21 december 2011

"Ta inte bort taxikravet på lokalkännedom"

I senaste numret av taxibranschens tidning "Taxi idag" publiceras en debattartikel jag skrivit om lokalkännedomsprovet för taxichaufförer i Stockholms län:

Ta inte bort taxikravet på lokalkännedom

Transportstyrelsen föreslog nyligen att slopa myndighetsprovet i lokalkännedom för taxiförare i Stockholms län. Transportstyrelsens resonemang går ut på att den tekniska utvecklingen med elektroniska hjälpmedel som GPS-navigatorer gör att taxichaufförerna inte längre själva behöver kunna hitta.

En sådan utveckling skulle vara djupt olycklig. För taxichaufförsyrkets status, för Stockholm som attraktiv affärs- och turiststad, men också för alla färdtjänstresenärer i länet. Förslaget kommer, om det genomförs, att innebära en minskad resenärstrygghet vid taxiresor för de många gamla, sjuka och funktionshindrade som använder färdtjänst och sjukresor i länet. Tillsammans görs genom färdtjänstverksamhetens försorg cirka 4,5 miljoner taxiresor per år i länet.

Det finns anledning att befara att just äldre och funktionshindrade drabbas extra hårt. Färdtjänstresenärer upplever redan idag i många fall att taxiförarna har bristfälliga kunskaper i geografi, vilket kan leda till oro, osäkerhet och otrygghet hos kunden, speciellt som färdtjänstresenärernas genomsnittsålder är hög. Att ytterligare blåsa under denna oro genom att sänka kraven på chaufförerna är helt fel steg att ta. Trygghet och ett gott bemötande vid taxiresan är i många fall centrala delar för att färdtjänstresan överhuvudtaget ska genomföras.

Att elektroniska hjälpmedel skulle kunna ersätta lokalkännedom är uppenbart orimligt. Taxichaufförens uppgift är att välja ”det professionella vägvalet”, vilket innebär att undvika hinder och trafikstockningar genom goda vägval. Det förutsätter god kunskap om och förståelse för trafikmiljön. Något krav på att taxibilarna ska vara utrustade med GPS-navigatorer föreslås inte av Transportstyrelsen. Om förarna saknar god lokalkännedom riskerar det att förutom ökad otrygghet även ge längre restider och högre pris.

När Stockholms läns landsting upphandlar färdtjänst ställs naturligtvis tuffa kvalitetskrav, och de entreprenörer som inte lever upp till kraven kommer att få kännbara ekonomiska påföljder. Våra krav förutsätter dock att det finns en fungerande taximarknad där vissa kvalitetskrav trots allt är normen. Transportstyrelsens krav på lokalkännedom är en av garanterna för detta. Eftersom såväl färdtjänstens kunder som SL:s övriga kollektivtrafikresenärer i olika situationer har rätt att ta en taxi direkt på gatan – till exempel vid förseningar där SL:s resegaranti gäller eller störningar som gör att SL:s tillgänglighetsgaranti träder i kraft – påverkas våra kunder även av hur kvaliteten är på taxiutbudet utanför färdtjänstens upphandlingar.

En uppmaning till Transportstyrelsen blir därför att inte upphäva kravet på lokalkännedom för taxichaufförer i Stockholms län eller avskaffa det myndighetsprov som idag genomförs. En seriös taximarknad med yrkeskunniga Stockholms-ciceroner på chaufförsstolen gynnar inte bara Stockholm som affärs- och turiststad utan också alla de äldre och funktionshindrade som är beroende av färdtjänsten för sina resor.

18 december 2011

Några reflektioner kring valberedningens förslag

De senaste dagarna har valberedningens förslag till ny partistyrelse för Kristdemokraterna avhandlats i snart sagt alla nyhetsmedier.

Att valberedningen föreslår omval för partiledaren Göran Hägglund är knappast överraskande. Utifrån det stöd som han fått av distrikt och lokalavdelningar hade det snarast varit en sensation om valberedningen hade dristat sig att föreslå någon annan.

Att utmanaren Mats Odell inte föreslås få förnyat förtroende som 2:e vice ordförande är inte heller någon sensation. Man kan inte gå tillbaka till att vara lojal vice ordförande efter att ha ägnat månader åt att kampanja land och rike runt för att underblåsa ett uppror mot partiledaren. En pokerspelare som gått all-in och förlorat kan inte sedan fortsätta att spela som om ingenting hänt.

David Lega som ny 2:e vice ordförande är kanske ett djärvt val med tanke på att han bara har några år bakom sig i partiet, men han har som oppositionsråd i Göteborg en viktig politisk plattform och är dessutom en talare och estradör av rang. Jag har förstått att han inte är så populär hos Annelie Enochson och hennes vänner, men jag uppfattar att han har ett brett stöd i partiet. Såväl min lokalavdelning (Huddinge) som nominerade Göran Hägglund som ordförande och mitt distrikt (Stockholms län) som nominerade Mats Odell valde också att nominera David Lega till presidiet.

I övrigt var det två nya namn som förslogs till partistyrelsen, dels den välkände prästen och tidigare biskopen Lennart Koskinen, dels partiets gruppledare i Leksand, Sakarias Winberg. Nomineringen av Sakarias är egentligen ingen stor överraskning. Leksand är en av de alltför få framgångskommunerna för partiet i det senaste valet och just Sakarias är säkert en viktig del av förklaringen till detta. Sina unga år till trots är han en välkänd profil i partiet både lokalt och på riksplanet.

Nomineringen av Lennart Koskinen känns mer överraskande, men jag är positiv även till den. Jag har hört Lennart debattera partiets framtid i Almedalen förra året, han är en man som tänker fritt och talar öppet. I en partistyrelse som mestadels består av yrkespolitiker är det viktigt att det också kommer in människor med ett utifrånperspektiv, som bidrar med nya infallsvinklar på den svenska politiken och står utanför de falangbildningar som i alltför hög grad präglat de senaste årens kristdemokrati.

Jag är inte avundsjuk på de som ingår i valberedningen. De har haft ett svårt och otacksamt jobb. Jag har läst Göran Sydhages beskrivning av valberedningens arbete inför partiledarvalet 2004 och tänker att det på vissa sätt förmodligen varit ännu svårare i år, eftersom känslorna är hetare nu.

I Svenska Dagbladet skriver en lång rad välkända kristdemokrater idag att de tycker att det är dags för Mats Odell att stiga åt sidan istället för att fortsätta sin kampanj för partiledarposten, eftersom han ändå inte kommer att vinna den striden. Jag kan dela den grundläggande analysen, att Mats Odell kommer att förlora en eventuell omröstning på rikstinget i januari och att det bästa för partiet just nu vore om kampanjen mot Hägglund avbröts. Tyvärr har resultatet av artikeln inte varit ett mer enat parti utan snarast det motsatta. Jag har förbluffats över de i vissa fall väldigt grova Facebook-påhopp som kommit från olika personer som stödjer Odells kandidatur, både mot valberedningen och undertecknarna av debattartikeln i Svenska Dagbladet.

Vi måste vara försiktiga med orden, brukar Göran Hägglund uppmana partikamraterna. Efter den 28 januari ska vi arbeta tillsammans för valsegrar 2014. Och gärna fram till den 28 januari också, även om det finns två kandidater till partiledarposten. Fokuset på interna strider och personfrågor bidrar inte till ökad politisk tydlighet eller ökat förtroende bland väljarna.

DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagen, Dagen, Dagen, Dagen, Newsmill.

Bloggar: Göran Sydhage, Jonas Segersam, Annelie Enochson, Simon Rundqvist.

14 december 2011

Maxtaxan och barngruppernas storlek

Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp skriver idag på debattplats i Svenska Dagbladet om utvecklingen inom förskola och annan barnomsorg. Budskapet är välbehövligt antipopulistiskt genom att man inte lovar mer åt alla gratis (som är så vanligt när det gäller just förskolepolitiken), men ger också en välkommen spark åt alla de förskoleelitister som försöker slå i folk att föräldrar inget kan. Kristdemokraterna fortsätter att vara det parti som hela tiden står upp för att föräldrarna ska kunna välja hur de vill ge sina barn omsorg - genom förskola, familjedaghem, flerfamiljssystem eller att vara hemma själva med barnen.

Under de senaste tio åren har andelen barn som går i förskolan ökat från 66 procent till 83 procent, en 25-procentig ökning. Det är mycket, och ökningen har skett samtidigt som de kommunala subventionerna stigit mycket kraftigt. Medan maxtaxan inom äldreomsorgen räknas upp med prisutvecklingen varje år, har förskolans maxtaxa legat konstant sedan den infördes 2004. Samtidigt har den genomsnittliga kostnaden per förskoleplats stigit med ungefär 25 procent till 120.000 kr per år. Föräldrarnas andel av kostnaden har sjunkit till som mest 13 procent, men i genomsnitt bara 8 procent. För många föräldrar är det rentav billigare att lämna barnet på dagis än att själv stå för mat- och blöjkostnader.

Det finns olika sätt för kommunerna att hantera de ökande kostnaderna för förskolan. Ett sätt är förstås att öka barngruppernas storlek. I artikeln berättas att 4.800 grupper i förskolan har 21 barn eller fler, nästan en femtedel av alla barngrupper. Antalet så stora grupper har ökat med 60 procent sedan år 2003. Även antalet riktigt stora småbarnsgrupper ökar, vilket jag har förstått är en utveckling som oroar ledande utvecklingspsykologer. Större barngrupper är inte vägen att gå. Även om Huddinge enligt den senaste tillgängliga statistiken har de minsta barngrupperna och den högsta personaltätheten på Södertörn har jag full förståelse för att föräldrar är oroliga.

Ett annat sätt är att hela tiden låta förskolans andel av kommunernas totala kostnader öka. Eftersom kommunalskatterna redan är mycket höga i Huddinge och de flesta andra kommuner är skattehöjningar inte en framkomlig väg. Då tvingas man istället ta resurser från andra områden - från skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten eller underhållet av gator och vägar. Förskolan blir en gökunge i det kommunala fågelboet. Jag har svårt att se det rimliga i den utvecklingen.

En tredje lösning är att öka familjernas medfinansiering, och det är något som den familjepolitiska gruppen öppnar för i debattartikeln. Jag talar inte om något avskaffande av maxtaxan, men jag kan tycka att det är rimligt att återställa familjernas medfinansieringsdel till den nivå den hade när maxtaxan infördes och sedan införa en årlig indexuppräkning på samma sätt som inom äldreomsorgen. Att den som får en service också är med och betalar känns inte orimligt - speciellt inte när pengarna går till att säkra att det verkligen blir en god kvalitet med rimlig storlek på barngrupperna.

03 december 2011

Nya satsningar behövs på Stockholms museer

Medan regnet piskar ner utanför mitt fönster funderar jag lite grann på Sockholm som besöksstad. Med sitt läge där Mälaren möter Östersjön, med sin gamla stadskärna med medeltida anor, med sina praktfulla märkesbyggnader är det inte att undra på att staden är populär bland turister, konferensgäster och andra besökare. Jag är glad att fler och fler upptäcker staden i mitt hjärta.

Men det betyder inte att vi i Stockholm har gjort allt som vi kan och borde göra. Claes Arvidsson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida idag om planerna på att bygga ett Nobel Prize Center på Blasieholmen, bakom Nationalmuseum och tvärs över Nybroviken från Strandvägen och Dramaten. Ett fantastiskt läge för ett museum och besökscentrum som jag tror at väldigt många kommer att välja att besöka, såväl stockholmare som turister, och något som det kan vara naturligt att vi visar upp för gästande delegationer av forskare, politiker och företagsledare. Stockholm har en rad framstående universitet, men ingenting signalerar kanske ändå Stockholms betydelse i forskarvärlden som Nobelpriset.

Claes Arvidsson hoppas att man samtidigt ska hitta en lösning för Nationalmuseums behov av större ytor för att visa sina samlingar, som Arvidsson bedömer är av världsklass. Jag kanske inte skulle gå så långt som att kalla dem världsklass, för det är minst sagt tufft att jämföras med till exempel Louvren i Paris, Uffizi i Florens eller Eremitaget i S:t Petersburg, för att nämna några av de många riktigt prestigefulla museerna på vår egen kontinent. Men Nationalmuseum skulle med rätt förutsättningar kunna utvecklas till något betydligt större och mer attraktivt än det museum vi har idag. Det vore viktigt för Stockholm som kulturstad och turistdestination. Jag har bloggat om detta förut, här.

I dagens Svenska Dagbladet finns även en intressant artikel om Liverpool, i Näringslivsdelen. Jag har själv besökt Liverpool och imponerats, inte bara av hur man rustat upp de centrala delarna av staden och fått in nytt liv med spännande museer, som Tate Gallery till exempel, utan också hur man skapat en fungerande turistindustri runt stadens mest kända musikexport, The Beatles. Jag har besökt Beatlesmuseet och Cavern Club och åkt på en bussrundtur för att se nationella minnesmärken som Paul McCartneys barndomshem och andra platser associerade med Beatles i staden.

ABBA är förstås inte lika stora som The Beatles, åtminstone inte för mig, men jag tror att många turister i Stockholm skulle uppleva det som spännande och intressant att besöka ett ABBA-museum, som berättar historien om gruppen men också om de olika projekt som abborna varit involverade i sedan dess. Själv kan jag tycka att Globen-området, ett stenkast från Polar-studion vid Skärmarbrink där mycket av magin skapades, skulle kunna vara en lämplig plats för ett ABBA-museum.

Och när man ändå funderar på Globen-området och publikorienterade museer som skulle stödja Stockholms besöksnäring - varför inte ett idrottsmuseum, ett svensk sports Hall of Fame? Hur älskade (och hatade) Stockholms klubbar än må vara har de inte samma dragkraft som, säg, Manchester United, FC Barcelona eller Inter, men Sverige har under årens lopp haft ett stort antal idrottshjältar med internationell ryktbarhet och Globen-området vore den mest naturliga lokaliseringen, djupt associerat med svensk idrott sedan decennier som det är. (Och, till skillnad från Göteborgs idrottsmuseum, tycker jag att det är viktigt att satsa på hela Sverige, inte bara idrottsmän med lokal tillhörighet.) Kanske ett projekt för Sveriges Olympiska Kommitté och/eller Riksidrottsförbundet att bygga vidare på?