För några månader sedan slöts en överenskommelse mellan
regeringen, det alliansstyrda landstinget och fyra alliansstyrda kommuner om en
utbyggnad av Stockholms tunnelbana. 25 kilometer nytt spår och nio nya
stationer till en kostnad av cirka 25,7 miljarder kronor, uppdelat på staten,
landstinget, kommunerna och höjda och utvecklade trängselskatter. Ett
jättepaket och en historisk satsning i en region där tunnelbanan inte byggts ut
på två decennier, och i den omgången endast med en enda station (Skarpnäck).
Men historiska satsningar finns bara på pappret tills de
förverkligats. Nu börjar det verkliga arbetet. De senaste dagarna har jag
tillsammans med en grupp landstingsråd och några ansvariga tjänstemän varit på
studieresa till Helsingfors och Barcelona för att studera problem och lösningar
vid aktuella utbyggnader och uppgraderingar av tunnelbanenäten – en intensiv
och oerhört lärorik resa.
![]() |
Ny station byggs vid Aaltouniversitetet i Esbo. |
Helsingfors tunnelbanesystem är väldigt mycket mindre än
Stockholms, men det finns ambitiösa planer på att utvidga nätet både till Esbo
och Vanda, två relativt stora kommuner på ömse sidor om Helsingfors stad.
Längst har arbetet kommit mot Esbo. Där är själva tunneln färdig för den första
delen av utvidgningen, som precis som i Stockholm behöver korsa vatten i en lång
bergtunnel. Vi fick möjlighet att promenera mellan två stationer under jorden
och se hur arbetet pågick för fullt både i tunneln och på själva stationerna.
Vi fick också väldigt öppenhjärtlig information om de olika problem som man
hade stött på under arbetet, till exempel med signalsystemet som ska göra att
tågen i framtiden ska kunna köras med automatisk drift istället för att som nu
vara förarstyrda – det är uppenbart att signalsystemen är något av en
akilleshäl vid moderna spårutbyggnader, vi i Stockholm har ju haft stora
problem med det nya signalsystemet på Tvärbanan. Jag håller tummarna för att
allting kommer att gå bra när röd linje och – i samband med
tunnelbaneförlängningen – blå. Det gäller att lära av misstagen som såväl SL
som andra kollektivtrafikaktörer gjort.
I Barcelona finns ett betydligt mer vittomfattande
tunnelbanesystem, men det vi var där för att titta på var framför allt de
nybyggda L9- och L10-linjerna i stadens norra delar, som dels har automatisk
drift, dels ligger väldigt djupt och därför har använt spännande hisslösningar
istället för rulltrappor för att få upp passagerarna till ytan på många av
stationerna. Barcelona var väldigt nöjda med hur deras förarlösa
tunnelbanesystem fungerade (de har också ett stort antal förarstyrda
tunnelbanelinjer och kan jämföra för- och nackdelar) och jag och, tror jag,
mina resekamrater var mycket imponerade över hur smidigt och snabbt hissystemen
fungerade för att få upp resenärerna från perrongerna. Här kan vi helt säkert
dra lärdomar inför byggandet av våra nya stationer, som till exempel stationen i Sofia som ju enligt nuvarande
planer kan bli en av de djupast liggande tunnelbanestationerna i världen –
eventuellt endast överträffad av tre stationer i Kiev, Pyongyang respektive
Sankt Petersburg.
![]() |
Massor av snabba hissar på Barcelonas djupast liggande tunnelbanestation, Singuerlín. |
![]() |
Ramon Malla, chef för Barcelonas automatiserade tunnelbanelinjer, och jag på en perrong med plattformsdörrar. |
Jag hoppas att förvaltningen för utbyggnaden av tunnelbanan,
vars viktigaste chefer var med på resan, kommer att få en flygande start och
mycket nytta av det här studiebesöket. Förvaltningschefen berättade att de
planerade för fortsatta kontakter med både Helsingfors och Barcelona för att få
fördjupad information om fallgropar och goda exempel. Det tror jag behövs. Både
tidsplan och budget är utmanande och det gäller att göra rätt saker i rätt tid.