30 augusti 2016

Vägen till ett klimatneutralt Europa


När Miljömålsberedningen tidigare i år lämnade sitt slutbetänkande om klimatpolitiskt ramverk, presenterade de en rad olika mål:

  • Utsläppen utanför EU:s handelssystem bör senast år 2030 vara minst 63 procent lägre än utsläppen 1990.
  • Högst åtta procentenheter av utsläppsminskningarna får, men måste inte, ske genom så kallade "kompletterande åtgärder", till exempel ökat upptag i mark och skog eller åtgärder i andra länder.
  • Senast år 2040 bör utsläppen vara minst 75 procent lägre än år 1990, varav högst två procentenheter får ske genom kompletterande åtgärder.
  • Utsläppen för inrikes transporter ska senast år 2030 vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå.

Ambitiösa mål, kan tyckas, och glädjande nog mål som det fanns en bred politisk enighet kring i den parlamentariska utredningen. Men frågan man måste ställa sig när vi ställs inför det klimathot som den globala uppvärmningen innebär, är förstås om det räcker.

Svaret är förstås nej. Sverige hör liksom övriga rika länder i världen till klimatbovarna med vårt konsumtionsbeteende och vi behöver genomföra radikala åtgärder, men vi kan aldrig ensamma stoppa växthuseffektens stigande temperaturer. För att nå verkliga resultat måste vi se motsvarande åtgärder även i resten av Europa och världen.

När USAs vicepresident Joe Biden nyligen besökte Sverige uttryckte han att den nya ryska gasledningen Nordstream 2 som planeras inte gynnar Europa. Hans resonemang var utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där frågan är hur ett ökat beroende av rysk gas kommer påverka möjligheten att ställa krav på ett Ryssland som politiskt förefaller vara på väg i en mer auktoritär och utrikespolitiskt aggressiv riktning. Jag kan dela vicepresidentens oro, men måste till det också foga frågan om hur gigantiska investeringar i ett utbyggt nät för naturgas stämmer överens med de mål för att reducera utsläppen av växthusgaser som Europa måste nå. Mitt svar är att i ett fossilfritt, klimatneutralt Europa finns inget behov av pipelines för naturgas vare sig från Ryssland eller någon annanstans. Vill vi investera för framtidens energiförsörjning måste fokus ligga på fossilfri energiproduktion.

Den största utmaningen är, som jag ser det, transportsektorn. Låt mig ta Island som exempel. Få om ens något land i världen har lika goda förutsättningar för fossilfri, förnybar energi som Island. Den vulkaniska aktiviteten med heta källor värmer upp stora delar av bebyggelsen, inklusive landets enda större stad, Reykjavik. Runt hela ön finns mäktiga forsar och älvar som ger ett överflöd av vattenkraft. Skulle man behöva komplettera med vind- eller vågkraft så finns det mycket god potential för det också, för det blåser ofta rätt så friskt. Det enda som saknas vid öns position nära polcirkeln är väl lysande förutsättningar för solenergi. Överflödet av billig energi gör att landet till exempel har stora aluminiumverk trots att råvaran bauxit måste importeras. Om något land borde klara av omställningen till en fossilfri framtid borde det väl vara Island? Ändå kommer cirka 20 procent av den energi som förbrukas på Island från fossila bränslen, eftersom transportsektorn fortfarande är helt beroende av petroleumprodukter.

Utfasningen av fossila bränslen i transportsektorn måste accelerera. På vissa håll har vi kommit långt, till exempel kör SLs busstrafik snart med 100 procent förnybart i tankarna och i Västmanland är man redan där genom sin satsning på biogasbussar, men för bilsektorn är det snarare bränslesnåla dieselbilar som varit på frammarsch på senare år. Naturligtvis är bränslesnåla bilar att föredra framför bensinslukare men förrän dieseln bytts ut mot biodiesel är de en återvändsgränd på vägen mot ett fossilfritt samhälle.

Vilken teknik ska vi då använda för att nå en fossilfri fordonsflotta? Jag vet inte och – än viktigare – jag tror inte att det är min sak att bestämma det. Olika tekniker har olika för- och nackdelar och alla tekniker behöver utvecklas för att nå sin fulla potential. Elfordon är väldigt energieffektiva, men blir bara fossilfria om elen som används är fossilfri. Där har Europa en lång väg att gå. För att bli ett alternativ för fler behöver laddstrukturen byggas ut, framför allt i bostadsområden där folk inte parkerar i direkt anslutning till sin egen bostad, till exempel på de stora markparkeringar och parkeringshus som servar flerfamiljshus och radhusområden runt om i våra städer. Biogas och biodiesel behöver tillverkas av restprodukter istället för sådant som vi skulle kunna använda som mat åt jordens växande befolkning. Resultaten av etanolboomen i form av svält på olika håll i världen förskräcker. Biodiesel, till exempel en del varianter av 100-procentig HVO, sägs kunna användas i befintliga dieselfordon och, inte minst viktigt, dieselfartyg utan kostsam konvertering av motorerna, vilket förstås skulle kunna snabba på övergången till en fossilfri transportsektor väsentligt. Ytterligare alternativ som bränsleceller kan bli konkurrenskraftiga i framtiden, och olika hybridvarianter är redan idag viktiga. Olika teknologier har sina entusiaster och entreprenörer som pläderar för dem, men vi bör hålla huvudet kallt och istället styra mot målet: en fossilfri fordonsflotta är viktigare än vägen dit.

Jag är glad över de som går före när det gäller fossilfritt flygbränsle, till exempel flygplatsen i Karlstad som redan för ett par år sedan skapade möjlighet att tanka med bioflygbränsle. Men än så länge är det 3-4 gånger dyrare än sina fossila motsvarigheter och produktionen behöver därför komma upp i mycket större skala så att kostnaderna per flygning sjunker. Svenskt inrikesflyg bedöms kunna vara fossilfritt senast år 2030, men vill vi komma åt världens problem med växthuseffekt och ozonskiktet måste vi snabbt gå från lokala alternativ till global eller åtminstone europeisk nivå. Ambitionsnivån måste höjas, eftersom tåget trots satsningar på höghastighetståg under överskådlig framtid inte kommer att vara ett realistiskt alternativ på många sträckor.

Vägen till ett klimatneutralt Europa måste börja med att kontinentens ledande politiker kommer överens om vart vi ska nå och hur fort – och de målen måste vara radikala. Utifrån de målen måste vi sedan arbeta oss tillbaka till idag och avgöra när olika steg behöver tas. Blir det en tuff och utmanande resa? Absolut. Men jag tror att det är en resa vi måste göra. Därför är jag glad att Kristdemokraterna så tydligt säger nej till Nordstream 2, som är ett projekt som kommer att ta Europas energiförsörjning i helt fel riktning.

2 kommentarer:

tobbe molander sa...

Bra inläg Karl,

Det känns mer och mer som denna fråga blir den viktigaste i framtiden.


Keep up the good work!

Tobbe Molander
miljökämpe

tobbe molander sa...

Bra inläg Karl,

Det känns mer och mer som denna fråga blir den viktigaste i framtiden.


Keep up the good work!

Tobbe Molander
miljökämpe