28 augusti 2014

Ny förskola med spännande arkitektur

Huddinge växer snabbt, precis som hela Stockholms län - och allra störst är tillväxten via BB. Det föds massor av barn. Och när det nu också byggs massor av bostäder, är sannolikheten stor att det kommer att flytta in ännu fler barnfamiljer eller blivande barnfamiljer i kommunen.

Mingel innan det första spadtaget.
En av många konsekvenser av befolkningsökningen är förstås att behovet av förskolor växer. Vi måste hela tiden planera och bygga nya. Idag var det byggstart för en ny förskola vid Nytorps mosse i Trångsund, några hundra meter från där jag bor. Det känns roligt och viktigt och för mig som kristdemokrat är utbyggnaden av förskolor jätteviktig. Tillgång till bra lokaler är en förutsättning för att vi ska kunna göra verklighet av parollen om att små barn behöver små barngrupper.

Den nya förskolan vid Nytorps mosse är rolig även på ett annat sätt. Kristdemokraterna är ju det parti som mer än något annat står upp för valfriheten för barnfamiljerna. Vi vill ha vårdnadsbidrag/barnomsorgspeng, pedagogisk omsorg (det som vi till vardags brukar kalla dagmammor eller familjedaghem) och många alternativ inom förskolan, med olika driftformer och olika profiler. I Nytorps mosse förskola är hela arkitekturen och utemiljön genomtänkt utifrån ett Reggio Emilia-koncept och förskolenämndens ordförande Jelena Drenjanin berättade innan första spadtaget att bygget uppmärksammats i en tidning i den italienska staden Reggio Emilia, där denna pedagogik används i de kommunala förskolorna.

Jag ser verkligen fram emot öppnandet av den nya förskolan, som kommer att ske nästa höst. Vi behöver fler exempel på genomtänkt arkitektur i förskolan, byggnader som tydligt stödjer pedagogiken. Arkitektur är viktigt. Sedan tror jag inte att Reggio Emilia är rätt väg att gå för alla. Barn är olika, familjer är olika och vi ska bejaka olika koncept inom barnomsorg och förskola. Valfrihet och familjens rätt att bestämma själva är grundbulten i en framgångsrik barnomsorgspolitik.

26 augusti 2014

Östlig förbindelse behövs

Stockholm behöver en östlig vägförbindelse, det har varit Kristdemokraternas ståndpunkt sedan länge. Den senaste vägförbindelsen mellan norra och södra Stockholm var Essingeleden som byggdes på 60-talet - om man inte räknar färjan mellan Ekerö och Botkyrka. Vill man passera Saltsjö-Mälarsnittet med bil öster om Slussen är dubbla vägfärjorna mellan Vaxholm och Rindö och Rindö och Värmdö det enda alternativet.

Idag publicerade Stockholms Handelskammare en ny rapport gjord av WSP. I den presenteras uträkningar om att cirka 11 procent av all trafik i Stockholms innerstad skulle försvinna om man byggde en ny tunnel mellan Södra länken i Nacka och Norra länken på Östermalm. På Strandvägen är det idag bilköer även på de mest udda tider på dygnet. Där skulle trafiken minska med cirka 50 procent. På Karlavägen skulle den minska ännu mer, med 60 procent. Men det är inte bara där minskningarna skulle vara tydliga, utan de märks i hela stan, även på Essingeleden i andra änden av Stockholms innerstad.

Stockholm växer så det knakar, inte minst de östliga kommunerna Nacka och Värmdö. Behoven av nya vägar och spår kommer att växa i takt med befolkningsökningen. En ny förbindelse öster om Slussen tror jag på sikt är oundviklig om vi vill att Stockholm ska behålla sin attraktionskraft som kommersiell dynamo och tillväxtmotor i Sverige och Östersjöregionen. Men det är viktigt att den planeras rätt från början.

En ny östlig, förbindelse bör redan från början planeras för kollektivtrafikkörfält med möjlighet även för en framtida spårvägsutbyggnad. Snabb och smart busstrafik mellan nordöstra och sydöstra Stockholm skulle skapa spännande och attraktiva alternativ för kollektivtrafikanterna.

Finansieringen av en ny vägtunnel bör i första hand ske med vägavgifter. Tidsvinsterna jämfört med att ta omvägen via innerstaden är jättestora, så betalningsviljan lär vara rätt så stor. Jag ser gärna att ett privat konsortium får uppdraget i någon slags offentlig-privat samverkan där tunneln efter ett antal år övergår i statlig ägo. De statliga och regionala investeringsmedlen behövs på annat håll, inte minst för att bygga ut spårkapaciteten i tåg-, tunnelbane- och spårvägsnäten, men vi ska inte låta det stoppa satsningar på nödvändiga väginvesteringar.

DN

25 augusti 2014

Snabba elkatamaraner framtidens pendelbåtar

Nästa sommar ska landstinget genomföra tester med snabbgående elkatamaraner på Mälaren och Saltsjön. Pendelbåtar är ett smart sätt att utveckla Stockholmstrafiken, det har vi bland annat visat med det lyckade försöket med pendelbåtslinjen "SjöVägen" mellan Nybrokajen och Frihamnen via Nacka och Lidingö, som vi kristdemokrater lyckats driva igenom och som nu är en permanent del av trafiksystemet i Stockholm. Vi har även drivit igenom att tre nya linjer ska startas på Mälaren, en triangellinje på Riddarfjärden, en linje mellan Solna strand och Södersjukhuset via bland annat Hornsberg och Alvik samt en linje mellan Ekerö och Gamla stan.

Men dagens pendelbåtstrafik har två handikapp: Båtarna är ganska långsamma, vilket gör att tidsvinsten inte blir alls lika stor som avståndet, och de flesta båtarna drivs med fossila bränslen, som vi ju gör vårt bästa att fasa ut ur kollektivtrafiken.

Därför är jag väldigt stolt över att presentera det försök som vi i Alliansen nu kommit överens om att genomföra nästa sommar: Landstinget ska testa en snabbgående elkatamaran som tagits fram i ett EU-projekt och nu tillverkas på ett varv i Baltikum. Båten är sedan tänkt att gå i reguljär trafik i Holland, men under ett antal sommarveckor ska vi testa den för att se hur det fungerar med hastigheter, vågsvall, buller, säkerhet och andra viktiga frågor.

Målet är att få undantag från de hastighetsbegränsningar som nu utgör ett black om foten för pendelbåtstrafik på längre sträckor. Med snabbgående elkatamaraner av den här typen, som tar cirka 90 passagerare plus en hel del cyklar, bedömer vi att restiden mellan Ekerö och Gamla stan skulle kunna halveras. Att ta båten skulle då gå betydligt snabbare än att åka med annan kollektivtrafik eller med egen bil.

Vi ser också att snabbkatamaraner skulle göra pendelbåtar till Vaxholm till ett väldigt attraktivt alternativ till dagens resa med buss och tunnelbana, som gör att väldigt många idag väljer bilen istället. Med en pendelbåt som snabbt tar resenärerna från Vaxholm till Strömkajen - med stopp vid Gåshaga brygga och Nacka strand på vägen - skulle kollektivtrafiken plötsligt bli förstahandsalternativet.

DN, Lidingösidan, NVP, Skärgårdsbryggan

22 augusti 2014

Kollektivtrafiken behöver utvecklas med familjen i fokus

"Hur får du ihop det?" har vi kristdemokrater i olika sammanhang frågat de som bor i Sverige. Det är inte alldeles enkelt att få ihop livet för dagens svenskar och kanske allra minst för barnfamiljerna. En viktig del i lösningen för att få livspusslet att gå ihop är förstås just familjepolitiken, med föräldraförsäkring utan tvångskvotering, barnomsorg med många olika alternativ och fler beslut som flyttas från maktens korridorer till familjens köksbord.

Men allt handlar inte om familjepolitik. När man frågar en vanlig stockholmsfamilj hur man får ihop det, kommer svaret förmodligen också att handla om trafikfrågor. SL-trafiken har i första hand utgått ifrån arbetsresorna och när det gäller resor över tullsnittet till Stockholms innerstad så står SL för närmare 80 procent i rusningstid på morgonen. Men livet är ju mer än bara jobb och en vanlig förälder ska också försöka få ihop det med hämtning och lämning på förskola och skola och att handla och uträtta ärenden. Det verkliga resandet handlar inte om en lång resa från hemmet till stan och en likadan resa tillbaka igen, utan följer betydligt mer komplexa mönster. Inte minst gäller det många kvinnors resande.

Att SL-trafiken inte är anpassad till detta mönster leder antingen till mindre kvalitetstid med barnen eller till att föräldrarna väljer bilen istället för kollektivtrafiken. För oss kristdemokrater är det naturligtvis inte den väg vi vill gå, utan vi ser att man behöver utveckla kollektivtrafiken så att livspusselresorna fungerar bättre.

I veckans nummer av tidningen Kristdemokraten skriver jag en debattartikel på detta tema: http://stockholm.kristdemokraterna.se/dags-for-en-kollektivtrafik-som-hjalper-livspusslet/

Jag pekar i artikeln ut fyra viktiga punkter för ett SL-system som är bättre anpassat för livspusselresandet:

1. Utveckla nätet av lokal busstrafik. Ett nytt stomnät för busstrafiken ska vara basen, med utrymme för nytänkande när det gäller linjedragningar, turtäthet och även transportslag. Ibland kan faktiskt en linbana vara ett bättre alternativ än en busslinje!

2. Höj tillförlitligheten. Få saker är så frustrerande för livspusselresenärer som försenade bussar eller tåg som gör att man missar sin anslutning. Det är ju inte så att förskolepersonalen slänger ut ens barn på gatan om man kommer för sent, men... Förbättrat underhåll av spår och fordon samt fler kollektivtrafikkörfält och bättre signalprioritering så att bussarna inte blir stående i bilköer är viktiga prioriteringar.

3. Investera i effektiv kollektivtrafik. Inte minst i en stad som Stockholm, som varje år växer med 35-40.000 människor, finns det ett stort behov av utbyggnad av snabb kollektivtrafik med hög kapacitet - pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, pendelbåt och snabbussar, s.k. BRT, behöver byggas ut för att binda ihop regionen.

4. Bygg bättre knutpunkter. Det ska gå snabbt och smidigt att byta mellan olika trafikslag och linjer och det ska gå att uträtta ärenden på vägen. Själv brukar jag ganska ofta handla i den nya Coopbutiken i gången mellan tunnelbanan och pendeltåget på Centralen. Butiker, service, cykelparkering och infartsparkering för bil behöver finnas på bekvämt avstånd för kollektivtrafikanterna.

Det här är några av de åtgärder som vi vill genomföra för att få Stockholmsfamiljernas livspussel att fungera bättre. Det löser inte alla problem, men tillsammans med till exempel en kristdemokratisk familjepolitik kommer det att öka människors möjligheter att få ihop livet på ett bra sätt.

20 augusti 2014

Stora och små spadtag

Det är högsäsong för första spadtag just nu. Stockholmsregionen växer väldigt fort och det behöver byggas väldigt mycket: Bostäder, vägar, spår, arbetsplatser, offentlig och kommersiell service. You name it, we need it... Vissa av byggprojekten är gigantiska, andra väldigt små, men tillsammans bidrar de till att Stockholm blir en stad som utvecklas och kan erbjuda fler människor spännande livsmöjligheter.

Första spadtagsselfie med Magnus Ramstrand (KD),
gruppledare i Sollentuna, vid Förbifart Stockholm i Häggvik.
Igår togs första spadtaget på Förbifart Stockholm, den nya motorväg som ska förbinda Häggvik i Sollentuna (där spadtaget togs) med Kungens kurva i Huddinge genom en lång tunnel under bland annat Ekerö. Det är ett av landets största byggprojekt och i spadtaget deltog en rad politiker: infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och kommunstyrelsens ordförande i de fem närmast berörda kommunerna, Sollentuna, Stockholm, Järfälla, Ekerö och Huddinge, idel moderater.

Jag säger "närmast berörda kommuner", för egentligen påverkas ju samtliga kommuner i Stockholms län och en hel del kommuner utanför också. Den nya vägen blir den första fasta vägförbindelsen mellan länets norra och södra delar som inte går genom Stockholms innerstad, och den första nya vägförbindelsen över (under) Saltsjö-Mälarsnittet sedan Essingeleden byggdes på 60-talet.

Mycket har hänt sedan dess. Bland annat har regionen - och då inte minst kranskommunerna - växt oerhört kraftigt. Även vi som tycker att kollektivtrafiken behöver prioriteras inser i de allra flesta fall att de faktiskt också behövs nya vägar för att vi på ett bättre sätt ska kunna binda samman regionen. Utan dem riskerar vi att en region delas upp i två för att det blivit för krångligt och tidskrävande att passera Saltsjö-Mälarsnittet.

Bygget av Förbifarten beräknas ta ungefär tio år. Under den perioden hinner Stockholmsregionen, med nuvarande tillväxttakt, växa med ytterligare 10-20 procent. Behovet av nya vägar lär inte ta slut här, utan vi behöver också planera för en ny, östlig förbindelse. Men även om Förbifart Stockholm på intet sätt markerar historiens slut, är byggstarten en viktig historisk händelse.

Första spadtagsselfie med Tomas Hansson (KD),
kommunalråd i Huddinge, vid rackethallen i Skogås.
I det stora, breda perspektivet var då dagens första spadtag mindre spektakulärt. Inga ministrar deltog, och bara en kommunstyrelseordförande. Men för min del var det nog så viktigt, eftersom det var på hemmaplan i Skogås. Äntligen sattes spaden i jorden för den nya rackethallen!

Skogås Badmintonklubb är en framgångsrik förening, en av landets bästa i sin sport. Tyvärr har deras förutsättningar inte varit de bästa - deras hall har varit nedgången och det har till och med regnat in. Jag och många andra Skogås-politiker har länge jobbat för att en ny anläggning ska komma till stånd. Nu byggs en hall som inte bara fungerar för badminton, utan också för squash, paddletennis och en del andra sporter.

Och nu är alltså byggena äntligen igång - senare än vi hade önskat, men tidigare än vi hade befarat. Stockholm blir en rikare stad med bättre vägar och bättre idrottsanläggningar som ger vårt föreningsliv möjlighet att blomstra. För oss kristdemokrater känns det förstås väldigt bra, eftersom två vallöften som vi jobbat länge för att infria nu kan bockas av från listan. Vi håller vad vi lovar.

18 augusti 2014

Tvärbanan till Solna station ger smarta bytesmöjligheter

Selfie med Samuel Klippfalk och en ny A35-spårvagn.
Idag invigdes Tvärbanans förlängning till Solna station. Jag och Samuel Klippfalk, Kristdemokraternas kommunalråd i Solna, var på plats och firade denna seger för kollektivtrafiksystemet. För även om sträckan till Solna centrum som invigdes idag inte är speciellt lång så är den viktig. Den tar bara någon minut att åka med spårvagnen, men bidrar till att binda ihop Tvärbanans Solnagren med pendeltågen till Märsta, Arlanda och Uppsala, samt, förstås, allt det som händer runt Solna station, med Friends Arena och Arenastaden i spetsen.

Just funktionen att binda ihop ekrarna i Stockholms välfungerande kollektivtrafik mellan centrala Stockholm och stadens och länets yttre delar, är något av huvudsyftet med tvärbanan. Nu förbinds Solna station med Solna Centrum (t-banans Akallalinje), Sundbyberg (regionaltåg, pendeltåg till Bålsta, tunnelbanans Hjulstalinje), Alvik (t-banans gröna linjer, Nockebybanan), Liljeholmen (t-banans röda linjer), Årstaberg (pendeltåg) och Gullmarsplan (t-banans gröna linjer). Ingen utom en riktig spårvagnsentusiast åker förstås hela sträckan, men längs vägen skapar man massor av smarta bytesmöjligheter som förkortar restiden och gör det lättare för folk att få ihop sina liv.

Mer av sådana lösningar blir det förstås när Tvärbanan förlängs till Sickla (Saltsjöbanan och så småningom också t-banans blå linje) och från Alvik till Helenelund (pendeltåg till Uppsala, Arlanda och Märsta) via bland annat Kista (t-banans Akallalinje). För att maximera nyttan av tvärbaneutbyggnaden tror jag också att det är viktigt att en ny pendeltågsstation byggs vid Solvalla, så att man smidigt ska kunna byta mellan pendeltågens Bålstalinje och Tvärbanans Kista-gren - inte minst handlar det om att få till smarta kommunikationer till Bromma flygplats och det spännande handelsområde som planeras vid Bromma Blocks.

Invigningen idag var ett litet men viktigt steg framåt för en vision om ett Stockholm där kollektivtrafiknätet har många smidiga bytespunkter. En nyckelfråga när det gäller att hjälpa folk att få ihop sina komplicerade livspussel.

17 augusti 2014

Nu är valrörelsen i full gång!

Så är då valrörelsen verkligen, verkligen igång. I fredags stod jag mitt första pass när vi "tjuvstartade" i valstugan vid Sergels torg. I lördags var den officiella invigningen av valstugan med bandklippning av Göran Hägglund och sedan var det valupptakt på Hötorget, där Göran Hägglund presenterade ett förslag om att inte bara minska barngruppernas storlek i förskolan utan även på fritids med hjälp av en kombination av höjd maxtaxa och statlig och kommunal finansiering. Dessutom talade Erik Slottner, toppkandidat till kommunfullmäktige i Stockholms stad, Ella Bohlin, toppkandidat till Stockholms läns landstingsfullmäktige samt Caroline Szyber, trea på riksdagslistan i Stockholms stad. Och vid midnatt natten till idag var det affischeringsstart i Huddinge (liksom i många andra kommuner i länet) så då var vi ute och satte upp affischer (på de platser som tjuvstartande centerpartister och socialdemokrater hade lämnat åt oss andra som faktiskt följde den gemensamma överenskommelsen...)

Smygpremiär i valstugan. Det är jag i mitten. ;-)
Göran Hägglund klipper band.

Göran Hägglund talar på valupptakten. Erik Slottner och Ella Bohlin väntar
på sin tur.

Maikel och jag (mest Maikel) sätter upp valaffischer i Trångsund och
Skogås.

Och i morgon kommer partiets valmanifest presenteras klockan 9, sedan är det invigning av valstugan i Huddinge C och på kvällen har vi valkick-off med besök av landstingsrådskandidaten Ella Bohlin. Och sedan är det full fart tills den 14 september. För att Huddinge, Stockholms län och landet behöver en stark kristdemokrati i ett fortsatt Allians-styre.


12 augusti 2014

Hinderbana med SL i Kungsan

Idag inleddes ungdomsfestivalen "We Are Sthlm" i Kungsträdgården - enligt uppgift Europas största. Själv kan jag ju näppeligen titulera mig ungdom längre, men jag tittade förbi ändå eftersom SL tillsammans med Unga Synskadade hade valt att göra en hinderbana där man fick prova på hur det är att ta sig fram som synskadad.

Vi i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har ju testat hur det är att vara till exempel synskadad eller rullstolsburen på en buss eller i tunnelbanan på en så kallad insiktsutbildning av samma slag som den som all SL:s personal ska gå igenom.

Att prova på att ta sig fram som synskadad är - om vitsen tillåts - en ögonöppnare. I Kungsan handlade det om att med hjälp av en blindkäpp gå en bana utstakad med koner, med en matta, kablar och en uppspänd lina som hinder att passera. Kan nog säga att det inte skulle ha gått speciellt bra utan en ledsagare vid min sida... Det är inte lätt att ta sig fram på okända platser när man inte ser, och därför är det så viktigt att vi satsar på att göra kollektivtrafiken så tillgänglig som möjligt. Som ordförande i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen har jag de senaste fyra åren varit en hängiven pådrivare för SL:s satsningar på ökad tillgänglighet, till exempel ledstråk på stationer och busshållplatser som synskadade ska kunna följa för att till exempel få reda på var på busshållplatsen bussen kommer att stanna eller hur man går för att komma upp från tunnelbanan och var perrongen slutar.

Vi är stolta över det arbete vi genomfört, men vi är långt ifrån klara. Vi fortsätter att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig, inte minst genom att äntligen åtgärda de verkliga sorgebarnen som Roslagsbanan, Saltsjöbanan och Lidingöbanan. En SL-resa ska inte vara någon hinderbana!

Åk gärna till Kungsan och prova på du också. Festivalen pågår fram till den 16 augusti och har öppet från kl 12 till kl 20.

08 augusti 2014

Framtidens alkolås borde upptäcka även andra droger

För en liten stund sedan hade jag ett möte med en representant för ett alkolåsföretag som ville träffa mig, eftersom jag var en person som figurerat i många artiklar om just alkolås.

För oss kristdemokrater är alkolås en viktig fråga. Här i Stockholms läns landsting har vi drivit igenom att alla fordon i kollektivtrafiken ska ha alkolås. Inte bara taxibilar och bussar, som ju är vanligt på många håll i landet, utan också tunnelbanan, pendeltåg och spårvagnar. När nyheten om alkolås i tunnelbanetågen kom var det en nyhet som spreds även utanför landets gränser, eftersom vi tydligen är först i världen med det – tack vare Kristdemokraterna. Jag intervjuades bland annat av en stor tysk tidning och nyheten spreds också i Norge.

Huvudsyftet med alkolåsen är förstås att öka tryggheten i trafiken – precis som för de alkobommar som vi kristdemokrater vill se vid färjeterminalerna runt om i landet så att inte, framför allt, lastbilschaufförer ska köra in i landet berusade. Men alkolåsen är även en hjälp för alla de människor i transportbranschen som brottas med missbruksproblem. Vet man att alkoholhalten kommer att kontrolleras på jobbet i morgon blir det lite lättare att säga nej och inte chansa.

Jag är ingen expert på alkolås. Tekniken får någon annan lösa. Det viktiga, som jag ser det, är att alkolåsen är svåra att lura, smidiga att använda och billiga att köpa.

Den stora utmaningen för framtiden är förstås att problemet inte bara är alkohol, även om det fortfarande är den mest spridda drogen. Men kör man en buss eller ett tåg är det förstås precis lika allvarligt om man är påverkad av narkotika eller läkemedel som påverkar reaktions- eller bedömningsförmåga. Här behöver tekniken utvecklas så att vi lika smidigt och enkelt kan sätta stopp för den som rökt marijuana, tuggat khat eller tagit kokain eller tung psykofarmaka.

Jag vet att det finns företag som håller på att utveckla teknik där man med en enkel blåsning kan spåra en lång rad olika droger. Ett exempel är Sensabues i Flemingsberg, som använder forskning från Karolinska Universitetssjukhuset. Jag hoppas verkligen att vi snart ser den tekniken i konkreta produkter, så att resenärer både på våra bilvägar och i kollektivtrafiken ska kunna bli ännu tryggare.

Kilometerskatten hotar tillväxten

På Svenska Dagbladets debattsida diskuteras nu införandet av en kilometerskatt på lastbilstrafik i Sverige. Näringslivets Transportråd är emot, eftersom de ser att skatten skulle bli ett hot mot svensk industri, inte minst för glesbygden. Miljöpartiet tycker däremot att kilometerskatten (eller vägslitageavgiften, som de kallar den) är ett rättvist instrument och blir ännu mer så med hjälp av olika typer av differentiering.

I våras deltog jag i en debatt på Stockholm Truck Meet, där ungefär samma argument framfördes av Miljöpartiets, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets representanter. Kilometerskatten blir jätterättvis om man bara differentierar den. I sin debattartikel nämner miljöpartisterna Mats Pertoft (som också deltog i Truck Meet-debatten) och Stina Bergström att de vill ha en högre avgift där det finns alternativa transportsätt, lägre i glesbygdsregioner och högre i storstadsområden, de vill undanta enskilda vägar men ha statlig avgift när man kör på kommunala vägar, och de vill differentiera utifrån olika miljökriterier på motorerna.

För att systemet ska vara rättvist och inte slå ut svensk transportindustri till förmån för utländska åkerier är det förstås viktigt att systemet gäller samtliga lastbilar, inte bara de svenska. Det betyder att varje dansk, norsk, polsk, rysk och portugisisk lastbil som färdas på de svenska vägarna måste klassificeras utifrån de berörda kriterierna och det måste följas upp så att deras transportvägar inte kunde ha ersatts med alternativ som tåg eller båt och så att de verkligen har åkt på statliga eller kommunala vägar och inte på enskilda, och så vidare.

Jag förstår tanken med vägslitageavgiften och om man enkelt kunde ta bort andra skatter och avgiftsbördor för att göra systemen kostnadsneutrala för transportbranschen skulle det finnas en poäng. Men det nya systemet som det beskrivs av dess förkämpar på vänsterkanten kommer att bli väldigt komplext och därmed också dyrt att administrera. Någon ska betala för det, och det är min bestämda övertygelse att denna någon i slutänden blir transportköparna - den svenska industrin och de svenska konsumenterna.

Vilket förstås många miljöpartister tycker är utmärkt. Då skulle man ju få stopp på den där tillväxten som är roten till allt ont...

Mitt och Kristdemokraternas budskap är istället att framtidens transportpolitik måste bidra till att stödja svensk industri och tillväxten i landet. Den måste vara rättvis och relativt enkel att förstå och den måste vara smidig att administrera. Därför säger vi nej till kilometerskatten.

06 augusti 2014

Donquixotesk kamp för vindkraftverk

Vindkraft är en fråga som förtjänar att debatteras och diskuteras. Det är ingen tvekan om att Sverige behöver mer fossilfri energi i framtiden, inte minst när vi ska försöka ersätta vår fordonsflotta med klimatneutrala alternativ. Vindkraft är en väg som växt kraftigt de senaste åren. Men är det rimligt att den utvecklingen fortsätter i samma eller ökande takt i framtiden?

Idag publicerade Svenska Dagbladet en intressant analys av Per Lindvall med rubriken "Vindkraft i motvind". Där berättas om den bristande lönsamheten för nya vindkraftverk, eftersom den energi de producerar sänker elpriset och det idag saknas tillräckligt kostnadseffektiva sätt att lagra energin. "Med dagens elpris är vindkraften olönsam och utvecklingen för de närmsta tio åren ser inte ljus ut," konstaterar Lindvall.

Och då räknar man ändå med de väldigt stora subventioner som detta energislag får idag och som man, precis som Mats Odell och en rad kristdemokratiska kommunpolitiker, kan ifrågasätta.

Med det i bakhuvudet läser jag en nyhetsnotis i veckans nummer av Mitt i Huddinge, där Centerns kommunalråd Christian Ottosson talar sig varm för en vindkraftpark med tio snurror vid Sofielunds återvinningsanläggning i Gladö men också konstaterar att de inte idag har stöd att driva igenom parken.

Och det stämmer. De har inte stöd. Av marknaden. Politiskt så har kommunen varit positiv till möjligheten, trots att en vindkraftspark skulle kunna få negativa konsekvenser för rovfåglarna som håller till runt avfallsanläggningen. (I reklamfilmer för öl brukar rovfåglar flyga högt och fritt, men i verkligheten är de nämligen opportunister som tycker att det är utmärkt att hålla till på soptippar...) Men när företag som investerar i vindkraftsparker tittat närmare på förutsättningarna har de konstaterat att det inte är lönt att satsa, eftersom det blåser för lite och elpriset är för lågt för att motivera investeringen.

Att kämpa för vindkraftverk på Sofielund blir alltså något av en donquixotesk kamp. Bortsett från att man står på väderkvarnarnas sida, förstås...

04 augusti 2014

50 favoritlåtar från en mandatperiod

Idag börjar valrörelsen för min del. Tillbaka från semestern ska jag medverka på en utbildning för kristdemokratiska kampanjarbetare och prata om – hör och häpna – kollektivtrafikfrågor. Det ska bli roligt. Valrörelse är roligt och det finns väl inget politikområde som är lika spännande som trafikfrågorna?

När valet nu närmar sig innebär det förstås också att det är dags att sammanfatta den gångna mandatperioden. Om man som jag lever en stor del av sitt liv i en politisk miljö är det förstås lätt att en sådan sammanfattning bara handlar om politiska beslut och resultaten av dem, men livet är förstås mycket större än så. Ett liv som bara handlar om politik är fattigt. Jag har därför under semesterns sista skälvande dagar satt samman en helt annan sammanfattning av mandatperioden: en Spotify-lista med mina 50favoritlåtar från åren 2011-2014.

Musik är någonting väldigt personligt. Om 50 personer skulle sätta ihop en sådan lista skulle den förmodligen se ut på 50 olika sätt. Jag är ganska säker på att ingen skulle göra en lista som ser ut precis som min, även om min innehåller massor av låtar som jag tror att massor av människor gillar eller åtminstone skulle gilla ifall de hade hört dem. Men vi är samtidigt präglade av hela vår livserfarenhet. Som äldreomsorgspolitiker brukar jag ofta konstatera att varje människa är unik och vi blir bara mer unika ju äldre vi blir. Erfarenhet läggs till erfarenhet, lager på lager av unik personlighet, som gör att få samhällstjänster behöver vara lika individanpassade som äldreomsorgen.

På samma sätt är det med musiksmaken. Även om min låtlista består av låtar som getts ut de senaste åren, kan man höra spår av hela mitt liv i den, från barndomens och de tidiga tonårens kärlek till pop och punk till de sena tonårens fascination för funk, r’n’b och hip-hop till den begynnande medelålderns upptäckt av countryn. När man som snart 44 år gammal ska sammanfatta de senaste fyra årens bästa låtar blir det en eklektisk blandning.  Musikalshowtunes? Check. Läsarsånger i countrytappning? Check. Eurovision Song Contest-låtar? Check. K-pop? Check. Covers på klassiker av Bob Dylan, Van Morrison, Randy Travis och Marvin Gaye? Check. En blandning som förmodligen berättar en historia om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg. Men framför allt 50 riktigt starka sånger.

Jag minns debatten kring partiledarnas Spotify-listor för fyra år sedan och vill nu passa på att göra en del klargöranden. 
  • Jag delar inte nödvändigtvis de åsikter och värderingar som framförs i låtarna. Dem får artister och låtskrivare stå för. När Cookies’n’Beans till exempel beskriver Stockholms tunnelbana som en ”subway from hell” är det en åsikt som jag inte delar. Jag gillar Stockholms tunnelbana och vill bygga ut den och öka kapaciteten.
  • Att en ganska stor majoritet av låtarna framförs av kvinnliga sångerskor betyder inte på något sätt att jag vill osynliggöra män i samhället, politiken eller musiken. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som kvinnor. Men de senaste åren tycker jag att kvinnor, och då inte minst kvinnliga singer-songwriters, sammantaget har lyckats bättre än sina manliga kollegor. Listan är baserad på låtarnas kvalitet, inget annat.


Nåväl, de här låtarna är mina favoriter. Men ni får förstås lyssna på precis vad ni vill. Jag vill inte tvinga någon annan att tycka och tänka likadant som jag eller gilla samma saker. Människor är olika. Alla ska ha möjlighet att skapa sin egen blandning. Precis som i livet i stort. Verklighetens folk ska få bestämma själva, oavsett om det handlar om barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård eller kultur. Vilket faktiskt är lite av en sammanfattning av vad det här valet handlar om. För det finns de som vill att politiker och tjänstemän ska styra mer i vanligt folks liv. Låt inte dem få mer makt efter den 14 september!