Därför borde Margot Wallström avgå

I vårt uppstressade kommunikationsklimathar nästan alla sagt sin mening om Kommunal och alla möjliga angränsande ämnen sedan skandalerna kring Kommunals lyxkrogar, spaanläggningar och fastigheter började rullas upp för någon vecka sedan. De pikanta detaljerna kring fackpamparnas liv och leverne har förstås upprört både förbundets medlemmar och många andra som på olika sätt påverkats av de maktfullkomliga fackens framfart.

Politiskt har förstås det faktum att Sveriges utrikesminister Margot Wallström fått hyra en fin lägenhet i centrala Stockholm av fackförbundet Kommunal bidragit med en extra krydda. Rör det sig om en muta, ett exempel på korruption på högsta nivå? Den frågan ska nu utredas av vederbörliga myndigheter.

Efter att ha tänkt några varv på frågorna vill jag helt kort ge min syn på saken.

1. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att Kommunal varje år och ännu mer i valrörelserna pumpar in stora ekonomiska och personella resurser i Socialdemokraterna. Det finns ingen anledning att tro att det förmånliga hyresavtalet påverkar Wallström att fatta beslut i mer fackförbundsvänlig riktning. Hon och hennes parti har redan skäl att lyssna på vad Kommunal vill – många miljoner skäl. Ur Kommunals synvinkel kan man se det som att stödet till Socialdemokraterna antingen påverkar vilken politik partiet för – och då bör det rimligen ses som en form av muta – eller så påverkar det inte – och då bör det ses som ett vansinnigt sätt att använda medlemmarnas pengar, vilket snudd på borde betraktas som trolöshet mot huvudman.
2. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att hon och hennes parti under många år har motverkat förändringar av hyresregleringar vilket gjort att kontakter och handskakningar varit nödvändiga för att få attraktiva hyreskontrakt i Stockholms innerstad. Det är inte utrikesministerns hyreskontrakt som är problemet utan systemet, som också bidragit till att väldigt många hyresfastigheter i attraktiva lägen i Stockholmsregionen omvandlats till bostadsrätter, framför allt ur privata fastighetsägares bestånd men även – och betydligt mer omdebatterat – hos de kommunala fastighetsbolagen. Det är glädjande att statsministern, finansministern och bostadsministern tillsammans i en debattartikel för någon vecka sedan bjöd in övriga partier till diskussioner om bostadspolitiken. Låt oss hoppas att det leder till en förändring av politiken också, så att vi kan komma bort från dagens situation där alldeles för mycket handlar om att ha de rätta kontakterna eller att betala svarta pengar under bordet. Då kanske till och med utrikesministern kan få ett hyreskontrakt via de öppna, transparenta kanaler som åtminstone jag hoppas ska få mer utrymme på framtidens bostadsmarknad.
3. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att hon är en riktigt dålig utrikesminister. Lägenhetsaffärer i all ära, men en utrikesminister bör inte bedömas utifrån sin bostad utan utifrån sina arbetsuppgifter. Margot Wallström ansågs vid sitt tillträde vara ett av Löfven-regeringens starkaste kort – en internationell politiker som kunde matcha sin föregångare Carl Bildt i lyskraft. Tyvärr gick det fel redan från början – ja, innan hon ens tillträtt lyckades statsministern i sin regeringsförklaring visa vägen genom det förhastade och illa genomtänkta erkännandet av det palestinska självstyret som en egen stat – en stat som visserligen inte har kontroll över sitt eget territorium eller en fungerande statsmakt, kriterier som borde vara grundläggande baskrav vid ett erkännande. Därefter har fadäserna radat upp sig. Kina. Saudi-Arabien. Marocko/Västsahara. Och gång på gång: Israel, en demokrati där utrikesministern nu förklarats vara icke önskvärd. Att under det här dryga året lyckas att både reta upp Israel och Arabförbundet på ett sådant sätt att hon fått ställa in planerade resor eller förklarats inte vara välkommen får anses vara en diplomatisk bedrift utöver det vanliga. Det sägs ibland att vi får de politiker vi förtjänar, men Sverige förtjänar en bättre utrikesminister, en minister som bygger upp Sveriges förtroende snarare än raserar det.

Min slutsats blir att Margot Wallström borde få söka sig om efter ett nytt jobb. Om inte Stefan Löfven eller Margot Wallström själv inser det, borde riksdagen ge dem lite hjälp på traven. Men det bör inte handla om hennes lägenhetskontrakt utan om behovet av att återupprätta förtroendet för svensk utrikespolitik. En helt avgörande fråga för ett litet land i en globaliserad värld.

Minska inte det fria valet i gymnasieskolan - bilda region!

I en Dagens Nyheter-artikel aviserar Stockholms stads skolborgarråd Olle Burell (S) att valfriheten för gymnasielever kan komma att begränsas genom att elever från kranskommunerna inte ska få plats på naturvetenskap-, samhällsvetenskaps- och ekonomiprogrammen i Stockholms stads gymnasieskolor.

Idag har vi en gemensam gymnasieregion där länets 26 kommuner samt Håbo kommun i Uppsala län har ett gemensamt antagningssystem där det är möjligt att söka utbildning i hela regionen och elevens betyg snarare än elevens adress som avgör vilken skola och utbildning man kommer in på. Meriter snarare än föräldrarnas ekonomi blir därmed avgörande.

På sätt och vis är det kanske inte överraskande att den socialistiska majoriteten i Stockholms stad funderar över den här typen av förändringar. Minskad valfrihet för vanligt folk ligger ju lite grann i deras politiska DNA. Mer överraskande är att de förefaller förvänta sig att övriga kommuner ska acceptera att Stockholms stad plockar russinen ur kakan och är med i den gemensamma gymnasieregionen på områden där de anser sig bli gynnade och inte med där de anser sig klara sig bättre på egen hand. Varför ska kranskommunerna investera i dyra praktiska program och släppa in Stockholms stads elever där när Stockholms stad inte ens släpper in våra elever på sina jämförelsevis billiga teoretiska program?

I Dagens Nyheter-artikeln förefaller det som om situationen med bara hälften av eleverna från den egna kommunen skulle vara unik för Stockholms stad och inte minst deras innerstadsskolor. Så är faktiskt inte fallet. Snett över järnvägen från mitt köksfönster ligger Östra gymnasiet. Jag satt i kommunens utbildningsnämnd när beslutet att bygga det nya gymnasiet fattades. Det var mycket vånda innan vi till sist satte ner foten. Idag är gymnasiet oerhört populärt och framgångsrikt - men de som går där är inte i första hand dem som vi tänkte på när vi byggde det. Ungefär hälften av eleverna kommer från grannkommunerna - och då inte bara Haninge, som på grund av närheten och de goda kommunikationerna är det mest naturliga, utan även Botkyrka och inte minst Stockholms stad. En skola med bra undervisning och gott rykte får faktiskt elever att åka ut från stan.

Borde vi kanske göra som Stockholms stad funderar på och sätta stopp för eleverna från andra kommuner? Nej, absolut inte. Det fria valet är bra både för våra elever och för våra skolor, som får en mer spännande blandning av människor när det inte längre bara är en skola för närområdet.

När jag tänker mig förändringar i dagens gymnasieregion så går de i precis rakt motsatt riktning. Istället för att återgå till en kommunal inskränkthet där det är föräldrarnas adress som är avgörande skulle jag vilja att vi tog steget fullt ut och regionaliserade gymnasieskolan.

Idag sköts det gemensamma antagningssystemet och den taxa som kommunerna betalar för olika utbildningar av Kommunförbundet Stockholms län (KSL), där länets 26 kommuner är medlemmar. Ska man göra förändringar i systemet måste alla kommuner vara överens, vilket gör systemet otympligt och svårhanterligt, och det finns hela tiden en risk för att enskilda kommuner drar sig ut systemet, som Olle Burells utspel är ett exempel på.

Jag tror att det skulle vara bättre om de frågor som idag ligger på KSL istället skulle föras över den nybildade region som landstinget förhoppningsvis ska omvandlas till år 2018. Kommuner och fristående utförare skulle precis som idag kunna starta och driva utbildningar, men antagningssystemet och skolpengen skulle kunna beslutas av en nämnd som också genom en skatteväxling från kommunerna till regionen hade det ekonomiska helhetsansvaret för regionens gymnasieutbildningar. Ett sånt system skulle ge en ökad trygghet för gymnasieskolorna och en förbättrad beslutskraft när förändringar behöver göras.

En blick tillbaka och en jul- och nyårshälsning

Ett spännande år snart till ända, ett krävande år tar snart sin början. När jag för drygt ett år sedan tackade ja till att bli kommunalråd i Huddinge och gruppledare för Kristdemokraterna i landstingets trafiknämnd visste jag att det inte skulle bli några lätta uppdrag utan kräva en hel del tid, engagemang och hårt arbete för att få ihop det. Med året i backspegeln kan jag konstatera att det på olika sätt blev ännu tuffare än jag hade förväntat mig.

Att leda en stor och snabbt växande kommun är sällan enkelt. Att leda den som sexpartikoalition utan egen majoritet är bra mycket svårare. Att göra det samtidigt som prognoserna för de kommunala inkomsterna drastiskt vänder nedåt och landet och kommunen tar emot en flod av asylsökande från kris- och krigshärdar runt om i världen har understundom känts nästan överväldigande.

Som tur är finns det också många glädjeämnen. Bostadsbyggandet i kommunen har ökat kraftigt och massor av nya arbetsplatser kommer till. Jag har det senaste året också besökt massor av förskolor och kan inte låta bli att imponeras av de många duktiga medarbetare som med värme skapar kreativa pedagogiska miljöer för våra barn. Även det stora engagemang och den goda omsorg som präglar mycket av äldreomsorgen i kommunen bör nämnas.

Även på trafiksidan har det varit ett väldigt intensivt. SL-trafiken har nödgats gå igenom hela sin ekonomi och skära bort det som inte bedömts vara hela nödvändigt. Även om det varit en liten del av hela trafiken, har det varit tuffa beslut som förstås berört många resenärer på ett eller annat sätt. Att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna stoppade höjningen av SL-kortet gjorde en redan svag ekonomi 700 miljoner kronor svagare.

Samtidigt finns det även inom SL-trafiken många positiva saker att se tillbaka på - inte minst hur bra arbetet fortskrider med de nya spårsatsningarna. Citybanan börjar bli färdig och kommer att möjliggöra en kraftigt utbyggd pendel- och regionaltågstrafik. Och kollektivtrafikresandet och kundnöjdheten fortsätter att öka.

Efter ett tufft år kan man konstatera att det är i prövningens stund som värderingarna blir tydliga. I krisens spår finns de som vill prioritera ned de mest utsatta, kanske rentav stänga gränsen för dem. Där finns också de som inte vågar eller vill prioritera utan fortsätter lova allt åt alla. Vi kristdemokrater måste våga välja en tredje väg, där vi vågar ompröva gamla system samtidigt som vi fortsätter att ge hjälp till självhjälp och värna de utsatta. Vi måste stå upp för en klok omställning till ett klimatsmart samhälle och använda våra gemensamma resurser på ett ansvarsfullt sätt där de gör som mest nytta.

Under året som kommer måste vi fortsätta att mejsla ut en tydlig, kristdemokratisk väg, både i Huddinge, landstinget och landet. Jag hoppas att du tillsammans med mig vill ge ett nyårslöfte att engagera dig i det arbetet. Men först blir det - åtminstone för min del - några veckors välbehövlig semester.

God jul och gott nytt år!

Vi sörjer med Paris

Hade tänkt blogga om gårdagens studiebesök på Citybanans nya station Stockholm City och min glädje över att denna oerhört viktiga infrastruktursatsning - för Huddinge, Stockholmsregionen och hela Sverige - snart står färdig. Eller om SKL-kongressen som avslutades i torsdags och min glädje över att ha fått bifall på motionen om en satsning på besöksnäringen som jag undertecknat tillsammans med partikamraterna Conny Brännberg och Per Larsson. Men all denna glädje efter en intensiv, händelserik och framgångsrik vecka drunknar i sorgen över de fruktansvärda händelserna i Paris.

Människan är inte enbart god. Människor är kapabla till den mest utstuderade och brutala ondska. Terrorattackerna i Paris är ett utslag av det. Vår kontinent, med sina fredliga, välmående och demokratiska länder, har oftast varit förskonad från denna typ av illdåd och jag vet inte när Västeuropa senast drabbades av en händelse av den här magnituden, men vi kan tyvärr se att mindre lyckligt lottade delar av världen - Afrika, Mellanöstern - drabbas betydligt mer frekvent.

Nu sörjer vi med Paris, med familjer som förlorat en älskad familjemedlem, med människor som förlorat vänner och arbetskamrater i en fruktansvärd och fullkomligt meningslös tragedi, med en stad som förlorat sin trygghet och glädje.

I nästa steg får vi kämpa för att sorgen inte ska förvandlas till hat eller att rädslan inför nya terrordåd ska gå ut över det som faktiskt gjort att Västeuropa så sällan drabbats av dessa hatiska ursinnesdåd: vår respekt för medmänniskorna, vår demokrati och frihet, vårt välståndsskapande samhälle som lyfter upp människor ur armod och fattigdom och ger trygghet och framtidstro. Hatet får aldrig segra - varken på stadens gator och torg eller i våra hjärtan. Jag ber för Paris och för oss alla.

Sverige behöver en fungerande gränskontroll

Det är med sorg i hjärtat som jag står bakom Kristdemokraternas förslag om att återinföra tillfälliga gränskontroller, inklusive de olika förslag som krävs för att göra det möjligt.

Jag växte upp på 80-talet, i ett helt annat Europa. Ett Europa där gränser var stängda - den östra halvan av Europa väldigt mycket så. Jag kommer ihåg hur jag en gång följde med pappa i bil till Berlin, genom Östtysklands gränspassager. Det var inte lätt - speciellt inte i en bil utrustad med den tidens nymodighet biltelefon, av gränsvakterna uppfattad som en ideologiskt suspekt olaglig radiosändare. Men inte bara Östeuropa var fyllt av gränser och gränskontroller. Även när man åkte mellan Västeuropas länder behövde man visa pass (och med tanke på hur små de är och hur tättbefolkade gränsregionerna ofta är förstår ni hur opraktiskt det är. När jag som 17-åring gav mig ut på min första tågluff sommaren -88 krävde Frankrike plötsligt att svenskar och alla andra icke-EU-medborgare skulle ha visum.

Schengen-avtalet och friheten för medborgare att resa inom EU och bosätta sig i olika EU-länder har varit bra för oss svenskar och alla andra européer som fått del av denna möjlighet. Men friheten är skör och den förutsätter att EU har en fungerande yttre gräns. De flesta av er har förmodligen någon gång passerat gränskontrollen på Arlanda eller Kastrup och fått ert pass inscannat, en nödvändig uppdatering av vilka som befinner sig innanför gränsen och vilka som inte gör det. Vid gränsen ska de stoppas som inte har här att göra, till exempel kriminella eller misstänkta terrorister eller personer som misstänks vilja bosätta sig här illegalt.

Tyvärr har Schengen-området inte längre någon fungerande yttre gräns. I Grekland, Italien och en del andra EU-länder som det är relativt lätt att ta sig till har myndigheterna länge låtit en del som saknar tillstånd att vara här försvinna för att senare dyka upp i andra länder, till exempel Tyskland eller Sverige. Det har varit olyckligt, men det har snarare varit ett irritationsmoment än ett verkligt problem. Men nu har det växt och stora grupper av oregistrerade immigranter har även vällt in i EU landvägen via länder som Ungern och Slovenien. Det har skapat en helt ohållbar situation.

När Ungern för några månader (ett år?) sedan beslutade att man ville sätta upp stängsel eller en mur längs landets södra gräns utsattes de för en massiv kritik. Och det finns sannerligen mycket att kritisera i Ungern, ett land som ur demokratiskt synvinkel verkar vara på väg åt helt fel håll och där behandlingen av såväl invandrare som inhemska minoriteter av medierapporteringen att döma varit horribel - men just viljan att upprätthålla de yttre gränskontrollerna till Schengen-området är faktiskt något vi borde bejaka (tillsammans med asylrätten baserad på internationella konventioner).

Nu har vi en situation där det skulle behövas även svenska gränskontroller, framför allt nere i Skåne. Tillsammans med transitzoner där asylsökande kan registreras och en nationell hantering av ensamkommande flyktingbarn istället för att problemet som nu lämpas över på kommunerna är det nödvändiga steg för att vi åter ska få kontroll på situationen så att människor inte far illa eller kaos sprider sig i det välordnade och trygga land som är själva anledningen till att så många söker sig just hit.

Men dessa åtgärder måste kombineras med en gemensam europeisk strategi för att återinföra trygga yttre gränskontroller i Schengen-området. Vi får inte acceptera en återgång till 80-talets isolerade små öar på vår kontinent, utan vill vi ha ett långsiktigt framgångsrikt Europa, både ekonomiskt och socialt, måste vi skapa en europeisk gemenskap som är både trygg och fri inom sina fastställda gränser.

Ett riksting i backspegeln

I en tid av korta kommentarer i snabba sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram och välskrivna nyhetsartiklar av mina medarbetare i landstingshuset och kommunhuset, har mitt eget bloggande till stor del fått stryka på foten i mitt ganska hektiska schema, men helgens välbevakade kristdemokratiska riksting förtjänar en lite mer fyllig personlig kommentar.

Det utan tvekan mest omskrivna och omdebatterade beslutet var förstås rikstingets nej till Decemberöverenskommelsen. Upprörda personer på vänsterkanten ylade om svek och löftesbrott, men i ett demokratiskt parti är alla beslut som partiledaren eller partistyrelsen tar ytterst underställda partiets högsta beslutande organ, i Kristdemokraternas fall rikstinget. Det är möjligt att det fungerar annorlunda i Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men jag tycker att det i grunden är rätt att det är medlemmarna som genom rikstinget har det avgörande ordet.

Jag hörde själv till dem som röstade för partistyrelsens linje om ett avslag på motionerna om att bryta upp Decemberöverenskommelsen. Inte för att jag gillade överenskommelsen i sig (vem gjorde det?) och inte för att jag hade ens ett uns av tilltro till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle hedra den ifall valresultatet år 2018 gav de motsatta styrkeförhållandena utan för att det inte finns något tydligt alternativ. Somliga som pläderade för överenskommelsens avskaffande hänvisade till lyckade lokala samarbeten över blockgränserna, andra tror jag snarare såg kaotiska hoppande majoriteter som något att föredra framför Löfvens tydligt destruktiva politiska vänsterlinje. Jag hörde ingen som förordade samarbete med Sverigedemokraterna, men många som oroade sig över att Löfven-regeringen nu lutade sig mot Vänsterpartiets extremistiska politik snarare än sökte politiska lösningar som faktiskt har ett stöd av en majoritet i riksdagen.

Och där är nog pudelns kärna. Stefan Löfven och hans regering har ofta pratat om samförstånd och samarbete - men har inte visat mycket vilja till sådant i praktiken. Med den budgetlag som Sverige har är det möjligt för en regering att få igenom en politik som går på tvärs mot vad en majoritet i både befolkningen och Sveriges riksdag vill. En regering som vill bli bemött med respekt måste respektera majoriteten och inte i onödan utmana.

Nu får vi se vad som händer framöver. Jag skulle tro att Stefan Löfven var rätt nöjd när han kunde gå ut och anklaga andra för löftesbrott istället för att fokus hela tiden ligger på honom och alla hans svikna vallöften, och just nu är han nog inte speciellt oroad över att hans regering ska falla för ett yttre tryck från den samlade oppositionen - troligare är nog att den faller sönder av sina egna inre slitningar.

I övrigt gick rikstinget i mycket stor utsträckning enligt partistyrelsens linje. Vi sade ja till att verka för ett svenskt NATO-medlemsskap, vilket jag själv kan tycka var ett mycket naturligt, mindre steg eftersom vi redan tidigare förordade en utredning angående medlemskap i NATO. Om den utredningen skulle visa att ett NATO-medlemskap skulle innebära större nackdelar än fördelar så står det naturligtvis partiet fritt att ändra sitt nya ställningstagande. Verkligheten går alltid före kartan. Men det ska inte råda någon som helst tvekan om att Sverige hör hemma i den västliga politiska sfären med demokrati, mänskliga rättigheter och fri marknadsekonomi som bärande element. Det är naturligt om det också visar sig i våra försvars- och utrikespolitiska samarbeten.

De som hade förväntat sig en massiv högersväng i partiet kan nog inte känna sig speciellt nöjda. Förslag om att förändra partiets flyktingpolitik i en mer restriktiv riktning röstades ner, liksom förslag om återinförd värnplikt. Där fick jag till och med igenom en ny skrivning i partiets principprogram som tydligare än tidigare tog ställning för militärtjänstgöring på frivillighetens grund. För mig är det en viktig principfråga och jag är glad att partistyrelsen och rikstinget gick på samma linje.

Jag är förstås också nöjda med att mina tre rikstingsmotioner om LOV i färdtjänsten, möjlighet för döva att köra taxi och en kommunalisering av fastighetsskatten för kommersiella fastigheter och elkraftverk alla fick ett positivt bemötande. Jag hoppas att det betyder att vi kommer att se konkreta resultat på dessa områden framöver.

Ett nådens år för Grekland?

Krisen i Grekland kan inte riktigt lämna mina tankar. Vägen hit har varit lång och jag förstår att grekerna är trötta, men den fortsatta vandringen går genom väglöst land. Vart är Grekland på väg?

I tider av oro och osäkerhet är det inte ovanligt att man går tillbaka till bekanta mönster. Inte minst kan vi se hur Europa inte så sällan delas upp utifrån de många sekel gamla religiösa skiljelinjerna, trots sekulära politiska ideologier och att bara en mindre del av Europas befolkning regelbundet går i kyrkan. Allra tydligast var det kanske under krigen på Balkan när det blev väldigt tydligt hur ortodoxa länder som Ryssland och Grekland slöt upp bakom Serbien medan de katolskt dominerade länderna i väst visade sin sympati för kroaterna och även de muslimska bosniakerna. Men samma linjer har kunnat skönjas i förhållandet till Ryssland när Putin invaderat Ukraina och hotat Europa. Vi har också kunnat se klyftor mellan det protestantiska Nordeuropa och katolska Sydeuropa.

En uppdelning med rötter långt längre tillbaka i tiden än den stora schismen år 1054 går naturligtvis inte att överbrygga i en handvändning. Det stora europeiska projektet som började som ett sätt att skapa en gemensam framtid för ärkefienderna Tyskland och Frankrike som stått på olika sidor i två världskrig, har här kanske en ännu djupare utmaning.

Jag ska inte utge mig för att vara någon expert på kyrkohistoria eller teologi, men jag tror att det vore klokt att lyssna på experter på området för att förstå de djupare strömningar som finns bakom det sagda i olika länder. Kanske kan det leda till en del öppningar.

För alla som läst Max Webers korta men oerhört innehållsrika skrift "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" är det uppenbart hur mycket vi såväl i Norden som i den anglosaxiska världen är präglade av protestantismen i synen på arbete och företagande, men jag menar att vi nog präglas av dessa tankegångar även på andra områden.

Även om man i Grekland idag förmodligen mest uppfattat det strängt förmanande i de nordeuropeiska ländernas inställning, finns häri också ett hopp. En av de mest grundläggande trossatserna hos Martin Luther var ju som bekant att vi aldrig kunde förtjäna Guds nåd utan fick den av nåd, som en gåva, inte på grund av gärningar såsom köp av avlatsbrev. Det enda kravet var, enligt detta synsätt, tron på Jesus och omvändelse. Goda gärningar och ett bättre leverne var synliga resultat på denna omvändelse, inte krav för att få del av nåden.

Man får förmoda att nåden inte är något okänt begrepp för en politiker som Angela Merkel, dotter till en protestantisk präst som hon är. Och det är ingen tvekan om att Grekland behöver nåd. Landet har levt över sina tillgångar under många år och har till mycket stor del själva förorsakat det predikament man nu är i genom skattefusk, korruption och uppsvälld byråkrati. Grekland skulle behöva en nystart.

Men nystarten - nåden - kräver omvändelse. Skuldavskrivning kräver djupgående förändringar i landet. Man måste komma till rätta med de grundläggande problem som lett till dagens situationen. Byråkratin måste bantas. Korruptionen måste ersättas med fungerande institutioner. Skattelagstiftning och myndigheter måste förändras så att det blir lätt att göra rätt - och kännbart att göra fel. Företagande, hårt arbete och sparande måste premieras. Grekland måste uppvisa probleminsikt och vad Löfven skulle kalla "utvecklingsmoral".

Och det skulle inte skada att även visa lite tacksamhet mot dem som ger en hjälpande hand när det egna skeppet sjunker. Att kalla dem nazister, terrorister eller andra förolämpningar är tydliga exempel på att den rätta probleminsikten - omvändelsen - saknas.

Jag hoppas verkligen att det på ömse sidor finns en vilja att se lite längre och försöka förstå den andres perspektiv, och att klassiska ord ur den kristna vokabulären som nåd, tacksamhet och försoning kan få prägla det kommande halvåret. Kanske är det dags för en skuldavskrivning - som ju är en så central kristen tanke att den till och med nämns i Herrens bön: "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss."

Lex SL: Kommunallagen behöver ändras

Sveriges kommuner och landsting styrs i allt större utsträckning av minoriteter. Det är delvis en följd av ett allt mer uppsplittrat partisystem med åtta riksdagspartier som är representerade i de flesta kommuner och därutöver en lång rad lokala partier. I min hemkommun Huddinge har vi till exempel tio partier i ett fullmäktige med 61 ledamöter. Att det är svårt att hitta majoritetskonstellationer som kan hålla ihop säger sig självt, så länge det inte blir stora koalitioner med både Socialdemokraterna och Moderaterna vill säga.

I de allra flesta fall fungerar det bra även med minoritetsstyren. Kommun- eller landstingsledningen vinner de viktiga omröstningarna. Ibland händer det oväntade saker, som när Alliansstyrda Solna plötsligt fick en socialdemokratisk budget förra året eller när det socialdemokratiskt ledda Haninge härom veckan fick en M-FP-KD-budget som bland annat innebar en skattesänkning med 12 öre. Sånt är (det politiska) livet. Jag tror inte att det behövs någon decemberöverenskommelse för Sveriges kommuner och landsting.

Däremot skulle det behövas en förändring av kommunallagen, som vi kunde se när Stockholms läns landsting hade budgetfullmäktige igår och i förrgår.

När riksdagen fattar beslut om budgeten, fattar man beslut om helheten. De kan inte fatta beslut om högre kostnader eller minskade intäkter utan att samtidigt fatta beslut om finansieringen. Så fungerar det inte enligt kommunallagen. I kommun- och landstingsfullmäktige kan varje enskild ledamot bryta ut vilken del som helst ur budgeten och ställa den under särskild proposition, vilket kan innebära att fullmäktige samtidigt beslutar om att sänka skatter, sänka avgifter och öka kostnader - samtidigt som lagen säger att kommunen ska lägga en budget i balans.

Det var precis det som höll på att hända den här veckan. Först sade landstingsfullmäktige nej till de förslag om skattehöjningar som Vänsterpartiet och Miljöpartiet använde för att åtminstone på pappret finansiera sina vidlyftiga budgetförslag. Sedan sade landstingsfullmäktiges rödgrönbruna majoritet nej till den höjning av priset på SL-kortet som Alliansen föreslagit och skapade därmed ett hål på mer än 700 miljoner kronor även i landstingsstyrelsens förslag till budget. Även vad gällde priset på Waxholmsbolagets biljetter sade fullmäktige nej till landstingsstyrelsens förslag om höjning. Dessutom valde fullmäktiges rödgrönbruna partier att ta bort patientavgifterna för personer över 85 år - förslag som inte fanns med i Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetförslag ens om de hade fått igenom sina stora skattehöjningar. Jämfört med landstingsstyrelsens förslag, som var en budget i balans med ganska små marginaler, innebar det minskade intäkter med närmare 800 miljoner kronor.

Samtidigt klubbades Alliansens förslag till måltexter igenom i princip ograverade, och framför allt Socialdemokraterna protesterade våldsamt när Alliansen lade fram ett nytt förslag till kostnadsminskningar för att kompensera för de minskade intäkterna.

Det rimliga vore att kommunallagen ändrades så att kommuners och landstings budgetar kan tas med ett klubbslag. Man ska inte kunna öka utgifterna eller minska intäkterna utan att samtidigt ta ansvar för helheten. Vi kan kalla ändringen för Lex SL.

Ett minoritetsstyre kommer ändå ställas inför risken att förlora budgetomröstningarna - men oavsett vilket budgetförslag som antas så ska det uppfylla åtminstone de mest rudimentära budgetprinciperna för en ekonomi i balans - även om det förstås inte skulle hindra en bluffbudget liknande den som Socialdemokraterna lade i landstinget.

Så vad händer i landstinget nu? Alliansens utgiftsramar klubbades igenom i enlighet med det nya förslag som lades på bordet i landstingsfullmäktige efter att fullmäktige sagt nej till höjningarna av SL-kortet. Det kommer att innebära nya sparkrav på kollektivtrafiken på cirka 300 miljoner kronor och även stora besparingar inom sjukvården, framför allt inom SLSO, landstingets egenregiverksamhet utanför de stora sjukhusen. Det betyder att år 2016 kommer att bli ett tuffare år än det såg ut att bli redan tidigare och finanslandstingsrådet har signalerat att det till exempel kan komma att drabba planerna på tätare pendeltågsavgångar när Citybanan invigs.

Kristdemokraterna och Alliansen hade önskat att de där 7-800 miljonerna kronor hade kunnat användas till att utveckla länets sjukvård och kollektivtrafik. Nu kommer det istället bli nya neddragningar. Det är beklagligt. Det är inte vad våra invånare behöver. Men sådan ser verkligheten ut - populism får konsekvenser.