31 januari 2013

Rullstolstaxikundvalet förlängs i två år - men vad händer sen?

På tisdag fattar trafiknämnden beslut om en förlängning av avtalen med rullstolstaxientreprenörerna. Med två års förlängning kommer avtalen nu att gälla fram till 30 september 2015. Men frågan som jag och de många nöjda kunderna ställer sig är vad som kommer att hända sedan.

När Stockholms läns landsting återinförde rullstolstaxi 2008, införde man samtidigt ett kundvalssystem. Den som vill beställa en rullstolstaxi - och har rätt till det! - ringer upp något av de auktoriserade taxibolagen och beställer sin resa direkt från dem. Vill man så kan man beställa via färdtjänstens växel och slippa välja vilket bolag som kommer, men de allra flesta vill välja själva.

Valfriheten har inneburit en förändring i synsättet kring vem som är kund. För rullstolstaxiutförarna är det numera självklart att man måste satsa på god service gentemot resenärerna, annars väljer de ju en annan utförare nästa gång. Detta förändrade perspektiv har gett ett väldigt tydligt utslag i kundnöjdheten. 91 procent av kunderna är mycket nöjda, ytterligare 5 procent nöjda. Vilket annat trafikslag kan visa på sådana siffror?

Baksidan är förstås att nöjda kunder kommer tillbaka. Resandet bland rullstolsburna har ökat dramatiskt under de år som gått sedan 2008. Det betyder att landstinget - dvs vi skattebetalare - har fått skjuta in en hel del pengar för att få ekonomin att gå ihop. Rullstolsburna stockholmare kan som aldrig förr vara aktiva och en del av samhället eftersom deras transportmöjligheter blivit så bra.

Men år 2015 tar det kanske stopp. För med nuvarande upphandlingslagstiftning bedöms det inte vara möjligt att genomföra den här typen av valfrihetsupphandlingar på färdtjänstens område. Helst skulle jag vilja se att Lagen om Valfrihetssystem (LOV), som används inom sjukvård och socialtjänst, även skulle kunna användas här, men då sätter EU-regler stopp. Nu får jag positiva signaler från socialdepartementet och äldreminister Maria Larsson om att arbete pågår och förhoppningsvis ska nya regler kunna vara på plats om ett par år.

Jag håller tummarna, för det vore verkligen ett steg bakåt om vi blev tvungna att avskaffa kundvalet för rullstolstaxi när det nuvarande avtalet från år 2016 inte kan förlängas längre. Valfriheten ger förbättrad service och ökar brukarnas livskvalitet. För oss kristdemokrater är det självklart att stå upp för att utveckla valfriheten, inte avveckla den.

Bloggar: Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting

27 januari 2013

En EU-vän måste vara EU-kritiker

Det är nu mer än 18 år sedan Sverige folkomröstade om EU-inträdet. Man kunde tycka att den tidens beteckningar "EU-anhängare", "EU-motståndare" och "EU-skeptiker" borde ha försvunnit med åren. Istället för förlamande etiketter om vem som är för eller emot EU borde samtalet ha flyttat sig från 1994 års fråga om ja eller nej till den mer relevanta frågan om vad vi vill göra med det EU som vi numera är en naturlig och självklar del av.

Och där är det fullt naturligt att det i den svenska politiska debatten finns en rad olika, ömsesidigt uteslutande idéer. EU är en föränderlig organisation och utifrån olika ideologiska värderingar är det naturligt att olika partier och debattörer kommer till olika ställningstaganden om vart unionen borde vara på väg.

Allra mest naturligt blir förstås detta när unionen, som nu, är inne i ett kritiskt skede. Status quo är inte ett alternativ. Utveckling är nödvändig. I det läget menar jag att varje sann EU-vän måste vara en EU-kritiker.

Det som kanske väckte de största rubrikerna under Göran Hägglunds linjetal Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i Helsingborg var nog avsnittet om EU och inte minst det tydliga beskedet att ur ett kristdemokratiskt perspektiv är ett svenskt deltagande i euron bortom meningsfull diskussion för överskådlig framtid.

Jag håller med. När jag i ett samtal med gymnasielever på Huddingegymnasiet för några månader fick frågan om det fanns politiska frågor där jag ändrat åsikt var svaret förstås ja och frågan om svenskt valutabyte till euron det självklara exemplet. Även om jag fortfarande - precis som vid folkomröstningen 1999 - ser tydliga fördelar för handel och industri med minskade transaktionskostnader och valutarisker, måste det ställas i relation till de risker som finns med bristande budgetdisciplin och politiskt ansvarstagande i samarbetets medlemsländer. Och där har ju förtroendet fått sina törnar, om man säger så...

Men Göran Hägglunds tal berörde också mer aktuella EU-frågor. För bara de mest ofolkliga av alla ofolkliga folkpartister är väl intresserade att diskutera ett svenskt byte till euron under aktuella omständigheter? Däremot är frågan om ökad centralisering och maktkoncentration till Bryssel i högsta grad aktuell. Och det är viktigt att vi kristdemokrater är tydliga med att vår europeiska vision inte går i den riktningen.

När den Europeiska Unionens ursprungliga beståndsdelar kom till stånd, var subsidiaritetsprincipen en viktig, bärande tanke. Men precis som jag skrev i ett blogginlägg i april förra året påminner dagens Europeiska Union alltför ofta mer om socialisten Francois Mitterand än om kristdemokraten Konrad Adenauer. Det är inte svårt att kritisera byråkrati, imperiebyggande, fåfänga och social ingenjörskonst i dagens EU.

Utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv är det naturligtvis upp till dem som förespråkar ytterligare centralisering och maktkoncentration att visa på varför det skulle behövas. Jag har i alla fall inte blivit övertygad än, och jag har svårt att tro att svenska väljare kommer att se att nya skatter, nu på en överstatlig nivå, skulle vara lösningen på deras problem. Tvärtom, jag tror att strävan borde vara färre och mer lättöverskådliga skatter - och inte minst lägre.

Men lösningen för framtidens Europa är inte heller den som David Camerons skisserar, med ett brittiskt EU-utträde som en högst rimlig slutpunkt. Istället behövs en process där man, inom nuvarande EU-fördrag, strävar efter att flytta makten närmare medborgarna. Oavsett om det handlar om valfrihet för färdtjänstkunder - som idag försvåras av EU-regler - eller momsbeläggning av kyrkfikat eller någon av alla de andra små eller stora frågor som idag påverkas av direktiv från Bryssel. Det behövs helt enkelt en ny inställning.

Eller ny och ny... Det är kanske snarare fråga om en återgång till EU:s ursprungliga idéer. Tillbaka till tankarna bakom det Tyskland och Europa som byggdes upp efter kriget. Där man förstod att federalism inte är centralism utan dess motpol. Och där man fokuserade på att lösa faktiska problem snarare än att samla på sig mer makt. Precis som Göran Hägglund sade i fredags tycks det idag som en viktig uppgift för en EU-vän att rädda unionen från sig själv. 

24 januari 2013

Ett år efter extrarikstinget i Västerås

Häromdagen ringde en journalist från Svenska Dagbladet. Han ville höra om mina synpunkter som distriktsordförande i Stockholms län med anledning av att det nu är ett år sedan det extra riksting där Mats Odell utmanade Göran Hägglund om partiledarposten. Har det blivit bättre?

Jag antar att om det blir någon artikel kommer den i morgondagens tidning, i samband med att Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar inleds i Helsingborg. Men jag kan tänka mig att det inte blir speciellt många citat av undertecknad, för jag gav kanske inte de svar som journalisten önskade sig.

Jag är nämligen tämligen nöjd med partiets utveckling det senaste året, både på det politiska planet och internt i organisationen, och så här när jag sitter på tåget ner till Helsingborg har jag lite tid att utveckla de tankarna.

Politiskt tycker jag att partiledningen och Göran gjorde helt rätt i samband med budgetförhandlingarna när han tydligt gick ut och deklarerade vad vi kristdemokrater ville uppnå, och varför. Att vi dessutom fick igenom två viktiga frågor som vi som ensamt av allianspartierna drivit gjorde ju inte saken sämre. Både den fjärde sänkningen av skatten för pensionärer, som gör att en garantipensionär nu får behålla ungefär en månads pension mer än när Socialdemokraterna styrde, och höjningen av golvet i föräldraförsäkringen med 25 procent, från 180 till 225 kr, är mer än bara insatser för att förbättra för några grupper som har den allra svagaste ekonomin - det är också viktiga, ideologiskt motiverade ställningstaganden.

Men allt vi vill får vi förstås inte igenom. Vi är än så länge det minsta av fyra partier i en minoritetsregering. Skulle vi få allt vi pekade på skulle det vara märkligt. Det är viktigt att vi ändå står upp för våra idéer och värderingar och vågar presentera förslag som sticker ut. Där tycker jag att partiets nya familjepolitiska program, som antogs av partifullmäktige förra året, är ett bra exempel. Vi tycker att familjerna ska få bestämma mer själva, utan en massa pekpinnar från aldrig så välmenande politiker, tjänstemän och experter. Det är tyvärr en inställning som vi är ganska ensamma om i dagens politiska landskap, där både Moderaterna och Centerpartiet i stor utsträckning övergett sina klassiska uppfattningar. Men vi är fortfarande tydliga. Det nya familjepolitiska programmet är inte kompromissat och klart utifrån vad som går hem i Folkpartiet utan står upp för att vi faktiskt har en helt annan åsikt än etablissemanget i många frågor.

Internt i partiet tycker jag också att utvecklingen har varit positiv. Distriktsordförandena i landet har vid ett antal tillfällen träffat partistyrelsen och olika centrala representanter i partiet för att ge vår input i aktuella frågor. Och det är en hel del arbete som pågår bakom kulisserna. När olika dokument som partistyrelsen eller partifullmäktige ska besluta om har de gått på remiss till distrikten - vilket förstås inte är ovanligt. Mer ovanligt är att jag upplever att man faktiskt lyssnat på de åsikter vi gett uttryck för och ändrat sig. Med något decennium av erfarenheter från remissvar i olika politiska sammanhang vet jag hur ovanligt det är. Jag upplever inte minst att vår partisekreterare Acko Ankarberg Johansson gör en fantastisk insats och lyckas kombinera lyhördhet med tydlighet, vilket inte är det enklaste.

Så - är det något jag är missnöjd med? Ja, opinionssiffrorna, naturligtvis. Även om det kändes skönt med ökningen till 4,5 procent i senaste SIFO-mätningen kan vi definitivt inte känna oss nöjda. Ambitionen måste ju vara betydligt högre än att komma in i riksdagen även i nästa val. Vi behöver bli ett betydligt större parti, en tung kraft att räkna med i svensk politik. Sverige behöver ett värderingsburet parti som utmanar de vindflöjelpartiernas kortsiktighet och vågar stå upp och bevaka politikens gränser mot pekpinnar och klåfingrighet.

---

Uppdatering: När stockholmstidningen Svenska Dagbladets artikel om läget i Kristdemokraterna ett år efter rikstinget i Västerås publicerades visade det sig att min gissning om dess innehåll stämde rätt så väl. Det blev inga citat från mig (Stockholms län) eller Stockholms stad. Inte heller från ett tungt distrikt som Jönköping, vars tidigare Hägglund-kritiske ordförande nu (enligt uppgifter på Twitter) uttalade sitt gillande av det senaste årets utveckling. Istället gavs mycket utrymme åt en missnöjd distriktsordförande på Gotland (ett distrikt som befolkningsmässigt är betydligt mindre än Solna). Känns kanske inte som så seriös journalistik om man verkligen vill berätta om stämningen i distrikten... Men det finns anledning att misstänka att det å andra sidan aldrig var syftet med artikeln.

22 januari 2013

Grattis till satsningen i Söderstaden!

Dagens stora Stockholmsnyhet är förstås IKEAs och Ikanos planer på nytt köpcentrum med IKEA-varuhus i "Söderstaden", den nya stadsdel som ska växa fram intill Nya Söderstadion (Tele2 Arena) i Slakthusområdet.

Som huddingepolitiker vill jag förstås gratulera grannarna i Stockholms stad till att de också till sist kommer att få ett IKEA-varuhus. Även om man kanske kan förmoda att det - precis som varuhuset i Barkarby - blir lite av en närbutik jämfört med anläggningen i Kungens kurva... Än så länge är dock informationen om det nya varuhuset knapphändig, så vi vet inte hur stort det faktiskt kommer att bli.

Läget vet vi däremot mer om. Jag tycker att det är väldigt spännande att IKEA väljer att bygga sitt tredje varuhus i Stockholmsområdet så centralt. Jag hade gissat på Arninge som lokalisering för varuhus nummer 3, eftersom folk i nordost har ganska långt till såväl Barkarby som Kungens kurva, men istället för ännu ett externhandelsläge väljer man att satsa på en lokalisering ett stenkast från innerstaden.

Förhoppningsvis innebär det också att man räknar med att en stor del av kunderna kommer att välja bort bilen för andra färdmedel. Från kristdemokratiskt håll har vi ju länge haft en strävan att även Kungens kurva ska utvecklas i en mer stadslik riktning, med gång, cykel och kollektivtrafik som fungerande alternativ till privatbilismen. En viktig del i det arbetet är förstås satsningen på Spårväg Syd, men själva stadsplaneringen är förstås minst lika viktig. Jag hoppas att vi framöver kommer att få se fastighetsägare i Kungens kurva som verkligen är villiga att vara med och förverkliga tankarna för Kungens kurvas utveckling. Inte minst i ljuset av satsningen på Söderstaden måste alla dra sitt strå till stacken för att Kungens kurva ska bli en attraktiv och långsiktigt hållbar stadsdel. Gärna med spännande, utmanande och nyskapande idéer.

För att Söderstaden med både den nya arenan och de nya handelsetableringarna och bostäderna ska få tillräcklig kollektivtrafikkapacitet vill jag också passa på att påminna om det förslag som jag och Erik Slottner presenterade i Svenska Dagbladet före jul: att en av de gröna linjerna (förslagsvis Skarpnäcksgrenen) ska föras över till blå linje, så att kapaciteten för tunnelbanan till Skarpnäck, Farsta och Hagsätra kan höjas med 50 procent. Den kapaciteten behövs för att Söderstaden verkligen ska fungera!

Bloggar: Erik Slottner

19 januari 2013

Lance, dopningen och vägen mot en renare sport

Så har då Oprah Winfreys omtalade intervju i två delar med tidigare Tour de France-vinnaren Lance Armstrong till sist sänts. Intervjun där Lance erkänner att han dopat sig med EPO, testosteron, kortison och blodtransfusioner.

Jag ska också göra ett erkännande. Jag har alltid hört till dem som hållt på vem som helst utom Lance. Som varje gång Jan Ullrich, Joseba Beloki, Alberto Contador eller vem det nu än vara månde lyckades hänga av Lance i bergen stod framför TV:n med knuten näve och ropade "yes!"

Det hände gubevars inte så ofta.

Anledningen till min ovilja var inte bara misstanken om att Lance dopade sig, även om jag förstås misstänkt det hela tiden och inte riktigt förstår de som inte misstänkt det. De flesta av hans tuffaste konkurrenter har med tiden också stängts av som dopare eller avslöjats i efterhand inklusive de tre jag nämnde. Rötan fanns i sporten, och den fanns där både före och efter Lance. Men Lance Armstrong tog det hela till nya nivåer med sitt sätt att agera, både mot konkurrenter och medtävlare i cykelklungan och gentemot kritiker utanför. Hoten mot cyklister och deras familjer, stämningarna mot medier som anklagade honom för det vi nu alla vet var sant. Lance var inte bara en fuskare utan också en mobbare. Möjligtvis också en mutare, även om det inte kom något erkännande på den punkten under Oprah-intervjun.

Förhoppningsvis kan vi nu gå vidare på vägen mot en ren cykelsport. Det är inte någon alldeles lätt väg. Landsvägscykling måste vara världens mest extrema uthållighetssport. Det är en sak att cykla tjugo mil i ett platt landskap. Det är en helt annan sak att cykla samma sträcka med milslånga stigningar över höga berg och livsfarliga utförslöpor ner från bergen - och sedan göra samma sak dag efter dag... I årets Vuelta a Espana (Spanien runt) kommer hela elva av tjugoen etapper att ha målgång uppför, och de ännu mer prestigefyllda treveckorstävlingarna Tour de France och Giro d'Italia kommer också att vara fyllda av tuffa bergsetapper. Inte så få av de som lockas av att delta i dessa tävlingar kommer alltid att ha så låg självbevarelsedrift i förhållande till sin längtan efter att vinna att de kan lockas att dopa sig, om de tror att vinsterna är tillräckligt höga och risken att åka fast tillräckligt låg. Det finns alltså all anledning att fortsätta att utveckla dopningskontrollerna för att bli bättre på att fånga fuskarna. Blodpass och dopningstester även utanför tävlingarna är viktiga redskap i den kampen, men precis som dopningsmetoderna hela tiden blir mer avancerade måste kontrollerna bli det.

Förhoppningsvis kommer även övriga sporter ta efter cykelsportens metoder i kampen mot dopning, inklusive stora lagsporter som fotboll och ishockey.

Själv kommer jag dock även i fortsättningen mest att följa cyklingen. I veckan drar 2013 års säsong i gång på allvar med Tour Down Under i Australien (med svenske Jonas Ahlstrand på startlistan) och Tour de San Luis i Argentina (med Alexander Wetterhall bland de startande). Jag hoppas och tror att det kommer att bli det renaste året sedan jag började följa sporten 1995.

Bloggar: David Lega

16 januari 2013

Spårväg Syds framtid handlar inte om kommatecken


I en debattartikel på Newsmill slår Christoffer Fagerberg och en rad andra folkpartister sig för bröstet och påstår att de minsann var de enda i trafiknämnden i Stockholms läns landsting som tydligt tog ställning för att Spårväg Syd behövs som just en spårväg och inte som ännu en busslinje.

Sanningen är snarare den att när Alliansen i landstingets trafiknämnd tog ställning för att Spårväg Syd ska byggas var alla allianspartier rörande överens om att spårväg var det som behövdes. Skillnaden mellan folkpartiets och övriga allianspartiers förslag handlade om kommateringsfrågor i texten.

Spårväg Syd är tänkt att gå från Flemingsberg till Älvsjö via Skärholmen/Kungens kurva. Den är en viktig del i planerna på att utveckla Södertörn och förbinda tre av den södra regiondelens viktigaste tillväxtcentran – Flemingsberg med universitetssjukhus och tre universitet och högskolor, Kungens kurva-Skärholmen med Nordens största handelsområde och Älvsjö med Nordens största mässanläggning.

Men vägen till en utbyggd Spårväg Syd är lång och det finns en mängd problem som behöver hanteras. De samhällsekonomiska kalkyler som SL:s utredning visade på var inte positiva. Kostnaderna för investering och drift måste därför hållas nere. Såväl statlig medfinansiering som medfinansiering från kommuner och andra fastighetsägare som tjänar på projektet behöver förhandlas fram. Planer på byggande av bostäder och kommersiella fastigheter som motiverar den stora satsningen måste också komma närmare ett förverkligande.

Att göra frågan om Spårväg Syds framtid till en tvist om vem som satte kommatecknet på rätt plats blir bara fånigt. Istället finns det högst verkliga problem som vi måste ta tag i för att spårvägen ska förverkligas. Vi kristdemokrater arbetar energiskt både i landstinget och i Huddinge kommun för att se till att lösa dessa problem och bereda väg för nya spår och hoppas att även Folkpartiet i framtiden ska bli lika lösningsorienterade.

Men fram till dess att spaden kan sättas i jorden för spårvägen är buss faktiskt den bästa lösningen. Christoffer Fagerberg m.fl. påstår i sin debattartikel att om man bor i Skärholmen eller Hagsätra och jobbar i Flemingsberg är det smidigaste sättet att åka idag via Slussen eller Centralen. Det påståendet är helt enkelt inte sant. Mellan Skärholmen och Flemingsberg går buss 740 och buss 865, som tar cirka 25-30 minuter beroende på trafiksituationen. Mellan Flemingsberg och Rågsved – en tunnelbanestation från Hagsätra – går stombusslinje 172. Den resan tar 20-25 minuter. Att ta omvägen via Stockholms innerstad är varken snabbaste eller smidigaste vägen idag. Men jag ser fram emot den dag då resorna på Södertörn kan gå ännu snabbare och smidigare – och på räls hela vägen.

Jag har tidigare skrivit om trafiknämndens beslut här och har även skrivit på DN Stockholmsdebatt om hur viktig spårvägen är.

02 januari 2013

Psykiatrin behöver högre ambitioner

Idag skriver Lars Ahlin, Sveriges Psykologförbund, och Lise-Lotte Risö Bergerlind, Svenska Psykiatriska Föreningen, på Svenska Dagbladets debattsida om att det borde finnas regler och kompetenskrav för att få behandla och ställa diagnos på patienter med psykisk ohälsa. "I en närmast explosionsartad takt ser vi allsköns erbjudanden om hjälp från så kallade diplomerade samtalsterapeuter, KBT-terapeuter, livscoacher, kristallterapeuter och en rad titlar som för den stora allmänheten naturligtvis förväxlas med seriösa aktörer. I dag saknar medborgare och klienter tydlig upplysning om vad som döljer sig bakom dessa titlar," skriver de bägge skrårepresentanterna.

Naturligtvis är det lätt att hålla med dem. Jag har ingenting till övers för kristallterapeuter och andra charlataner som lurar på godtrogna människor sina tjänster. Som landstingspolitiker är jag naturligtvis mån om att all vård som vi bekostar med allmänna medel baseras på evidens och beprövade vetenskapliga metoder, och läkarvård ska naturligtvis ges av utbildade läkare, oavsett om besvären är psykiska eller somatiska.

Men samtidigt måste jag erkänna att min stora oro inte är att det finns folk utanför den etablerade vården och omsorgen som erbjuder undermåliga tjänster till dem som är villiga att betala - utan att vi inom den allmänna, skattefinansierade vården inte lyckas erbjuda människor med stora behov den vård de faktiskt behöver. Och det finns anledning att tro att detta ovedersägliga faktum är en av grundorsakerna till att folk vänder sig till dyra och dåliga charlataner.

För några dagar sedan skrev sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP), som bland annat ansvarar för just psykiatrin i Stockholms läns landsting, en mycket märklig debattartikel, även den i Svenska Dagbladet. Rubriken var "Kasta inte ut psykiatrin från Nya Karolinska". Bland annat skriver hon "Till min förvåning har förstått att det inte finns någon plan för den kliniska forskningen inom psykiatrin. Detta är fullständigt oacceptabelt." Och jag kan hålla med. Men jag har å andra sidan inte varit landstingsråd med ansvar för de här frågorna de senaste sex åren. Om jag vore i Birgitta Rydbergs position skulle jag förmodligen inte skrivit en debattartikel för att uttrycka min frustration över att det inte händer tillräckligt mycket utan istället sett till att det blev lite verkstad. Det är ju trots allt Birgitta Rydbergs ansvar att se till att det finns en plan för den kliniska forskningen.

Birgitta Rydberg konstaterar också att "precis som somatisk sjukvård behöver psykiatri kunna bedrivas på akut- och universitetssjukhusnivå", och där kan jag bara hålla med henne. Idag finns en dygnetruntöppen akutmottagning för psykiatripatienter på S:t Görans sjukhus. Jag - och Kristdemokraterna - skulle vilja att ytterligare en öppnas, vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

I hela hajpen runt Nya Karolinska Solna har inställningen blivit att all högspecialiserad vård ska fokuseras dit, till det nya supersjukhuset. Det innebär samtidigt att all vård som inte lokaliseras till det nya sjukhuset per automatik uppfattas som mindre specialiserad, högklassig, cutting-edge. En väldigt olycklig inställning som varken gagnar vården eller forskningen. Naturligtvis ska alla våra sjukhus, med sina olika specialiteter, vara av högsta kvalitet inom sina områden. Stockholm behöver ett universitetssjukhus med psykiatrisk kompetens av allra högsta klass. Men det finns mycket som talar för att det sjukhuset bör vara Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge snarare än dess Solna-campus. På Karolinska i Huddinge finns Psykiatri Sydväst, en universitetsklinik med 550 anställda och ett brett arbetsfält inom såväl allmän som högspecialiserad vård, såväl öppenvård som slutenvård. Man har vunnit en rad priser för sin öppenvårdsverksamhet inom internetpsykiatri - landets ledande, med väldigt goda resultat inom KBT-området, men här öppnade också nyligen landets mest avancerade rättspsykiatriska enhet, Helix.

Ett universitetssjukhus av yppersta världklass inom psykiatrins område skulle förmodligen ge ringar på vattnet i den vård som patienter i Stockholm och övriga landet ges. Vi måste komma bort från dagens verklighet, där alltför många patienter inte erbjuds någon vård värd namnet utan bara medicinering för att döva symptomen. Vi måste komma bort från dagens situation där lovande unga läkarstuderande väljer bort psykiatrin för att de ser ett arbetsfält där alltför många professionella har allför låga ambitioner. Psykiatrin är ett område med enorm utvecklingspotential, ett område där vi både kan och faktiskt måste bli bättre. Ett näringsförbud för charlataner kan nog vara bra, men den verkliga förändringen måste komma bland de professionella psykologerna och psykiatrikerna.

Bloggar: Anna Starbrink