23 september 2014

Några ord om kommunvalet

När nu även kommunvalen i länet är färdigräknade - till sist! - tänkte jag ge några korta kommentarer. I Stockholms län följer ju kommunvalen ofta rikstrenden i ganska stor utsträckning (fast med en högre andel borgerliga röster). Det är därför inte förvånande att Kristdemokraterna tappar röstandelar i många kommuner. Mer överraskande är därför att vi faktiskt vinner fler mandat än vi förlorar. Vi tappar var sitt mandat i två av våra starkaste kommuner, Järfälla och Upplands Bro, samt i en av våra svagare, Norrtälje, men samtidigt vinner vi fem nya mandat - två i Sollentuna och ett vardera i Södertälje, Botkyrka och Stockholm.

I Sollentuna låg vi i förra valet väldigt nära ett nytt mandat i båda valkretsarna och nu lyckades man alltså få de röster som behövdes för att fördubbla vår mandatskörd. I både Botkyrka och Södertälje är det uppenbart att vi har stärkt vårt stöd, inte minst bland syrianer och andra minoriteter från Mellanöstern. Vi har ett antal duktiga kandidater med rötter i Mellanöstern som fått många kryss - till exempel vår riksdagsledamot från Södertälje, Robert Halef, som fick över 800 kryss i kommunalvalet, näst flest av alla i Södertälje.

Det nya mandatet i Stockholm kom genom att vi ökade i valkretsen Bromma-Kungsholmen och därmed kommer över mandatgränsen där, samtidigt som vi minskade på andra håll i kommunen. Valsystemet i Stockholm med sex valkretsar och inga utjämningsmandat missgynnar små partier med en utspridd väljarskara och även i detta val har vi fått betala betydligt fler röster per kommunfullmäktigemandat än de flesta andra partier. Lite oväntat var väl att vår riksdagsledamot Caroline Szyber kryssades in på det andra KD-mandatet i Stockholms stad. Hon kommer att vara en väldigt upptagen kvinna framöver, ser det ut som...

Sammantaget ökade vi alltså antalet mandat i länet, och fick de nya mandaten i större kommuner. Det får ses som en framgång. Samtidigt innebar valresultatet en tillbakagång totalt sett för Alliansen och vi förlorade majoriteten i många kommuner. På många håll kommer vi nog att fortsätta styra, antingen i majoritet tillsammans med lokala partier eller Miljöpartiet eller som största minoritetsgruppering, men det finns också exempel där det helt klart blir ett nytt styre, till exempel i Stockholm, där det ser ut att bli en rödgrönrosa majoritet. Kan väl säga att jag inte är direkt avundsjuk på Socialdemokraternas Karin Wanngård som ska försöka få ihop ett fungerande styre tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Jag är inte heller avundsjuk på de stockholmare som kommer att få leva under detta ok.

Mest intressant är läget förstås i Huddinge, eftersom... Ja, eftersom jag bor där. Där behöll vi kristdemokrater två fullmäktigemandat - av vilka jag fick det ena - men den styrande majoritet som vi varit en del av förlorade sin majoritetsställning. Tillsammans med lokala Drevvikenpartiet och Huddingepartiet är dock Alliansen större än de rödgröna partierna, som haft svårt att hitta någon som är villig att samarbeta med dem. Stalltipset är att en sexpartiminoritet kommer att leda kommunen och söka stöd hos  Socialdemokraterna eller Miljöpartiet i olika frågor i fullmäktige. Det är kanske inte någon idealisk lösning, men precis som på riksplanet har väljarna gett oss väldigt få realistiska lösningar - och i jämförelse med en rödgrönrosa regim som den som förutspås i Stockholms stad får det sägas vara ett mindre dåligt alternativ.

21 september 2014

Några ord om riksdagsvalet

Så är då valresultatet i riksdagsvalet till sist fastställt. Det är ingen positiv läsning, vare sig för Kristdemokraterna eller för Sverige. Vi kristdemokrater backar ytterligare 3 mandat och får nu bara 16 riksdagsledamöter. Med tanke på att riksdagen har 15 utskott som sammanträder ungefär samtidigt så vill det till att de jobbar på bra och håller sig friska. Det kommer att behövas en kämpainsats av våra nya riksdagsledamöter. Vi kan också konstatera att vi tappar en hel del oerhört kompetenta och erfarna politiker. I vissa fall var det planerat, som med Mats Odell, som ju inte ställde upp till omval. I andra fall blev det en obehaglig överraskning i samband med rösträkningen: civil- och bostadsminister Stefan Attefall, barn- och äldreminister Maria Larsson (tillika partiets 1:e vice ordförande), partiets ekonomisk-politiske talesperson Anders Sellström och vår energiske representant i socialutskottet, Anders Andersson. Tomrummet efter dem kommer att bli stort.

Samtidigt: Göran Hägglund, Emma Henriksson, Caroline Szyber, Robert Halef, Jakob Forssmed, Desiree Pethrus, Mikael Oscarsson, Lars-Axel Nordell, Annika Eclund, Penilla Gunther, Roland Utbult, Aron Modig, Magnus Oscarsson, Andreas Carlsson, Tuve Skånberg och Sofia Damm är en grupp människor som jag tror väldigt starkt på. Efter förra valet kunde vi se hur nya riksdagsledamöter som Annika Eclund på skolområdet, Caroline Szyber inom rättspolitiken och Andreas Carlsson inom kulturen gick in och förnyade och stärkte vår politik och gjorde ett väldigt bra jobb. Nu kommer Jakob Forssmed in, med åtta år som statssekreterare på statsrådsberedningen och, sin relativa ungdom till trots oräkneliga år i den politiska hetluften, bakom sig. Vad kan han uträtta när han nu äntligen återgår till att vara politiker istället för tjänsteman bakom politikerna? Eller Magnus Oscarsson som lett partiet till så stora framgångar i lilla Ödeshög? Kan han bli den landsbygdens röst som vi behöver? Eller Sofia Damm, som på olika sätt arbetat med internationella frågor i partiet under många år - hur kan hon sätta sin prägel på vår politik efter en valrörelse där just internationella frågor var mer påträngande än på länge? Eller Aron Modig, som precis som Jakob Forssmed är en f.d. KDU-ordförande som både är en duktig talare och skribent? Aron är dessutom en av tämligen få svenskar som suttit fängslad i kommunistdiktaturen Kuba. Jag tror att det här kan bli väldigt bra, trots att både mandat- och erfarenhetstappet är kännbart.

När jag som distriktsordförande i Stockholms län tittar på vårt valresultat i riksdagsvalet kan jag inte känna mig nöjd. Vi gick ju tillbaka. Men jag är väldigt glad över att vi behöll våra mandat, tre i Stockholms län och två i granndistriktet Stockholms stad. Fem av våra 16 riksdagsledamöter representerar alltså Stockholmsregionen. Jag har emellanåt fått höra av partikamrater att vi kristdemokrater i första hand är ett landsbygdsparti, men det är svårt att läsa siffrorna på det sättet efter det här valet. Tvärtom är det faktiskt så att valkretsen Stockholms län (som motsvarar partidistriktet) är den valkrets där vi fått tredje högst röstandel, 5,30 procent. Bara i Jönköpings län och Västra Götaland Västra (dvs Bohuslän) fick vi högre andel. Räknat i antal röster låg Stockholms län i särklass, med fler röster än alla Skåne-distrikten tillsammans. Och det innan vi räknar med rösterna i Stockholms stad.

Om vi efter denna introspektion i partiet istället vänder blicken utåt mot riket i stort, känner jag mig inte lika hoppfull. Ärligt talat har väljarna försatt oss i en riktig soppa. Stefan Löfven har inga rimliga möjligheter att samla en stabil majoritet utan blir som regeringsbildare beroende av Jimmie Åkessons passiva stöd för att få igenom sina förslag. Somliga debattörer, till exempel Alex Schulman i Aftonbladet idag, är upprörda över att inte Allians-partierna lägger sig platt och stödjer Stefan Löfven, men det resonemanget är egentligen helt orimligt. I åtta långa år har Socialdemokraterna eldat på mot Alliansens politik. Retoriken har gått ut på att något gått sönder i Sverige och allt är borgarnas fel. Bilden har satts av att vi raserat välfärden och skapat massarbetslöshet. Att Sverige, i ett Europa som härjats av finanskris och den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet, tvärtom lyckats fantastiskt bra och snarast haft en lätt snuva medan digerdöden härjat i kontinentens socialdemokratiskt styrda länder, har ignorerats. Att vi, trots sänkta skatter, faktiskt satsat mer resurser på välfärden än tidigare har tystats ner. Nej, allt har varit dåligt och allt detta dåliga har varit Alliansens fel.

Det enda rimliga är att Kristdemokraterna och övriga Allians-partier nu, i opposition, fortsätter att föra den politik som de gick till val på. Om Stefan Löfven lägger förslag som överensstämmer med kristdemokratiska värderingar och förslag så ska man naturligtvis rösta för dem. Lägger han dåliga förslag ska våra riksdagsledamöter lika självklart rösta emot dem. Tyvärr har Stefan Löfven och hans compadres på vänsterflanken gått till val på ett antal dåliga förslag som kommer att minska människors möjlighet att bestämma över sina egna liv och göra det svårare för företagen att skapa jobb i vårt land. Väljer Stefan Löfven att lägga sådana förslag i riksdagen ska vi rösta nej. Hvergang! Det är det mandat som våra sexton riksdagsledamöter fått från väljarna. Det är att ta ansvar för landet.

02 september 2014

IT-revolution i kollektivtrafiken

IT-revolutionen är här - även i kollektivtrafiken. Det märks när man tar sig runt med SL-trafiken, men kanske ännu mer när man söker information. Gamla tiders tidtabeller känns allt mer främmande, nu är det realtidsinformation som gäller och reseplanerare på nätet - via webben, appar eller vad du vill - som ger dig direkt information om de smartaste resvägarna. Själv är jag inte minst förtjust i att använda Google Maps och liknande och få resvägen med kollektivtrafiken förklarad för mig. Enkelt, smart och uppdaterat - med öppen data från SL har olika utvecklares kreativitet fått släppa loss.

Nästa steg i IT-revolutionen hoppas jag blir helt nya resealternativ. Det känns som om mycket händer nu.

I Boston säger sig Bridj ha skapat " the world's first smart transit system which uses big data and awesome shuttles to adjust to your individual commuting needs". Stora ord som jag hoppas att de kan leva upp till, för smartare busstrafik tror jag att vi alla längtar efter!

I Helsingfors finns Kutsuplus, ett jättespännande samåkningstaxisystem som utvecklats på ett av universiteten och ger kostnadseffektiva, smarta taxiresor i delar av staden.

Och i Stockholm och Göteborg lanserar nu taxitjänsten Uber något som de kallar uberPOP, samåkning i privatbilar som ska bli betydligt billigare än vanlig taxi.

Vilka av de här försöken som kommer att överleva om fem eller tio år vet vi förstås inte, men att IT kommer att förändra resandet och skapa nya, smarta lösningar kan vi vara säkra på. Jag ser fram emot framtiden!