31 december 2010

Fyra år i äldreomsorgen - en tillbakablick

Så här på årets sista dag kommer det sig naturligt att man ser tillbaka på året som gått, men för mig känns det viktigt att se tillbaka ännu lite längre. Idag är nämligen sista dagen för mitt mandat som ordförande i äldreomsorgsnämnden i Huddinge, ett uppdrag som jag haft i fyra år.

Det har varit fyra fantastiskt roliga och spännande år. Jag har lärt mig otroligt mycket, men känner också att jag har gjort en viktig insats.

Under de här åren har vi satsat på att öka valfriheten i hemtjänsten. Ramtimmar gör att kunderna kan välja när, var och hur servicetjänster som städning ska utföras. Ett nytt valfrihetssystem (LOV) har införts inom hemtjänsten, något som också lett till att många äldre som tidigare valde att tacka nej till hemtjänst nu får den hjälp de behöver.

Vi har också genomfört en historisk satsning på vård- och omsorgsboenden - cirka 300 nya platser är på gång, en ökning med cirka 60 procent! Tre stycken helt nya äldreboenden är på gång, varav två i privat regi. Dessutom bygger vi ut och renoverar flera av våra befintliga boenden. Under de närmaste åren kommer det att ske en hel del invigningar och vi kommer att på ett bra sätt kunna tillgodose behoven hos vår växande äldre befolkning.

Ett viktigt utvecklingsområde har varit maten. Medan många andra har valt färdiglagad mat på äldreboendena, har vi satsat på att bygga nya tillagningskök och renovera gamla. Vi har också satsat på ekologisk mat, så att alla äldreomsorgens kök nu är KRAV-certifierade, vilket innebär att de enbart använder ekologiska produkter inom en lång rad olika produktgrupper, till exempel ägg, vetemjöl och mellanmjölk.

Sist men inte minst vill jag nämna det arbete som vi gjort för att följa upp och säkra att de äldre i kommunen får en äldreomsorg som är av god kvalitet. Vi kristdemokrater gick till val på att införa en kommunal värdighetsgaranti, och i våras fattade vi beslut om den. Den innehåller äldreomsorgens värdegrund och tydliga kvalitetdeklarationer för biståndsbedömning, hemtjänst och äldreboenden samt information om hur man ska gå till väga om kommunen inte uppfyller sina åtaganden. Men vi väntar naturligtvis inte bara på eventuella klagomål, utan har också satsat på att bygga upp en professionell uppföljning, ett område där det fanns mycket att göra.

Naturligtvis skulle jag kunna räkna upp en rad andra viktiga saker vi uträttat, till exempel inom anhörigstöd, kultur och sociala aktiviteter på äldreboenden och samarbete med frivilligorganisationer. Men jag kan också konstatera att det fortfarande finns en hel del kvar att göra. Kommuner är komplexa organisationer och förändringar går ofta frustrerande långsamt. Vi behöver fortsätta att öka valfriheten, till exempel genom att införa ett valfrihetssystem för vård- och omsorgsboende. Vi måste underlätta för hyresvärdar som vill bygga trygghetsbostäder och satsa på till exempel teknisk utrustning för att följa upp biståndsbeslut och trygga att de äldre får den vård och omsorg som de har rätt till. Som vice ordförande i äldreomsorgsnämnden ska jag göra mitt bästa för att den positiva utveckling som varit de senaste åren ska fortsätta så att alla ska kunna se hur kvaliteten steg för steg blir bättre.

20 december 2010

Hyresrättens konkurrenskraft ska stärkas

DN Debatt idag skriver nye bostadsministern Stefan Attefall (KD) under rubriken "Hyresrättens ställning på marknaden ska stärkas". Stefan berättar om några av de viktiga bostadspolitiska reformer som genomförts under den period då Mats Odell (KD) var minister, till exempel avskaffandet av den oberäkneliga statliga fastighetsskatten på bostäder och, inte minst, införandet av en ny hyressättningsmodell för hyresmarknaden, där Hyresgästföreningen kommit överens med Fastighetsägarna och SABO om reformer som ska göra att hyrorna blir mer rimliga utifrån folks preferenser.

En förhoppning är förstås att det också ska bli mer lönsamt och därmed lockande att äga och förvalta hyresrätter.

Den socialdemokratiska politiken på området har mest handlat om att slänga ut subventioner till byggföretag och förbjuda allmännyttan att sälja fastigheter till bostadsrättsföreningar. De lyckades (fram till 2006)detaljstyra byggandet men fick ändå inte någon riktig fart på det, subventionerna till trots. Däremot fick de förvisso tillfälligt få stopp på omvandlingen av kommunalägda bostäder till bostadsrätter, men det gjorde förstås framför allt att hyresrättsdominansen blev kvar i de miljonprogramsområden där allmännyttan är dominerande fastighetsägare medan bostadsrättsdominansen ökade i attraktiva områden som Stockholms innerstad, där privata fastighetsägare valde att omvandla hyresfastigheter med låg lönsamhet till reda (och stora) pengar när de sålde till bostadsrättsföreningar. Segregationen i samhället fortsatte öka.

Det som saknades var en strategi som gjorde det lönsamt att på kort och lång sikt äga och förvalta hyresfastigheter. Fastighetsbranschen är lite speciell. Aktörerna agerar ömsom som kapitalplacerare, ömsom som rörelsedrivande företag, och för att det ska vara attraktivt att satsa långsiktigt på hyresfastigheter måste det vara attraktivt ur bägge perspektiven. En kombination av gynnsamma momsregler, skattefria avsättningar till underhållsfonder och avskaffad fastighetsavgift, som Attefall nämner i artikeln, skulle kunna locka både förvaltaren och kapitalplaceraren i hyresföretaget, medan han fortsatt håller dörren stängd för kortsiktiga bidrag till byggoligopolet av socialdemokratískt snitt.

Gott så. Det Sverige behöver är långsiktigt gynnsamma regler för den som vill bygga, äga och förvalta bostäder, inte tillfälliga och detaljreglerande bidragssystem. Jag ser - liksom Hyresgästföreningens Barbro Engman - fram emot den utlovade utredningen.

18 december 2010

En händelsrik dag för Kristdemokraterna

Har kommit hem efter en händelserik dag och kväll, en eftermiddag med Huge Fastigheters styrelse och en sen och trevlig kväll med vänner och kollegor i Huddinges kommunledning - lite av sista natten med gänget eftersom alla den politiska majoritetens fyra politiska sekreterare slutar vid årsskiftet.

Nu, väl hemkommen, har jag i all hast gått igenom dagens nyheter och blogginlägg med anledning av Kristdemokraternas partistyrelsemöte. Det är inte alltid de mötena ger något större avtryck, men idag var fokus på två viktiga händelser: Dels utsågs Acko Ankarberg Johansson till ny partisekreterare, dels presenterade partiets framtidsgrupp (vad andra nog skulle kalla en kriskommission) sin rapport "Kristdemokraterna kan bättre".



Om vi börjar med valet av ny partisekreterare så ska jag först erkänna att jag blev förvånad. Acko Ankarberg Johansson är en fantastiskt duktig politiker som jag med glädje lyssnat på ett flertal gånger och även samtalat med vid några tillfällen. Hon har ett grundmurat förtroende inte bara hos mig utan i stora delar av partiet, och har som Kristdemokraternas första kommunstyrelseordförande i en mellanstor kommun (Jönköping) visat prov på ledarskap. Hon är tydlig, rak och vältalig och företräder partiets stabila mittfåra. Jag är övertygad om att hon kan göra ett bra jobb i sin nya position, men jag hade faktiskt förväntat mig att den nye partisekreteraren snarare skulle vara någon av de yngre (allt är ju relativt), centralt placerade personerna i Göran Hägglunds närhet. Nu fullföljer man istället traditionen att välja en framgångsrik kommunpolitiker till posten.

Men partiet bryter i alla fall andra mönster. Även om Alliansfritt Sveriges bild av den senaste tidens debatt i Kristdemokraterna är vinklad, ger den utrymme för ett gott skratt. Acko Ankarberg Johansson må ha sidbena, men i övrigt stämmer hon dåligt in i bilden.

När det sedan gäller Framtidsgruppens rapport måste jag erkänna att jag inte har läst den än, bara ögnat igenom sammanfattningen. Men jag kan konstatera att kritiken på många områden är skarp och i mina ögon mitt i prick. De tar upp omvärldsfaktorer som vilka frågor som kom att dominera debatten, men också otydligheter och motstridiga budskap i Kristdemokraternas kommunikation, som bidrog till att vi inte lyckades förändra fokus. Till motstridigheterna hör förstås också den inbördes kamp mellan olika kandidater som på sina håll präglade valrörelsen och ibland närmade sig nivån inbördeskrig.

Däremot kanske jag känner mig tveksam till en del av de recept som framtidsgruppen förordar. Man lyfter fram sju politikområden som de viktigaste att utveckla (familjepolitiken, global rättvisa, miljöfrågor, integrationsfrågorna, rättspolitiken, landsbygdsfrågor och företagspolitiken) men nämner inte skolpolitiken, som väljarna anser är ett av de allra viktigaste områdena och där åtminstone jag tycker att Kristdemokraterna hade en alldeles för vek och otydlig position.

När det gäller en del andra frågor så tycker jag förvisso att de är viktiga men jag är inte så säker på att de är några kioskvältare på valdagen. Global rättvisa är en sådan. Även om många, såväl unga som gamla, gärna vill se att svält och sjukdomar utplånas så är frågor om skola, sjukvård och svensk ekonomi av mer central betydelse när man väl står där i valbåset.

Landsbygdsfrågor är en annan prioritering som känns märklig. Det var ju inte så att Centerpartiet gjorde något häpnadsväckande starkt val och numera bor ju en majoritet av landets befolkning i de tre storstadsområden, så kanske är det snarare storstadsfrågor som vi borde fokusera på, kan man tänka. Om vi vill ha många väljare, alltså.

Nej, en tydlig kristdemokratisk profilering inom frågor som rättspolitik, skola och företagande, förutom våra traditionella "paradgrenar" (om man nu kan ha sådana som ett parti som balanserar kring fyraprocentsspärren) familjepolitiken och vård- och omsorgsfrågorna, känns rimligare. Vi behöver naturligtvis också ha en bra miljöpolitik och ett globalt perspektiv och även på alla andra områden föra fram en tydlig och rak politik grundad på kristdemokratiska värderingar, men om vi ska välja ut områden med en tydlig potential att tilltala de väljare som borde vara våra, då är det de här områdena vi bör prioritera, tycker jag. Och vi ska definitivt fortsätta att agera som politikens gränsvakter.

Nu ska jag återigen foga in att jag ännu inte har läst rapporten i sin helhet så det här får ses som högst preliminära ståndpunkter. Det lär finnas anledning att återkomma till framtidsfrågorna även framledes.

Bloggar: Patric Rylander, Peter Soilander, Gudrun Brunegård, Anders Bergsten, Göran Sydhage.

Noterar att en av de intressantaste artiklarna om Kristdemokraterna idag inte finns på någon blogg utan bara i en öppen Facebook-grupp: Stefan Svanström.

15 december 2010

Efter två dagars landstingsfullmäktige...

Igår och idag har landstingsfullmäktige haft två heldagssessioner då budgeten för nästa år tagits. Till media verkar ganska lite ha "läckt ut" (och jag utgår ifrån att det inte beror på att inte politiker och pressekreterare försökt), men i landstingssalen har debatten stundtals varit ganska tuff.

Det enda jag noterat i media är två debattartiklar i dagspressen med anknytning till debatten. Igår hade Ilija Batljan (S) en artikel i Dagens Industri där han lovade att minska landstingets administration med 275 miljoner kronor. Efter två dagars debatterande där Ilija var uppe i talarstolen väldigt många gånger och fick väldigt många frågor om vad det var för administration som han skulle ta bort, har han fortfarande inte brytt sig om att berätta något mer om var pengarna egentligen ska tas. Ett område som han specificerat är "information", men när andra debattörer nämnt de områden där landstinget faktiskt spenderar pengar på information, till exempel Vårdguiden, har han indignerat förklarat att just där har han minsann inte tänkt spara. Istället har han, fullkomligt ologiskt och orimligt, börjat prata om "Vårdguiden, som det nya moderata samlingspartiet vill lägga ner". Respekten för Ilija Batljan som politiker och debattör har inte direkt stigit när man lyssnat på honom under den här debatten...

Den andra debattartikeln var skriven av Yvonne Blombäck (MP), publicerad i Dagens Nyheters nätupplaga och handlar om att Miljöpartiet vill avskaffa alla spärrar i kollektivtrafiken och införa öppen spärrlinje. Dessutom vill de, framgick av deras budgetförslag, minska SL:s intäkter genom att sänka priset på framför allt enkelbiljetter. Detta kompenserades genom en skattehöjning och diverse fantasiintäkter som landstinget skulle få ifall världen varit annorlunda än den är. (Ett litet tips till alla som försöker göra en budget: det är mycket lättare om man struntar i verkligheten, men det är svårt att få den budgeten tagen på allvar...) Personligen känner jag sympati för Miljöpartiets entusiasm för ett ökat kollektivtrafikresande, men ska Stockholm få en mer attraktiv kollektivtrafik behövs det mer (verkliga) pengar och då kan man inte satsa på en massa åtgärder som kraftigt kommer att minska en av de två stora intäktskällorna SL har. Ska vi kunna bygga ut kollektivtrafiken på det sätt som vi kristdemokrater vill och miljöpartisterna vill, då måste vi se till att öka intäkterna. Inklusive biljettintäkterna.

Där ska jag säga att Helene Hellmark Knutsson, Socialdemokraternas nya gruppledare på trafikområdet, förde ett intressant resonemang om hur vi gjort stora satsning på kollektivtrafikområdet utan att det gett några motsvarande intäktsökningar. Hur kommer det sig att antalet betalande resenärer inte ökat mer? Det är en fråga som är väl värd att diskutera och som vi måste studera djupare. Överhuvudtaget tyckte jag att medan Ilija Batljan mest ägnade sig åt pajaserier, växte min respekt för Hellmark Knutsson - saklig, seriös och med en del kloka synpunkter under den del av trafikdebatten som jag hörde.

Nå, när det gällde besluten var denna tvådagarsdebatt förstås tämligen fruktlös. Alliansens budget vann förstås med trygg majoritet samtliga de voteringar som framför allt Vänsterpartiet och Miljöpartiet begärde. Och det var förstås bra. En politik med fortsatta stora satsningar på ökad valfrihet och trygghet inom sjukvården och utbyggd kollektivtrafik, inte minst spårburen, behövs för att vår växande stad ska behålla sin attraktionskraft. Landstinget är inte utan stora utmaningar, där inte minst Stig Nyman talade om viktiga frågor som behovet av nya vårdplatser (och bland annat nämnde idén om ett nytt sjukhus inriktat på specialiserad rehabilitering), men överlag måste jag säga att Alliansens landstingsråd visade upp en både kompetent och visionär profil. Vi kan se fram emot fyra år då landstinget fortsätter att utvecklas i snabb takt för att möta framtidens utmaningar.

Läs även: Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting (om trafiken), Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting (om vården).

13 december 2010

Ann-Marie Högberg och socialdemokraternas kräftgång

Det hör till undantagen att Huddinges politiker finns med namn och bild i andra tidningar än i Mitt i Huddinge, och även där är vi förvånansvärt sällan nämnda. Därför rycker jag till när jag ser att kommunens socialdemokratiska oppositionsråd Ann-Marie Högberg nämns inte bara i en utan i en hel rad tidningar.

Tyvärr är det inte i något smickrande sammanhang: "Kommuntopparna får aldrig sparken" är rubriken i tidskriften Fokus, som är de som fäst mediernas blick på Ann-Marie och några av hennes kollegor i andra stockholmskommuner. På Expressen skriver Cecilia Garme med rubriken "Betonghäckarna har S i fast grepp", med Per Gudmundssons artikel på Svenska Dagbladets ledarsida har fått rubriken "De stabila armeringsjärnen i den socialdemokratiska betongen".

Gemensamt för alla artiklarna är att det noteras att Ann-Marie Högberg har varit kommunalråd, omväxlande i majoritet och opposition, i hela sexton år och att Socialdemokraterna idag är klart svagare än tidigare utan att det har skett något ledarbyte. Sedan valet 2002 har (S) minskat med tio procentenheter i Huddinge. Ett av skälen till att gamla ledare hänger kvar antyds i artiklarna vara att kommunpolitiker har goda ekonomiska villkor.

Borde då Socialdemokraterna utkräva ansvar av sina lokala toppolitiker och byta ut dem? Den frågan är det givetvis inte upp till mig att besvara. Jag är förvisso övertygad om att Huddinges socialdemokrater skulle kunna företräda en smartare och mer modern politik. De senaste åren har det mest handlat om ganska tomt nejsägande, en väldigt traditionalistisk politik med litet utrymme för nytänkande.

Men jag måste erkänna att jag inte tror att det socialdemokratiska persongalleriet påverkat valen i någon större omfattning, vare sig positivt eller negativt. Huddinge är en tämligen anonym kommun, med tämligen anonyma politiker både inom Alliansen och oppositionen och förbluffande många väljare som inte ens vet vilket block som styr. Visst skulle det kunna tänkas att en Anders Gustav eller Ilija Batljan skulle kunna tränga igenom det mediala och medborgerliga ointresset, men jag skulle inte satsa några pengar på det. Socialdemokraternas kräftgång i kommunen beror på helt andra faktorer än om Ann-Marie Högberg gjort ett bra eller dåligt jobb.

07 december 2010

En slimmad, trimmad organisation

En ny mandatperiod innebär, bland mycket annat, också en ny möjlighet att göra förändringar i den politiska organisationen. På kommunfullmäktige i Huddinge igår hade vi att behandla tre sådana förändringar: att ersätta demokratiberedningen och rådet för mångfald, jämställdhet och likvärdiga villkor med en ny demokrati- och mångfaldsberedning samt ett avskaffande av kommunens så kallade demokratiforum och näringslivs- och högskolerådet.

Grunden för en sammanslagning av demokratiberedningen och det f.d. jämställdhetsrådet är förstås att frågorna allt som oftast går in i varandra och det känts alltmer onödigt att ha två råd/beredningar som ofta sysslar med ungefär samma sak - och som dessutom i allt väsentligt främst fungerar som rådgivande och beredande organ åt kommunstyrelsen. Oppositionen ifrågasatte det kloka i förslaget, men de kom inte med något alternativt förslag till beslut, vilket väl betyder att deras debattinlägg snarare var menta som brasklappar för den händelse någon skulle anse att jämställdhetsfrågorna inte får tillräckligt hög prioritet i den nya organisationen.

I nästa fråga, avskaffandet av kommunens sju lokala demokratiforum (ja, de säger faktiskt så fastän det rimligtvis borde heta "demokratifora" i plural), var debatten längre och tuffare. Jag har ärligt talat svårt att förstå det. Lokala demokratiforum inrättades för åtta år sedan när kommundelsnämnderna avskaffades, som ett försök att skapa eller behålla ett lokalt engagemang när nämndsarbetet centraliserades. Under de här åtta åren har man på en mängd olika sätt försökt skapa engagemang och intresse för forumen, men med högst beskedlig framgång.

Fram till år 2006 var jag själv ledamot i Skogås demokratiforum och under den senaste mandatperioden har jag hunnit besöka samtliga, flera av dem flera gånger. Tyvärr har jag varit ganska ensam om det - det är endast små skaror av medborgare som valt att komma på forumens öppna möten, och om den politiska roll man har som vanlig nämndledamot är begränsad så är det ingenting mot hur lite inflytande man egentligen har som ledamot i ett demokratiforum. Nej, efter åtta års intensiva försök att få den här draken att flyga måste man dra lärdom: vill man utveckla medborgarengagemanget i lokala politiska frågor måste man hitta andra vägar. Jag vet inte vilka (demokrati- och mångfaldsberedningen fick i uppdrag att ta fram förslag), men jag hoppas att en viktig del i framtidssatsningar för ökad delaktighet kommer att vara webben och då inte minst sociala media.

Det tredje förslaget, att avskaffa kommunens näringslivs- och högskoleråd, kan låta kontroversiellt för oinsatta. Vi vill ju nämligen absolut inte minska kontakterna med Huddinges starka och växande näringsliv eller våra tre högskolor och universitet. Det som hänt de senaste åren är dock att nya kanaler utvecklats. De delar av näringslivet som varit representerat i näringslivs- och högskolerådet har nämligen också funnits med i till exempel Arena Huddinge AB. Ett nära samarbete med lärosätena är en viktig del i utvecklingen i Flemingsberg. För att ha dialog och utbyte med den breda gruppen vanliga företag i kommunen arrangeras - ofta välbesökta - företagarfrukostar, där kommunens politiker och tjänstemän berättar om vad som är på gång och får impulser från näringslivet. Näringslivs- och högskolerådet behövs helt enkelt inte längre i sin gamla form och förslaget är därför att lägga ned det. På gårdagens kommunfullmäktigesammanträde lyckades dock den rödgröna oppositionen (jag höll på att säga "obstruktionen"...) få igenom en minoritetsåterremiss av ärendet. Det skulle dock vara högeligen överraskande om den resulterade i någon ändring av förslaget att lägga ned rådet.

Att Huddinge redan idag har en tämligen slimmad politisk organisation med låga politikkostnader per capita betyder inte att det inte finns ytterligare effektiviseringsmöjligheter. Det här är tre exempel på det. Huddinge kommun ska ha en smart och smidig organisation och det är bra att den borgerliga kommunledning tar chansen att så här vart fjärde år trimma den lite till. Det man - efter ännu ett kommunfullmäktigesammanträde som höll på till klockan 23 och ändå fick bordlägga en mängd ärenden till januarisammanträdet - möjligtvis kunde önska är att kommunfullmäktige också trimmades något, till exempel med talartidsbegränsningar. Det skulle demokratin utan tvekan vinna på.

06 december 2010

Den nya hotbilden

Det finns en ny hotbild. Båtturer till öar i skärgården hotas, rapporterar Dagens Nyheter. Eller hur är det egentligen? När man skrapar lite på ytan visar det sig handla om att Alliansen i landstinget vill prioritera de båtförbindelser som används av åretrunt- och sommarboende i skärgården, inte för den typen av utflyktsturer för turister. Det kan till exempel handla om att använda skattesubventioner för båten mellan Sandhamn och Stavsnäs (där en buss tar resenärerna in till staden) snarare än långsamma men behagliga båtturer mellan Sandhamn och Grand Hotel.

Något förbryllande börjar det nya oppositionslandstingsrådet Helene Hellmark Knutsson (s) att prata om "ett stort hot mot en levande skärgård där det går att bo och arbeta och åka båt till ett rimligt pris". Syftet med prioriteringen är ju tvärtom att det ska bli lättare att pendla till och från skärgården.

Vi som mest besöker skärgården på korta turer över sommaren kan gott betala för oss, och jag är inte ens säker på att det i längden kommer att bli så mycket dyrare än idag. Turismen kan utvecklas på marknadsmässiga villkor och kreativiteten flöda hos skärgårdens många entreprenörer utan att man ska behöva oroa sig över att Waxholmsbolaget tänker använda skattebetalarnas resurser som bas för att konkurrera ut nya uppstickare.

02 december 2010

Mina nya ansvarsområden

Nu börjar dimmorna lätta efter nomineringssäsongen. Igår hade Kristdemokraternas distriktsstyrelser i Stockholms stad och Stockholms län ett gemensamt sammanträde och fattade beslut om vilka personer som ska representera partiet på olika landstingsuppdrag, och i Huddinge kommun hade vi motsvarande möte för ett par veckor sedan.

För min del kommer huvuduppdraget under den nya mandatperioden att bli ordförandeskapet i den nyinrättade färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen under Trafiknämnden (som tar över det politiska ansvaret för SL och Waxholmsbolagets verksamheter). Beredningen kommer att arbeta med färdtjänst- och tillgänglighetsfrågor gentemot de olika entreprenörerna och också samverka med länets handikapp- och pensionärsorganisationer. Det känns som ett otroligt spännande uppdrag, och som klippt och skuret för mig som både jobbat i många år med kollektivtrafikfrågor och de senaste åren varit ordförande för äldreomsorgsnämnden i min hemkommun - här får jag nytta av båda erfarenheterna. Att vårt borgarråd Ewa Samuelsson samtidigt fått ansvar för tillgänglighetsfrågorna i Stockholms stad gör ju inte saken sämre.

Jag kommer även att vara ersättare i trafiknämnden och dess färdtjänstutskott (som ansvarar för myndighetsutövningen inom färdtjänsten, till exempel beslut om färdtjänsttillstånd).

I Huddinge kommun kommer jag att vara vice ordförande i äldreomsorgsnämnden och ledamot i Huge Fastigheters styrelse. Naturligtvis känns det lite trist att ta ett steg ner och lämna över ordförandeskapet i äldreomsorgsnämnden till någon annan. Jag har tyckt att det har varit ett fantastiskt roligt uppdrag och många har sagt att de hoppas att jag ska fortsätta, men det går samtidigt inte att helt förbise valresultatet och det här är en naturlig konsekvens av detta. Men ni kan vara lugna - jag kommer oförtrutet att fortsätta att kämpa för ökad valfrihet och trygghet för de äldre, även om det framöver kommer att vara Eva Carlsson-Paulsén (m) som är ordförande i nämnden.

25 november 2010

Sluta subventionera kolkraft!

Klimat- och energifrågorna är inte enkla. Vi behöver el, värme och transporter, men vi behöver också drastiskt minska utsläppen av såväl klimatgaser som andra miljöförstörande partiklar. Vi behöver dessutom lära oss att använda förnybara råvaror vid energiproduktionen helt enkelt därför att resurserna av fossila bränslen förr eller senare kommer att sina.

Alla, eller i vart fall nästan alla, verkar inse att vi behöver göra en omställning till miljömässigt hållbara energislag. Och alla, eller i vart fall nästan alla, verkar vara överens om att kolkraft inte kan räknas till dem. I Sverige, i alla fall.

För på europeisk nivå har man tydligen beslutat att förlänga EU:s stöd till olönsamma kolkraftverk, så att de ska kunna subventioneras fram till år 2018, rapporterar Svenska Dagbladet. Läs det igen. Ja, det står faktiskt så. Det är inte bara så att EU tillåter att kolkraftverk drivs och bidrar till att förstöra miljön både vid kolbrytning och energiproduktion - nej, EU till och med subventionerar dem som inte får ekonomin att gå ihop.

Det är så häpnadsväckande dumt att man baxnar. Det är som - jag letar efter en liknelse - det är som om man skulle ge jordbruksstöd för tobaksodling så att olönsam produktion av den främsta källan till lungcancer kunde fortsätta.

Men vänta, det gör väl EU också? Här finns ett reformutrymme, mina vänner. Jag vill ha ett utvecklat europeiskt samarbete och ett starkt EU, men unionen måste sluta ge subventioner åt sådant som förstör miljö och folkhälsa. Det handlar inte bara om ekonomisk återhållsamhet utan framför allt om politisk trovärdighet.

23 november 2010

Stöd Iraks kristna, Tobias!

Man hade förstås kunnat önska sig bättre väder. Det var kallt, snöigt och blåsigt när vi stod på Mynttorget för att visa vårt stöd för kristna och andra minoriteter som utsätts för ständiga hot mot sina liv i dagens Irak. I riksdagen skulle en interpellationsdebatt strax börja med anledning av en fråga som kristdemokraten Robert Halef ställt till migrationsminister Tobias Billström (M) och tidigare under dagen hade representanter för de kristna tidningarna Dagen och Världen Idag överlämnat 55.700 namnunderskrifter till ministern.

Tyvärr känns det inte som om migrationsministern tar problemen på allvar. Han säger att alla ska få en individuell prövning, och det låter förstås bra, men hittills har de individuella prövningarna inneburit att man skickat tillbaka kristna till förföljelsen i Bagdad eller Mosul. De muslimska terrorister som, med eller utan polisens goda minne, utför dåden gör ingen individuell prövning. Det räcker inte ens med att sluta att gå till kyrkan eller att sluta gå till jobbet eller universitetet. De tränger in i hem för att döda kristna.

Nu rapporterar Dagens Nyheter att det ska bli fler tillfälliga utvisningsstopp. Bra, men det räcker inte. Kristnas utsatta situation i Mellanöstern är inte tillfällig. Den är inte heller enbart en lokal fråga i Irak, utan det här är en förföljelse vars fula tryne kan dyka upp lite varstans. Sverige behöver en utrikespolitik som väldigt tydligt står upp för religionsfrihet - rätten att ha en religion, rätten att utöva den, rätten att inte bli diskriminerad för att man utövar den och, inte minst, rätten att byta religion. Vi behöver också en flyktingpolitik som tar hänsyn till de här frågorna. Sverige må vara världens mest sekulariserade land, men varje dag dödas oskyldiga människor på grund av sin religion. Vi måste ta vårt ansvar, ge de förföljda en fristad och verka för att de ska kunna återvända till en fredlig framtid i sina hemländer.

20 november 2010

Vilka får kliva av tåget på din station?

I Sverige vill vi ha en hög tillgänglighet för personer med olika typer av funktionsnedsättning. Vi bygger ramper och hissar och försöker på olika sätt att anpassa till exempel järnvägsstationer och tåg så att alla ska kunna åka med på ett enkelt och smidigt sätt. Det tar ibland lite tid att fullfölja de högt ställda ambitionerna, men målet finns där ändå.

Det var i alla fall vad jag trodde tills jag läste Svenska Dagbladets rapportering om rullstorsburne 14-åringen Viktor Magnusson, som skulle åka med SJ från Sundsvall till Uppsala för att hälsa på sin syster men inte fick kliva av tåget där - för att det skulle ta för lång tid!

Det är bara att hålla med DHR:s representant: Det är en bisarr situation. Man frågar sig vilka mer som inte får kliva av från X2000 på olika stationer. Äldre personer som kanske går lite långsamt? Större grupper som ska av på samma station? Det är bra att ärendet anmälts till Diskrimineringsombudsmannen.

Jag tycker förstås att det är utmärkt om SJ verkligen prioriterar punktlighet, men jag är samtidigt ganska säker på att de stora bekymmer det statliga bolaget har på den fronten inte beror på alla rullstolsburna som åker med tågen. Prio 1 måste vara att folk ska få möjlighet att kliva av och på tågen. Tillåter inte tidtabellen det så får man faktiskt ändra den, det är min bestämda åsikt.

Nu är ju rätten att köra tåg in till Stockholms C hårdvaluta med tanke på bristen på spårutrymme. Det gör att Trafikverket borde kunna ställa krav på de företag som faktiskt får plats för sina tåg. Lever man inte upp till kraven på tillgänglighet för personer för funktionshinder, ja, då förverkar man sin slot. Med ett sådant resonemang skulle det nog bli fart även på statliga SJ...

19 november 2010

Debattens vågor går höga

Fredagar är alltid intressanta för den vill följa den interna kristdemokratiska debatten. Då kommer nämligen partitidningen Kristdemokraten ut. Just den här fredagen var det dock mer intern debatt än vanligt, för nu var det inte bara tidningen Kristdemokraten - med en intervju med Göran Hägglund där han besvarar de senaste veckornas kritik, tre längre debattartiklar på temat och en mängd insändare - som tog upp ämnet, utan även till exempel Nyhetsmorgon i TV4:

Kristdemokraterna%20n%C3%A4sta%20parti%20i%20kris

Dessutom hade Dagens Nyheter flera artiklar där just partiledarfrågan var i fokus. Dagens intressantaste nytillskott var dock f.d. riksdagsman Rolf Åbjörnssons debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där han föreslår Mats Odell som ny partiledare för Kristdemokraterna. Det är första gången som det framförs namn på en ersättare till partiledaren.

Nu tror jag inte att vi kommer att få se någon partiledarstrid mellan de båda herrarna. Mats och Göran var båda kandidater när partiet valde efterträdare till Alf Svensson år 2004. Göran Hägglund hade då det starkaste stödet i partiet och jag tror att så fortfarande är fallet.

Det betyder inte att det inte finns anledning att kritisera hur Göran Hägglund agerat eller uttalat sig vid olika tillfällen. Vi är människor. Det är mänskligt att fela. Det händer att vi gör misstag och säger saker på ett olyckligt sätt eller vid olyckliga tillfällen. Göran Hägglunds öppning för en omprövning av vårdnadsbidraget lever sitt eget liv i media nu, helt frikopplat från vad han verkligen sagt och tyckt, och det är förstås beklagligt - men det är knappast skäl för partiledarens avgång. Tvärtom tycker jag, i likhet med Svenska Dagbladets Sanna Rayman, att vi bör sluta upp bakom Göran Hägglund.

Det viktiga just nu är att fokusera på partiets politik och att utveckla den - över hela fältet, men inte minst i frågor där vi borde vara väldigt starka men av olika skäl inte vunnit väljarnas förtroende, som i socialförsäkringsfrågorna och skolpolitiken. Den debatten lär vi få tillfälle att återkomma till, om inte annat så när partiets framtidsgrupp kommer med sin rapport om några veckor.

Bloggar: Conny Brännberg, Peter Soilander, David Lega, Ramesh Chibba, Jonas Segersam, Göran Sydhage, Lilith Svensson, Tokmoderaten

17 november 2010

"Nationalmuseet med Madrid i bakgrunden"

När jag beslutade mig för att åka till Madrid såg den vecka som just gått alldeles lysande ut. Helt tom i almanackan. När jag nu kommit hem kan jag konstatera att jag bland annat hunnit missa landstingsgruppens kick-off på finlandsfärja, ett spännande seminarium om Huddinge centrums utveckling, ett arbetsmöte kring den nya huddingemajoritetens politiska plattform och en demonstration till stöd för de kristna i Irak. Plus, förstås, hela cirkusen kring Mona Sahlins avgångsbesked.

Ja, ja, någon gång måste man ju ta semester och jag behövde verkligen den här. Och de flesta diskussionsområdena kommer jag ju ha anledning att återkomma till framöver.

En debatt som jag dock känner att det finns anledning att anknyta till just nu är dock den om Nationalmuseums framtid, med anledning av en debattartikel av en rad kultur-, politik- och näringslivsprofiler.

Stockholm har ingen brist på museer. Vi har massor. Vi har till och med en lång rad konstmuseer. Men inget, varken Nationalmuseum eller Moderna Museet eller något av de andra, har egentligen någon internationell lyskraft. Jämför med Madrid. Där finns Pradomuseet, som kanske inte riktigt når upp till samma status som Louvren, Uffizi eller Eremitaget, men ändå får räknas som ett museum i absolut europeisk och internationell toppklass. Men där finns också Museo Thyssen-Bornemisza, med fantastiska samlingar av spansk och internationell konst, och Centro de Arte Reina Sofia, inriktat på modern och nutida konst, för att bara nämna de museer som har internationell lyskraft.

Tillsammans gör de här museerna inte bara Madrid till en konst- och kulturstad till fromma för stadens och landets egna invånare. De gör också Madrid till en turistdestination. Visst, Madrid skulle få en hel del turister ändå, men inte alls så många som idag, och i en stad som Bilbao kan man se en väldigt tydlig fallstudie i hur ett attraktivt museum kan skapa en turistboom. Ett museum med internationell lyskraft är alltså inte bara en fråga som berör oss som njuter av konsten för dess egen skull utan också en ekonomisk fråga.

När det gäller modern konst har Spanien förstås en ställning som Stockholm och Sverige knappast kan konkurrera med. Picasso, Dalì och Mirò är affischnamn som lockar publik från hela världen. Det enda svenska konstverk jag noterade under mina museivandringar i Madrid var en miniversion av Tobias Sergels Amor & Psyke på Pradomuseet. I stort format finns den på just Nationalmuseum. Men att svensk konst inte har så starkt internationellt renommé betyder inte att inte ett svenskt museum kan ha det. Louisiana och Arken i Köpenhamn lockar inte nödvändigtvis besökare för att den danska nutida konsten är världens mest spännande, och det är inte de ryska mästarna som får folk att flockas till Eremitaget i S:t Petersburg.

Jag skulle gärna se en satsning på ett nytt Nationalmuseum. Kanske som en utbyggnad av dagens museum, kanske på en helt annan plats i staden. Det viktiga här är, som jag ser det, inte vilken lokal som används, utan att man tar fram och fullföljer en strategi som gör att Stockholm kan få ett konstmuseum med lyskraft och på sikt internationell ryktbarhet. Här kan en satsning på arkitekturen för visso vara viktig, men allra viktigast är förstås att kunna presentera en konstsamling av högsta internationell klass (där man för övrigt kunde önska att Museo Thyssen-Bornemisza med sina stora privata konstdonationer skulle vara ett föredöme för förmögna svenska konstsamlare...)

Bloggar: Loord Design

09 november 2010

Kommunfullmäktige, tid och respekt

Så har då det första kommunfullmäktigesammanträdet för den nya mandatperioden avhållits. Många nya ansikten, men tyvärr många av de gamla bristerna, som gjort att jag under många år önskat förändringar i hur fullmäktige fungerar. Ja, det var faktiskt nästan som ett koncentrat av alla de problem som förekommit.

Mötets första riktiga ärende var ett medborgarförslag ställt av en fastighetsägare i Vidja, aktiv i Socialdemokraterna, om en revidering av gatukostnadsreglementet. Han höll ett inledningsanförande som jag tyvärr inte klockade men som olika fullmäktigekollegor påstod varade åtminstone 45 minuter, kanske närmare en timme. Anförandet kryddades av hela hans levnadshistoria och ett antal personangrepp på ledande majoritetspolitiker, och var det första exemplet (under den här mandatperioden) på att vi behöver talartidsbegränsningar - och gärna begränsningar om att man ska hålla sig till ämnet också.

Sedan var det dags för en s.k. "enkel fråga" om vårdnadsbidraget, ställd av socialdemokraten Peter Andersson till kommunstyrelsens ordförande, moderaten Daniel Dronjak Nordqvist, med anledning av Peter Anderssons tolkning av Göran Hägglunds tal om förnyelse av kristdemokratisk familjepolitik. Det speciella med en "enkel fråga" är att ingen annan än den som ställt frågan och den som tagit emot frågan kan delta i debatten, så när Peter Andersson under sitt inlägg börjar förlöjliga Kristdemokraternas agerande när reformen infördes och började komma med egna tolkningar av vad Göran Hägglund och Emma Henriksson vid olika tillfällen skulle ha sagt hade jag eller Tomas Hansson inte möjlighet att komma med tillrättalägganden. Jag blev fullständigt rosenrasande över Peters sätt att agera och lämnade lokalen. Utan att göra några obscena gester, men också utan att kunna dölja min upprördhet, vilket i sin tur gjorde Peter Andersson så upprörd att somliga befarade att han skulle ge mig stryk när han efter debatten rusade ut ur lokalen efter mig. Så illa gick det nu inte, men vi hade en, låt oss kalla det, intensiv diskussion i foajén utanför fullmäktigesalen.

Därefter var det ganska snart dags för kommunens delårsrapport, som också den föranledde en lång diskussion, främst för att ett stort antal socialdemokrater valde att stiga fram och hålla anföranden som egentligen inte hade så mycket med de beslut som skulle fattas att göra utan mer handlade om vad de tyckte om olika delar av kommunens verksamhet. I sak var den enda skillnaden i majoritetens respektive de rödgrönas förslag till beslut att de rödgröna ville att förskolenämnden nu skulle få ett extra budgettillskott för det ökade antalet förskolebarn, medan majoriteten ansåg att beslutet om budgetjustering skulle fattas i samband med årsredovisningen när vi verkligen visste hur många fler barn det blivit. Mycket prat och lite ull, alltså.

Innan hälften av ärendena på dagordningen bordlades på grund av tidsbrist hölls ett par debatter om olika planärenden där temat huvudsakligen var att det är fel att träd huggs ner i onödan vid en del exploateringar (något som vi nog alla var överens om) och frågan om hur det ska skrivas i avtal eller planhandlingar för att träden ska stå kvar. Återigen visade somliga fullmäktigeledamöter prov på en makalös ordrikedom och, dessvärre, en ganska nedlåtande attityd till oss andra.

Huddinge kommunfullmäktige skulle behöva regler med talartidsbegränsingar. Vi kan inte ha ytterligare en mandatperiod med ständiga bordläggningar av ärenden för att det har varit för mycket onödigt prat om andra ärenden. Men vi skulle nog också behöva tydligare regler om vad man säger och inte säger i fullmäktiges talarstol. En respektfull attityd till sina medmänniskor är alltid att föredra, och blir inte mindre viktig när man står i en offentlig talarstol.

04 november 2010

Nedvärdera inte föräldraskap!

Mer politisk styrning eller mer makt åt familjerna? Det är en oerhört viktig och central fråga.

"Dagbarnvårdare ska ha utbildning", säger förskoleminister Nyamko Sabuni (FP) i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt idag.

Med utbildning menas, enligt ministern, "en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn."

Nej, för vad kan man egentligen lära av att ta hand om egna barn? Det är bara erfarenheter av andras barn som ger verklig kunskap och kompetens.

Eller hur...

Jag tror inte att det är bra att jobba som barnskötare eller dagmamma eller för den delen förskolelärare om man saknar grundläggande kunskaper om barn och hur de fungerar och utvecklas. Men jag tror att den nyfikenhet, förståelse och lyhördhet som man vinner som förälder är helt oöverträffad som utbildning för den som vill jobba med små barn.

Och jag tror att det är fullständigt förödande om man som Nyamko Sabuni och många andra ledande politiker - framför allt på vänstersidan - fortsätter att nedvärdera föräldrar och föräldrars kunskaper och förmågor.

Vi behöver starka föräldrar som har ett grundmurat självförtroende, föräldrar som förstår att det faktiskt är de som känner sina barn bäst och bryr sig allra mest om dem, föräldrar som vågar stå upp och ta ansvar för sina barn och deras utveckling. Föräldrar som vågar säga - ursäkta lånet från den amerikanska politiken - "Yes We Can".

Vi behöver inte mer regleringar och hinder inom familjepolitiken. Vi behöver mindre. Jag hoppas därför innerligt att mina partikamrater i riksdag och regering håller emot när Nyamko Sabuni eller vem det nu vara månde försöker minska familjernas valfrihet.

01 november 2010

Viktig vattensatsning på Södertörn

Från Långsjön i väster till Drevviken i öster är Huddinges sjöar förbundna med varandra i en lång kedja av sjöar och vattendrag, som även fortsätter in i grannkommunerna och så småningom rinner ut i Östersjön. Tillsammans brukar denna vattenkedja kallas "Tyresåsystemet".

Rent och friskt vatten är en otroligt viktig kvalitet, men det är inte alltid alldeles enkelt att förverkliga den i en tättbebyggd stadsregion med mycket trafik och industri och, inte minst, en historia där man inte alltid bekymrat sig så mycket om vattenmiljön.

Att förbättra vattenkvaliteten i våra sjöar har därför under många års tid varit en viktig ambition i Huddinge, inte minst för oss kristdemokrater. Föga överraskande är jag alltså väldigt glad över att Tyresåns vattenvårdsförbund - ett samarbete mellan kommunerna som berörs av Tyresåsystemet - nu kommit överens om drygt 100 åtgärder som ska genomföras fram till år 2015, vilket Dagens Nyheter rapporterar om idag.

En viktig fråga som vi i Huddinge har kämpat med de senaste åren är utbyggnaden av vatten- och avloppsnät i de stora fritidshusområdena i kommunen, till exempel Vidja, Högmora, Svartvik och Gladö kvarn. I och med att många av fritidshusen blivit permanentbebodda räcker inte de gamla, lokala systemen längre till och på tok för mycket föroreningar slinker ut i sjösystemet. Men även avrinningen från de stora vägarna orsakar problem och jag noterar med glädje att man nu ska vidta åtgärder för att rena vattnet från Nynäsvägen och Magelungsvägen. Både Magelungen och Drevviken finns med bland de mest prioriterade sjöarna, vilket förstås känns bra för mig som bor i Skogås, strategiskt lokaliserat på landtungan som går mellan dessa båda vackra sjöar.

29 oktober 2010

"Alliansen fortsätter styra Stockholms läns landsting"

Fick just ett pressmeddelande i mejlboxen:

"Alliansen fortsätter styra Stockholms läns landsting

Strax efter klockan 15 idag skrev Alliansens huvudförhandlare i Stockholms läns landsting under en överenskommelse som innebär att Moderata Samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet tillsammans avser att fortsätta styra Stockholms läns landsting under den kommande mandatperioden 2011-2014.

- Vi är stolta och glada över att ha nåt fram till denna överenskommelse som innebär att vi nu fortsätter det mycket framgångsrika arbetet med att ge invånarna i Stockholms län en sjukvård av god kvalitet och hög tillgänglighet, en tillförlitlig kollektivtrafik samtidigt som vi har god ordning på landstingets ekonomi.

- Alliansen står starkt enat med 85 mandat av 149 i landstingsfullmäktige. Det ger kraft och trygghet för Alliansen att veta att väljarna står bakom den politik som förts och som kommer att fortsätta de kommande åren.

Erik Langby (m)
Birgitta Rydberg (fp)
Stig Nyman (kd)
Gustaf Andersson (c)"

Gott så. Jag ser fram emot den nya mandatperioden i landstinget och hoppas förstås att det i det pussel som nu kommer att läggas inom partiet också finns en plats för mig.

27 oktober 2010

Vems ärenden går Svenska Dagbladet?

Det är lätt att få intryck av att det är någon på Svenska Dagbladet som inte gillar spårvagnar i innerstan i allmänhet och Spårväg City i synnerhet. Med viss regelbundenhet ger man utrymme för artiklar om hur dåligt allt är med den nya spårvägen. Idag är det resandemängden på Kungsholmen, som tydligen är för dålig. Med lite erfarenhet vet man ju att resandemängden för spårvagnar brukar öka väsentligt när spåren väl kommit på plats, så jag tror att det är lite för tidigt med de braskande rubrikerna - särskilt som det inte ens finns beslut om vilken väg spårvagnen ska gå! Nej, det som det framför allt finns anledning att fundera över efter dagens artikel är väl vems ärenden det är som Svenska Dagbladet går: är man megafon för Stockholms Handelskammare, Socialdemokraterna eller spårvägsmotståndare internt inom SL?

Själv tror jag även fortsatt att det behövs en ordentlig utbyggnad av spårvägsnätet i innerstaden. Sedan är det utifrån mitt perspektiv inte alldeles nödvändigt att förlängningen på Kungsholmen går just till Hornsberg. Om en förbindelse över Lilla Essingen med sammankoppling till Tvärbanan på Stora Essingen skulle ge ökad trafikantnytta är det kanske den utbyggnaden som bör vara första steget. Det viktigaste är dock att utbyggnaden av en attraktiv, spårburen kollektivtrafik fortsätter. Spårvagnen behövs även i innerstan.

23 oktober 2010

Vårdnadsbidraget och förnyelsen av Kristdemokraterna

Om en liten stund börjar ett medlemsmöte hos Kristdemokraterna i Huddinge. Emma Henriksson ska prata om rikspolitik, Tomas om den kommunala. Själv ska jag säga några ord om landstingspolitiken. Under det senaste halvåret har vi fått många nya medlemmar och en hel del av dem har anmält sig till mötet. Kul!

Men förnyelsen av partiet handlar förstås inte bara eller ens i första hand om nya, engagerade medlemmar. Igår var jag på några möten där Kristdemokraternas framtid diskuterades - först ett frukostmöte arrangerat av Civitas, sedan partifullmäktige, där Göran Hägglund höll ett intressant och uppriktigt tal, tv-kamerorna till trots.

Det är naturligtvis bra att media är intresserade av den process av utvärdering och förändring som Kristdemokraterna genomgår just nu. Samtidigt kunde man kanske önska att de lyssnade lite bättre på vad som faktiskt sägs. På DN Debatt fick Göran Hägglund naturligtvis säga vad han ville ha sagt, men den stora nyheten när media sammanfattar hans tal verkar vara att Kristdemokraterna skulle vara beredda att släppa kravet på vårdnadsbidrag.

Och det kanske vi är. Men definitivt inte för att bli mer lika de andra partierna. Tvärtom. Det stora problemet med vårdnadsbidraget i sin nuvarande tappning och alla de andra bidragen, subventionerna, bonusarna och försäkringarna som man som förälder kan ta del av är att det är för komplicerat, byråkratiskt och godtyckligt. Den kristdemokratiska visionen är inte ett samhälle där alla använder vårdnadsbidraget, utan ett där alla föräldrar har möjlighet att själva bestämma över sin och sin familjs vardag. Vi måste hålla fokus på att göra det möjligt för människor att leva livet som de själva vill, snarare än att stöpa alla i en viss form. Där skiljer síg Kristdemokraterna radikalt från Anders Borgs moderater, Nyamko Sabunis folkpartister och Mona Sahlins socialdemokrater, som alla av ett eller annat skäl vill ägna sig åt social ingenjörskonst med familjerna som brickor. Och så länge de inte lägger om sin politik så måste den politik som vi presenterar också skilja sig från de andra partiernas. Vårdnadsbidraget som det är idag är sönderkompromissat. Vi måste därför gå tillbaka till visionen om självbestämmande för familjerna och förutsättningslöst titta på vilka lösningar som ger dem störst makt över sina liv.

Politiker ska inte lägga folks livspussel. Vår uppgift är att ge folk möjligheten att bestämma själva. Det är det som Kristdemokraterna 2.0 måste handla om.

Bloggar: Charlie Weimers, Christian Carlsson, KSF-bloggen, Sara Skyttedal

17 oktober 2010

Grunda frågor om ideologisk grund

Väljarna saknar politisk identitet, påstår Anders Lindholm, VD på Demoskop, på DN Debatt idag. Till intäkt för sitt påstående tar han en undersökning som hans företag låtit göra:
I början av oktober ställde Demoskop följande fråga till 1.000 röstberättigade svenskar: ”En del människor har en politisk identitet. Är det något av följande du anser stämmer in på dig?” Svaren fördelade sig enligt följande:
• Liberal 27 procent
• Socialdemokrat 23 procent
• Socialist 8 procent
• Konservativ 6 procent
• Nationalist 2 procent
• Inget av dem/vet ej 34 procent
Att en tredjedel av väljarna saknar ideologisk grund indikerar hur stor del av väljarkåren som inte heller har en tydlig partipolitisk hemvist.
Och jag inser förstås att jag själv hör till dem som enligt hr Lindholm skulle sakna "ideologisk grund". Bara för att jag inte är liberal eller konservativ utan kristdemokrat. På samma sätt resonerar utan tvivel en hel del övertygade miljöpartister. Om "ideologisk grund" kräver att etiketten var uppfunnen och användes i England på 1800-talet så passar vi inte in. Trots att våra partier och grundideologier finns runt om i Europa och världen, trots att vi har genomtänkta överväganden som gör våra ställningstaganden väl så förutsägbara och tydliga som Socialdemokraternas eller Moderaternas, räknas våra ideologier inte.

Ett bra råd när det gäller tolkning av opinionsundersökningar är att vara noga med vilken fråga som ställts, hur svarsalternativen ser ut och vilka som tillfrågats. Opinionsmätningar kan användas för att bevisa nästan vad som helst. Vissa mätningar blir genom sin konstruktion nästan meningslösa. Som den här Demoskop-mätningen.

Därmed inte sagt att påståendet att väljarna saknar en tydlig politisk grundsyn skulle vara felaktig. På valdagen såg jag chockerande många exempel på väljare som verkade ha nollkoll på politik, inklusive vilka partier som finns och vad de står för. Men vill man mäta det bör man ställa frågorna på ett bättre sätt.

16 oktober 2010

Förnyelse behövs - men namnfrågan ett stickspår

Kristdemokraterna. Hmm. Jag smakar på ordet. Är det namnet som är problemet?

Med jämna mellanrum dyker den här debatten upp. Att den skulle komma efter det bedrövliga valresultatet är absolut inte någon överraskning. Nyheten är kanske snarare att en stor dagstidning som Svenska Dagbladet väljer att skriva om saken, och att andra medier och bloggosfären hakar på. Just nu är det 47 bloggar som länkar till SvD-artikeln - mycket få av dem skrivna av kristdemokratiska sympatisörer.

Det finns ett antal exempel på svenska partiers namnbyten. Vänsterpartiet har gjort några stycken, senast strax efter kommunistdiktaturernas fall i Östeuropa 1989, då man valde att ta bort "kommunisterna" ur namnet. Jag förstår det kloka i det, man ville inte längre bli förknippade med de diktaturer som under decennier stött partiet. Vi är dock många som fortfarande kommer ihåg partiets kommunistiska arv.

Ett annat namnbyte att minnas är Bondeförbundets förvandling till Centerpartiet. Namnbytet skedde redan 1957, långt före min tid, och var säkert klokt med tanke på att andelen jordbrukare stadigt minskat i Sverige och numera väl ligger strax under riksdagsspärren. Men trots att det gått mer än 50 år tror jag att många människor, inte minst här i Stockholm, fortfarande associerar partiet med bönder.

Kristdemokraterna är inte ett konfessionellt parti. Man kan tillhöra vilken religion som helst - eller ingen alls - och ändå vara engagerad i partiet, om man delar de grundläggande värderingar som partiet utgår ifrån. Kristdemokraternas namn anknyter till partiets ideologiska och värdemässiga grund och dess förankring i den internationella kristdemokratiska rörelsen.

Visst skulle man kunna byta namn. Vårt parti på europanivå har det mindre religiöst klingande namnet European People's Party, något som väl i anglosaxiska öron snarast låter kommunistiskt, i Syd- och Centraleuropa konservativt och i Sverige... folkpartistiskt? Allt efter vilken ideologi som lyckats göra begreppet "folk" till sitt. Men jag tror ärligt talat inte att de radikalt olika namnen nämnvärt påverkar bilderna av den "kristligt-demokratiska unionen" CDU i Tyskland eller det österrikiska "folkpartiet" ÖVP. Folk vet vad partierna står för och röstar på dem, även många som inte själva är trogna kyrkobesökare.

Som jag ser det är namnfrågan ett stickspår. Kristdemokraternas problem är inte partibeteckningen. Vi lyckades 1998 få mer än 10 procent av rösterna med just den partibeteckningen, och det är inte så att det har skett någon dramatisk avkristning de senaste tio åren. Nej, det är det politiska innehållet vi måste arbeta med.

Vi måste analysera hur det kommer sig att vår röstandel bland LO-medlemmar på tre val minskat radikalt till en nästan försumbar nivå. Vi måste analysera varför vi har förlorat en mängd kristna väljare. Vi måste analysera vad som gjort att tidigare allmänborgerliga väljare numera definierar sig som moderater och "stödröstar" på andra allianspartier, inklusive Kristdemokraterna. Vi måste dra lärdomar av sjukförsäkringsdebatten och seyfo-frågan, där jag uppfattar att Moderaterna kammat hem vinsterna bland dem som gillar regeringens sätt att hantera frågorna, medan vi fått betala priset bland dem som är missnöjda.

Vi måste uppdatera vår politik. Vi måste uppdatera den på områden där vi varit svaga. Vi kan till exempel inte abdikera och överlåta skolfrågorna åt Moderaterna och Folkpartiet på det sätt som vi gjort. Kunskaper i skolan måste bli en kristdemokratisk paradgren. Men vi måste också uppdatera politiken inom de områden där vi redan nu tveklöst har den bästa politiken, som familjepolitiken och vård- och omsorgsfrågorna. Vårdnadsbidraget i all ära, men vi måste förskjuta politikens gränser längre, vilket nog en hel del som kämpat med vårdnadsbidragets byråkratiska snårskog kan intyga.

Jag ser verkligen fram emot resultatet av det arbete som partiets framtidsgrupp nu påbörjat. Värderingarna står fasta, men profilen, den praktiska politiken, marknadsföringen och kommunikationen behöver förnyas - och kanske personuppsättningen också. Där tycker jag att den nya riksdagsgruppen, med många nya namn, bådar gott.

11 oktober 2010

Hemtjänstens matlådor - tankar och förbättringsområden

För en dryg månad sedan utmanade Expressens medicinreporter Anna Bäsén mig att äta hemtjänstens matlådor i en månad. Nu har jag gjort det, vilket ni som läser den här bloggen också har kunnat följa, och jag måste säga att jag inte har särskilt mycket att klaga på.

Den kommunala hemtjänsten i Huddinge har två olika matlådesystem. I Skogås och Trångsund (ungefär en fjärdedel av kommunen) levererar man matlådor från storköket på Stortorps äldrecentrum, i övriga kommunen kommer matlådorna från Matfabriken i Sala. Hos andra hemtjänstutförare i kommunen finns andra matleverantörer, även om det finns någon mer som också distribuerar maten från Sala. Jag har testat matlådorna från den kommunala hemtjänsten, först från Stortorp och sedan från Matfabriken i Sala - vars lådor för övrigt också säljs också på till exempel 7-Eleven under varumärket Varsågod!, så vem som helst som vill prova att äta hemtjänstmat kan göra det ganska enkelt på egen hand.

De båda matproducenterna skiljer sig åt väldigt mycket. Stortorpsmaten är allt som oftast klassisk husmanskost. Kokt potatis nästan varje dag. Sala-maten är på många sätt mer varierad, och det finns också en större valfrihet för kunderna. Potatisen är rostad, ugnsstekt, gratinerad eller mosad, eller kanske rentav utbytt mot ris eller pasta. Men utifrån de kundundersökningar som äldreomsorgen gör hos hemtjänstkunder och boende på vård- och omsorgsboenden är maten med kokt potatis som bas mycket populär bland de äldre – och det är ju deras smak och preferenser som ska avgöra, inte mina, eller hur?

I jämförelse med den överflödande rikligheten i lådorna från Stortorp ter sig lådorna från Sala tämligen modesta, men det har visat sig att de allt som oftast räcker gott och väl för att mätta en förvärvsarbetande, medelålders man. Rimligtvis ska inte någon kund behöva känna sig hungrig efter intagen måltid.

Däremot finns det en svårhanterad torftighet i att varje dag äta mat som värmts i mikron i en liten svart (Sala) eller vit (Stortorp) låda. Äldreborgarrådet Ewa Samuelsson (KD) har hävdat att det inte kostar mer om hemtjänsten istället lagar en enklare måltid på plats hemma hos den äldre och också infört ett system där de äldre kan välja den lösningen istället. Det verkar av allt att döma fungera bra. Jag kan tycka att vi borde kunna testa samma idé – låt folk välja om de vill ha maten lagad hemma eller levererad i en låda!

Vi måste också öka valfriheten för dem som bor på våra kommunala äldreboenden eller får matlådor levererade från Stortorp. Idag erbjuds de en rätt, men det finns också ett vegetariskt alternativ och om någon inte gillar en viss maträtt kan man förstås ordna ett alternativ. Men visst vore det att föredra om de fick välja mellan åtminstone två olika kött/fisk-alternativ? Det kräver förändringar i utrustning och arbetssätt i äldreboendenas tillagningskök har jag förstått, men man lyckas ju ordna det på andra håll så jag kan inte se att det skulle vara omöjligt.

För att summera det hela: Maten som erbjuds via hemtjänstens matlådor är på det hela taget alldeles utmärkt, men två konkreta förbättringsområden är möjligheten att välja att få beslutet om matlåda genomfört i form av matlagning i hemmet, samt att ge fler rätter att välja på varje dag för dem som bor på de kommunala äldreboendena eller får matlåda levererad från Stortorp.

10 oktober 2010

Klart att kristendomen ska ha en särställning

En av dagens stora nyheter har varit att regeringen ändrar i Skolverkets förslag till kursplan för religionskunskap. Presskonferens om de nya kursplanerna för grundskolan hålls inte förrän i morgon, men redan nu har Svenska Dagbladet läst det nya förslaget och Jan Björklund, Lars Ohly och en hel massa andra människor uttalat sig om det nya förslaget.

Enligt uppgift har Skolverket i sitt förslag strukit alla referenser till kristendomens betydelse och särställning i det svenska samhället och velat ge de fem "världsreligionerna" en helt likvärdig behandling, medan regeringen och utbildningsminister Jan Björklund valt att betona att undervisningen om kristendomen också ska förmedla dess betydelse för traditioner och värderingar i vårt land.

Mot detta stormar Lars Ohly och en våg av vänsterbloggare. Jag kan ärligt talat inte förstå varför. Att påstå att kristendomen inte har haft en avgörande betydelse för framväxten av dagens västerländska samhälle, med den kultur, de traditioner och de värderingar som vi har, vore att ljuga. Om skolan inte skulle berätta om detta, skulle den beröva unga människor förståelsen av det samhälle de lever i. I den storm av inlägg som kommit från vänstersinnade och antikristna bloggare kan man tydligt se hur skolan tidigare misslyckats med sitt bildningsuppdrag. Inte så att alla kommer att älska kristendomen bara för att de har kunskap om den, men  mycket av kristendomskritiken baseras på fördomar och selektiv information. Skolan har en uppgift att ge saklig och korrekt kunskap om såväl kristendomen som andra religioner, men eftersom kristendomen inte bara historiskt utan också idag är den i särklass största religionen såväl i Sverige som i världen är det naturligt att kristendomen får en större tyngd än andra religioner i skolans undervisning. Ja, jag vågar till och med säga att allt annat vore orimligt.

Andra bloggare: Anders Andersson, Andreas Brovig, Mats Gerdau, Oskar Öholm, Peter Soilander.

08 oktober 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 21

Idag var den sista dagen med hemtjänstens matlådor för min del. I den lilla svarta lådan fanns en saffranskryddad fisk- och skaldjurssoppa och kladdkaka med saftsoppa. Smakrikt och gott och en utmärkt avslutning på det här experimentet och den här arbetsveckan. Jag ska berätta mer om mina tankar och slutsatser i morgon, men just nu har jag tänkt ta helg för en kväll - mätt och belåten.

07 oktober 2010

Förändring och förnyelse i Kristdemokraterna

Det har varit en dramatisk dag för Kristdemokraterna. Partisekreteraren har meddelat sin avgång. En ny gruppledare har utsetts efter Stefan Attefall som utnämnts till statsråd. Och så har partiets utskottsplatser i riksdagen fördelats.

Att Lennart Sjögren avgår som partisekreterare är kanske inte någon sensation. Jag vet inte själv vad jag kommer att göra efter nyår, men jag vet att även ifall partiet skulle tycka att jag vore lämplig för jobbet som partisekreterare skulle jag tacka nej. Det är ett pressande och stressande jobb och jag förstår Lennart som efter fyra år väljer att sluta.

Nu gäller det att hitta den person som kan ta steget fram och tillsammans med partiledningen leda den nödvändiga förnyelsen av vår organisation och politik. Någon som är tydligt förankrad i de kristdemokratiska värderingarna och förmår hitta rätt ton i tilltalet både inåt partiet och ut mot väljarna. Någon som har en naturlig auktoritet och en strategisk förståelse för var partiet befinner sig, vart det borde komma och vägen däremellan. Som är extremt stresstålig, kan agera snabbt och tydligt när det behövs men samtidigt ha en tydlig, långsiktig inriktning i förnyelsearbetet... En inte alldeles enkel kravprofil, det ska tillstås. Någon som har några förslag?

Samtidigt som rekryteringen av en viktig post nu får börjar, har en annan tillsatts: den som ny gruppledare i riksdagen. Den var lite enklare, för där fanns det bara nitton potentiella kandidater, varav inte så få faller bort direkt av olika skäl. Nu föll valet på Mats Odell. Om man väljer utifrån vem som är kunnigast och mest erfaren är valet förstås självklart, men även om jag signalerade möjligheten i ett blogginlägg häromdagen så är jag förvånad. Jag tycker att Mats har mer att ge än att "bara" vara gruppledare i riksdagen. Jag skulle till exempel tycka att han vore väldigt lämplig som ordförande i den parlamentariska utredning om den framtida finansieringen av sjukvårdssystemet som jag länge tyckt att regeringen Reinfeldt borde tillsätta. Men går den typen av tunga uppdrag att kombinera med gruppledarskapet? Tveksamt, tänker jag.

Nu har Mats i och för sig fått två vice gruppledare till sin hjälp, Emma Henriksson och Mikael Oscarsson. Jag tror att Emma skulle vara utmärkt som gruppledare ifall Mats får nya uppdrag som gör att han inte längre kan ge fullt fokus på att leda riksdagsgruppens arbete. Det skulle också vara ett tydligt steg av förnyelse och föryngring.

Emma blir dessutom ledamot i socialförsäkringsutskottet, vilket jag tycker är jättebra. Socialförsäkringsfrågorna är riktigt viktiga och vi behöver en representant där som verkligen brinner för att göra Sverige mänskligare, ge familjerna mer makt och ställa tydliga krav på myndigheterna så att inte den lilla människan kommer i kläm.

En annan utskottsplacering som jag noterat (jag har inte sett hela listan) är att Desirée Pethrus Engström tar plats i utrikesutskottet, vilket jag också tycker är väldigt bra. Hennes engagemang i internationella frågor, till exempel när det gäller förtrycket av kristna minoriteter i Mellanöstern, är beundransvärt. Hon kan göra skillnad i utrikespolitiken.

Hemtjänstens matlådor - dag 20

Igår lyckades jag inte äta någon matlåda, jag var på kommun- och landstingsledningskonferens inne i stan hela dagen och åt en utmärkt lunch på Stadsmuséet istället, och på kvällen var jag hemma hos en god vän och det hade nog synts som märkligt ifall jag hade tagit med egen mat... Men idag blev det hemtjänstens matlåda igen. Stekt kycklingfilé med timjansrostad potatis, citron- och vitlökssås och kokta grönsaker. Det låter riktigt gott, eller hur? Tyvärr var såsen lite blaskig och inte så kryddig som jag kanske hade hoppats - å andra sidan finns det säkert en och annan av de äldre kunderna som skulle ha tyckt att det hade varit alldeles för eldigt i smaken om jag hade bestämt kryddningen, kan jag tänka. Det är svårt att hitta en kryddning som passar alla.

05 oktober 2010

Nya ministrar - och nya frågor

Vi fick vänta länge, länge medan Fredrik Reinfeldt läste upp sin regeringsförklaring innan vi till sist fick veta vilka som blir ministrar i hans nya regering.

Det blev oväntat många nya namn, kan jag tycka. För kristdemokratisk del innebar det att kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell avgick och civil- och bostadsminister Stefan Attefall tillträdde. Jag minns att man förr åtminstone brukade tala om "ministrar utan portfölj", men Mats har tvärtom varit en minister med många portföljer. Stefan tar över många av dem, bland annat bostadsfrågorna, Länsstyrelsernas arbete, statlig förvaltning och frågor som rör offentlig upphandling. Från kultur- och idrottsministern tar han över frågor som rör statens stöd till trossamfund, som jag förstått av tidningsskriverier att samfunden inte tycker att hon varit så engagerad i.

Stefan Attefall kommer att göra ett jättebra jobb som minister, det är jag övertygad om. Och kanske inte bara inom sin portföljs område. Stefan är ju en av den svenska kristdemokratins mer ideologiskt genomtänkta personer och kan ge ett större perspektiv på de dagspolitiska spörsmålen.

Frågan nu är väl vad Mats Odell tänker göra framöver. Han har gjort ett jättebra jobb som minister och är ju bara 63 och pigg och vital så det är väl många år kvar till pensionen, men vill han gå tillbaka till att vara riksdagsledamot? Och vem blir gruppledare i riksdagen efter Stefan - om nu inte den posten är vikt för Mats, förstås. Ja, det är några av frågorna som poppar upp.

Som landstingspolitiker noterar jag också, med stor förvåning, att finanslandstingsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (m) kommer att lämna sin post innan hon ens hunnit bli ledamot i landstingsfullmäktige. Hon lämnade ju riksdagen och blev nytt finanslandstingsråd när Chris Heister blev landshövding för ett par år sedan, så det var först i valet den 19 september hon valdes in i fullmäktige.

Vem tar över när hon slutar? Kanske biträdande finanslandstingsrådet Stig Nyman...? Nej, man kunde ju hoppas, men så blir det inte. Och det är frågan om det finns någon bland de nuvarande moderata landstingspolitikerna som förmår ena gruppen. De senaste två finanslandstingsråden har plockats utifrån och det blir kanske så den här gången också. Den som lever får se. Vem det än blir så hoppas jag att den personen inser att Moderaterna aldrig är starkare än den allians de leder. Det PJ Anders Linder skriver om Jätten Gluff-Gluff i Svenska Dagbladet idag har minst lika mycket relevans i landstingspolitiken som i regeringen.

Hemtjänstens matlådor - dag 19

På väg till ett sammanträde i stan igår kväll tittade jag in på 7-Eleven. Jag upptäckte då att de sålde matlådor till synes identiska med dem som jag får från hemtjänsten. På etiketten står det "Varsågod!" och på prislappen, om jag minns rätt, 59 kronor. Var och en kan alltså genomföra mitt hemtjänstmatlådeexperiment själv, om man är nyfiken på hur hemtjänstmaten smakar.

I butiken på Klarabergsviadukten sålde man dock inga lådor med rimmad oxbringa, rotmos, ärtor och pepparrotssås, det som fanns i min lunchlåda idag. Klassisk svensk husmanskost av en sort som jag sällan äter och därför kanske inte är rätt person att bedöma kvalitén på. Inga klagomål från min sida dock, det ska jag poängtera.

Talmansröran...

"Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande - aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."

Så sade Mona Sahlin på Socialdemokraternas partikongress i oktober förra året.

Jag räknade inte - är det någon som vet hur många minuter det tog från riksdagens öppnande innan hon och hennes partikamrater försökte få Kent Härstedt (s) vald som ny talman med stöd från Sverigedemokraterna?

För det var ju faktiskt vad som skedde. Man hänvisade till "principen" att största partiet ska få talmansposten, men var och en kan konstatera att under de senaste 28 åren har talmannen alltid kommit från det största regeringspartiet, dvs största partiet, Socialdemokraterna, har bara haft talmansposten när man också haft parlamentariskt stöd för sina minoritetsregeringar. Så ser den princip som i praktiken väglett valet av talman ut i Sverige.

Och den fortsätter att gälla. Per Westerberg blev vald, även om det blev onödigt dramatiskt. Nu visade det sig att Sverigedemokraterna trots allt valde att aktivt stödja honom, men när alla röster var räknade visade det sig att han skulle ha blivit vald ändå. Thomas Bodström (s) skolkade (han har tydligen redan stuckit till USA), Christina Larsen (v) var på toa eller möjligen ute och fikade (tidningarnas uppgifter går isär) och en anonym rödgrön röst lades på sittande talman. Tillsammans ledde det till att Alliansens kandidat fick majoritet i kammaren.

Slutet gott, allting gott idag alltså. Den rödgrönbruna röran undveks. Men de senaste dagarnas manövrerande från de rödgrönas sida spelar naturligtvis Sverigedemokraterna i händerna. Jag inser att Mona Sahlin får svårt att vika från viktiga socialdemokratiska principer som mer bidrag till den som inte arbetar, men hanteringen av talmansfrågan visar på en socialdemokrati som är beredd att ta hjälp av Sverigedemokraterna för att få igenom sin vilja i nästan vilka frågor som helst. Det är dags för Mona Sahlin att börja leva efter sina stolta löften. Även de som gavs redan på förra partikongressen.

04 oktober 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 18

Pannbiff med löksås, potatismos och kokta ärtor och morötter i den lilla svarta lådan idag. Jag hör till dem som gärna äter potatismos, men det finns ett problem med mos: det är nästan omöjligt att på ett snyggt sätt föra över från lådan till en tallrik. Så idag blev det till att äta direkt från lådan medan jag följde riksdagens utdragna val av talman. Ska erkänna att jag inte tänkte så mycket på smaken, engagerad i annat som jag var. Men jag blev i alla fall hyggligt mätt.

01 oktober 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 17

Igår skrev jag att jag idag skulle äta matlådor som jag själv beställt. Tji fick jag. Så snabbt går det inte. Den beställningssedel jag skickade in handlar om leveransen om en vecka (och då har jag för mig att det här försöket redan är fullbordat, så det blir nog ingenting med det). Så idag blev det återigen som någon annan bestämt.

Nu behöver inte det bli så fel i alla fall. Den som bestämde hade valt att skippa kycklinglevern, som fanns som ett hot på matsedeln. Istället blev det idag kåldolmar med gräddsås, kokt potatis och lingonsylt. Jättegott. En av mina korridorkollegor lät riktigt avundsjuk. Jag har förstått att kokt potatis är lite svår att få bra när maten lagas långt i förväg - matlådan var tillagad den 27 september och skulle stå sig till den 10 oktober - men smaken på kåldolmar och gräddsås kompenserade mer än väl den inte riktigt perfekta konsistensen på potatisen.

Centern in i kommunledningen

För första gången sedan 1980-talet har sittande styre fått fortsatt majoritet i Huddinge. Trots det väljer vi att ta in ett nytt parti i majoriteten inför nästa mandatperiod. Centerpartiet har inte funnits med i fullmäktige de senaste mandatperioderna, men i valet den 19 september kom de in med två mandat. Allianssamarbetet är viktigt. Därför släpper vi nu in dem i kommunledningen, fastän vi inte skulle behöva det rent matematiskt. Det betyder att den nya kommunledningen består av Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och lokalpartiet Drevvikenpartiet. Tillsammans förfogar de fem partierna över 33 av fullmäktiges 61 mandat. Den rödgröna oppositionen har 23 platser i fullmäktige, så vi har nu en trygg alliansövervikt.

I media: Radio Stockholm, Newsdesk. Bloggar: Malin Danielsson, Drevvikenpartiets blogg

30 september 2010

Tack för förtroendet i landstingsfullmäktigevalet!

Och det sjunde mandatet går till: Karl Henriksson! Ja, nu är sammanräkningen av valet till landstingsfullmäktige till sist klar, och det står då klart att Kristdemokraterna fått sju mandat i Stockholms läns landsting - och att jag valts in som ordinarie ledamot i landstingsfullmäktige.

Det känns stort, ansvarsfullt - och spännande. Under förra mandatperioden var jag tredje ersättare och tjänstgjorde ett par timmar en eftermiddag för några år sedan. Att vara ordinarie ledamot är något helt annat. Förhoppningsvis kommer det också leda till andra viktiga och spännande uppdrag i landstinget.

I den sammanräkning som finns på val.se ser det ut som att jag har fått 319 personröster. Jättekul! Jag är stolt och glad och vill verkligen tacka för ert förtroende. Jag ska göra allt som står i min makt för att leva upp till det.

Hemtjänstens matlådor - dag 16

I morgon kommer (förhoppningsvis) den första leveransen av matlådor från Sala där jag själv fått bestämma vilka fem lådor (av 21 alternativ) som jag vill ha. Den matlåda som jag åt idag hade jag däremot inte fått välja själv. Jag vet inte när jag åt ärtsoppa senast och jag var lite orolig, men den slank i alla fall ner utan alltför stort besvär. Ännu mindre besvär var förstås de båda pannkakorna med hallonsylt som också medföljde i lådan. Idag var för övrigt första gången som jag faktiskt åt maten direkt ur lådan - det var lite för komplicerat att försöka hälla över soppan från plastlådan till en tallrik, för lådan var inte speciellt väl anpassad för det, tyckte jag.

29 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 15

Idag innehöll din lilla svarta lådan kassler med potatisgratäng, svampsås och kokta grönsaker. Kassler är inte speciellt rolig mat, men både potatisgratängen och såsen var riktigt god så tillsammans gav det en smaklig måltid. Förhoppningsvis ska jag stå mig på den under kvällens möte i Landstingshuset. Lådorna från Matfabriken i Sala har inte samma mättande överflöd som lådorna från Stortorps äldrecentrum.

Tack för förtroendet i kommunfullmäktigevalet!

Så har då Länsstyrelsen med mycket möda och stort besvär räknat samman rösterna i kommunfullmäktigevalet i Huddinge - ja, det där med mödan och besväret vet jag inget om, men med tanke på vilken evinnerlig tid det tog innan resultatet till sist presenterades nu i eftermiddag så förmodar jag att det är så.

För Kristdemokraternas del innebär resultatet - precis som på valnatten - två mandat och sedan personkryssen sammanräknats står det klart att det blir vårt kommunalråd Tomas Hansson och jag som besätter fullmäktigestolarna. Jag vill passa på att tacka för de 69 kryss jag fick i kommunfullmäktigevalet - en ökning med 40 procent sedan förra valet - och lova att jag ska göra mitt bästa för att leva upp till ert förtroende. Kristdemokraterna må ha gjort ett sämre val än vi hade hoppats på, men vi kommer även i fortsättningen att vara en viktig och vital del av den styrande majoriteten i kommunen och driva på för att kommunen ska utvecklas i en mänskligare och mer familjevänlig riktning.

28 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 14

Idag bjöds det på nötstek med ugnsbakad potatis, dragongräddsås och vaxbönor i den lilla, svarta lådan. Stek är utmärkt mat för en matlåda, tycker jag, den förlorar inte speciellt mycket på att inte vara alldeles nylagad när den serveras. Tyvärr fanns det dock någon bismak till dagens rätt som inte riktigt föll mig på läppen, någonting i såsen skulle jag tro. Men med en bit chokladtårta som blivit över från gruppmötet i torsdags återställdes mina smaklökar till sin mer positiva grundinställning. Jag har noterat att man förutom huvudrätten även kan beställa efterrätter från Matfabriken i Sala och det kan nog vara en bra idé att se till att man får även en efterrätt emellanåt. För det ska vara gott att leva, även om man inte klarar av att laga sin mat själv.

27 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 13

Idag var första dagen som jag åt en matlåda från Matfabriken i Sala. Stekt, skinnfri kyckling med champinjonsås, örtbakad potatis och herrgårdsblandning i en liten svart låda. Smakade helt okej, men där maten från Stortorp kändes rätt så hemlagad, var det här ingen tvekan om att det rörde sig om en industriellt tillverkad måltid, ungefär som de lådor från Findus eller Dafgårds som säljs i vanliga butiker. Proffsigt, men inte personligt. Vårt folkhälsokommunalråd Katharina Wallenborg skulle förmodligen även påpeka att maten innehöll en del tillsatser, men sånt stör inte mig nämnvärt...

24 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 11 och 12

Jag erkänner, nu har jag strulat till det lite. Jag närmar mig halvtid i mitt lådmatsätande och trodde att det skulle komma en leverans från Matfabriken i Sala igår, men det gjorde det inte. Alltför sent insåg jag att det var en dag kvar med maten från Stortorps äldrecentrum, så den blev stående i ett kylskåp i det låsta och igenbommade caféköket på Sjödalens äldrecentrum, där jag hämtat ut lådorna. Igår blev det därför en macka från Subway istället som (sen) lunch för mig.

Gårdagens matlåda - stekt bogfläsk med kokt potatis och stuvad blomkål - åt jag istället till lunch idag. Då hade lådorna från Sala redan anlänt till kommunhuset, levererade i en liten vit kylväska som det står Samhall på. Dem har jag inte provsmakat än, men jag gav en av dem till kommunstyrelsens ordförande Daniel Dronjak Nordqvist (m) som kom till köket i desperat på jakt efter något snabbt att äta innan nästa sammanträde skulle börja tio minuter senare. Han lät meddela att den ugnsbakade norska fjordlaxen med stuvad spenat och gräslökspotatis smakade utmärkt innan både han och jag skyndade vidare till våra olika möten.

Nästa vecka blir det mer mat från Matfabriken i Sala för mig - och då lovar jag att jag ska äta den själv...

23 september 2010

De nitton

Så har då listan över vilka riksdagsledamöter som blivit invalda till sist kommit. Fortfarande bara 19 kristdemokrater, tyvärr. Vi får väl se vad som händer i Arvika framöver, med tanke på hur avgörande den lokala valorganisationens grova misstag kan ha visat sig vara, men omval är ju ganska ovanligt i Sverige, om man säger så.

Hur som helst, bland de 19 kristdemokraterna finns en hel del nya namn i riksdagen: Anders Sellström, Annika Eclund, Penilla Gunther, Robert Halef och Roland Utbult. Flera av dem har en gedigen kommunpolitisk bakgrund i partiet, till exempel gruppledaren i Södertälje, Robert Halef, som också blir Kristdemokraternas förste syrianske riksdagsledamot. Kul!

Roland Utbult är en av tre som lyckats kryssa sig in, tillsammans med Annelie Enochson och Tuve Skånberg. När de kristdemokratiska väljarna får bestämma skadar det helt klart inte att ha ett gediget stöd i de kristna grupperna. Lite synd kan jag tycka om David Lega, Michael Anefur och Magnus Jacobsson som därmed inte kom in, men sådana är förstås spelets regler.

Den stora knallen höll dock på att inträffa i Jönköpings län. Där var Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen, Stefan Attefall, bara knappt 50 röster från att bli bortkryssad av en yngling från Mullsjö, Andreas Carlson. Även Penilla Gunthers riksdagsplats såg ett tag ut att vara i fara, eftersom Gunilla Gomér från Alingsås låg nära åttaprocentsgränsen för att kryssa sig in.

Jag har också noterat att Göran Hägglund, som kandiderade både i Stockholms stad och Stockholms län, kom in i Stockholms stad. Eftersom det tycks tämligen givet att han fortsätter som minister kan därför Caroline Szyber förbereda sig för ett inträde i riksdagen. Kul! Om även Mats Odell fortsätter som minister kommer hans riksdagsplats att gå till Jakob Forssmed, men hur det går med den saken får väl framtiden utvisa. Det snurrar så mycket rykten nu, har jag noterat när jag läst kvällspressen, men själv har jag förstås ingen insyn i hur regeringstaburetterna kommer att fördelas.

22 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 9 och 10

Två dagar har gått och två nya matlådor har ätits. Merparten av dem i alla fall. För det är mycket mat man får om man beställer matlådor från Stortorp, det kan jag intyga. Jag, en vuxen karl, har svårt att äta så mycket. Hur ska det då inte vara för lilla tant Agda?

Igår serverades det farfalle (fjärilsmakaroner) med köttfärssås och kokta ärtor. Första pastarätten under de dagar jag ätit matlådor. Bra med lite variation till all kokt potatis. Eftersom jag åt hemma kunde jag riva lite parmesan över köttfärssåsen och få den lite mer italiensk.

Idag bestod lunchen av en krämig fiskgratäng med kokt potatis och "amerikansk grönsaksblandning". Till det fick jag en liten burk med färsk grönsallad. Fiskgratängen var riktigt god, mycket smak - men jag är inte gourmet nog för att identifiera vad det var som gav smaken, och förpackningen med innehållsförteckningen är sedan länge deponerad i kommunkontorets återvinningskärl för plast- och pappersförpackningar.

20 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 8

Det finns dagar när det inte är så lätt att äta i jublande, uppriktig glädje, dagar när man verkligen skulle behöva comfort food. Som idag. Så varför skulle det vara just idag av alla dagar som hemtjänstens matlåda innehöll kalops med kokt potatis och kokta morötter? Kalops är mat som jag konsekvent undviker på stadens lunchrestauranger och jag hade gärna undvikit den idag också. Inte för att maten var dålig på något sätt, men den är inte i min smak. En viktig fråga för nästa mandatperiod är att öka äldres valfrihet på matområdet. Gillar man inte kalops ska det finnas bra alternativ.

Valnatt

Det är en spännande valnatt: både resultaten i riket och i kommunen är oklara, liksom majoritetsförhållandena. Att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarroll - det vill säga kan stjälpa alliansregeringen om de rödgröna väljer att samarbeta med dem. Det är naturligtvis djupt olyckligt för Sverige - vi skulle ha behövt ett klart och tydligt parlamentariskt läge för att trygga Sverige nästa gång det blåser.

Just nu ser det ut som om Kristdemokraterna behåller sina mandat i Stockholms län och tar ett nytt mandat i Stockholms stad. Det innebär att Göran Hägglund, Mats Odell, Emma Henriksson, Desirée Pethrus Engström samt Robert Halef kommer in i riksdagen. Skulle nuvarande kristdemokratiska ministrar sitta kvar i regeringen under nästa mandatperiod skulle det innebära att ytterligare två stockholmskristdemokrater tar plats i riksdagen, troligtvis Jakob Forssmed och Caroline Szyber. Tillsammans skulle de utgöra ett fantastiskt team i riksdag och regering.

I Huddinge tyder allt på att det blir ett fortsatt alliansstyre tillsammans med Drevvikenpartiet. Tyvärr ser det ut som om Kristdemokraterna förlorar två mandat - det känns trist för jag upplever att vi har gjort ett bra jobb och tagit ansvar för Huddinge. I gengäld ser Centerpartiet ut att ha kommit in i fullmäktige med två mandat. Tillsammans kan vi fortsätta regera Huddinge på ett ansvarsfullt sätt.

Det är i sig historiskt. Huddinge har haft majoritetsskifte i varje val sedan 80-talet. Nu har väljarna i två val i rad valt bort det rödgröna alternativet. Vi kan få en kontinuitet i kommunens politiska inriktning som jag är övertygad om kommer att vara välgörande för kommunen och dess invånare.

Om allt står sig efter onsdagsräkningen, vill säga...

18 september 2010

Därför Kristdemokraterna

Valrörelsen går in på sluttampen och jag tänkte därför i all korthet försöka sammanfatta varför jag har valt Kristdemokraterna.

Valet handlar först och främst om värderingar. I en valrörelse diskuteras många olika frågor, men otroligt många sakfrågor där våra politiker kommer att ställas inför val under mandatperioden har överhuvudtaget inte kommit upp i debatten. Frågan som man som väljare bör ställa sig är därför vem som man kan lita på - vem som baserar sina beslut på goda värderingar, vem som är hederlig och pålitlig, vem som är beredd att kämpa även för dem som inte hörs mest och syns mest.

Kristdemokraterna arbetar för ett tryggare och mänskligare samhälle där människor får bestämma mer över sina egna liv. Vi vill se ett Sverige där vi satsar på jobb istället för bidrag och där alla som kan ska få jobba. Vi vill se ett Sverige där familjen erkänns som samhällets viktigaste byggsten och där familjerna får bestämma mer, för vi tror att föräldrar vet bättre än politiker om vad som är bäst för just deras familj, för deras barn. Vi vill se ett Sverige där äldre får mer inflytande över sina egna liv och får bestämma var de vill bo och med vem, och vem de ska släppa över sin tröskel när de behöver hjälp och omsorg. Vi vill se ett Sverige med trygga skolor med kunskap i fokus, ett Sverige där inte elever slås ut utan tidigt får den hjälp de behöver för att klara kunskapsmålen, men där de duktigaste eleverna också hela tiden sporras till att bli bättre. Vi vill se ett Sverige med starka, konkurrenskraftiga företag som vågar anställa personal och satsa på framtiden.

För att nå dit behöver vi en stark, trygg och stabil regering, i riket, landstinget och kommunen. Det finns bara ett alternativ som kan erbjuda det: Alliansen. Och i Alliansen är Kristdemokraterna en viktig kraft för att de goda värderingarna, den kristna människosynen och förståelsen för familjens betydelse hela tiden ska peka ut färdriktningen. Därför är jag kristdemokrat och därför hoppas jag att också du ska lägga din röst på Kristdemokraterna i valet i morgon.

DN SvD

17 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 7

Sodexo friserade kundenkätresultaten som presenterats för allmänheten och politiker, berättar Svenska Dagbladet idag. Om det stämmer är det naturligtvis oförsvarligt. Att företag i sina annonser kommer med påståenden som hänför sig till egna undersökningar med mer eller mindre saklig och korrekt analys, det har vi konsumenter vant oss vid. Men som beslutsfattare vill jag och behöver jag ha faktaunderlag som verkligen är sakligt och korrekt. Jag måste kunna lita på tjänstemännen och det beslutsunderlag jag får.

Jag kan dessutom hålla med de kritiker som menar att priset för den industrikökstillagade sjukhusmaten är högt. Om priset skulle vara detsamma eller lägre från vanliga restauranger i huset, kan det finnas anledning att fundera över hela arrangemanget med speciell sjukhusmat.

Sjukhusmaten har jag fortfarande inte prövat på, men däremot är jag nu framme vid sjunde dagen med hemtjänstens matlådor från Stortorps äldrecentrum i Huddinge. Idag har jag ätit göingesoppa, vilket visade sig vara en matig soppa med nötfärs och en hel del kryddor: chili, vitlök, paprika, kryddor i en blandning som snarare fick mig att tänka på Ungern än Skåne. Men det är kanske så den traditionella maten ser ut i Göinge-bygden? Gott var det i alla fall, och ännu godare var de äppelcrêpes med vispgrädde som kom som efterrätt. Tummen upp för ännu en god och mättande måltid.

16 september 2010

Hemtjänstens matlådor - dag 6

Idag slängde jag i mig lunchen - kokt skinka med kokt potatis och legymsallad - strax innan jag begav mig till en debatt om kommunpolitik i Huddingegymnasiets aula. Kokt skinka är inte någon av mina favoriter, och jag tycker inte riktigt att det känns som en riktig lunch när bara potatisen är varm mat. Men jag blev faktiskt alldeles lagom mätt - vilket jag inte trodde när jag såg maten - och legymsalladen var väldigt god. Och det är ju, får jag påminna mig, egentligen inte jag som ska älska menyn utan kommunens äldre.