Vad Syrien behöver

I Syrien pågår ett fruktansvärt inbördeskrig. Mer än 100 000 döda och miljoner människor på flykt är ett direkt resultat. De materiella skadorna är enorma och de immateriella ännu mycket större. Det Syrien som jag minns från min backpackerresa i landet för 10-15 år sedan finns inte mer. Hur får man stopp på kriget och förstörelsen? Hur hittar man en väg framåt?

Det är kanske inte så underligt att teve och tidningar fylls av artiklar och reportage om Syrien, och inte minst om vad olika världsledare tycker och tänker om Syrien. Bilderna som kablas ut är fruktansvärda. Ett handlingsförlamat FN, där de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna Ryssland och Kina blockerar ett ingripande, har ökat frustrationen. Efter gasattacken mot civila i utkanten av Damaskus den 21 augusti, som USAs utrikesminister John Kerry och många med honom anser utfördes av den syriska regimen, har trycket på enskilda länder, inte minst USA, att ingripa även utan FN-mandat ökat väsentligt. Men från Rysslands sida verkar man vilja tro att attacken utfördes av oppositionella.

På sätt och vis är ju inte det mer orimligt än att den skulle utförts av regimen just när FN-inspektörer var i landet för att undersöka uppgifter om att regimen använt kemiska vapen. Men kanske tänkte man att det var ett extra bra tillfälle eftersom ingen skulle tro att man var så dum att man gjorde det just då? Jag vet inte.

Och kanske är det inte så viktigt egentligen. Betydligt viktigare är vad man vill uppnå och hur man kan nå detta mål. Vi har under senare år sett ett antal olika varianter när olika diktatorer i Mellanöstern störtats. I Irak skedde det genom en massiv bombattack följd av en fullskalig markinvasion och en långvarig ockupation. I Libyen gjorde man intensiva bombanfall. I Egypten och Tunisien föll regimerna utan yttre militära insatser utan Västs inblandning inskränkte sig till diplomati och avskuret bistånd.

Tillvägagångssättet har alltså varit väldigt olika. Men resultatet har tyvärr blivit oroväckande lika. Mellanösterns diktaturer omvandlas inte i en handvändning till moderna demokratier med respekt för mänskliga rättigheter. Våld och laglöshet fortsätter. Fredliga minoriteter som ländernas kristna befolkning tvingas fly sina hemländer.

Representanter för unga ortodoxa och katoliker i Sverige skriver i en gripande artikel om några av de händelser som inträffat i Syrien på senare tid och just idag rapporterar finska YLE (på svenska) om hur militanta islamister intagit den underbara lilla kristna bergsbyn Ma'aloula norr om Damaskus, en av få där man fortfarande talar västarameiska, det språk som Jesus talade. Förföljelsen, fördrivningen, ja, rentav folkmordet, på kristna i Mellanöstern pågår just nu, precis som SvD:s ledarskribent Ivar Arpi i ett par artiklar berättat om. Det är bra att svensk kristenhet står enad i protesterna, men det räcker förstås inte. Varken Assad eller hans motståndare bryr sig speciellt mycket om vad kristna uppe i det fjärran Norden tycker och säger.

Frågan är då vad lösningen är. I USA verkar många, med president Obama och hans utrikesminister i spetsen, förorda ett militärt angrepp på distans, det vill säga ett begränsat flygangrepp utan någon efterföljande markinvasion. Men ett militärt angrepp är inte en lösning, möjligtvis ett redskap för att nå en lösning. Först måste man komma fram till vad man vill uppnå.

Vill man få bort Bashar al-Assad och hans huvudsakligen alawitiska Baathsocialistiska diktatur? Det tror jag att man måste om man vill komma framåt. Men att plocka bort diktatorn räcker inte för att ge en god framtid, kan vi konstatera efter att ha sett Saddam Hussein, Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Moammar Khadaffi falla. De ersätts antingen av en härskare av liknande snitt eller, har det visat sig, av en muslimsk fundamentalistregim med minst lika begränsad entusiasm för mänskliga fri- och rättigheter. Stödet för demokrater av den västerländska sorten är uppenbarligen relativt begränsad.

Bortsett från mänskliga fri- och rättigheter måste en ny regim skapa stabilitet och goda förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Om polisen och jobben är viktiga frågor i valen i Sverige, är det förstås inget mot hur viktiga de är i Egypten eller Irak, där våldsbrott och terrordåd idag tyvärr är vardag och arbetslösheten skyhög. Frågorna hör dessutom ofta ihop. Turismen är eller skulle kunna vara en viktig källa till intäkter i de flesta länder i Mellanöstern - i Tunisien och Egypten har den varit det sedan länge. Men väldigt få turister väljer att åka till ett land där de inte kan känna sig trygga. Ett tryggt rättssamhälle kan därför bli en avgörande faktor för ekonomisk tillväxt.

Att bygga en demokrati baserad på mänskliga fri- och rättigheter och ett tryggt rättssamhälle som på sikt ger ekonomisk tillväxt är betydligt mer komplicerat än att bomba militära (eller för den delen civila) mål i Syrien. Många känner sig tveksamma till om Obama verkligen har den plan som behövs, inklusive kristna ledare både på vänster- och högerkanten i USA, påven och ledande arabiska kristna. Planerar han ens att använda rätt verktyg?

En sak är säker. Som Bitte Hammargren säger i Svenska Dagbladet: "Syrien blir aldrig vad det har varit". Den charmiga blandningen av olika kulturer sida vid sida i städer som Aleppo, där de mysiga gamla armeniska kvarteren och de moderna, kosmopolitiska kristna kvarteren bara låg ett stenkast från den underbara gamla souqen i de muslimska kvarteren. Jag vet inte hur mycket som finns kvar idag, men souqen är i alla fall förstörd, det har rapporterats. Eller olikheterna mellan det strängt muslimska Hama i Syriens centrala delar och den världsvana hamnstaden Latakia i den alawitiska folkgruppens hjärtland. Kan de någonsin försonas efter det sekteristiska inbördeskrig som pågår idag? Jag hoppas ju - för i den försoningen finns vägen framåt som gör det möjligt att bygga ett land med fred och välstånd. Och det är vad Syrien behöver.