att göra livet bekvämare för dem som bor i området utan också om att skapa nya bostäder för Huddinges och Stockholmsregionens växande befolkning, och det i ett fantastiskt sjönära läge - kanske Huddinges bästa.

24 februari 2012

Äldrevård - nu även i varmare trakter

Igår fattade äldreomsorgsnämnden beslut om en direktupphandling av korttidsvård utomlands. Snart kommer äldre från Huddinge som behöver korttidsvård kunna få det även utomlands. Det kostar inte mer än att erbjuda det i Sverige, men ger extrakvaliteter för den äldre - sol och värme även mitt i vintern gör gott för både kropp och själ, det är min erfarenhet.

Huddinge erbjöd korttidsboende utomlands även för några år sedan, men vår dåvarande entreprenör lade ned verksamheten när det flygbolag de anlitat (Sterling) gick i konkurs. När vi sökte efter en ersättare hittades inget alternativ, men nu har flera andra kommuner avtal med en annan leverantör. I Huddinges kravprofil ingår nu att bolaget ska ha personal som kommer och möter de äldre på Arlanda och att boendet ska ha svenskspråkig personal dygnet runt, så vi höjer samtidigt kvaliteten jämfört med tidigare.

Jag är kort sagt väldigt nöjd att vi nu kommer att kunna erbjuda Huddinges äldre korttidsvård utomlands igen. Det enda jag verkligen saknade i beslutet var någonting om att uppföljning av verksamheten skulle ske på plats av nämndens ledamöter, men man kan ju inte få allt... ;-)

20 februari 2012

Huddinge växer, men Länsstyrelsen bromsar

I SCB:s befolkningsstatistik för 2011, som publicerades idag, berättas att Huddinge kommun växte med 1 596 invånare eller cirka 1,63 procent och passerade 99 000 invånare. Om ingenting oväntat inträffar kommer 100 000-personersgränsen passeras under året och planeringen av firandet pågår för fullt. Under en intensiv vecka från den 25 maj kommer kommunen att fira med såväl jazz- som rockfestivaler och en hel del annat.

Befolkningsutvecklingen ser ganska jämn ut över åren. År 2010 växte kommunen med 1 655 invånare, år 2009 med 1 589. Födelseöverskottet utgjordes förra året av 699 personer, flyttningsnettot från utlandet 1 103 personer. Gentemot resten av landet finns således en utflyttning på drygt 200 personer. Liknande tendenser finns i många andra stockholmskommuner: befolkningstillväxten består till största delen av spädbarn och invandrare. Den sammanlagda befolkningsökningen i länet slutade för övrigt på drygt 37 000 personer.

En annan tendens som är gemensam för många stockholmskommuner är att det byggs för lite bostäder. I lördags talade vårt kommunalråd Tomas Hansson på Kristdemokraternas lokalavdelningsårsmöte om Huddinges utveckling från slumrande förorter till attraktiva stadsdelar och berättade om lite grann av allt det som är på gång för att skapa framtidens Huddinge. Men vi pratade också om de problem som finns när man vill bygga nya bostäder, till exempel överklaganden som blir liggande hos Länsstyrelsen eller i mark- och miljödomstolen.

Enligt en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) var den genomsnittliga handläggningstiden för bygglovsärenden hos Länsstyrelsen i Stockholms län 216 dagar år 2010. 216 dagar! Och då får man tänka på att det bara är ett genomsnitt, vissa ärenden kan ta betydligt längre tid. För ett ärende som överklagas i såväl detaljplaneskedet som bygglovsstadiet kan fördröjningen bli åtskilliga år.

Det håller naturligtvis inte. Den nya plan- och bygglagen kräver att kommunerna hanterar bygglovärenden, från ansökan till beslut, på tio veckor. Det är i högsta grad rimligt att samma regel gäller för statens hantering. Länsstyrelsen borde införa tjänstegarantier, det tycker vi i Kristdemokraterna i Huddinge.

16 februari 2012

Det ska vara lätt att resa

Det ska vara lätt att resa med SL-trafiken. Även för personer med olika funktionshinder. Det är grundtanken i det tillgänglighetsarbete som hela tiden pågår inom SL och SL:s olika underentreprenörer för att få bort olika hinder för att resa med kollektivtrafiken.

Den 15 mars kommer ett nytt steg tas för att förbättra tillgängligheten. Då lanseras SL:s nya tillgänglighetsnummer. Resenärer som har behov av ledsagare på stationer eller hållplatser kommer då bara behöva använda ett nummer för att ringa, sms:a eller maila till personal som samordnar ledsagning inom SL-trafiken, oavsett vilket transportslag eller bolag det rör.

Personalen kommer också att kunna hjälpa till med andra saker, som tillgänglighetsgarantin. Det kan till exempel handla om att en hiss som är nödvändig för en rullstolsburen resenär inte fungerar, då räcker det att ringa tillgänglighetsnumret som då kommer att beställa en rullstolstaxi. För mig har det från första början varit väldigt högprioriterat att få ut information om tillgänglighetsgarantin så att fler med olika funktionshinder faktiskt vågar använda den vanliga kollektivtrafiken. Genom att göra det lättare att använda garantin kan vi ytterligare höja SL:s tillgänglighetsprofil.

Sedan måste vi också stärka SL:s pålitlighetsprofil. Idag blev jag försenad till ett studiebesök på pendelbåtarna M/S Lisen (som går i skytteltrafik över Hammarby sjö) och M/S Emelie (som går mellan Hammarby sjöstad och Nybrokajen) för att tunnelbanans gröna linje krånglade. SL måste vara det enkla och pålitliga alternativet även för alla som har en tid att passa. Men det är en annan historia.

Bloggar: Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting

14 februari 2012

Huddinge ökar takten i bostadsbyggandet

Under de närmaste åren planerar Huddinge för 680 nya bostäder per år. Sammanlagt finns cirka 5.000 nya bostäder i den projektplan som kommunfullmäktige klubbade vid gårdagens sammanträde, plus ett fyrtiotal projekt i företagsområden och sexton nya förskolor/skolor. Hälften av bostäderna är i flerfamiljshus, hälften i småhus. Cirka 500 bostäder planeras bli hyresrätt.

Och det är bara början.

Huddinge växer. Snabbt. Det är bra. Nya invånare, nya jobb, ny service är tecken på en positiv utveckling med mycket framtidstro. Att byggandet dessutom sker på ett miljövänligt sätt och i stor utsträckning handlar om förtätning i kollektivtrafiknära lägen gör det förstås ännu lättare att göra tummen upp.

Men det är inte en utveckling utan utmaningar. Två centrala planeringsutmaningar är att få till tillräckligt många nya förskolor och skolor för att täcka det ständigt växande behovet i en kommun som i stor utsträckning befolkas av barnfamiljer (som periodvis dessutom skaffar betydligt fler barn än kommunen planerat) och att få det nationella och regionala spår- och vägnätet att växa i takt med den starka befolknings- och resandeutvecklingen. Södertörnsleden, Spårväg Syd och Förbifart Stockholm är tre exempel på helt nya vägar/spår som verkligen skulle behövas, och en uppgradering av Huddingevägen och södra stambanan står också högt upp på listan över akuta behov. Planering pågår, men det är viktigt att staten och landstinget faktiskt också får spaden i jorden.

Ett annat problem är förstås det motstånd som finns i delar av befolkningen och hos vissa grupper i de politiska församlingarna. Alla är överens om att det behövs nya bostäder och arbetsplatser, men man vill helst att de tillkommer någon annanstans, not in my backyard. I Huddinge-politiken är Miljöpartiet en viktig röst för den gruppen, det var precis som vanligt tydligt i gårdagens fullmäktigedebatt. Ett exempel var de nya hus som planeras på Pingstkyrkans gamla tomt på Vikingavägen, i ett centralt läge nära Kvarnbergsplan. Elaka tungor hävdar att Miljöpartiets motstånd beror på att deras oppositionsråd Marica Lindblad har köpt hus i närheten, men jag ser ett betydligt mer djupgående problem. Miljöpartiet säger hela tiden nej till olika konkreta och angelägna bostadsprojekt, inte minst i centrala, kollektivtrafiknära lägen.

Stockholm behöver fortsätta växa. Det finns ett akut behov av både nya bostäder och nya arbetsplatsområden, och förstås nya vägar och spår. Huddinge är en viktig pusselbit i den utvecklingen. Nu vill det till att sätta planerna i verket - för, som Ann-Marie Högberg (S) sade i fullmäktige igår, man kan inte bo i en plan. Jag hoppas att regionens bygg- och fastighetsbolag nu är beredda att göra sin del. Alliansen i Huddinge skapar goda förutsättningar.

Bloggar: Christian Ottosson

10 februari 2012

"One Network, One Timetable, One Ticket"

Tillbaka i ett kallt och snöigt Stockholm kan jag konstatera att München var nästan lika kallt och snöigt. Som tur var, var det inte hoppet om vårvärme som hade lockat mig till den bayerska huvudstaden utan möjligheten att under några dagar få studera hur en framgångsrik storstad arbetar med frågor som infrastruktur och näringslivsutveckling. Tillsammans med övriga deltagare i Mälardalsrådets benchmarkingresa fick jag ta del av ett digert program där ett stort antal representanter för såväl stadens näringsliv som politik, förvaltning och akademi delade sina erfarenheter. Ungefär lika brokig var skaran av svenska deltagare, vilket förstås gav möjlighet till en hel del spännande möten.

Som trafikpolitiker i Stockholm var jag naturligtvis speciellt intresserad av infrastrukturfrågorna och hur man löste kollektivtrafikproblemen i en växande storstad. Och kunde konstatera att problemen på många sätt var förbluffande lika. Behovet av en andra tunnel under stadens centrala delar så att man fick fyra järnvägsspår istället för två - och frustrationen över att den federala staten istället prioriterade andra projekt i områden utan samma tillväxt - kände jag igen från de senaste decenniernas stockholmsdebatt, även om vår citybana ju nu äntligen byggs för fullt. Diskussionerna om hur man skulle finansiera en fortsatt utbyggnad av tunnelbanan, speciellt med tanke på att man bedömde att den skulle bli 5-10 gånger så dyr som spårväg ovan jord var en annan sådan fråga, där en lokal representant till och med sade att tunnelbanesystemet är färdigbyggt. Ett uttalande som han kanske kommer att få äta upp, vad vet jag?

Men München visade också på lösningar (och inte bara genom att utbyggnaden av spårvägsnätet uppgavs vara väldigt framgångsrikt). Ett bra exempel för oss att ta efter var hur man hade fått mellan 40 och 50 olika kollektivtrafikbolag, både kommunala och privata plus det statliga järnvägsföretaget Deutsche Bahn, att samarbeta i ett sammanhållet system, summerat med orden "One Network, One Timetable, One Ticket".

Ett inte alldeles enkelt samarbete bakom kulisserna, förstod jag på det samlade samordnings/marknadsföringsbolagets VD, eftersom alla intressenter ville ha en större andel av intäkterna. Men ett oerhört enkelt samarbete ut resenärsperspektiv, och det är ju en helt avgörande fråga när man vill att fler ska välja kollektivtrafiken istället för bilen. Och ett samarbete som allt fler kommuner i Münchens omlands ville ansluta sig till. Det var för övrigt roligt att höra att såväl handelskammaren som stadens stora biltillverkare BMW var involverade i arbetet med att minska privatbilismen i innerstaden.

Ett samarbete med devisen "One Network, One Timetable, One Ticket" skulle jag verkligen vilja se att vi utvecklade även i Stockholm-Mälardalen. Det kommer inte att vara enkelt, men det skulle göra att arbetsmarknadsregionen växte samman på ett bättre - och mer miljövänligt - sätt.

03 februari 2012

Stockholms life science-satsning inför ett vägskäl

AstraZenecas besked igår att man lägger ner sin forskning och utveckling i Södertälje kom som en obehaglig smäll för alla oss som ser life science som en av grundpelarna i framtidens näringsliv i Stockholms-regionen. Att 1.200 jobb försvinner på ett bräde går förstås inte obemärkt förbi, men det som verkligen tär på det stockholmska självförtroende - normalt sett så gott, och inte utan orsak! - är förstås insikten om vilka jobb det är som försvinner.

Att industrijobb ibland flyttar till låglöneländer, det har vi lärt oss att acceptera. Sverige ska inte konkurrera med låga löner. Att företag bantar sin administration, det får vi också ta. Storföretag har precis samma tendens att bygga upp byråkratier som i statlig och kommunal förvaltning och måste emellanåt stävja den. Men att ett företag väljer att lägga ner hela sin forskningsverksamhet, det smärtar. Det är ju där vår region ska vara som bäst.

Ingrid Stenberg, chefredaktör på tidningen Biotech Sweden, skriver en initierad artikel på Newsmill där hon argumenterar för att det här egentligen inte handlar om Södertäljes, Stockholms eller Sveriges konkurrenskraft utan snarare om en internationell trend att de stora, multinationella företagen i allt större utsträckning väljer att skippa den dyra, osäkra och tidskrävande grundforskningen för att istället köpa upp forskning i ett senare skede.

Det är möjligt att hon har rätt. På ett sätt kanske det kvittar. När jag växte upp var svensk läkemedelsindustri fokuserad på två stora företag, Astra och Pharmacia. Internationella storföretag, men också företag med svenska huvudägare och inte bara forskning och utveckling i Sverige utan även sitt hjärta. När företagen funderade på var de skulle satsa, var det naturligt att Sverige, medvetet eller omedvetet, fick visst företräde.

Idag är företagen slukade av internationella jättar. När AstraZeneca eller Pfizer planerar sina investeringar kommer Stockholms-regionen bara att kvalificera sig på egna meriter. Vi måste vara bäst - erbjuda den mest kompetenta personalen, de bästa förutsättningarna. Vi måste vara på tårna.

Jag vet att potentialen finns. För ett par månader sedan träffade jag representanter för ett antal life science-företag i Flemingsberg. Det var ett spännande och inspirerande möte (läs mer här), jag imponerades av vitaliteten. Och utvecklingen i Flemingsberg är inte det enda som händer. I norra Stockholm pågår arbetet med att skapa ett nytt biotech-centrum i Norra stationsområdet vid Nya Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.

Det betyder inte att det inte finns anledning till oro. Det gör det. Vi måste göra vad vi kan för att förbättra attraktionskraften i svensk forskning och, inte minst, öka kommersialiseringen av de resultat som forskningen ger. Anders Lönnberg är en rätt så klok person, fastän han är socialdemokrat - har en del bra idéer i sin Newsmill-artikel, även om han kanske litar lite väl mycket till byråkratiska processer. Det som behövs är handling.

För några veckor sedan pratade jag med en representant för KTH, som var frustrerad över att satsningen på Innovationscentrum vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge (Flemingsberg) aldrig kommer igång. Novum BioCity, de nya forskningslokalerna med laboratorier som planerats intill sjukhusentrén, har det talats om hur länge som helst, men när det är dags att sätta planerna i verket verkar man vara ovilliga att ta det avgörande steget. Men vill vi ha en framgångsrik life science-industri i Stockholms-regionen måste både staten och landstinget vara beredda att satsa.

Med 1.200 AstraZeneca-anställda som snart står utan jobb, står life science-industrin inför något av ett vägskäl. Lyckas vi ta tillvara den kompetens de har och skapa nya. växande, vitala företag baserade på aktuell forskning? Utvecklas Stockholms-regionen som life science-centrum eller amputeras en stor del av kompetensen bort?

SvD, DN, DN, DN

02 februari 2012

Tid för familjen

Mer tid för barnen. Valfrihet för barnfamiljerna. Kristdemokraternas grundläggande ingångar till familjepolitiken och barnomsorgsfrågorna har länge varit kända.

Den nya rapporten "Tid för familjen", som Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp presenterade idag, är en naturlig utveckling av partiets tidigare politik. Kristdemokratiska sympatisörer kommer inte att ha svårt att se logiken bakom förslagen - men rapporten innehåller samtidigt en rad nya, konkreta förslag för hur man ska kunna öka valfriheten för familjerna och öka möjligheten till tid för barnen.

Utgångspunkten är förstås att det är föräldrarna som känner sina barn och deras behov bäst. "Familjerna ska få fler verktyg" är titeln på den debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt där arbetsgruppens tankar först presenterades, och det är precis vad det handlar om: att ge verktyg och låta föräldrarna bestämma själva.

Tre av förslagen är:
1. Utbyggd föräldraförsäkring med möjlighet till friare uttag i tre år.
2. Barnomsorgspeng för egna barn.
3. Barnskatteavdrag för familjer som inte nyttjar offentligt finansierad barnomsorg.

Naturligtvis är det här kontroversiella förslag. Kristdemokraterna står tyvärr ganska ensamma när det gäller barnfamiljernas valfrihet i praktiken. De övriga partierna är rätt så förtjusta i pekpinnar för att få familjer att göra som politikerna vill. Förskoleminister Nyamko Sabuni ger ett typexempel på attityden när hon skriver en replik i Svenska Dagbladet och slår fast följande:

Dessutom behöver man inte vara ett geni för att dra slutsatsen att en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog.

Nä. En utbildad förskolepedagog kan aldrig jämställas med och ersätta en kärleksfull förälder. Precis därför är det så viktigt att ge föräldrar möjlighet att spendera mer tid med sina barn.

Och om allianspartierna inte är lyriska över förslag att utöka valfriheten för småbarnsföräldrar så kan man ju bara ana hur tongångarna går hos oppositionen... Att förslagen retar många tyder att vi är på rätt väg.

Bloggar: Bengt Germundsson, Sakarias Winberg