18 september 2013

Nya satsningar på Tvärbanan och Saltsjöbanan

Stockholm växer - och det gör, som tur är, också kollektivtrafiken i länet. Igår fattade vi i landstingsfullmäktige en rad viktiga beslut för att göra det möjligt. De två som jag tycker är mest spännande gäller Tvärbanan och Saltsjöbanan.

Tvärbanan har hittills slutat vid hållplatsen Sickla udde, någon kilometer från Sickla köpkvarter och Saltsjöbanans stationer. Igår fattade vi beslut om att förlänga Tvärbanan till Sickla station, så att man smidigt ska kunna byta mellan Saltsjöbanan och Tvärbanan och också kunna använda Tvärbanan för att ta sig till och från köpcentret, som på senare år utvecklats till ett av Stockholms största och faktiskt också ett av de mer spännande. Just smidiga bytesmöjligheter är en nyckelfråga för att få en attraktiv kollektivtrafik och det känns väldigt bra att kunna bygga igen den här lilla luckan i systemet.

Bygget är dock ganska komplicerat och därför rätt så dyrt. Den beräknade kostnaden är cirka 417 miljoner kronor. Byggbeslutet villkoras av att Nacka kommun finansierar de kommunala följdinvesteringarna upp till 40 miljoner kronor och att projektet får statlig medfinansiering. Ungefär halva kostnaden finansieras av staten i de förslag till nationell respektive länsplan som Trafikverket respektive Länsstyrelsen tagit fram.

Ännu dyrare är beslutet om upprustning och kapacitetshöjning av Saltsjöbanan. Den sammanlagda investeringsutgiften beräknas till drygt 1,2 miljarder kronor. Även här väntas staten finansiera ungefär hälften.

Upprustningen har många olika delar. Vi kommer nog alla ihåg händelsen från mitten av januari, då media över hela världen kablade ut nyheten om städerskan som stal ett tåg och körde in det i ett hus. Verkligheten visade sig vara en annan, men kombinationen av slarv och brister i säkerhetssystemet visade sig stämma. Den mänskliga faktorn är svår att bygga bort, men säkerhetssystemen i själva järnvägsnätet kan i alla fall åtgärdas, så att det ska bli omöjligt att en händelse som den i januari ska kunna inträffa igen.

Vi har också - inte minst den senaste veckan - sett att det lätt uppstår driftsfel som gör att det blir långa stopp på Saltsjöbanan. Med den här investeringen ska en hel del av detta kunna rättas till, så att driftssäkerheten höjs. Samtidigt genomförs trimningsåtgärder och smärre investeringar i infrastrukturen som gör att kapaciteten ska kunna höjas från dagens 20-minuterstrafik till 10-15-minuterstrafik, vilket enligt en trafikanalys gör att antalet påstigande kommer att stiga med närmare 30 procent.

I paketet ingår också satsningar på ökad tillgänglighet för personer med någon form av funktionsnedsättning och bullerdämpande åtgärder. Sammantaget innebär det att Saltsjöbanan kommer att gå från att vara en eftersatt och omodern lokaltågsbana till att vara en attraktiv och modern del av Stockholms kollektivtrafik. Det behövs om folk längs med banans sträckning ska välja att ställa bilen och istället använda SL-trafiken.

Steg för steg tar vi i landstingsalliansen itu med de brister som finns i dagens kollektivtrafik, resultatet av årtionden av alltför små investeringar. Stockholms kollektivtrafik är inte dålig idag, men målet ska inte sättas lägre än att vi ska ha en kollektivtrafik i världsklass. Det behövs - för både miljöns och tillväxtens skull. Med de satsningar som vi gör och planerar att göra har vi goda chanser att nå dit. Gårdagens beslut var viktiga steg på vägen.


09 september 2013

Vad Syrien behöver

I Syrien pågår ett fruktansvärt inbördeskrig. Mer än 100 000 döda och miljoner människor på flykt är ett direkt resultat. De materiella skadorna är enorma och de immateriella ännu mycket större. Det Syrien som jag minns från min backpackerresa i landet för 10-15 år sedan finns inte mer. Hur får man stopp på kriget och förstörelsen? Hur hittar man en väg framåt?

Det är kanske inte så underligt att teve och tidningar fylls av artiklar och reportage om Syrien, och inte minst om vad olika världsledare tycker och tänker om Syrien. Bilderna som kablas ut är fruktansvärda. Ett handlingsförlamat FN, där de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna Ryssland och Kina blockerar ett ingripande, har ökat frustrationen. Efter gasattacken mot civila i utkanten av Damaskus den 21 augusti, som USAs utrikesminister John Kerry och många med honom anser utfördes av den syriska regimen, har trycket på enskilda länder, inte minst USA, att ingripa även utan FN-mandat ökat väsentligt. Men från Rysslands sida verkar man vilja tro att attacken utfördes av oppositionella.

På sätt och vis är ju inte det mer orimligt än att den skulle utförts av regimen just när FN-inspektörer var i landet för att undersöka uppgifter om att regimen använt kemiska vapen. Men kanske tänkte man att det var ett extra bra tillfälle eftersom ingen skulle tro att man var så dum att man gjorde det just då? Jag vet inte.

Och kanske är det inte så viktigt egentligen. Betydligt viktigare är vad man vill uppnå och hur man kan nå detta mål. Vi har under senare år sett ett antal olika varianter när olika diktatorer i Mellanöstern störtats. I Irak skedde det genom en massiv bombattack följd av en fullskalig markinvasion och en långvarig ockupation. I Libyen gjorde man intensiva bombanfall. I Egypten och Tunisien föll regimerna utan yttre militära insatser utan Västs inblandning inskränkte sig till diplomati och avskuret bistånd.

Tillvägagångssättet har alltså varit väldigt olika. Men resultatet har tyvärr blivit oroväckande lika. Mellanösterns diktaturer omvandlas inte i en handvändning till moderna demokratier med respekt för mänskliga rättigheter. Våld och laglöshet fortsätter. Fredliga minoriteter som ländernas kristna befolkning tvingas fly sina hemländer.

Representanter för unga ortodoxa och katoliker i Sverige skriver i en gripande artikel om några av de händelser som inträffat i Syrien på senare tid och just idag rapporterar finska YLE (på svenska) om hur militanta islamister intagit den underbara lilla kristna bergsbyn Ma'aloula norr om Damaskus, en av få där man fortfarande talar västarameiska, det språk som Jesus talade. Förföljelsen, fördrivningen, ja, rentav folkmordet, på kristna i Mellanöstern pågår just nu, precis som SvD:s ledarskribent Ivar Arpi i ett par artiklar berättat om. Det är bra att svensk kristenhet står enad i protesterna, men det räcker förstås inte. Varken Assad eller hans motståndare bryr sig speciellt mycket om vad kristna uppe i det fjärran Norden tycker och säger.

Frågan är då vad lösningen är. I USA verkar många, med president Obama och hans utrikesminister i spetsen, förorda ett militärt angrepp på distans, det vill säga ett begränsat flygangrepp utan någon efterföljande markinvasion. Men ett militärt angrepp är inte en lösning, möjligtvis ett redskap för att nå en lösning. Först måste man komma fram till vad man vill uppnå.

Vill man få bort Bashar al-Assad och hans huvudsakligen alawitiska Baathsocialistiska diktatur? Det tror jag att man måste om man vill komma framåt. Men att plocka bort diktatorn räcker inte för att ge en god framtid, kan vi konstatera efter att ha sett Saddam Hussein, Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Moammar Khadaffi falla. De ersätts antingen av en härskare av liknande snitt eller, har det visat sig, av en muslimsk fundamentalistregim med minst lika begränsad entusiasm för mänskliga fri- och rättigheter. Stödet för demokrater av den västerländska sorten är uppenbarligen relativt begränsad.

Bortsett från mänskliga fri- och rättigheter måste en ny regim skapa stabilitet och goda förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Om polisen och jobben är viktiga frågor i valen i Sverige, är det förstås inget mot hur viktiga de är i Egypten eller Irak, där våldsbrott och terrordåd idag tyvärr är vardag och arbetslösheten skyhög. Frågorna hör dessutom ofta ihop. Turismen är eller skulle kunna vara en viktig källa till intäkter i de flesta länder i Mellanöstern - i Tunisien och Egypten har den varit det sedan länge. Men väldigt få turister väljer att åka till ett land där de inte kan känna sig trygga. Ett tryggt rättssamhälle kan därför bli en avgörande faktor för ekonomisk tillväxt.

Att bygga en demokrati baserad på mänskliga fri- och rättigheter och ett tryggt rättssamhälle som på sikt ger ekonomisk tillväxt är betydligt mer komplicerat än att bomba militära (eller för den delen civila) mål i Syrien. Många känner sig tveksamma till om Obama verkligen har den plan som behövs, inklusive kristna ledare både på vänster- och högerkanten i USA, påven och ledande arabiska kristna. Planerar han ens att använda rätt verktyg?

En sak är säker. Som Bitte Hammargren säger i Svenska Dagbladet: "Syrien blir aldrig vad det har varit". Den charmiga blandningen av olika kulturer sida vid sida i städer som Aleppo, där de mysiga gamla armeniska kvarteren och de moderna, kosmopolitiska kristna kvarteren bara låg ett stenkast från den underbara gamla souqen i de muslimska kvarteren. Jag vet inte hur mycket som finns kvar idag, men souqen är i alla fall förstörd, det har rapporterats. Eller olikheterna mellan det strängt muslimska Hama i Syriens centrala delar och den världsvana hamnstaden Latakia i den alawitiska folkgruppens hjärtland. Kan de någonsin försonas efter det sekteristiska inbördeskrig som pågår idag? Jag hoppas ju - för i den försoningen finns vägen framåt som gör det möjligt att bygga ett land med fred och välstånd. Och det är vad Syrien behöver.

03 september 2013

I färdtjänstens kundtjänst - i väntan på Obama

Som politiker är man naturligtvis nyfiken på hur det ser ut ute i den verklighet som man är med och beslutar om. Idag ägnade jag ett par timmar åt att sitta och lyssna med i samtal till Färdtjänstens kundtjänst, som hanterar bland annat hanterar resegarantiärenden, närtrafikbokningar, fakturafrågor och vanliga frågor och klagomål. Det var spännande att se den bredd av frågor som kundtjänstpersonalen behövde hantera, och hur skickligt och professionellt de skötte det.

Jag lyssnade ett par resegarantiärenden, där taxi av ett eller annat skäl hade schabblat bort beställningen. I ett av fallen påfördes taxibolaget en kontrollavgift. Det är förstås oerhört viktigt att taxin kommer på den tid som är bestämd - och att chauffören ringer ifall det uppstår förseningar, som det ju ibland gör i Stockholmstrafiken. Ibland funkar det inte, då måste vi sända en tydlig signal att det inte är okej. Kontrollavgiften är här ett viktigt instrument.

Några samtal handlade om fakturafrågor, vilka räkningar som var betalda eller inte. Ett antal handlade om beställningar eller avbokningar av resor med närtrafiken, några om sjukresebeställningar. Det mest spännande var kanske en rikssjukresebeställning från Sahlgrenska i Göteborg. Jag hade inte ens reflekterat över att vi gör sådana, men det är förstås en naturlig konsekvens av rikssjukvården och att vissa former av avancerad sjukvård bara utförs på ett eller ett par sjukhus i landet, till exempel Skåne eller Göteborg.

Många av samtalen handlade om president Obamas besök i Stockholm och vilka konsekvenser det kommer att ha för färdtjänst- och sjukresor. Eftersom tre av Stockholms akutsjukhus och väldigt många andra sjukhus och specialistkliniker ligger i eller alldeles utanför innerstaden, är det inte minst väldigt många sjukresekunder som påverkas. Vi får verkligen hoppas att inga akuta problem uppstår på grund av avspärrningarna.

Något som slog mig var hur positiva väldigt många av de som ringde var till färdtjänsten. Man berättade hur nöjda man var. De som ringer mig som politiker gör det väldigt sällan för att berätta om hur bra det fungerar, så det var roligt att höra kundundersökningsstatistikens fina nöjdhetssiffror få röst. Samtidigt får varken kundtjänst eller färdtjänstverksamheten slå sig till ro. Vi måste hela tiden arbeta för att bli bättre - minska antalet försenade körningar, minska antalet långa väntetider i kundtjänstväxeln (där det under mitt besök ofta bara tog några sekunder innan någon tog samtalet).