Pisa och den svenska skolans utmaningar

En gång i tiden associerades ordet "Pisa" med en söt liten stad i det italienska landskapet Toscana, belägen vid floden Arnos utlopp i Medelhavet. Staden var en gång i tiden en mäktig handelsstad varifrån skeppen for över hela den då kända världen och dess makt och välstånd manifesterades i en mäktig domkyrka, vars klocktorn dessvärre haft lite svårt att hålla sig upprätt. Som den banbrytande fysikern och astronomen Galileo Galileis hemstad har Pisa även för evigt skrivit in sig i vetenskapshistorien.


Men nu för tiden associerar nog de flesta svenskar som intresserar sig för aktuella frågor "Pisa" först och främst med PISA-undersökningen, vilket är en förkortning för Programme for International Student Assessment. Undersökningen genomförs vart tredje år i hela den industrialiserade världen (OECD-länderna) och mäter elevernas läsförståelse samt matematik- och naturvetenskapskunskaper.


Jag vet inte hur välkänd PISA-undersökningen är i andra länder, men i Sverige har den i takt med vikande resultat för de svenska eleverna blivit en del av allmänbildningen. Därför var det veckor av otåligt väntande innan den senaste undersökningen presenterades och, förstås, otaliga artiklar och inslag i alla nyhetsmedier.


Nu var ju resultatet positivt, som ni säkert redan vet. Trenden med kraftiga fall från mätning till mätning har avbrutits och istället ersatts med en uppgång ungefär till den nivå som svenska elever hade i undersökningen 2009. Men om man jämför resultaten med tidigare svenska resultat så är de fortfarande betydligt sämre idag. Läsförståelse har mätts sedan år 2000, då eleverna presterade ett resultat på 516 jämfört med 500 i den nya undersökningen. Matematikresultatet blev nu 494 poäng, jämfört med 510 när den första undersökningen gjordes år 2003. Naturvetenskapsresultatet blev nu 493 poäng, jämfört med 503 poäng när undersökningen gjordes för första gången år 2006.


Och jämför man svenska elever med de bästa i världen och bästa i Europa så kan man konstatera att den svenska skolan fortfarande har en lång väg att gå. Inom naturvetenskap presterade Singapore bäst med 556 poäng, följt av Japan (538) och Estland (534). Bäste nordiska land blev Finland med 531 poäng. Sveriges resultat, 493 poäng, låg på genomsnittet inom OECD.


Även när det gäller läsförståelse lyckades Singapore bäst med 535 poäng, före Hongkong och Canada med 527 poäng och Finland med 526. Här lyckades dock Sverige med sina 500 poäng kravla sig upp över OECD-genomsnittet, som vi för tre år sedan halkade under.


Singapore lyckades även bäst när det gäller matematik med 564 poäng, att jämföra med Sveriges 494 och OECD-genomsnittet 490. Här följs Singapore av en rad andra asiatiska länder (Hongkong, Taiwan, Japan, Sydkorea) medan Schweiz blev bästa europeiska land med 521 poäng och Danmark och Finland delade den nordiska förstaplatsen med 511 poäng var.


Vi ska alltså glädjas över att de svenska resultaten blivit bättre - men vi bör rimligen fortsätta oroa oss för att skolresultaten inte är bra nog.


Att vända utvecklingen tar tid. Jag brukar säga att allt jag är riktigt bra på lärde jag mig i förskoleåldern: läsa, skriva och räkna. Jag har naturligtvis blivit bättre på det under åren, men det är de basala färdigheter som jag tillgodogjorde mig som litet barn som är grunden för allt det som jag lärt mig sedan dess. I mitt fall rörde det sig inte om någon organiserad pedagogisk insats utan en dag skrev jag till mina föräldrars förvåning ned vilka djur som uppträdde i en cirkusföreställning som jag satt och såg på TV. Då visste jag och resten av familjen att jag kunde skriva. Men läs- och skrivkunnigheten var en naturlig följd av att jag växte upp i ett hem fullt av böcker - både för barn och vuxna - och med föräldrar som tyckte att det var viktigt att läsa högt för sina barn. Det är en ynnest som jag önskar alla barn.


Om föräldrarna var viktiga när jag växte upp på 70-talet, så är de inte mindre viktiga idag. En bra, trygg hemmiljö och en familj som både bryr sig om barnen och uppmuntrar dem till studier är viktiga faktorer för framgång oavsett om vi talar om Sverige eller Singapore. Men skolan har också ett kompensatoriskt uppdrag - även barn från familjer med mindre kulturellt, socialt eller ekonomiskt kapital måste ges goda möjligheter att lyckas i skolan. Här ser vi dessvärre att klyftorna fortsätter att öka i Sverige. Dagens skola förmår enligt PISA-undersökningen i mindre utsträckning än tidigare att lyfta elever med lägre utbildningsbakgrund till goda resultat.


Det är naturligtvis allvarligt - ett hot mot vårt lands framtida konkurrenskraft men framför allt ett hot mot den högst rimliga drömmen att Sverige ska vara ett land där vem som helst kan lyckas om man bara lägger manken till. Jag tror inte att det är läge att dra några förhastade slutsatser utan vi - politiker, pedagoger, forskare - måste noga analysera vilka orsakssamband det är som leder till att vi lyckas eller misslyckas på området. Beror det på vilken kommun man bor i, som tidigare utbildningsminister Jan Björklund hävdar när han kräver ett förstatligande av skolan? Beror det på vem som är huvudman för skolan, som en del rödgröna företrädare hävdar när de vill förbjuda vinstdrivande företag i skolan? Beror det på en pedagogik som lägger alltför stort ansvar på barn som inte är mogna att ta det utan föräldrar som driver på? Beror det på en för stor betoning på läxor, som barn i de mest utsatta miljöerna har svårt att göra på grund av trångboddhet och kaos i hemmiljön? Beror det på att skillnaderna mellan familjerna har ökat dramatiskt jämfört med det förhållandevis homogena Sverige som fanns för några decennier sedan? Eller finns det helt andra skäl? Även om jag kan ha mina hypoteser så tror jag att det behövs mer forskning på området och inte minst en skolkultur där benchmarking och tillämpning av best practice inom pedagogiken är en självklarhet.


Det betyder inte att vi ska riva upp den svenska skolan igen. Tvärtom. Det finns en trötthet på stora reformer och jag tror att det är viktigt att vi nu håller i de förändringar som gjordes under Allians-regeringens tid vid makten. Istället bör fokus ligga på mindre justeringar. Det har skett en stor omläggning av lärarutbildningen, men vi behöver fortsätta reformerna på området så att lärarutbildningen blir mer likvärdig: det ska vara hög kvalitet oavsett vilken högskola man utbildar sig på. Med den brist på lärare vi ser ut att få om några år, har vi definitivt inte råd med undermåliga utbildningar utan det ska vara status att utbilda sig till lärare. Även på andra sätt behöver vi fortsätta höja lärarnas status och ge dem möjligheter att verkligen vara lärare, till exempel med hjälp av lärarassistenter som kan ta hand om en hel del av det administrativa som det egentligen inte behövs en utbildad pedagog för att sköta. Lärarna ska också ha mandat att skapa ordning och reda i klassrummen. Arbetsro i klassrummen är en nyckel för att göra att läxor mindre nödvändiga och därmed kanske förbättra resultaten för elever med mindre socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, och skulle kanske också bidra till att pojkar lyckades bättre i skolan.


Mer om Kristdemokraternas svar på utmaningarna i PISA-undersökningen kan du läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/a/K4qnX/bra-start--men-vi-har-lang-vag-kvar

Låt den gyllene regeln göra avtryck i debatten

Kommunikatören Delmon Haffos famösa testsändning i Moderaternas webb-TV-kanal där han kallade den socialdemokratiska socialförsäkringsministern för "hora" har lett till tumult i det politiska Sverige. Vad jag förstår har Haffo själv fått sparken, hans chef omplacerats och flera av hans skrattande kollegor blivit av med jobbet eller på annat sätt bestraffats av sitt parti. Haffo själv har som sig bör förstås bett om ursäkt.

 

I en debatt i SVT:s Agenda diskuterade riksdagsledamöterna Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S) det inträffade och var rörande överens om att man inte på nätet ska häva ur sig saker som man inte skulle kunna säga ansikte mot ansikte. Utan tvekan en god princip, men knappast en fullgod sådan. För även om Hanif Bali och Veronica Palm förhoppningsvis har spärrar för vad de säger till varandra, kan vi inte utgå från att alla har det. Delmon Haffos oursäktliga språkbruk kommer inte bara ur näthatets troll utan också ur det språkbruk som vi varje dag möter till exempel bland ungdomar i förorter som den där jag bor. Samma ton och ibland ännu värre hör man också bland stå-upp-komiker som når ut till en bred publik.

 

Så istället för att nöja sig med att bara säga saker i sociala medier som man skulle kunna säga ansikte mot ansikte, vad sägs om att försöka behandla alla andra människor med respekt? En gammal tumregel som håller än är den gyllene regeln om att göra mot andra som man skulle vilja att andra gjorde mot en själv. Inte fara med osanning. Inte avsiktligt missförstå. Inte använda glåpord som "hora" eller "husneger". Inte anspela på våld eller sexuella övergrepp mot sina motståndare. Istället för att låta näthat och skolgårdsmobbning infiltrera det offentliga samtalet skulle vi då kanske få en offentlig samtalston av respekt som ger avtryck även i ungdomars vardag. Ebba Busch Thors och Kristdemokraternas förslag mot näthat är ett viktigt åtgärdspaket för att trenden ska vändas, men samtal om goda värderingar bör hela tiden finnas levande på agendan för att ge svenska ungdomar en tryggare vardag.

Så ska Huddinge utvecklas som konstkommun

Nyligen behandlade kommunfullmäktige ett medborgarförslag om att en procent av budgeten i alla kommunens ny-,  om- och tillbyggnationer ska användas till konstnärlig gestaltning. Medborgarförslaget kom från Huddingekonstnären Gun Lindblad, som bland annat gjort utsmyckningen på Trångsunds station.

Jag håller med Gun om att den konstnärliga utsmyckningen av offentliga byggnader och annan infrastruktur är väldigt viktig. Precis som jag och väldigt många andra konstälskare har vallfärdat till Hadassahsjukhuset utanför Jerusalem för att se Chagalls fantastiska glaspaneler, hoppas jag att framtida konstälskare kommer att söka sig till Kästa förskola och skola i Flemingsberg för att se den mångsidige brittiske konstnären Brian Enos konstinstallation "77 million paintings for Kästa school".

Mer tveksam är jag till tanken att sätta ett mål för hur mycket pengar som ska spenderas på den konstnärliga utsmyckningen eller att det skulle kopplas till alla projekt. Som medborgare, skattebetalare och konstälskare tycker jag att det är mycket viktigare att fokusera på vad vi får ut av pengarna. Kanske är det bättre att satsa på en Calatrava-skulptur i Kungens kurva eller en muralmålning av en nutida Basqiuat i Flemingsberg snarare än att i varje enskilt byggprojekt köpa in konst av mer medioker kvalitet. Kanske är det bättre att satsa på en skulpturpark vid Fullersta gård istället för att köpa in dyr offentlig konst varje gång en förskola ska byggas om.

Huddinge behöver utvecklas som konst- och kulturkommun. Vi ska inte bygga själlösa förorter utan levande, dynamiska samhällen och där är konsten en viktig del. Att Operan och Dramaten överväger att öppna en ny scen i kommunen och Stockholms Musikpedagogiska Institut etablerar sig på campus i Flemingsberg är viktiga steg på vägen. Däremot är det inte rätt väg att sätta upp mål för hur mycket vi ska spendera utan vi bör istället sätta upp mål för vilka kvaliteter vi vill uppnå.

Nu startar vi en ny podcast om trafik!

Trafikfrågor är spännande. Resor präglar vår vardag och möjliggör våra liv. Eller försvårar våra liv, när de inte fungerar som de ska. Det här är saker som är värda att prata om. Hur ska framtidens kollektivtrafik se ut? Vilken roll kommer bilen att ha? Vem ska betala?

Därför har vi nu startat en ny podcast från Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting. Namnet på podcasten är "Trafik-Kalle", vilket i mina öron låter litet självcentrerat men jag vill försäkra att podden naturligtvis inte bara kommer att handla om mig och vad jag tycker och tänker om trafiken utan vi för bredare samtal kring de här viktiga frågorna och ser fram emot att i kommande avsnitt ha ett antal spännande gäster som kan bidra till att belysa frågorna ur olika perspektiv.

Läs gärna mer om podden på KD Stockholms hemsida: http://stockholm.kristdemokraterna.se/kd-startar-sveriges-forsta-breda-podcast-om-trafik/

Självkörande elbilar - ett komplement till kollektivtrafiken!

Vi som läser Svenska Dagbladet möttes i morse av den braskande rubriken "Elbilar kan slå ut kollektivtrafiken". Det är Alex Bergström, oppositionsråd i Västra Götalandsregionen, som i en debattartikel menar att det i framtiden kommer att bli så billigt att äga och köra elbil att kollektivtrafiken riskerar att inte bli konkurrenskraftig. 

Alex Bergström är någonting spännande på spåren i sin artikel när han talar om att kollektivtrafiken behöver utvecklas för att vara attraktiv i framtiden, men jag menar att han missar målet helt när han påstår att framgångarna för elbilar hotar resandet med kollektivtrafik. Dels för att hans kalkyl om låga framtida kostnader troligtvis inte stämmer, men också för att det redan idag finns andra skäl än ekonomin till att folk - åtminstone i Stockholmsregionen - väljer SL istället för bilen.

Framtiden är full av utmaningar för transportsystemet i stort, men elbilen är snarare en möjlighet än ett hot. Vi löser inte trängselproblemen i storstäderna genom att gå över från konventionella bilar till elbilar. I detta har Alex Bergström naturligtvis rätt. För att minska trängseln behöver vi utveckla andra system, till exempel smarta trängselavgifter och effektiv kollektivtrafik.

Men elmotorer är bara halva revolutionen. Självkörande bilar är den andra halvan. Medan den som bara har behov att röra sig inne i en stad många gånger kan ta sig i princip vart som helst med kollektiva färdmedel är det svårare att skapa en konkurrenskraftig kollektivtrafik i ytterstädernas villaområden och på landsbygden. Självkörande elbilar kommer i framtiden på ett smart sätt att kunna avlasta och komplettera kollektivtrafiken i trafiksystemets utkanter.

Flera av de trafikpolitiska utmaningar som ger oss mest huvudbry i dag kommer att kunna bli avhjälpta av framtidens självkörande elbilar. Infartsparkeringar kommer till exempel inte längre behöva ligga precis intill stationerna eftersom bilen själv kan åka och parkera lite längre bort när resenären blivit avsläppt - eller varför inte hjälpa en annan resenär medan ägaren är på jobbet? Tillsammans med bilpoolslösningar, taxi och smarta hyrbilslösningar finns det kanske ingen anledning att äga en egen bil i framtiden.

Fokus för den moderna trafikpolitiken måste hela tiden vara att skapa möjligheter för alla slags resenärer, inte bara ”pendlare A”, som tar sig från punkt a till punkt b och tillbaka varje vardag. Det behövs lösningar för den som har svårt att röra sig på egen hand och för den med oregelbundna resmönster. Det behövs också tillräcklig flexibilitet för familjer att på ett smidigt sätt lösa sina livspussel. I detta kommer kollektivtrafiken även framgent att ha en viktig roll – inte trots, utan tillsammans med självkörande elbilar.

Vägen till ett klimatneutralt Europa

När Miljömålsberedningen tidigare i år lämnade sitt slutbetänkande om klimatpolitiskt ramverk, presenterade de en rad olika mål:

• Utsläppen utanför EU:s handelssystem bör senast år 2030 vara minst 63 procent lägre än utsläppen 1990.
• Högst åtta procentenheter av utsläppsminskningarna får, men måste inte, ske genom så kallade "kompletterande åtgärder", till exempel ökat upptag i mark och skog eller åtgärder i andra länder.
• Senast år 2040 bör utsläppen vara minst 75 procent lägre än år 1990, varav högst två procentenheter får ske genom kompletterande åtgärder.
• Utsläppen för inrikes transporter ska senast år 2030 vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå.

Ambitiösa mål, kan tyckas, och glädjande nog mål som det fanns en bred politisk enighet kring i den parlamentariska utredningen. Men frågan man måste ställa sig när vi ställs inför det klimathot som den globala uppvärmningen innebär, är förstås om det räcker.

Svaret är förstås nej. Sverige hör liksom övriga rika länder i världen till klimatbovarna med vårt konsumtionsbeteende och vi behöver genomföra radikala åtgärder, men vi kan aldrig ensamma stoppa växthuseffektens stigande temperaturer. För att nå verkliga resultat måste vi se motsvarande åtgärder även i resten av Europa och världen.

När USAs vicepresident Joe Biden nyligen besökte Sverige uttryckte han att den nya ryska gasledningen Nordstream 2 som planeras inte gynnar Europa. Hans resonemang var utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där frågan är hur ett ökat beroende av rysk gas kommer påverka möjligheten att ställa krav på ett Ryssland som politiskt förefaller vara på väg i en mer auktoritär och utrikespolitiskt aggressiv riktning. Jag kan dela vicepresidentens oro, men måste till det också foga frågan om hur gigantiska investeringar i ett utbyggt nät för naturgas stämmer överens med de mål för att reducera utsläppen av växthusgaser som Europa måste nå. Mitt svar är att i ett fossilfritt, klimatneutralt Europa finns inget behov av pipelines för naturgas vare sig från Ryssland eller någon annanstans. Vill vi investera för framtidens energiförsörjning måste fokus ligga på fossilfri energiproduktion.

Den största utmaningen är, som jag ser det, transportsektorn. Låt mig ta Island som exempel. Få om ens något land i världen har lika goda förutsättningar för fossilfri, förnybar energi som Island. Den vulkaniska aktiviteten med heta källor värmer upp stora delar av bebyggelsen, inklusive landets enda större stad, Reykjavik. Runt hela ön finns mäktiga forsar och älvar som ger ett överflöd av vattenkraft. Skulle man behöva komplettera med vind- eller vågkraft så finns det mycket god potential för det också, för det blåser ofta rätt så friskt. Det enda som saknas vid öns position nära polcirkeln är väl lysande förutsättningar för solenergi. Överflödet av billig energi gör att landet till exempel har stora aluminiumverk trots att råvaran bauxit måste importeras. Om något land borde klara av omställningen till en fossilfri framtid borde det väl vara Island? Ändå kommer cirka 20 procent av den energi som förbrukas på Island från fossila bränslen, eftersom transportsektorn fortfarande är helt beroende av petroleumprodukter.

Utfasningen av fossila bränslen i transportsektorn måste accelerera. På vissa håll har vi kommit långt, till exempel kör SLs busstrafik snart med 100 procent förnybart i tankarna och i Västmanland är man redan där genom sin satsning på biogasbussar, men för bilsektorn är det snarare bränslesnåla dieselbilar som varit på frammarsch på senare år. Naturligtvis är bränslesnåla bilar att föredra framför bensinslukare men förrän dieseln bytts ut mot biodiesel är de en återvändsgränd på vägen mot ett fossilfritt samhälle.

Vilken teknik ska vi då använda för att nå en fossilfri fordonsflotta? Jag vet inte och – än viktigare – jag tror inte att det är min sak att bestämma det. Olika tekniker har olika för- och nackdelar och alla tekniker behöver utvecklas för att nå sin fulla potential. Elfordon är väldigt energieffektiva, men blir bara fossilfria om elen som används är fossilfri. Där har Europa en lång väg att gå. För att bli ett alternativ för fler behöver laddstrukturen byggas ut, framför allt i bostadsområden där folk inte parkerar i direkt anslutning till sin egen bostad, till exempel på de stora markparkeringar och parkeringshus som servar flerfamiljshus och radhusområden runt om i våra städer. Biogas och biodiesel behöver tillverkas av restprodukter istället för sådant som vi skulle kunna använda som mat åt jordens växande befolkning. Resultaten av etanolboomen i form av svält på olika håll i världen förskräcker. Biodiesel, till exempel en del varianter av 100-procentig HVO, sägs kunna användas i befintliga dieselfordon och, inte minst viktigt, dieselfartyg utan kostsam konvertering av motorerna, vilket förstås skulle kunna snabba på övergången till en fossilfri transportsektor väsentligt. Ytterligare alternativ som bränsleceller kan bli konkurrenskraftiga i framtiden, och olika hybridvarianter är redan idag viktiga. Olika teknologier har sina entusiaster och entreprenörer som pläderar för dem, men vi bör hålla huvudet kallt och istället styra mot målet: en fossilfri fordonsflotta är viktigare än vägen dit.

Jag är glad över de som går före när det gäller fossilfritt flygbränsle, till exempel flygplatsen i Karlstad som redan för ett par år sedan skapade möjlighet att tanka med bioflygbränsle. Men än så länge är det 3-4 gånger dyrare än sina fossila motsvarigheter och produktionen behöver därför komma upp i mycket större skala så att kostnaderna per flygning sjunker. Svenskt inrikesflyg bedöms kunna vara fossilfritt senast år 2030, men vill vi komma åt världens problem med växthuseffekt och ozonskiktet måste vi snabbt gå från lokala alternativ till global eller åtminstone europeisk nivå. Ambitionsnivån måste höjas, eftersom tåget trots satsningar på höghastighetståg under överskådlig framtid inte kommer att vara ett realistiskt alternativ på många sträckor.

Vägen till ett klimatneutralt Europa måste börja med att kontinentens ledande politiker kommer överens om vart vi ska nå och hur fort – och de målen måste vara radikala. Utifrån de målen måste vi sedan arbeta oss tillbaka till idag och avgöra när olika steg behöver tas. Blir det en tuff och utmanande resa? Absolut. Men jag tror att det är en resa vi måste göra. Därför är jag glad att Kristdemokraterna så tydligt säger nej till Nordstream 2, som är ett projekt som kommer att ta Europas energiförsörjning i helt fel riktning.

En sorgens dag

Så länge jag kan minnas har misstro och motvilja mot Europa och EU varit viktiga underströmmar i brittisk politik. Under decennier har politiker använt och underblåst dessa strömningar när det passat deras syften. På senare år har antipatin växt till en sådan magnitud att ett nytt parti tagit plats på den brittiska scenen, UK Independence Party med partiledaren Nigel Farage, med nu vind i seglen med den invandringsvåg som svept in över Europa de senaste åren.

Förr eller senare var det nödvändigt att frågan skulle ställas på sin spets: lämna eller vara kvar?

Nu har resultatet kommit in, och väljarnas dom är: Lämna.

Det är en sorgens dag, av många skäl.

Det är en sorgens dag för oss som tror på Europeiska Unionen och europeisk integration som ett redskap för fred och utveckling i gemenskap. Det var ju så unionen uppstod, som ett svar på erfarenheten av två världskrig som slitit världen sönder och samman och lämnat vår kontinent i ruiner. Nationalismen som varit en central del av den ideologiska grundvalen för båda krigen skulle ersättas av ett gemensamt Europa. Jag kan inte annat än beundra de kristdemokratiska tänkare och politiker som vågade välja en ny väg i ett sargat Europa, en väg bort från revanschism och inskränkthet.

Det är också en sorgens dag för oss som tror på frihandel och ekonomisk utveckling. Den inre marknaden har från första början varit en bärande del i det europeiska samarbetet. Tillsammans kan vi göra saker smartare och bättre än var för sig. Som en gemensam marknad utan handelshinder som försvårar konkurrens och handelsutbyte kan Europa bli ekonomiskt konkurrenskraftigt på världsmarknaden. Utan en gemensam europeisk marknad kommer vi alla att bli fattigare - och ännu mer lättpåverkade av inskränkthetens idéer som främlingsfientlighet. Men Storbritanniens utträde gör inte bara den inre marknaden sämre, vilket mest av allt drabbar britterna själva, det gör också att rösterna för internationell frihandel blir svagare i unionen - vilket i allra högsta grad riskerar att drabba oss alla. Vad händer med det viktiga transatlantiska frihandelsavtalet utan Storbritannien i EU? Protektionismen riskerar få ökat inflytande.

Det är en sorgens dag för oss som ser att världen behöver en stark europeisk röst för demokrati och mänskliga rättigheter. En inte oväsentlig del av den utrikespolitiska arsenalen är militär styrka. Där blir det kanske inte någon dramatisk förändring, eftersom Europas gemensamma styrka framför allt manifesteras genom Nato snarare än EU. Men Europa har andra påtryckningsmedel - både morötter som frihandelsavtal och bistånd och piskor som ekonomiska sanktioner. Ett exempel på det sistnämnda är de sanktioner mot ett antal ledande företrädare för Putin-regimen som införts efter Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Kommer ett ekonomiskt kraftigt försvagat Storbritannien våga säga nej till smutsiga ryska pengar i framtiden? Jag är tveksam - och ganska säker på att Putin klappar i händerna över resultatet i den brittiska folkomröstningen.

Men det är också en sorgens dag för oss som tror att ett starkt och enat Storbritannien är bra för världen. Folkomröstningsresultatet visar tydligt hur delat landet är. Ett starkt skäl till varför Skottland röstade nej till självständighet var oron över vilka konsekvenser det skulle ha för EU-medlemskapet. Nu finns inte längre det argumentet kvar. En stor majoritet av skottarna röstade för att stanna kvar i EU. Jag skulle inte vara det minsta förvånad om vi snart får en ny debatt om självständighet för Skottland, som sedan kan förhandla om återinträde i EU.

Allt sådant är förstås bara spekulationer. Det enda vi vet nu är att Storbritannien och Europa går in i en tid av kaos. Jag är rädd att det inte kommer att bli någon trevlig skilsmässa och jag är övertygad om att det kommer att drabba europeisk ekonomi. I en tid när vi istället borde fokusera på att lösa Europas långsiktiga problem kommer vi istället få ägna all energi åt att försöka rädda vad som räddas kan undan en kris som vi - det vill säga britterna - med lite god vilja hade kunnat undvika att skapa.

Alliansens trafikuppgörelse med MP en triumf

Igår presenterade vi i Alliansen en uppgörelse om kollektivtrafikens långsiktiga finansiering tillsammans med Miljöpartiet. Överenskommelsen är en triumf på många sätt och innehåller många delar som jag är väldigt stolt över att ställa mig bakom. En oerhört central del av uppgörelsen är höjningen av SL-kortet till 830 kr år 2017 och sedan en mindre, årlig höjning av priset istället för en chockhöjning vart fjärde år - ett system som precis motsvarar vad vi kristdemokrater länge har pläderat för. Det blir också samma pris för studenter som för barn, ungdomar och pensionärer - ännu en fråga som vi kristdemokrater drivit. Samtidigt avskaffas zonsystemet, som i sin nuvarande form inte har gjort någon glad. De ökade intäkterna används bland annat till utbyggnad av Tvärbanan till Kista/Helenelund, utbyggnad av dubbelspår och inköp av nya tåg till Roslagsbanan och utbyggnad av Spårväg City till T-centralen - viktiga satsningar som vi kristdemokrater sedan många år tillbaka varit ivriga förespråkare av.


Men överenskommelsen är också en triumf för oss som tycker att verkligheten är viktigare än det politiska spelet. Med det oklara parlamentariska läge som råder såväl i Stockholms läns landsting som i Huddinge kommun och en rad andra kommuner runt om i länet och för all del även i Sveriges riksdag, har det öppnats ett utrymme för politiker som älskar att berätta om hur gärna de vill samarbeta men samtidigt är helt ointresserade av att sluta några verkliga överenskommelser.


När Socialdemokraternas företrädare i landstinget för någon vecka sedan gick ut och berättade i alla medier om att de förhandlar alternativt vill förhandla med Alliansen om trafikbudgeten var det nog många som tänkte precis det som Socialdemokraterna ville att de skulle tänka: Vad bra att S är konstruktiva. Men den som brydde sig om att läsa igenom vilka kravlistor de gick ut med kunde konstatera att det inte fanns en chans på miljonen att Alliansen skulle gå med på deras krav. Utspelet om förhandlingar var bara ett tomt utspel.


För oss som hade viss insyn i de förhandlingar som pågick med Miljöpartiet var det svårt att inte säga något - man vill ju gärna korrigera Socialdemokraternas desinformationskampanjer så snart som möjligt. Därför känns det väldigt bra att tomheten i Socialdemokraternas politiska utspel i och med den presenterade uppgörelsen med Miljöpartiet nu framgår i blixtbelysning. Alla de reportrar i olika medier som med hull och hår svalde Socialdemokraternas märkliga verklighetsbeskrivning måste rimligen ompröva sin tilltro till partiets företrädare.


"House of cards" är bara en TV-serie. Verklig politik handlar om att överbrygga åsiktsskillnader och komma överens. En förutsättning för att nå dit är att skapa tillit mellan människor och partier. För att nå dit behöver man samtala med varandra, snarare än göra medieutspel. I längden håller hederlighet och pålitlighet bra mycket bättre än aldrig så smarta lurendrejerier.


Nu är det viktigt för oss i Alliansen att vårda uppgörelsen med Miljöpartiet och bygga vidare på en kultur av förtroende och samarbete i landstinget. Om konstruktiv realism lönar sig är det ett bra impregneringsmedel mot den cynism som annars lätt kan bli en röta i det politiska systemet.

Mismatch- eller can-do-attityd i integrationspolitiken?

Månaden är mars och solen skiner. Men Stockholm är fortfarande kallt, både bokstavligt och mer bildligt talat. Den känsla av förestående undergång som ledde till panikbromsningen i flyktingsmottagandet dröjer ännu kvar, även om flyktingarna just nu i relativt liten utsträckning når Sverige. Grekland har däremot tagit emot fler migranter än vid samma tid förra året - drygt 120.000 på två månader -  så grundproblemet med oron i världen som leder till att många bryter upp för att försöka hitta en tryggare tillvaro för sig och sina familjer finns i allt väsentligt kvar oförändrat.


Den svenska migrations- och integrationspolitiken står fortfarande högt upp på agendan i de flesta sammanhang och kommer säkert att fortsätta göra det under åren som ligger framför. För även om vi just nu slipper fokusera på upprättandet av tältläger för de asylsökande, kan vi se fram emot en gigantisk utmaning när de asylsökande som beviljas uppehållstillstånd ska komma ut och integreras i det svenska samhället. Läs gärna det (mycket långa) blogginlägg som Kristdemokraternas migrationspolitiske talesperson Aron Modig skrivit.


De två största utmaningarna är, menar jag, i stor utsträckning skapade av oss själva - svenska väljare och svenska politiker. Problemen på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden fanns långt innan höstens stora flyktingvåg och de långsiktiga lösningarna handlar egentligen inte om de nyanlända utan om att få en politisk bottenplatta som uppmuntrar till bostadsbyggande, anställning och företagande, en modell som tar sikte på att sänka trösklarna för dem som står utanför snarare än att skydda dem som är på insidan, de som redan har vad de behöver. Plan- och byggprocessen är ett typexempel, där det finns massor av möjligheter för den som har en bostad att överklaga att nya bostäder byggs men väldigt få för den som är bostadslös och behöver en ny bostad att överklaga när bostadsbyggande stoppas. Systemet gynnar dem som har och missgynnar dem som skulle behöva få.


Men det är förstås inte skrivet i sten. Ibland tycker jag att debattörer är lite väl pessimistiska. Vi behöver mer av en can-do-attityd om vi verkligen ska kunna ta oss an problemen. Utmaningar är till för att lösas.


Ett viktigt perspektivskifte är att vi måste se de asylsökande själva som lösningen på en stor del av problemen. Jag vet, så har det inte fungerat de senaste decennierna. Men det är så det måste fungera i framtiden om vi ska komma till rätta med saker och ting. Det duger inte att konstatera att bara 50 procent av de som fått uppehållstillstånd som flyktingar har en egen försörjning efter sju år i landet och bara 60 procent efter 14 år (om jag nu uppfattat statistiken rätt) utan det måste ses som en larmsignal som gör att vi förändrar hur arbetsmarknaden i det här landet fungerar.


Den något märkliga situationen vi har idag är att det finns massor av arbetslösa - inte minst bland utlandsfödda - samtidigt som det finns massor av jobb som behöver göras. Man talar om en mismatch, att de arbetslösa inte har den kompetens som behövs, och det stämmer säkert. I vissa fall kan kompetensen vara svår att få fram. Vem som helst kan inte bli neurokirurg eller dataingenjör och även den som kan det behöver många år av studier om man kommer till Sverige utan ens gymnasiestudier i bagaget. Men när jag tittar på listan över bristyrken så slås jag av att det finns mängder av exempel på jobb som faktiskt inte kräver högskolestudier utan snarare skulle passa bra för lärlingsjobb eller introduktionsanställningar av det slag som Kristdemokraterna förespråkar:


- kockar
- bilmekaniker
- betongarbetare
- plåtslagare
- glasmästare
- VVS-montörer
- kranförare
- golvläggare
- styr- och reglertekniker
- murare
- snickare
- undersköterskor
- plattsättare
- elektriker
- styckare
- bagare/konditorer
- målare


Alla nyanlända passar inte för alla jobb, men nog borde en hel del kunna bli aktuella för något av dessa bristyrken? Kanske skulle vi då samtidigt kunna få ännu bättre fart på bostadsbyggandet, så att nyanlända och andra kunde få bostäder att bo i. Vem vet, kanske finns det till och med folk som skulle kunna jobba som asfaltsläggare och liknande så att vi kunde komma åt det usla vägunderhållet som plågar oss på många håll i landet?

Därför borde Margot Wallström avgå

I vårt uppstressade kommunikationsklimathar nästan alla sagt sin mening om Kommunal och alla möjliga angränsande ämnen sedan skandalerna kring Kommunals lyxkrogar, spaanläggningar och fastigheter började rullas upp för någon vecka sedan. De pikanta detaljerna kring fackpamparnas liv och leverne har förstås upprört både förbundets medlemmar och många andra som på olika sätt påverkats av de maktfullkomliga fackens framfart.

Politiskt har förstås det faktum att Sveriges utrikesminister Margot Wallström fått hyra en fin lägenhet i centrala Stockholm av fackförbundet Kommunal bidragit med en extra krydda. Rör det sig om en muta, ett exempel på korruption på högsta nivå? Den frågan ska nu utredas av vederbörliga myndigheter.

Efter att ha tänkt några varv på frågorna vill jag helt kort ge min syn på saken.

1. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att Kommunal varje år och ännu mer i valrörelserna pumpar in stora ekonomiska och personella resurser i Socialdemokraterna. Det finns ingen anledning att tro att det förmånliga hyresavtalet påverkar Wallström att fatta beslut i mer fackförbundsvänlig riktning. Hon och hennes parti har redan skäl att lyssna på vad Kommunal vill – många miljoner skäl. Ur Kommunals synvinkel kan man se det som att stödet till Socialdemokraterna antingen påverkar vilken politik partiet för – och då bör det rimligen ses som en form av muta – eller så påverkar det inte – och då bör det ses som ett vansinnigt sätt att använda medlemmarnas pengar, vilket snudd på borde betraktas som trolöshet mot huvudman.
2. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att hon och hennes parti under många år har motverkat förändringar av hyresregleringar vilket gjort att kontakter och handskakningar varit nödvändiga för att få attraktiva hyreskontrakt i Stockholms innerstad. Det är inte utrikesministerns hyreskontrakt som är problemet utan systemet, som också bidragit till att väldigt många hyresfastigheter i attraktiva lägen i Stockholmsregionen omvandlats till bostadsrätter, framför allt ur privata fastighetsägares bestånd men även – och betydligt mer omdebatterat – hos de kommunala fastighetsbolagen. Det är glädjande att statsministern, finansministern och bostadsministern tillsammans i en debattartikel för någon vecka sedan bjöd in övriga partier till diskussioner om bostadspolitiken. Låt oss hoppas att det leder till en förändring av politiken också, så att vi kan komma bort från dagens situation där alldeles för mycket handlar om att ha de rätta kontakterna eller att betala svarta pengar under bordet. Då kanske till och med utrikesministern kan få ett hyreskontrakt via de öppna, transparenta kanaler som åtminstone jag hoppas ska få mer utrymme på framtidens bostadsmarknad.
3. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att hon är en riktigt dålig utrikesminister. Lägenhetsaffärer i all ära, men en utrikesminister bör inte bedömas utifrån sin bostad utan utifrån sina arbetsuppgifter. Margot Wallström ansågs vid sitt tillträde vara ett av Löfven-regeringens starkaste kort – en internationell politiker som kunde matcha sin föregångare Carl Bildt i lyskraft. Tyvärr gick det fel redan från början – ja, innan hon ens tillträtt lyckades statsministern i sin regeringsförklaring visa vägen genom det förhastade och illa genomtänkta erkännandet av det palestinska självstyret som en egen stat – en stat som visserligen inte har kontroll över sitt eget territorium eller en fungerande statsmakt, kriterier som borde vara grundläggande baskrav vid ett erkännande. Därefter har fadäserna radat upp sig. Kina. Saudi-Arabien. Marocko/Västsahara. Och gång på gång: Israel, en demokrati där utrikesministern nu förklarats vara icke önskvärd. Att under det här dryga året lyckas att både reta upp Israel och Arabförbundet på ett sådant sätt att hon fått ställa in planerade resor eller förklarats inte vara välkommen får anses vara en diplomatisk bedrift utöver det vanliga. Det sägs ibland att vi får de politiker vi förtjänar, men Sverige förtjänar en bättre utrikesminister, en minister som bygger upp Sveriges förtroende snarare än raserar det.

Min slutsats blir att Margot Wallström borde få söka sig om efter ett nytt jobb. Om inte Stefan Löfven eller Margot Wallström själv inser det, borde riksdagen ge dem lite hjälp på traven. Men det bör inte handla om hennes lägenhetskontrakt utan om behovet av att återupprätta förtroendet för svensk utrikespolitik. En helt avgörande fråga för ett litet land i en globaliserad värld.

Minska inte det fria valet i gymnasieskolan - bilda region!

I en Dagens Nyheter-artikel aviserar Stockholms stads skolborgarråd Olle Burell (S) att valfriheten för gymnasielever kan komma att begränsas genom att elever från kranskommunerna inte ska få plats på naturvetenskap-, samhällsvetenskaps- och ekonomiprogrammen i Stockholms stads gymnasieskolor.

Idag har vi en gemensam gymnasieregion där länets 26 kommuner samt Håbo kommun i Uppsala län har ett gemensamt antagningssystem där det är möjligt att söka utbildning i hela regionen och elevens betyg snarare än elevens adress som avgör vilken skola och utbildning man kommer in på. Meriter snarare än föräldrarnas ekonomi blir därmed avgörande.

På sätt och vis är det kanske inte överraskande att den socialistiska majoriteten i Stockholms stad funderar över den här typen av förändringar. Minskad valfrihet för vanligt folk ligger ju lite grann i deras politiska DNA. Mer överraskande är att de förefaller förvänta sig att övriga kommuner ska acceptera att Stockholms stad plockar russinen ur kakan och är med i den gemensamma gymnasieregionen på områden där de anser sig bli gynnade och inte med där de anser sig klara sig bättre på egen hand. Varför ska kranskommunerna investera i dyra praktiska program och släppa in Stockholms stads elever där när Stockholms stad inte ens släpper in våra elever på sina jämförelsevis billiga teoretiska program?

I Dagens Nyheter-artikeln förefaller det som om situationen med bara hälften av eleverna från den egna kommunen skulle vara unik för Stockholms stad och inte minst deras innerstadsskolor. Så är faktiskt inte fallet. Snett över järnvägen från mitt köksfönster ligger Östra gymnasiet. Jag satt i kommunens utbildningsnämnd när beslutet att bygga det nya gymnasiet fattades. Det var mycket vånda innan vi till sist satte ner foten. Idag är gymnasiet oerhört populärt och framgångsrikt - men de som går där är inte i första hand dem som vi tänkte på när vi byggde det. Ungefär hälften av eleverna kommer från grannkommunerna - och då inte bara Haninge, som på grund av närheten och de goda kommunikationerna är det mest naturliga, utan även Botkyrka och inte minst Stockholms stad. En skola med bra undervisning och gott rykte får faktiskt elever att åka ut från stan.

Borde vi kanske göra som Stockholms stad funderar på och sätta stopp för eleverna från andra kommuner? Nej, absolut inte. Det fria valet är bra både för våra elever och för våra skolor, som får en mer spännande blandning av människor när det inte längre bara är en skola för närområdet.

När jag tänker mig förändringar i dagens gymnasieregion så går de i precis rakt motsatt riktning. Istället för att återgå till en kommunal inskränkthet där det är föräldrarnas adress som är avgörande skulle jag vilja att vi tog steget fullt ut och regionaliserade gymnasieskolan.

Idag sköts det gemensamma antagningssystemet och den taxa som kommunerna betalar för olika utbildningar av Kommunförbundet Stockholms län (KSL), där länets 26 kommuner är medlemmar. Ska man göra förändringar i systemet måste alla kommuner vara överens, vilket gör systemet otympligt och svårhanterligt, och det finns hela tiden en risk för att enskilda kommuner drar sig ut systemet, som Olle Burells utspel är ett exempel på.

Jag tror att det skulle vara bättre om de frågor som idag ligger på KSL istället skulle föras över den nybildade region som landstinget förhoppningsvis ska omvandlas till år 2018. Kommuner och fristående utförare skulle precis som idag kunna starta och driva utbildningar, men antagningssystemet och skolpengen skulle kunna beslutas av en nämnd som också genom en skatteväxling från kommunerna till regionen hade det ekonomiska helhetsansvaret för regionens gymnasieutbildningar. Ett sånt system skulle ge en ökad trygghet för gymnasieskolorna och en förbättrad beslutskraft när förändringar behöver göras.