25 november 2010

Sluta subventionera kolkraft!

Klimat- och energifrågorna är inte enkla. Vi behöver el, värme och transporter, men vi behöver också drastiskt minska utsläppen av såväl klimatgaser som andra miljöförstörande partiklar. Vi behöver dessutom lära oss att använda förnybara råvaror vid energiproduktionen helt enkelt därför att resurserna av fossila bränslen förr eller senare kommer att sina.

Alla, eller i vart fall nästan alla, verkar inse att vi behöver göra en omställning till miljömässigt hållbara energislag. Och alla, eller i vart fall nästan alla, verkar vara överens om att kolkraft inte kan räknas till dem. I Sverige, i alla fall.

För på europeisk nivå har man tydligen beslutat att förlänga EU:s stöd till olönsamma kolkraftverk, så att de ska kunna subventioneras fram till år 2018, rapporterar Svenska Dagbladet. Läs det igen. Ja, det står faktiskt så. Det är inte bara så att EU tillåter att kolkraftverk drivs och bidrar till att förstöra miljön både vid kolbrytning och energiproduktion - nej, EU till och med subventionerar dem som inte får ekonomin att gå ihop.

Det är så häpnadsväckande dumt att man baxnar. Det är som - jag letar efter en liknelse - det är som om man skulle ge jordbruksstöd för tobaksodling så att olönsam produktion av den främsta källan till lungcancer kunde fortsätta.

Men vänta, det gör väl EU också? Här finns ett reformutrymme, mina vänner. Jag vill ha ett utvecklat europeiskt samarbete och ett starkt EU, men unionen måste sluta ge subventioner åt sådant som förstör miljö och folkhälsa. Det handlar inte bara om ekonomisk återhållsamhet utan framför allt om politisk trovärdighet.

23 november 2010

Stöd Iraks kristna, Tobias!

Man hade förstås kunnat önska sig bättre väder. Det var kallt, snöigt och blåsigt när vi stod på Mynttorget för att visa vårt stöd för kristna och andra minoriteter som utsätts för ständiga hot mot sina liv i dagens Irak. I riksdagen skulle en interpellationsdebatt strax börja med anledning av en fråga som kristdemokraten Robert Halef ställt till migrationsminister Tobias Billström (M) och tidigare under dagen hade representanter för de kristna tidningarna Dagen och Världen Idag överlämnat 55.700 namnunderskrifter till ministern.

Tyvärr känns det inte som om migrationsministern tar problemen på allvar. Han säger att alla ska få en individuell prövning, och det låter förstås bra, men hittills har de individuella prövningarna inneburit att man skickat tillbaka kristna till förföljelsen i Bagdad eller Mosul. De muslimska terrorister som, med eller utan polisens goda minne, utför dåden gör ingen individuell prövning. Det räcker inte ens med att sluta att gå till kyrkan eller att sluta gå till jobbet eller universitetet. De tränger in i hem för att döda kristna.

Nu rapporterar Dagens Nyheter att det ska bli fler tillfälliga utvisningsstopp. Bra, men det räcker inte. Kristnas utsatta situation i Mellanöstern är inte tillfällig. Den är inte heller enbart en lokal fråga i Irak, utan det här är en förföljelse vars fula tryne kan dyka upp lite varstans. Sverige behöver en utrikespolitik som väldigt tydligt står upp för religionsfrihet - rätten att ha en religion, rätten att utöva den, rätten att inte bli diskriminerad för att man utövar den och, inte minst, rätten att byta religion. Vi behöver också en flyktingpolitik som tar hänsyn till de här frågorna. Sverige må vara världens mest sekulariserade land, men varje dag dödas oskyldiga människor på grund av sin religion. Vi måste ta vårt ansvar, ge de förföljda en fristad och verka för att de ska kunna återvända till en fredlig framtid i sina hemländer.

20 november 2010

Vilka får kliva av tåget på din station?

I Sverige vill vi ha en hög tillgänglighet för personer med olika typer av funktionsnedsättning. Vi bygger ramper och hissar och försöker på olika sätt att anpassa till exempel järnvägsstationer och tåg så att alla ska kunna åka med på ett enkelt och smidigt sätt. Det tar ibland lite tid att fullfölja de högt ställda ambitionerna, men målet finns där ändå.

Det var i alla fall vad jag trodde tills jag läste Svenska Dagbladets rapportering om rullstorsburne 14-åringen Viktor Magnusson, som skulle åka med SJ från Sundsvall till Uppsala för att hälsa på sin syster men inte fick kliva av tåget där - för att det skulle ta för lång tid!

Det är bara att hålla med DHR:s representant: Det är en bisarr situation. Man frågar sig vilka mer som inte får kliva av från X2000 på olika stationer. Äldre personer som kanske går lite långsamt? Större grupper som ska av på samma station? Det är bra att ärendet anmälts till Diskrimineringsombudsmannen.

Jag tycker förstås att det är utmärkt om SJ verkligen prioriterar punktlighet, men jag är samtidigt ganska säker på att de stora bekymmer det statliga bolaget har på den fronten inte beror på alla rullstolsburna som åker med tågen. Prio 1 måste vara att folk ska få möjlighet att kliva av och på tågen. Tillåter inte tidtabellen det så får man faktiskt ändra den, det är min bestämda åsikt.

Nu är ju rätten att köra tåg in till Stockholms C hårdvaluta med tanke på bristen på spårutrymme. Det gör att Trafikverket borde kunna ställa krav på de företag som faktiskt får plats för sina tåg. Lever man inte upp till kraven på tillgänglighet för personer för funktionshinder, ja, då förverkar man sin slot. Med ett sådant resonemang skulle det nog bli fart även på statliga SJ...

19 november 2010

Debattens vågor går höga

Fredagar är alltid intressanta för den vill följa den interna kristdemokratiska debatten. Då kommer nämligen partitidningen Kristdemokraten ut. Just den här fredagen var det dock mer intern debatt än vanligt, för nu var det inte bara tidningen Kristdemokraten - med en intervju med Göran Hägglund där han besvarar de senaste veckornas kritik, tre längre debattartiklar på temat och en mängd insändare - som tog upp ämnet, utan även till exempel Nyhetsmorgon i TV4:

Kristdemokraterna%20n%C3%A4sta%20parti%20i%20kris

Dessutom hade Dagens Nyheter flera artiklar där just partiledarfrågan var i fokus. Dagens intressantaste nytillskott var dock f.d. riksdagsman Rolf Åbjörnssons debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där han föreslår Mats Odell som ny partiledare för Kristdemokraterna. Det är första gången som det framförs namn på en ersättare till partiledaren.

Nu tror jag inte att vi kommer att få se någon partiledarstrid mellan de båda herrarna. Mats och Göran var båda kandidater när partiet valde efterträdare till Alf Svensson år 2004. Göran Hägglund hade då det starkaste stödet i partiet och jag tror att så fortfarande är fallet.

Det betyder inte att det inte finns anledning att kritisera hur Göran Hägglund agerat eller uttalat sig vid olika tillfällen. Vi är människor. Det är mänskligt att fela. Det händer att vi gör misstag och säger saker på ett olyckligt sätt eller vid olyckliga tillfällen. Göran Hägglunds öppning för en omprövning av vårdnadsbidraget lever sitt eget liv i media nu, helt frikopplat från vad han verkligen sagt och tyckt, och det är förstås beklagligt - men det är knappast skäl för partiledarens avgång. Tvärtom tycker jag, i likhet med Svenska Dagbladets Sanna Rayman, att vi bör sluta upp bakom Göran Hägglund.

Det viktiga just nu är att fokusera på partiets politik och att utveckla den - över hela fältet, men inte minst i frågor där vi borde vara väldigt starka men av olika skäl inte vunnit väljarnas förtroende, som i socialförsäkringsfrågorna och skolpolitiken. Den debatten lär vi få tillfälle att återkomma till, om inte annat så när partiets framtidsgrupp kommer med sin rapport om några veckor.

Bloggar: Conny Brännberg, Peter Soilander, David Lega, Ramesh Chibba, Jonas Segersam, Göran Sydhage, Lilith Svensson, Tokmoderaten

17 november 2010

"Nationalmuseet med Madrid i bakgrunden"

När jag beslutade mig för att åka till Madrid såg den vecka som just gått alldeles lysande ut. Helt tom i almanackan. När jag nu kommit hem kan jag konstatera att jag bland annat hunnit missa landstingsgruppens kick-off på finlandsfärja, ett spännande seminarium om Huddinge centrums utveckling, ett arbetsmöte kring den nya huddingemajoritetens politiska plattform och en demonstration till stöd för de kristna i Irak. Plus, förstås, hela cirkusen kring Mona Sahlins avgångsbesked.

Ja, ja, någon gång måste man ju ta semester och jag behövde verkligen den här. Och de flesta diskussionsområdena kommer jag ju ha anledning att återkomma till framöver.

En debatt som jag dock känner att det finns anledning att anknyta till just nu är dock den om Nationalmuseums framtid, med anledning av en debattartikel av en rad kultur-, politik- och näringslivsprofiler.

Stockholm har ingen brist på museer. Vi har massor. Vi har till och med en lång rad konstmuseer. Men inget, varken Nationalmuseum eller Moderna Museet eller något av de andra, har egentligen någon internationell lyskraft. Jämför med Madrid. Där finns Pradomuseet, som kanske inte riktigt når upp till samma status som Louvren, Uffizi eller Eremitaget, men ändå får räknas som ett museum i absolut europeisk och internationell toppklass. Men där finns också Museo Thyssen-Bornemisza, med fantastiska samlingar av spansk och internationell konst, och Centro de Arte Reina Sofia, inriktat på modern och nutida konst, för att bara nämna de museer som har internationell lyskraft.

Tillsammans gör de här museerna inte bara Madrid till en konst- och kulturstad till fromma för stadens och landets egna invånare. De gör också Madrid till en turistdestination. Visst, Madrid skulle få en hel del turister ändå, men inte alls så många som idag, och i en stad som Bilbao kan man se en väldigt tydlig fallstudie i hur ett attraktivt museum kan skapa en turistboom. Ett museum med internationell lyskraft är alltså inte bara en fråga som berör oss som njuter av konsten för dess egen skull utan också en ekonomisk fråga.

När det gäller modern konst har Spanien förstås en ställning som Stockholm och Sverige knappast kan konkurrera med. Picasso, Dalì och Mirò är affischnamn som lockar publik från hela världen. Det enda svenska konstverk jag noterade under mina museivandringar i Madrid var en miniversion av Tobias Sergels Amor & Psyke på Pradomuseet. I stort format finns den på just Nationalmuseum. Men att svensk konst inte har så starkt internationellt renommé betyder inte att inte ett svenskt museum kan ha det. Louisiana och Arken i Köpenhamn lockar inte nödvändigtvis besökare för att den danska nutida konsten är världens mest spännande, och det är inte de ryska mästarna som får folk att flockas till Eremitaget i S:t Petersburg.

Jag skulle gärna se en satsning på ett nytt Nationalmuseum. Kanske som en utbyggnad av dagens museum, kanske på en helt annan plats i staden. Det viktiga här är, som jag ser det, inte vilken lokal som används, utan att man tar fram och fullföljer en strategi som gör att Stockholm kan få ett konstmuseum med lyskraft och på sikt internationell ryktbarhet. Här kan en satsning på arkitekturen för visso vara viktig, men allra viktigast är förstås att kunna presentera en konstsamling av högsta internationell klass (där man för övrigt kunde önska att Museo Thyssen-Bornemisza med sina stora privata konstdonationer skulle vara ett föredöme för förmögna svenska konstsamlare...)

Bloggar: Loord Design

09 november 2010

Kommunfullmäktige, tid och respekt

Så har då det första kommunfullmäktigesammanträdet för den nya mandatperioden avhållits. Många nya ansikten, men tyvärr många av de gamla bristerna, som gjort att jag under många år önskat förändringar i hur fullmäktige fungerar. Ja, det var faktiskt nästan som ett koncentrat av alla de problem som förekommit.

Mötets första riktiga ärende var ett medborgarförslag ställt av en fastighetsägare i Vidja, aktiv i Socialdemokraterna, om en revidering av gatukostnadsreglementet. Han höll ett inledningsanförande som jag tyvärr inte klockade men som olika fullmäktigekollegor påstod varade åtminstone 45 minuter, kanske närmare en timme. Anförandet kryddades av hela hans levnadshistoria och ett antal personangrepp på ledande majoritetspolitiker, och var det första exemplet (under den här mandatperioden) på att vi behöver talartidsbegränsningar - och gärna begränsningar om att man ska hålla sig till ämnet också.

Sedan var det dags för en s.k. "enkel fråga" om vårdnadsbidraget, ställd av socialdemokraten Peter Andersson till kommunstyrelsens ordförande, moderaten Daniel Dronjak Nordqvist, med anledning av Peter Anderssons tolkning av Göran Hägglunds tal om förnyelse av kristdemokratisk familjepolitik. Det speciella med en "enkel fråga" är att ingen annan än den som ställt frågan och den som tagit emot frågan kan delta i debatten, så när Peter Andersson under sitt inlägg börjar förlöjliga Kristdemokraternas agerande när reformen infördes och började komma med egna tolkningar av vad Göran Hägglund och Emma Henriksson vid olika tillfällen skulle ha sagt hade jag eller Tomas Hansson inte möjlighet att komma med tillrättalägganden. Jag blev fullständigt rosenrasande över Peters sätt att agera och lämnade lokalen. Utan att göra några obscena gester, men också utan att kunna dölja min upprördhet, vilket i sin tur gjorde Peter Andersson så upprörd att somliga befarade att han skulle ge mig stryk när han efter debatten rusade ut ur lokalen efter mig. Så illa gick det nu inte, men vi hade en, låt oss kalla det, intensiv diskussion i foajén utanför fullmäktigesalen.

Därefter var det ganska snart dags för kommunens delårsrapport, som också den föranledde en lång diskussion, främst för att ett stort antal socialdemokrater valde att stiga fram och hålla anföranden som egentligen inte hade så mycket med de beslut som skulle fattas att göra utan mer handlade om vad de tyckte om olika delar av kommunens verksamhet. I sak var den enda skillnaden i majoritetens respektive de rödgrönas förslag till beslut att de rödgröna ville att förskolenämnden nu skulle få ett extra budgettillskott för det ökade antalet förskolebarn, medan majoriteten ansåg att beslutet om budgetjustering skulle fattas i samband med årsredovisningen när vi verkligen visste hur många fler barn det blivit. Mycket prat och lite ull, alltså.

Innan hälften av ärendena på dagordningen bordlades på grund av tidsbrist hölls ett par debatter om olika planärenden där temat huvudsakligen var att det är fel att träd huggs ner i onödan vid en del exploateringar (något som vi nog alla var överens om) och frågan om hur det ska skrivas i avtal eller planhandlingar för att träden ska stå kvar. Återigen visade somliga fullmäktigeledamöter prov på en makalös ordrikedom och, dessvärre, en ganska nedlåtande attityd till oss andra.

Huddinge kommunfullmäktige skulle behöva regler med talartidsbegränsingar. Vi kan inte ha ytterligare en mandatperiod med ständiga bordläggningar av ärenden för att det har varit för mycket onödigt prat om andra ärenden. Men vi skulle nog också behöva tydligare regler om vad man säger och inte säger i fullmäktiges talarstol. En respektfull attityd till sina medmänniskor är alltid att föredra, och blir inte mindre viktig när man står i en offentlig talarstol.

04 november 2010

Nedvärdera inte föräldraskap!

Mer politisk styrning eller mer makt åt familjerna? Det är en oerhört viktig och central fråga.

"Dagbarnvårdare ska ha utbildning", säger förskoleminister Nyamko Sabuni (FP) i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt idag.

Med utbildning menas, enligt ministern, "en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn."

Nej, för vad kan man egentligen lära av att ta hand om egna barn? Det är bara erfarenheter av andras barn som ger verklig kunskap och kompetens.

Eller hur...

Jag tror inte att det är bra att jobba som barnskötare eller dagmamma eller för den delen förskolelärare om man saknar grundläggande kunskaper om barn och hur de fungerar och utvecklas. Men jag tror att den nyfikenhet, förståelse och lyhördhet som man vinner som förälder är helt oöverträffad som utbildning för den som vill jobba med små barn.

Och jag tror att det är fullständigt förödande om man som Nyamko Sabuni och många andra ledande politiker - framför allt på vänstersidan - fortsätter att nedvärdera föräldrar och föräldrars kunskaper och förmågor.

Vi behöver starka föräldrar som har ett grundmurat självförtroende, föräldrar som förstår att det faktiskt är de som känner sina barn bäst och bryr sig allra mest om dem, föräldrar som vågar stå upp och ta ansvar för sina barn och deras utveckling. Föräldrar som vågar säga - ursäkta lånet från den amerikanska politiken - "Yes We Can".

Vi behöver inte mer regleringar och hinder inom familjepolitiken. Vi behöver mindre. Jag hoppas därför innerligt att mina partikamrater i riksdag och regering håller emot när Nyamko Sabuni eller vem det nu vara månde försöker minska familjernas valfrihet.

01 november 2010

Viktig vattensatsning på Södertörn

Från Långsjön i väster till Drevviken i öster är Huddinges sjöar förbundna med varandra i en lång kedja av sjöar och vattendrag, som även fortsätter in i grannkommunerna och så småningom rinner ut i Östersjön. Tillsammans brukar denna vattenkedja kallas "Tyresåsystemet".

Rent och friskt vatten är en otroligt viktig kvalitet, men det är inte alltid alldeles enkelt att förverkliga den i en tättbebyggd stadsregion med mycket trafik och industri och, inte minst, en historia där man inte alltid bekymrat sig så mycket om vattenmiljön.

Att förbättra vattenkvaliteten i våra sjöar har därför under många års tid varit en viktig ambition i Huddinge, inte minst för oss kristdemokrater. Föga överraskande är jag alltså väldigt glad över att Tyresåns vattenvårdsförbund - ett samarbete mellan kommunerna som berörs av Tyresåsystemet - nu kommit överens om drygt 100 åtgärder som ska genomföras fram till år 2015, vilket Dagens Nyheter rapporterar om idag.

En viktig fråga som vi i Huddinge har kämpat med de senaste åren är utbyggnaden av vatten- och avloppsnät i de stora fritidshusområdena i kommunen, till exempel Vidja, Högmora, Svartvik och Gladö kvarn. I och med att många av fritidshusen blivit permanentbebodda räcker inte de gamla, lokala systemen längre till och på tok för mycket föroreningar slinker ut i sjösystemet. Men även avrinningen från de stora vägarna orsakar problem och jag noterar med glädje att man nu ska vidta åtgärder för att rena vattnet från Nynäsvägen och Magelungsvägen. Både Magelungen och Drevviken finns med bland de mest prioriterade sjöarna, vilket förstås känns bra för mig som bor i Skogås, strategiskt lokaliserat på landtungan som går mellan dessa båda vackra sjöar.