07 december 2016

Pisa och den svenska skolans utmaningar

En gång i tiden associerades ordet "Pisa" med en söt liten stad i det italienska landskapet Toscana, belägen vid floden Arnos utlopp i Medelhavet. Staden var en gång i tiden en mäktig handelsstad varifrån skeppen for över hela den då kända världen och dess makt och välstånd manifesterades i en mäktig domkyrka, vars klocktorn dessvärre haft lite svårt att hålla sig upprätt. Som den banbrytande fysikern och astronomen Galileo Galileis hemstad har Pisa även för evigt skrivit in sig i vetenskapshistorien.


Men nu för tiden associerar nog de flesta svenskar som intresserar sig för aktuella frågor "Pisa" först och främst med PISA-undersökningen, vilket är en förkortning för Programme for International Student Assessment. Undersökningen genomförs vart tredje år i hela den industrialiserade världen (OECD-länderna) och mäter elevernas läsförståelse samt matematik- och naturvetenskapskunskaper.


Jag vet inte hur välkänd PISA-undersökningen är i andra länder, men i Sverige har den i takt med vikande resultat för de svenska eleverna blivit en del av allmänbildningen. Därför var det veckor av otåligt väntande innan den senaste undersökningen presenterades och, förstås, otaliga artiklar och inslag i alla nyhetsmedier.


Nu var ju resultatet positivt, som ni säkert redan vet. Trenden med kraftiga fall från mätning till mätning har avbrutits och istället ersatts med en uppgång ungefär till den nivå som svenska elever hade i undersökningen 2009. Men om man jämför resultaten med tidigare svenska resultat så är de fortfarande betydligt sämre idag. Läsförståelse har mätts sedan år 2000, då eleverna presterade ett resultat på 516 jämfört med 500 i den nya undersökningen. Matematikresultatet blev nu 494 poäng, jämfört med 510 när den första undersökningen gjordes år 2003. Naturvetenskapsresultatet blev nu 493 poäng, jämfört med 503 poäng när undersökningen gjordes för första gången år 2006.


Och jämför man svenska elever med de bästa i världen och bästa i Europa så kan man konstatera att den svenska skolan fortfarande har en lång väg att gå. Inom naturvetenskap presterade Singapore bäst med 556 poäng, följt av Japan (538) och Estland (534). Bäste nordiska land blev Finland med 531 poäng. Sveriges resultat, 493 poäng, låg på genomsnittet inom OECD.


Även när det gäller läsförståelse lyckades Singapore bäst med 535 poäng, före Hongkong och Canada med 527 poäng och Finland med 526. Här lyckades dock Sverige med sina 500 poäng kravla sig upp över OECD-genomsnittet, som vi för tre år sedan halkade under.


Singapore lyckades även bäst när det gäller matematik med 564 poäng, att jämföra med Sveriges 494 och OECD-genomsnittet 490. Här följs Singapore av en rad andra asiatiska länder (Hongkong, Taiwan, Japan, Sydkorea) medan Schweiz blev bästa europeiska land med 521 poäng och Danmark och Finland delade den nordiska förstaplatsen med 511 poäng var.


Vi ska alltså glädjas över att de svenska resultaten blivit bättre - men vi bör rimligen fortsätta oroa oss för att skolresultaten inte är bra nog.


Att vända utvecklingen tar tid. Jag brukar säga att allt jag är riktigt bra på lärde jag mig i förskoleåldern: läsa, skriva och räkna. Jag har naturligtvis blivit bättre på det under åren, men det är de basala färdigheter som jag tillgodogjorde mig som litet barn som är grunden för allt det som jag lärt mig sedan dess. I mitt fall rörde det sig inte om någon organiserad pedagogisk insats utan en dag skrev jag till mina föräldrars förvåning ned vilka djur som uppträdde i en cirkusföreställning som jag satt och såg på TV. Då visste jag och resten av familjen att jag kunde skriva. Men läs- och skrivkunnigheten var en naturlig följd av att jag växte upp i ett hem fullt av böcker - både för barn och vuxna - och med föräldrar som tyckte att det var viktigt att läsa högt för sina barn. Det är en ynnest som jag önskar alla barn.


Om föräldrarna var viktiga när jag växte upp på 70-talet, så är de inte mindre viktiga idag. En bra, trygg hemmiljö och en familj som både bryr sig om barnen och uppmuntrar dem till studier är viktiga faktorer för framgång oavsett om vi talar om Sverige eller Singapore. Men skolan har också ett kompensatoriskt uppdrag - även barn från familjer med mindre kulturellt, socialt eller ekonomiskt kapital måste ges goda möjligheter att lyckas i skolan. Här ser vi dessvärre att klyftorna fortsätter att öka i Sverige. Dagens skola förmår enligt PISA-undersökningen i mindre utsträckning än tidigare att lyfta elever med lägre utbildningsbakgrund till goda resultat.


Det är naturligtvis allvarligt - ett hot mot vårt lands framtida konkurrenskraft men framför allt ett hot mot den högst rimliga drömmen att Sverige ska vara ett land där vem som helst kan lyckas om man bara lägger manken till. Jag tror inte att det är läge att dra några förhastade slutsatser utan vi - politiker, pedagoger, forskare - måste noga analysera vilka orsakssamband det är som leder till att vi lyckas eller misslyckas på området. Beror det på vilken kommun man bor i, som tidigare utbildningsminister Jan Björklund hävdar när han kräver ett förstatligande av skolan? Beror det på vem som är huvudman för skolan, som en del rödgröna företrädare hävdar när de vill förbjuda vinstdrivande företag i skolan? Beror det på en pedagogik som lägger alltför stort ansvar på barn som inte är mogna att ta det utan föräldrar som driver på? Beror det på en för stor betoning på läxor, som barn i de mest utsatta miljöerna har svårt att göra på grund av trångboddhet och kaos i hemmiljön? Beror det på att skillnaderna mellan familjerna har ökat dramatiskt jämfört med det förhållandevis homogena Sverige som fanns för några decennier sedan? Eller finns det helt andra skäl? Även om jag kan ha mina hypoteser så tror jag att det behövs mer forskning på området och inte minst en skolkultur där benchmarking och tillämpning av best practice inom pedagogiken är en självklarhet.


Det betyder inte att vi ska riva upp den svenska skolan igen. Tvärtom. Det finns en trötthet på stora reformer och jag tror att det är viktigt att vi nu håller i de förändringar som gjordes under Allians-regeringens tid vid makten. Istället bör fokus ligga på mindre justeringar. Det har skett en stor omläggning av lärarutbildningen, men vi behöver fortsätta reformerna på området så att lärarutbildningen blir mer likvärdig: det ska vara hög kvalitet oavsett vilken högskola man utbildar sig på. Med den brist på lärare vi ser ut att få om några år, har vi definitivt inte råd med undermåliga utbildningar utan det ska vara status att utbilda sig till lärare. Även på andra sätt behöver vi fortsätta höja lärarnas status och ge dem möjligheter att verkligen vara lärare, till exempel med hjälp av lärarassistenter som kan ta hand om en hel del av det administrativa som det egentligen inte behövs en utbildad pedagog för att sköta. Lärarna ska också ha mandat att skapa ordning och reda i klassrummen. Arbetsro i klassrummen är en nyckel för att göra att läxor mindre nödvändiga och därmed kanske förbättra resultaten för elever med mindre socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, och skulle kanske också bidra till att pojkar lyckades bättre i skolan.


Mer om Kristdemokraternas svar på utmaningarna i PISA-undersökningen kan du läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/a/K4qnX/bra-start--men-vi-har-lang-vag-kvar

23 november 2016

Låt den gyllene regeln göra avtryck i debatten


Kommunikatören Delmon Haffos famösa testsändning i Moderaternas webb-TV-kanal där han kallade den socialdemokratiska socialförsäkringsministern för "hora" har lett till tumult i det politiska Sverige. Vad jag förstår har Haffo själv fått sparken, hans chef omplacerats och flera av hans skrattande kollegor blivit av med jobbet eller på annat sätt bestraffats av sitt parti. Haffo själv har som sig bör förstås bett om ursäkt.

 

I en debatt i SVT:s Agenda diskuterade riksdagsledamöterna Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S) det inträffade och var rörande överens om att man inte på nätet ska häva ur sig saker som man inte skulle kunna säga ansikte mot ansikte. Utan tvekan en god princip, men knappast en fullgod sådan. För även om Hanif Bali och Veronica Palm förhoppningsvis har spärrar för vad de säger till varandra, kan vi inte utgå från att alla har det. Delmon Haffos oursäktliga språkbruk kommer inte bara ur näthatets troll utan också ur det språkbruk som vi varje dag möter till exempel bland ungdomar i förorter som den där jag bor. Samma ton och ibland ännu värre hör man också bland stå-upp-komiker som når ut till en bred publik.

 

Så istället för att nöja sig med att bara säga saker i sociala medier som man skulle kunna säga ansikte mot ansikte, vad sägs om att försöka behandla alla andra människor med respekt? En gammal tumregel som håller än är den gyllene regeln om att göra mot andra som man skulle vilja att andra gjorde mot en själv. Inte fara med osanning. Inte avsiktligt missförstå. Inte använda glåpord som "hora" eller "husneger". Inte anspela på våld eller sexuella övergrepp mot sina motståndare. Istället för att låta näthat och skolgårdsmobbning infiltrera det offentliga samtalet skulle vi då kanske få en offentlig samtalston av respekt som ger avtryck även i ungdomars vardag. Ebba Busch Thors och Kristdemokraternas förslag mot näthat är ett viktigt åtgärdspaket för att trenden ska vändas, men samtal om goda värderingar bör hela tiden finnas levande på agendan för att ge svenska ungdomar en tryggare vardag.

16 november 2016

Så ska Huddinge utvecklas som konstkommun


Nyligen behandlade kommunfullmäktige ett medborgarförslag om att en procent av budgeten i alla kommunens ny-,  om- och tillbyggnationer ska användas till konstnärlig gestaltning. Medborgarförslaget kom från Huddingekonstnären Gun Lindblad, som bland annat gjort utsmyckningen på Trångsunds station.

Jag håller med Gun om att den konstnärliga utsmyckningen av offentliga byggnader och annan infrastruktur är väldigt viktig. Precis som jag och väldigt många andra konstälskare har vallfärdat till Hadassahsjukhuset utanför Jerusalem för att se Chagalls fantastiska glaspaneler, hoppas jag att framtida konstälskare kommer att söka sig till Kästa förskola och skola i Flemingsberg för att se den mångsidige brittiske konstnären Brian Enos konstinstallation "77 million paintings for Kästa school".

Mer tveksam är jag till tanken att sätta ett mål för hur mycket pengar som ska spenderas på den konstnärliga utsmyckningen eller att det skulle kopplas till alla projekt. Som medborgare, skattebetalare och konstälskare tycker jag att det är mycket viktigare att fokusera på vad vi får ut av pengarna. Kanske är det bättre att satsa på en Calatrava-skulptur i Kungens kurva eller en muralmålning av en nutida Basqiuat i Flemingsberg snarare än att i varje enskilt byggprojekt köpa in konst av mer medioker kvalitet. Kanske är det bättre att satsa på en skulpturpark vid Fullersta gård istället för att köpa in dyr offentlig konst varje gång en förskola ska byggas om.

Huddinge behöver utvecklas som konst- och kulturkommun. Vi ska inte bygga själlösa förorter utan levande, dynamiska samhällen och där är konsten en viktig del. Att Operan och Dramaten överväger att öppna en ny scen i kommunen och Stockholms Musikpedagogiska Institut etablerar sig på campus i Flemingsberg är viktiga steg på vägen. Däremot är det inte rätt väg att sätta upp mål för hur mycket vi ska spendera utan vi bör istället sätta upp mål för vilka kvaliteter vi vill uppnå.

15 november 2016

Nu startar vi en ny podcast om trafik!

Trafikfrågor är spännande. Resor präglar vår vardag och möjliggör våra liv. Eller försvårar våra liv, när de inte fungerar som de ska. Det här är saker som är värda att prata om. Hur ska framtidens kollektivtrafik se ut? Vilken roll kommer bilen att ha? Vem ska betala?

Därför har vi nu startat en ny podcast från Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting. Namnet på podcasten är "Trafik-Kalle", vilket i mina öron låter litet självcentrerat men jag vill försäkra att podden naturligtvis inte bara kommer att handla om mig och vad jag tycker och tänker om trafiken utan vi för bredare samtal kring de här viktiga frågorna och ser fram emot att i kommande avsnitt ha ett antal spännande gäster som kan bidra till att belysa frågorna ur olika perspektiv.

Läs gärna mer om podden på KD Stockholms hemsida: http://stockholm.kristdemokraterna.se/kd-startar-sveriges-forsta-breda-podcast-om-trafik/

15 september 2016

Självkörande elbilar - ett komplement till kollektivtrafiken!

Vi som läser Svenska Dagbladet möttes i morse av den braskande rubriken "Elbilar kan slå ut kollektivtrafiken". Det är Alex Bergström, oppositionsråd i Västra Götalandsregionen, som i en debattartikel menar att det i framtiden kommer att bli så billigt att äga och köra elbil att kollektivtrafiken riskerar att inte bli konkurrenskraftig. 

Alex Bergström är någonting spännande på spåren i sin artikel när han talar om att kollektivtrafiken behöver utvecklas för att vara attraktiv i framtiden, men jag menar att han missar målet helt när han påstår att framgångarna för elbilar hotar resandet med kollektivtrafik. Dels för att hans kalkyl om låga framtida kostnader troligtvis inte stämmer, men också för att det redan idag finns andra skäl än ekonomin till att folk - åtminstone i Stockholmsregionen - väljer SL istället för bilen.

Framtiden är full av utmaningar för transportsystemet i stort, men elbilen är snarare en möjlighet än ett hot. Vi löser inte trängselproblemen i storstäderna genom att gå över från konventionella bilar till elbilar. I detta har Alex Bergström naturligtvis rätt. För att minska trängseln behöver vi utveckla andra system, till exempel smarta trängselavgifter och effektiv kollektivtrafik.

Men elmotorer är bara halva revolutionen. Självkörande bilar är den andra halvan. Medan den som bara har behov att röra sig inne i en stad många gånger kan ta sig i princip vart som helst med kollektiva färdmedel är det svårare att skapa en konkurrenskraftig kollektivtrafik i ytterstädernas villaområden och på landsbygden. Självkörande elbilar kommer i framtiden på ett smart sätt att kunna avlasta och komplettera kollektivtrafiken i trafiksystemets utkanter.

Flera av de trafikpolitiska utmaningar som ger oss mest huvudbry i dag kommer att kunna bli avhjälpta av framtidens självkörande elbilar. Infartsparkeringar kommer till exempel inte längre behöva ligga precis intill stationerna eftersom bilen själv kan åka och parkera lite längre bort när resenären blivit avsläppt - eller varför inte hjälpa en annan resenär medan ägaren är på jobbet? Tillsammans med bilpoolslösningar, taxi och smarta hyrbilslösningar finns det kanske ingen anledning att äga en egen bil i framtiden.

Fokus för den moderna trafikpolitiken måste hela tiden vara att skapa möjligheter för alla slags resenärer, inte bara ”pendlare A”, som tar sig från punkt a till punkt b och tillbaka varje vardag. Det behövs lösningar för den som har svårt att röra sig på egen hand och för den med oregelbundna resmönster. Det behövs också tillräcklig flexibilitet för familjer att på ett smidigt sätt lösa sina livspussel. I detta kommer kollektivtrafiken även framgent att ha en viktig roll – inte trots, utan tillsammans med självkörande elbilar.

30 augusti 2016

Vägen till ett klimatneutralt Europa


När Miljömålsberedningen tidigare i år lämnade sitt slutbetänkande om klimatpolitiskt ramverk, presenterade de en rad olika mål:

  • Utsläppen utanför EU:s handelssystem bör senast år 2030 vara minst 63 procent lägre än utsläppen 1990.
  • Högst åtta procentenheter av utsläppsminskningarna får, men måste inte, ske genom så kallade "kompletterande åtgärder", till exempel ökat upptag i mark och skog eller åtgärder i andra länder.
  • Senast år 2040 bör utsläppen vara minst 75 procent lägre än år 1990, varav högst två procentenheter får ske genom kompletterande åtgärder.
  • Utsläppen för inrikes transporter ska senast år 2030 vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå.

Ambitiösa mål, kan tyckas, och glädjande nog mål som det fanns en bred politisk enighet kring i den parlamentariska utredningen. Men frågan man måste ställa sig när vi ställs inför det klimathot som den globala uppvärmningen innebär, är förstås om det räcker.

Svaret är förstås nej. Sverige hör liksom övriga rika länder i världen till klimatbovarna med vårt konsumtionsbeteende och vi behöver genomföra radikala åtgärder, men vi kan aldrig ensamma stoppa växthuseffektens stigande temperaturer. För att nå verkliga resultat måste vi se motsvarande åtgärder även i resten av Europa och världen.

När USAs vicepresident Joe Biden nyligen besökte Sverige uttryckte han att den nya ryska gasledningen Nordstream 2 som planeras inte gynnar Europa. Hans resonemang var utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där frågan är hur ett ökat beroende av rysk gas kommer påverka möjligheten att ställa krav på ett Ryssland som politiskt förefaller vara på väg i en mer auktoritär och utrikespolitiskt aggressiv riktning. Jag kan dela vicepresidentens oro, men måste till det också foga frågan om hur gigantiska investeringar i ett utbyggt nät för naturgas stämmer överens med de mål för att reducera utsläppen av växthusgaser som Europa måste nå. Mitt svar är att i ett fossilfritt, klimatneutralt Europa finns inget behov av pipelines för naturgas vare sig från Ryssland eller någon annanstans. Vill vi investera för framtidens energiförsörjning måste fokus ligga på fossilfri energiproduktion.

Den största utmaningen är, som jag ser det, transportsektorn. Låt mig ta Island som exempel. Få om ens något land i världen har lika goda förutsättningar för fossilfri, förnybar energi som Island. Den vulkaniska aktiviteten med heta källor värmer upp stora delar av bebyggelsen, inklusive landets enda större stad, Reykjavik. Runt hela ön finns mäktiga forsar och älvar som ger ett överflöd av vattenkraft. Skulle man behöva komplettera med vind- eller vågkraft så finns det mycket god potential för det också, för det blåser ofta rätt så friskt. Det enda som saknas vid öns position nära polcirkeln är väl lysande förutsättningar för solenergi. Överflödet av billig energi gör att landet till exempel har stora aluminiumverk trots att råvaran bauxit måste importeras. Om något land borde klara av omställningen till en fossilfri framtid borde det väl vara Island? Ändå kommer cirka 20 procent av den energi som förbrukas på Island från fossila bränslen, eftersom transportsektorn fortfarande är helt beroende av petroleumprodukter.

Utfasningen av fossila bränslen i transportsektorn måste accelerera. På vissa håll har vi kommit långt, till exempel kör SLs busstrafik snart med 100 procent förnybart i tankarna och i Västmanland är man redan där genom sin satsning på biogasbussar, men för bilsektorn är det snarare bränslesnåla dieselbilar som varit på frammarsch på senare år. Naturligtvis är bränslesnåla bilar att föredra framför bensinslukare men förrän dieseln bytts ut mot biodiesel är de en återvändsgränd på vägen mot ett fossilfritt samhälle.

Vilken teknik ska vi då använda för att nå en fossilfri fordonsflotta? Jag vet inte och – än viktigare – jag tror inte att det är min sak att bestämma det. Olika tekniker har olika för- och nackdelar och alla tekniker behöver utvecklas för att nå sin fulla potential. Elfordon är väldigt energieffektiva, men blir bara fossilfria om elen som används är fossilfri. Där har Europa en lång väg att gå. För att bli ett alternativ för fler behöver laddstrukturen byggas ut, framför allt i bostadsområden där folk inte parkerar i direkt anslutning till sin egen bostad, till exempel på de stora markparkeringar och parkeringshus som servar flerfamiljshus och radhusområden runt om i våra städer. Biogas och biodiesel behöver tillverkas av restprodukter istället för sådant som vi skulle kunna använda som mat åt jordens växande befolkning. Resultaten av etanolboomen i form av svält på olika håll i världen förskräcker. Biodiesel, till exempel en del varianter av 100-procentig HVO, sägs kunna användas i befintliga dieselfordon och, inte minst viktigt, dieselfartyg utan kostsam konvertering av motorerna, vilket förstås skulle kunna snabba på övergången till en fossilfri transportsektor väsentligt. Ytterligare alternativ som bränsleceller kan bli konkurrenskraftiga i framtiden, och olika hybridvarianter är redan idag viktiga. Olika teknologier har sina entusiaster och entreprenörer som pläderar för dem, men vi bör hålla huvudet kallt och istället styra mot målet: en fossilfri fordonsflotta är viktigare än vägen dit.

Jag är glad över de som går före när det gäller fossilfritt flygbränsle, till exempel flygplatsen i Karlstad som redan för ett par år sedan skapade möjlighet att tanka med bioflygbränsle. Men än så länge är det 3-4 gånger dyrare än sina fossila motsvarigheter och produktionen behöver därför komma upp i mycket större skala så att kostnaderna per flygning sjunker. Svenskt inrikesflyg bedöms kunna vara fossilfritt senast år 2030, men vill vi komma åt världens problem med växthuseffekt och ozonskiktet måste vi snabbt gå från lokala alternativ till global eller åtminstone europeisk nivå. Ambitionsnivån måste höjas, eftersom tåget trots satsningar på höghastighetståg under överskådlig framtid inte kommer att vara ett realistiskt alternativ på många sträckor.

Vägen till ett klimatneutralt Europa måste börja med att kontinentens ledande politiker kommer överens om vart vi ska nå och hur fort – och de målen måste vara radikala. Utifrån de målen måste vi sedan arbeta oss tillbaka till idag och avgöra när olika steg behöver tas. Blir det en tuff och utmanande resa? Absolut. Men jag tror att det är en resa vi måste göra. Därför är jag glad att Kristdemokraterna så tydligt säger nej till Nordstream 2, som är ett projekt som kommer att ta Europas energiförsörjning i helt fel riktning.

24 juni 2016

En sorgens dag

Så länge jag kan minnas har misstro och motvilja mot Europa och EU varit viktiga underströmmar i brittisk politik. Under decennier har politiker använt och underblåst dessa strömningar när det passat deras syften. På senare år har antipatin växt till en sådan magnitud att ett nytt parti tagit plats på den brittiska scenen, UK Independence Party med partiledaren Nigel Farage, med nu vind i seglen med den invandringsvåg som svept in över Europa de senaste åren.

Förr eller senare var det nödvändigt att frågan skulle ställas på sin spets: lämna eller vara kvar?

Nu har resultatet kommit in, och väljarnas dom är: Lämna.

Det är en sorgens dag, av många skäl.

Det är en sorgens dag för oss som tror på Europeiska Unionen och europeisk integration som ett redskap för fred och utveckling i gemenskap. Det var ju så unionen uppstod, som ett svar på erfarenheten av två världskrig som slitit världen sönder och samman och lämnat vår kontinent i ruiner. Nationalismen som varit en central del av den ideologiska grundvalen för båda krigen skulle ersättas av ett gemensamt Europa. Jag kan inte annat än beundra de kristdemokratiska tänkare och politiker som vågade välja en ny väg i ett sargat Europa, en väg bort från revanschism och inskränkthet.

Det är också en sorgens dag för oss som tror på frihandel och ekonomisk utveckling. Den inre marknaden har från första början varit en bärande del i det europeiska samarbetet. Tillsammans kan vi göra saker smartare och bättre än var för sig. Som en gemensam marknad utan handelshinder som försvårar konkurrens och handelsutbyte kan Europa bli ekonomiskt konkurrenskraftigt på världsmarknaden. Utan en gemensam europeisk marknad kommer vi alla att bli fattigare - och ännu mer lättpåverkade av inskränkthetens idéer som främlingsfientlighet. Men Storbritanniens utträde gör inte bara den inre marknaden sämre, vilket mest av allt drabbar britterna själva, det gör också att rösterna för internationell frihandel blir svagare i unionen - vilket i allra högsta grad riskerar att drabba oss alla. Vad händer med det viktiga transatlantiska frihandelsavtalet utan Storbritannien i EU? Protektionismen riskerar få ökat inflytande.

Det är en sorgens dag för oss som ser att världen behöver en stark europeisk röst för demokrati och mänskliga rättigheter. En inte oväsentlig del av den utrikespolitiska arsenalen är militär styrka. Där blir det kanske inte någon dramatisk förändring, eftersom Europas gemensamma styrka framför allt manifesteras genom Nato snarare än EU. Men Europa har andra påtryckningsmedel - både morötter som frihandelsavtal och bistånd och piskor som ekonomiska sanktioner. Ett exempel på det sistnämnda är de sanktioner mot ett antal ledande företrädare för Putin-regimen som införts efter Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Kommer ett ekonomiskt kraftigt försvagat Storbritannien våga säga nej till smutsiga ryska pengar i framtiden? Jag är tveksam - och ganska säker på att Putin klappar i händerna över resultatet i den brittiska folkomröstningen.

Men det är också en sorgens dag för oss som tror att ett starkt och enat Storbritannien är bra för världen. Folkomröstningsresultatet visar tydligt hur delat landet är. Ett starkt skäl till varför Skottland röstade nej till självständighet var oron över vilka konsekvenser det skulle ha för EU-medlemskapet. Nu finns inte längre det argumentet kvar. En stor majoritet av skottarna röstade för att stanna kvar i EU. Jag skulle inte vara det minsta förvånad om vi snart får en ny debatt om självständighet för Skottland, som sedan kan förhandla om återinträde i EU.

Allt sådant är förstås bara spekulationer. Det enda vi vet nu är att Storbritannien och Europa går in i en tid av kaos. Jag är rädd att det inte kommer att bli någon trevlig skilsmässa och jag är övertygad om att det kommer att drabba europeisk ekonomi. I en tid när vi istället borde fokusera på att lösa Europas långsiktiga problem kommer vi istället få ägna all energi åt att försöka rädda vad som räddas kan undan en kris som vi - det vill säga britterna - med lite god vilja hade kunnat undvika att skapa.

11 maj 2016

Alliansens trafikuppgörelse med MP en triumf

Igår presenterade vi i Alliansen en uppgörelse om kollektivtrafikens långsiktiga finansiering tillsammans med Miljöpartiet. Överenskommelsen är en triumf på många sätt och innehåller många delar som jag är väldigt stolt över att ställa mig bakom. En oerhört central del av uppgörelsen är höjningen av SL-kortet till 830 kr år 2017 och sedan en mindre, årlig höjning av priset istället för en chockhöjning vart fjärde år - ett system som precis motsvarar vad vi kristdemokrater länge har pläderat för. Det blir också samma pris för studenter som för barn, ungdomar och pensionärer - ännu en fråga som vi kristdemokrater drivit. Samtidigt avskaffas zonsystemet, som i sin nuvarande form inte har gjort någon glad. De ökade intäkterna används bland annat till utbyggnad av Tvärbanan till Kista/Helenelund, utbyggnad av dubbelspår och inköp av nya tåg till Roslagsbanan och utbyggnad av Spårväg City till T-centralen - viktiga satsningar som vi kristdemokrater sedan många år tillbaka varit ivriga förespråkare av.


Men överenskommelsen är också en triumf för oss som tycker att verkligheten är viktigare än det politiska spelet. Med det oklara parlamentariska läge som råder såväl i Stockholms läns landsting som i Huddinge kommun och en rad andra kommuner runt om i länet och för all del även i Sveriges riksdag, har det öppnats ett utrymme för politiker som älskar att berätta om hur gärna de vill samarbeta men samtidigt är helt ointresserade av att sluta några verkliga överenskommelser.


När Socialdemokraternas företrädare i landstinget för någon vecka sedan gick ut och berättade i alla medier om att de förhandlar alternativt vill förhandla med Alliansen om trafikbudgeten var det nog många som tänkte precis det som Socialdemokraterna ville att de skulle tänka: Vad bra att S är konstruktiva. Men den som brydde sig om att läsa igenom vilka kravlistor de gick ut med kunde konstatera att det inte fanns en chans på miljonen att Alliansen skulle gå med på deras krav. Utspelet om förhandlingar var bara ett tomt utspel.


För oss som hade viss insyn i de förhandlingar som pågick med Miljöpartiet var det svårt att inte säga något - man vill ju gärna korrigera Socialdemokraternas desinformationskampanjer så snart som möjligt. Därför känns det väldigt bra att tomheten i Socialdemokraternas politiska utspel i och med den presenterade uppgörelsen med Miljöpartiet nu framgår i blixtbelysning. Alla de reportrar i olika medier som med hull och hår svalde Socialdemokraternas märkliga verklighetsbeskrivning måste rimligen ompröva sin tilltro till partiets företrädare.


"House of cards" är bara en TV-serie. Verklig politik handlar om att överbrygga åsiktsskillnader och komma överens. En förutsättning för att nå dit är att skapa tillit mellan människor och partier. För att nå dit behöver man samtala med varandra, snarare än göra medieutspel. I längden håller hederlighet och pålitlighet bra mycket bättre än aldrig så smarta lurendrejerier.


Nu är det viktigt för oss i Alliansen att vårda uppgörelsen med Miljöpartiet och bygga vidare på en kultur av förtroende och samarbete i landstinget. Om konstruktiv realism lönar sig är det ett bra impregneringsmedel mot den cynism som annars lätt kan bli en röta i det politiska systemet.