23 juli 2012

Oswaldo Paya till minne

Vaknade upp till nyheten att den kubanske frihetskämpen Oswaldo Paya dött i en bilkrasch tillsammans med en annan regimkritiker, Harold Capero. Med i bilen var även svenska Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Aron Modig och ordföranden för spanska Partido Populars ungdomsförbund. Båda överlevde men vårdas nu på sjukhus efter de skador de fått i dödskraschen.

Oswaldo Paya har under de senaste decennierna varit en fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba, en man som orädd stått upp mot den totalitära kommunistdiktaturens förtryck och kränkningar. För sin kamp för det kubanska folkets fri- och rättigheter har han flera gånger nominerats till Nobels fredspris - bland annat av den tjeckiske fredspristagaren Vaclav Havel - och år 2002 mottagit Sacharov-priset av Europaparlamentet för sitt arbete för tanke- och yttrandefrihet på Kuba. Här kan du läsa hans tacktal.

Står man upp mot diktaturen på Kuba får man vara beredd att betala ett pris. Regimen inte bara fängslar oppositionella utan styr också möjligheten till utbildning och arbete för dig och dina anhöriga. Via ett finmaskigt angiverisystem håller sig regimen kontroll över landet. Uppgifter från Payas familj gör gällande att den bil som körde in i den bil som Paya färdades i försökte ramma den flera gånger. En liknande händelse ska dessutom ha inträffat för ett par veckor sedan. Jag vet inte om uppgifterna stämmer, men det är alltså inte otänkbart att olyckan egentligen var ett politiskt mord på en viktig regimkritiker.

Diktaturen på Kuba har nu mer än 50 år på nacken. Det är hög tid för förändring. Förtrycket av det kubanska folket måste upphöra och fria och rättvisa val hållas. Det är viktigt att Europa tydligt visar sitt stöd för Kubas demokratiaktivister, precis som Aron Modig och en rad andra kristdemokratiska företrädare i Sverige och Europa har gjort. Jag är glad över det stöd som Sveriges utrikesminister Carl Bildt visat för Oswaldo Paya och hoppas att han ska följas av många fler. Till exempel borde Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, som innan han valdes till partiledare inte vågade eller ville säga att den totalitära diktaturen på Kuba var sämre än demokratin i USA, ta bladet från munnen och tydligt fördöma kommunistregimen. Så länge den europeiska vänstern fortsätter att direkt eller indirekt stödja diktaturen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna på Kuba kommer diktaturens kreatur att hitta andrum.

Mina tankar går idag till Oswaldo Payas och Harold Cuperos vänner och anhöriga. Jag hoppas också att Aron Modig snart ska kunna lämna sjukhuset där han vårdas och återvända till Sverige och att vi snart ska kunna få reda på sanningen om vad som verkligen hände. Idag minns vi Oswaldo Paya, en man med integritet och uthållighet som få. Frid över hans minne. Må vi alla bli mer lika honom.

Bloggar: Rene Jaramillo,

20 juli 2012

Ofinansierade önskelistor löser inte problemen

Ofinansierade önskelistor löser inte problemen i Stockholms-trafiken. Det skriver jag tillsammans med tre allianskamrater (landstingsråd alla) i en replik på en Brännpunktsartikel från fyra socialdemokrater under ledning av deras oppositionsborgarråd Karin Wanngård.

Den "16-grupp" med ledande representanter från samtliga sju partier som finns representerade i landstinget och det stora flertalet kommunerna i länet träffades under ledning av landshövding Chris Heister precis innan sommaruppehållet för ett första sammanträde. Under hösten ska vi arbeta vidare för att försöka hitta en gemensam prioritering och en framkomlig väg för att åtgärda de viktigaste av alla de infrastruktursatsningar som behövs för att framtidssäkra stockholmstrafiken. Resultatet ska förhoppningsvis bli en Stockholmsöverenskommelse 2.0.

Att i det läget komma med en rad ultimatum av den typ som de fyra socialdemokraterna gör i sin debattartikel är djupt olyckligt och, frestas jag säga, oprofessionellt. Först måste vi gå igenom förutsättningarna, och där pågår just nu ett antal utredningar, både inom SL och på andra håll, utredningar som direkt kommer att påverka vilka vägval vi kommer att behöva göra.

Socialdemokraterna visar dessutom gång på gång sin övertro på tunnelbanans magiska egenskaper. Jag gillar tunnelbanan och tycker att vi ska satsa på att utveckla Stockholms tunnelbanenät. Men tunnelbanan löser inte alla problem - och om vi, som Wanngård, Ullberg et al föreslår, försöker lösa alla problem med tunnelbana, kommer vi att spendera en ohygglig massa pengar på detta och tvingas därmed låta bli att genomföra väldigt många andra billigare, smartare och för stockholmstrafikanterna viktigare satsningar.

Alla trafikslagen behövs. Vi behöver satsa på tunnelbanan. Men vi behöver också satsa på att utveckla pendeltågen, lokalbanorna, spårvägarna och bussnätet. Vi måste satsa på att utveckla smarta pendelbåtslösningar på Stockholms inre vattenvägar och snabbpendeltåg som förbinder de regionala kärnorna i länet och de större städerna i de kringliggande länen. Vi behöver utveckla koncept för snabbussystem (BRT) och kombispårvagnar som både kan trafikera järnvägsnätet och nya spårvägar. För att bara nämna några utmaningar.

Hösten kommer att bli en intensiv och viktig period och jag hoppas verkligen att S-artikeln bara var ett olycksfall i arbetet (på samma sätt som Stockholms-socialdemokraternas motstånd mot Slussen-ombyggnaden). Stockholmarna behöver oppositionspolitiker som är lösningsorienterade snarare än låsningsorienterade.

14 juli 2012

"Förbättra kollektivtrafiken"

När jag passerade Södertälje idag passade jag på att stanna till vid en mack och köpa dagens utgåva av Länstidningen. Det händer inte varje gång, men just idag publicerade tidningen en debattartikel av mig med titeln "Förbättra kollektivtrafiken", med fokus på trafiken i en allt tätare sammanknuten mälardalsregion.

Eftersom den inte finns i tidningens nätupplaga publicerar jag den även här:

"Mälardalen och Östra Mellansverige är Sveriges mest attraktiva och växande region. Framtidsutsikterna är goda. Men om regionen ska kunna fortsätta att utvecklas till en av världens mest attraktiva och konkurrenskraftiga regioner måste kollektivtrafiken förbättras avsevärt. Detta måste ske genom en långsiktigt hållbar satsning på utbyggnaden av den storregionala pendeltågstrafiken, inte minst i Södertälje och Nykvarn.

Den tågtrafik som SJ utför är idag stommen i den regionala kollektivtrafiken i Mälardalen. Framförallt omfattas stråken mellan Stockholm/Arlanda och orter som Örebro, Västerås, Eskilstuna, Linköping och Uppsala. Kapacitetstaket för pendlingen mellan dessa orter har nu nåtts eller närmar sig taket. Tyvärr har regionen ytterst liten möjlighet att påverka trafikutbudet. SJ väljer oftast att prioritera X2000-trafiken mellan de större stationerna och interregionalt. Om integrationen på arbetsmarknaden ska kunna fortsätta att utvecklas måste Östra Mellansverige ta saken i egna händer och för medborgarnas skull bygga ut den regionala tågstrafiken.

Vi som kristdemokrater vill därför utveckla MÄLAB (Mälardalstrafik AB) till att ta det yttersta ansvaret för den storregionala kollektivtrafiken i hela Mälardalen och Östra Mellansverige. MÄLAB bör stå som organisatör och ansvara för resurserna till trafiken samt inköp av moderna och bekväma pendeltåg. Vi anser att MÄLAB bör planera och samordna trafik under ett eget varumärke och upphandla driften av trafiken.

Genom att utveckla den regionala tågstrafiken inom MÄLAB kan resenärernas restider förkortas samtidigt som tillgängligheten ökar i en region som sträcker sig från över hela Mälardalsregionen och ända bort till Gävle, Norrköping och Linköping. Självklart ska resenärerna även kunna resa på ett och samma kort inom kollektivtrafiken. Alla hinder för att resa på ett hållbart sätt måste undanröjas.

Svealandsbanan är ett tydligt exempel på att tåget kan konkurrera om det ges rätt förutsättningar. På Svealandsbanan är resandet i dag 8 gånger så stort som på den gamla banan. Tågets marknadsandel har ökat från 6 till 30 procent medan biltrafikens andel har minskat trots att E 20 har byggts ut.

Pendeltågssystemet i Stockholms län ser i princip likadant ut idag som när det etablerades 1968. När Citybanan öppnar kan den regionala pendeltågstrafiken kraftigt öka. Det blir även möjligt att införa snabbpendeltåg med färre uppehåll och högre komfort.

Vi förordar även en utbyggnad av Ostlänken. Då skulle även Norrköping och Linköping kunna ingå i den gemensamma pendlingsregion i Östra Mellansverige, till stor glädje både för näringslivet och för de som arbetar i vår region.

Kristdemokraterna kommer att driva på för att utveckla den storregionala kollektivtrafiken. Att medborgarna fritt kan röra sig inom Östra Mellansverige och utan hinder pendla till sitt arbete i en annan del av Mälardalen kommer att höja livskvalitén och säkra jobben och ekonomin även för kommande generationer."

12 juli 2012

Hattstugan - Almedalen del 2

I söndags skrev jag ett blogginlägg med undertiteln "Almedalen del 1". Det förutsätts därmed att det kommer åtminstone en del 2, och i mina ambitiösa tankar föresvävade det mig en följetong längre än så. Jag hade ju trots allt sett och hört en hel del i Visby.

Men så är det ju det här med semester. Allt går på halvfart, inklusive jag själv. Även om solandet och badandet har uteblivit har vilande och läsandet fått ta överhanden framför den politiska vardagen. Precis som sig bör när man är ledig.

Innan jag kopplar ner helt och hållet ska jag dock ta och berätta om det absolut mest spännande jag var med om under Almedalsveckan - ett studiebesök på demensboendet Hattstugan i den lilla byn När på sydöstra Gotland.

Gudrun Brunegård (KD) och Jane Lindell-Ljunggren
i solgasset utanför Hattstugan.
Det var Kristdemokraternas kommunpolitiska råd som arrangerade utflykten på lördagsmorgonen när lugnet hade lägrat sig över det tidigare så hektiska Visby. Vi var några tappra själar som dök upp kl 8.45 för bilfärden tvärs över ön, och jag ska villigt erkänna att det bar emot lite grann. Men det var definitivt värt besväret!

Hattstugan är ett litet demensboende med bara tio lägenheter och drivs av två systrar, Pia Lindell och Jane Lindell-Ljunggren. Jane berättade om den frustration hon hade känt när hon jobbade i den kommunala äldreomsorgen på Gotland och upplevt att det inte fanns någon förståelse för demenshandikapp och hur man skulle kunna skapa ett bra liv för demenssjuka. Mycket har förstås hänt sedan Hattstugan startade 1994 men fortfarande känns det som att Jane och hennes medarbetare ligger i framkant.

Kärnan i verksamheten är inte lokalerna eller den förvisso väldigt trevliga trädgården utan sättet att tänka äldreomsorg. En äldreomsorg där det är naturligt att de äldre själva är med i alla delar. Ofta följer någon av de äldre som kan det med när någon i personalen cyklar till butiken för att handla. De har en specialcykel för ändamålet. Maten är i stor utsträckning ekologisk och närproducerad. Och, ja, den tillagas på plats i enhetens kök, med de boende (eller "pensionärerna", som Jane säger) som medhjälpare.

Medan det kommer larmrapporter från många håll om äldre som får både sömnmedel och lugnande mediciner, försöker man på Hattstugan göra sitt yttersta för att undvika sådant. Istället inriktar man sig på att försöka förstå varför de demenssjuka agerar som de gör och hjälpa dem att hitta ett lugn - kanske rentav en nytta i deras handlingar. De berättelser ur Hattstugans historia som Jane berättar är fyllda av värme och medmänsklighet, en passion för att möta de äldres behov.

Allt som Hattstugan gör kan inte enkelt överföras till förhållandena här hemma i Huddinge. Det finns väldigt många skillnader mellan När och Stockholms södra förorter. Men i attityden till och omsorgen om de äldre är behoven och förutsättningarna precis desamma oavsett var i landet man befinner sig. Jag förstår verkligen att Jane och Pia är uppskattade föreläsare inom äldreomsorgen - jag skulle vilja att alla kommunens enhetschefer inom demensvården fick möjlighet att se hur de jobbar på Hattstugan!

08 juli 2012

Myller, tal, värderingar - Almedalen del 1


Almedalen. Jag anlände till Visby med morgonfärjan i onsdags och tog eftermiddagsfärjan hem nu idag. Lite drygt fyra mycket intensiva dygn i vad som måste vara en av världens största och mest kaotiska tummelplatser för politik och opinionsbildning, allt mot en fond av den underbart vackra lilla medeltidsstaden Visby. I den ringa begynnelsen var det Olof Palme som valde att hålla sitt årliga sommartal i Almedalsparken i Visby. Göran Hägglund berättade när han intervjuades av Niklas Svensson i Expressens monter att när Göran var där för första gången för att hålla tal som partiledare 2004 hölls det drygt 100 seminarier under veckan. I år var det cirka 1800 officiella arrangemang, plus alla informella och formella tillställningar bara för inbjudna.

Själva partiledartalen har nästan kommit i skymundan. Själv var jag bara nere i parken och lyssnade på Annie Lööf och Göran Hägglund, men jag besökte desto fler seminarier om de mest skiftande ämnen. Mycket av det handlade förstås om saker jag sysslar med till vardags, som trafikfrågor, bostadspolitik och äldreomsorg, men det skadar inte att få lite andra perspektiv också. Jag var till exempel på ett seminarium om kvinnors situation i Mellanöstern, arrangerat av Svenska institutet. Det var verkligen rörande när en kvinna från Saudi-Arabien berättade om kampen för kvinnors rätt att få köra bil, men också kvinnor från den arabiska vårens Tunisien, Egypten och Libyen som berättade om situationen och kampen i sina hemländer.

Partiledarnas almedalstal brukar vara en bra plattform för olika typer av utspel. I år tyckte jag dock att det var lite glest med den saken. Åsa Romsons utspel om att sänka momsen på cykelreparationer och skrädderitjänster kan kanske vara klokt om man - till skillnad från mig - tycker att det här med differentierade momssatser är en bra idé, men inte ens den mest entusiastiske kan väl tro att det kommer att påverka vare sig statsbudgeten eller människors beteende mer än högst försumbart? Stefan Löfvens utspel om olika typer av statsstöd till vissa företag ska naturligtvis, precis som Göran Hägglund påpekade i sitt tal idag, ställas i relation till att Socialdemokraternas föreslagna skattehöjningar för företagen handlar om 80 (!) gånger så mycket pengar. Annie Lööfs utspel om att en "Alliansen 2.0" ska skapas hemma hos henne i Maramö utanför Värnamo var säkert välmenande, men helt oförankrat bland hennes mer erfarna partiledarkollegor så vi får väl se vad det blir av med det.

Göran Hägglunds egna utspel om delat barnbidrag och delade pensionsavsättningar mellan föräldrar (som dock ska kunna överlåtas mellan dem efter överenskommelse) är mer principiellt viktiga, eftersom de bottnar i övertygelsen att båda föräldrarna är viktiga för barnen och ska behandlas lika om de har delad vårdnad om barnet. En annan viktig fråga som Hägglund berörde i samma sammanhang gällde hur man genom frivilliga överenskommelser kan förändra underhållsstödet mellan föräldrar och på så sätt dramatiskt minska barnfattigdomen.

Det allra viktigaste avsnittet i Hägglunds tal handlade dock inte om sakpolitiska utspel utan om ett ideologiskt avståndstagande från den statsindividualism som i så stor utsträckning präglar det svenska politiska tänkandet inom såväl socialdemokratin som de nya moderaterna. Människor ska göras oberoende av andra gemenskaper än staten. Men ett samhälle där människor sluppit ur vänskap, grannskap, syskonskap, medlemskap och medborgarskap leder raka vägen till utanförskap. Diskussionen utvecklas i en lysande debattartikel på SvD Brännpunkt idag. Läs den!

För trots att Almedalen i mångt och mycket handlar om den stora mängden små samhällsproblem som vi i pragmatisk anda behöver hitta fungerande lösningar på, måste politiken bottna i en ideologisk grundsyn: Vad är det goda samhället? De stora partierna pratar framför allt om jobben, och arbete är förstås viktigt - men arbete är inte allt. Vi lever inte för att arbeta utan arbetar för att leva, som Hägglund sade i sitt tal. Och livet, det är i mångt och mycket det som händer i våra viktiga relationer. Gemenskaperna bygger samhället. Almedalen är ett bra exempel på det sammelsurium av olika gemenskaper som finns i det svenska samhället - men det myllret är inte bara viktigt en sommarvecka i Visby utan måste få prägla hela vårt samhälle. Inte minst då den mest grundläggande samhällsgemenskapen av dem alla, familjen. En politik som inte är bra för familjerna är inte bra för samhället.


Bloggar: Ulf Bjereld, The Campaign Dossier, Vänstra Stranden, Simon Rundqvist

03 juli 2012

Satsa för framtiden!

Regeringen måste våga satsa inför framtiden. Så sammanfattar Dagens Nyheter den kritik som alltfler ekonomer riktar mot Alliansregeringen. Här förefaller representanter för näringsliv och fackförbund kunna förenas, liksom en lång rad tyckare, både borgerliga och mer vänsterorienterade.

Under min uppväxt var keynesianismen som en övergripande statsideologi. I kristider ska staten satsa istället för att spara, var budskapet. Beredskapsjobb, statsstöd till krisande industrier och olika typer av regionalstöd var ingredienser i mixen tillsammans med infrastruktursatsningar.

Men det som kallades keynesiansm var ofta bara en mask för lättja, feghet och idébrist för politiker och tjänstemän som inte ville, kunde eller vågade ta itu med de bakomliggande problemen. Det som kallades satsningar bidrog inte till att göra Sverige starkare och mer konkurrenskraftigt utan fördröjde bara omställningen av landet till en modern kunskapsekonomi samtidigt som statens ekonomi eroderades.

Jag kan tänka mig att minnet av den här epoken är ett skäl till varför det är så svårt för dagens regering att ge efter för de opinionsbildare som vill se en större satsning på statliga investeringar just nu.

Själv tycker jag inte att konjunkturen i sig är skäl nog för att satsa på statliga investeringar. Men när väldigt stora behov av investeringar råkar sammanfalla med en fallande konjunktur och en låg svensk statsskuld bör staten ta chansen att ge landet bättre konkurrensförutsättningar för framtiden.

Som trafikpolitiker är det naturligt att jag i första hand tänker på investeringar i trafikinfrastrukturen. Jag sitter med som Kristdemokraternas representant både i den "16-grupp" som ska arbeta fram en ny Stockholmsöverenskommelse och i "En Bättre Sits"-arbetet, som har ett liknande uppdrag på det regionala planet i östra Mellansverige. Behoven jag ser är jättestora, Stockholms läns befolkning växer i rekordtakt och hela trafiksystemet är efter decennier av för små satsningar nära bristningsgränsen.

Men behoven finns inte bara på trafikområdet. Inom forskning och utbildning kan jag också se hur viktiga satsningar tvingas skjutas på framtiden av budgetskäl - samtidigt som Stockholms framtid är beroende av att just den typen av satsningar på kunskapsintensiv verksamhet genomförs. Jag tänker till exempel på Innovationsplatsen och Novum BioCity i Flemingsberg, satsningar som skulle göras i gränslandet mellan Karolinska universitetssjukhuset, högskolorna och universiteten i området och näringslivet. Satsningar som nu  senarelagts eftersom landstinget har ett enormt investeringsbehov och måste prioritera sitt kärnområde sjukvård snarare än det primärt statliga uppdraget att utveckla forskning och näringsliv. Men utan satsningar på life science-området riskerar AstraZenecas nedläggning av forskningen i Södertälje följas av ytterligare utarmning.

Ett tredje problemområde för Stockholm och Sverige är bostadsbyggandet, som är på tok för lågt. Ibland får man intrycket av att det handlar om hyresrätter eller inte, men problemet är mycket bredare än någon enskild boende- eller upplåtelseform. Det måste bli enklare och mer ekonomiskt lönsamt att bygga bostäder, helt enkelt. Även i tider när konjunkturen faller och illusionen om ständigt höjda bostadspriser åtminstone tillfälligt fått sig en törn.

Jag tror kanske inte att vi kommer att få höra några stora nyheter på området idag på Moderaternas dag i Almedalen. Men jag hoppas att en omprövning till förmån för en mer generös inställning till strategiskt viktiga satsningar är på väg - trots osäkerheten kring framtida budgetutrymme och situationen i Sydeuropa.

01 juli 2012

Kan delat land leda splittrat EU?


Visa större karta

Idag är första dagen av Cyperns ordförandeskap i EU. Man tar över klubban från Danmark, ett litet, stabilt land i Europas nordvästra hörn. Kontrasten till Cypern kunde knappast kunna vara större - det enda länderna har gemensamt är väl att de är små?

Jag får erkänna att jag inte är någon expert på Cypern - jag ska göra mitt första besök till ön under sommarsemestern i år - men en bild på dess geografiska situation säger något om landet. De närmaste grannarna är Turkiet, Syrien, Libanon och Israel. Det närmaste europeiska landet är också dess kulturella anförvant, krisernas Grekland.

Politiskt är Cypern förstås mest känt för sin delning. Turkiet ockuperar fortfarande öns norra halva och blockerar landets fartyg från sina hamnar. Samtidigt som östra Medelhavsområdet står i världens fokus och Turkiet börjar agera alltmer som en stormakt i regionen, är blockeringen i Cypern-frågan total. Följaktligen kommer inte bara Turkiets medlemsförhandlingar utan även mycket annat arbete för att få den islamistiska regimen i Turkiet på rätta tankar antagligen att avstanna eller gå på lågfart det närmaste halvåret.

Ekonomiskt är öns huvudnäring vid sidan om turismen finanssektorn. Inte minst dess skummare avigsidor. För några år sedan flyttade en av mina bekanta ner till Cypern för att jobba där för Akelius. Och det är inte bara svenska skattesmitare som lockas till ön, utan man har lockat till sig ljusskygga pengar från stora delar av regionen. Inte minst Ryssland, har jag lärt mig. Det går sådär. Nyligen fick EU gå in och stödja de cypriotiska bankerna med miljardlån på grund av nedskrivningarna av lån till Grekland. I ett Europa som genomgår en finansiell kris med moraliska dimensioner är det inte alldeles självklart att Cypern är en lösningsorienterad aktör utan kanske snarare en del av problemet.

När man sedan får klart för sig att Cyperns president Demetris Christofias (som också är regeringschef) är sovjetkommunist av den gamla skolan, utbildad i Moskva och med goda relationer även till dagens alltmer auktoritära regim i Ryssland, blir man förstås inte mindre skeptisk. Kommunistisk ekonomisk politik leder oundvikligen till minskat välstånd och ökad ofrihet, det har historien visat gång på gång, och Rysslands inblandning i östra Medelhavsområdets politiska utveckling har sällan styrts av en önskan om ökad frihet och demokrati, det visar inte minst deras stöd till Assad-regimen i Syrien.

Det är alltså med viss oro jag välkomnar Cypern som nytt ordförandeland i EU. Kan ett delat land leda ett splittrat EU? Jag hoppas innerligt att alla mina farhågor kommer på skam, för vad Europa behöver just nu är sannerligen inte nya problem.

Däremot skulle jag inte ha något emot om landet exporterade lite mer av sitt väder till oss sönderregnade nordbor...

Bloggar: Den hälsosamme ekonomisten,