Donquixotesk kamp för vindkraftverk

Vindkraft är en fråga som förtjänar att debatteras och diskuteras. Det är ingen tvekan om att Sverige behöver mer fossilfri energi i framtiden, inte minst när vi ska försöka ersätta vår fordonsflotta med klimatneutrala alternativ. Vindkraft är en väg som växt kraftigt de senaste åren. Men är det rimligt att den utvecklingen fortsätter i samma eller ökande takt i framtiden?

Idag publicerade Svenska Dagbladet en intressant analys av Per Lindvall med rubriken "Vindkraft i motvind". Där berättas om den bristande lönsamheten för nya vindkraftverk, eftersom den energi de producerar sänker elpriset och det idag saknas tillräckligt kostnadseffektiva sätt att lagra energin. "Med dagens elpris är vindkraften olönsam och utvecklingen för de närmsta tio åren ser inte ljus ut," konstaterar Lindvall.

Och då räknar man ändå med de väldigt stora subventioner som detta energislag får idag och som man, precis som Mats Odell och en rad kristdemokratiska kommunpolitiker, kan ifrågasätta.

Med det i bakhuvudet läser jag en nyhetsnotis i veckans nummer av Mitt i Huddinge, där Centerns kommunalråd Christian Ottosson talar sig varm för en vindkraftpark med tio snurror vid Sofielunds återvinningsanläggning i Gladö men också konstaterar att de inte idag har stöd att driva igenom parken.

Och det stämmer. De har inte stöd. Av marknaden. Politiskt så har kommunen varit positiv till möjligheten, trots att en vindkraftspark skulle kunna få negativa konsekvenser för rovfåglarna som håller till runt avfallsanläggningen. (I reklamfilmer för öl brukar rovfåglar flyga högt och fritt, men i verkligheten är de nämligen opportunister som tycker att det är utmärkt att hålla till på soptippar...) Men när företag som investerar i vindkraftsparker tittat närmare på förutsättningarna har de konstaterat att det inte är lönt att satsa, eftersom det blåser för lite och elpriset är för lågt för att motivera investeringen.

Att kämpa för vindkraftverk på Sofielund blir alltså något av en donquixotesk kamp. Bortsett från att man står på väderkvarnarnas sida, förstås...

50 favoritlåtar från en mandatperiod

Idag börjar valrörelsen för min del. Tillbaka från semestern ska jag medverka på en utbildning för kristdemokratiska kampanjarbetare och prata om – hör och häpna – kollektivtrafikfrågor. Det ska bli roligt. Valrörelse är roligt och det finns väl inget politikområde som är lika spännande som trafikfrågorna?

När valet nu närmar sig innebär det förstås också att det är dags att sammanfatta den gångna mandatperioden. Om man som jag lever en stor del av sitt liv i en politisk miljö är det förstås lätt att en sådan sammanfattning bara handlar om politiska beslut och resultaten av dem, men livet är förstås mycket större än så. Ett liv som bara handlar om politik är fattigt. Jag har därför under semesterns sista skälvande dagar satt samman en helt annan sammanfattning av mandatperioden: en Spotify-lista med mina 50favoritlåtar från åren 2011-2014.

Musik är någonting väldigt personligt. Om 50 personer skulle sätta ihop en sådan lista skulle den förmodligen se ut på 50 olika sätt. Jag är ganska säker på att ingen skulle göra en lista som ser ut precis som min, även om min innehåller massor av låtar som jag tror att massor av människor gillar eller åtminstone skulle gilla ifall de hade hört dem. Men vi är samtidigt präglade av hela vår livserfarenhet. Som äldreomsorgspolitiker brukar jag ofta konstatera att varje människa är unik och vi blir bara mer unika ju äldre vi blir. Erfarenhet läggs till erfarenhet, lager på lager av unik personlighet, som gör att få samhällstjänster behöver vara lika individanpassade som äldreomsorgen.

På samma sätt är det med musiksmaken. Även om min låtlista består av låtar som getts ut de senaste åren, kan man höra spår av hela mitt liv i den, från barndomens och de tidiga tonårens kärlek till pop och punk till de sena tonårens fascination för funk, r’n’b och hip-hop till den begynnande medelålderns upptäckt av countryn. När man som snart 44 år gammal ska sammanfatta de senaste fyra årens bästa låtar blir det en eklektisk blandning.  Musikalshowtunes? Check. Läsarsånger i countrytappning? Check. Eurovision Song Contest-låtar? Check. K-pop? Check. Covers på klassiker av Bob Dylan, Van Morrison, Randy Travis och Marvin Gaye? Check. En blandning som förmodligen berättar en historia om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg. Men framför allt 50 riktigt starka sånger.

Jag minns debatten kring partiledarnas Spotify-listor för fyra år sedan och vill nu passa på att göra en del klargöranden. 

• Jag delar inte nödvändigtvis de åsikter och värderingar som framförs i låtarna. Dem får artister och låtskrivare stå för. När Cookies’n’Beans till exempel beskriver Stockholms tunnelbana som en ”subway from hell” är det en åsikt som jag inte delar. Jag gillar Stockholms tunnelbana och vill bygga ut den och öka kapaciteten.
• Att en ganska stor majoritet av låtarna framförs av kvinnliga sångerskor betyder inte på något sätt att jag vill osynliggöra män i samhället, politiken eller musiken. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som kvinnor. Men de senaste åren tycker jag att kvinnor, och då inte minst kvinnliga singer-songwriters, sammantaget har lyckats bättre än sina manliga kollegor. Listan är baserad på låtarnas kvalitet, inget annat.

Nåväl, de här låtarna är mina favoriter. Men ni får förstås lyssna på precis vad ni vill. Jag vill inte tvinga någon annan att tycka och tänka likadant som jag eller gilla samma saker. Människor är olika. Alla ska ha möjlighet att skapa sin egen blandning. Precis som i livet i stort. Verklighetens folk ska få bestämma själva, oavsett om det handlar om barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård eller kultur. Vilket faktiskt är lite av en sammanfattning av vad det här valet handlar om. För det finns de som vill att politiker och tjänstemän ska styra mer i vanligt folks liv. Låt inte dem få mer makt efter den 14 september!

Kosovo, Mellanöstern och Apornas planet

Igår såg jag den amerikanska filmen Dawn of the Planet of the Apes i en halvtom biograf i Prizren, Kosovo. Platsen kändes märkligt passande, för filmen är inte bara en fantastisk uppvisning i specialeffekter och avancerad filmteknik med apor som är precis lika verklighetstrogna och realistiska som sina mänskliga motspelare. Det är också en moralisk saga om vårt - världens, mänsklighetens - behov av att bygga upp tillit och inte glömma men väl förlåta historiska oförrätter. Hur skapar man en fredlig samexistens när man på båda sidor kan räkna upp händelse på händelse, skäl efter skäl, för varför man inte kan lita på den andre?

Situationen känns igen här i Kosovo. Senaste gången våldet blossade upp grundades det på ett av allt att döma felaktigt rykte att kosovoserber varit inblandade i att några albanska pojkar drunknat. Runt om i landet gick folk till attack mot serber och serbiska kyrkor och kloster. I Prizren, en gång i tiden Serbiens huvudstad, förstördes ett antal gamla kyrkor, oersättliga kulturskatter för alltid förlorade.

Jag säger inte att jag inte förstår det uppblossande hatet. Bara några år tidigare hade många tusen kosovoalbaner mördats under det vi brukar kalla Kosovokriget och många muslimska helgedomar förstörts. Fortsätter vi tillbaka i historien kan vi hitta åtskilliga exempel på oförrätter och övergrepp begångna mot kristna och muslimer ända tillbaka till den ottomanska erövringen, och som slaver respektive albaner kan man sannolikt hitta skäl till misstro ännu längre tillbaka i tiden. Och minnet på Balkan är både långt och selektivt.

Nu har i princip alla kristna lämnat Prizren, de slaver som är kvar är i första hand bosniaker (muslimer). Kanske löser det de akuta riskerna för våld, tillsammans med KFOR-soldater som bevakar kyrkor och vänligt hindrar oss ofarliga turister från att fotografera kyrkorna (sant!), men det löser inte det underläggande problemet. Verklig försoning kommer bara när befolkningen väljer att förlåta varandras tidigare missgärningar och på nytt vågar lita på varandra. Jag hoppas att Kosovo och hela Balkan är på väg dit.

Svårare är det att känna hopp i Mellanöstern. Hamas skjuter raketer mot Tel Aviv och andra städer och samhällen i Israel från Gaza. Israel fortsätter bygga illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. I Syrien råder fullt inbördeskrig med etniska och religiösa bottnar mellan olika muslimska grupper, och i Irak blossar våldet upp igen med jämna mellanrum. I Libanon finns hatet och misstron hela tiden under ytan, redo att poppa upp igen vid minsta tillstymmelse till skäl. Runt om i Mellanöstern utsätts kristna för förföljelse. Vägen till fred är lång och till verklig försoning och förlåtelse ännu längre. Nyckelordet - upprepat många gånger mellan apornas ledare Ceasar och människan Malcolm i filmen -  är "trust", tillit. Den måste byggas steg för steg, genom politiska ledare och vanliga människor som håller sina löften och visar att de vill väl. Det är inte någon enkel eller smärtfri väg - men det finns ingen annan.

  

Sverigebygget fortsätter!

Under de senaste åren har Alliansen i regeringen och i Stockholmsområdet tagit en rad viktiga beslut för att skapa framtidens infrastruktur. Citybanan under Stockholm fördubblar järnvägskapaciteten genom centrala Stockholm och kommer stå färdig om bara några år. Förbifart Stockholm, en vägtunnel som kan leda trafik som idag kör genom centrala Stockholm i en vid båge runt staden, är redo för spaden i jorden. Ett tunnelbanepaket om nio nya stationer i fyra olika riktningar och väsentligt höjd kapacitet i hela söderort har förhandlats fram. Höghastighetsbanor mellan Stockholm och Linköping respektive Göteborg och Borås som också ger järnvägsförbindelse till två av Sveriges största flygplatser - Landvetter och Skavsta - har beslutats.

Vi bygger framtidens Sverige.

Samtidigt börjar vi nu se en byggboom vars like vi inte sett på decennier. I vanligtvis så negativa Mitt i Huddinge basuneras det ut på förstasidan att det byggs 2.512 lägenheter i kommunen de två närmaste åren och inne i tidningen är den braskande rubriken "nu bygger vi bort bostadsbristen" - en rubrik så radikal att jag knappt hade vågat sätta den själv. Men helt klart är det något stort på gång. Proppen är ur, både vad gäller bostadsbyggandet och infrastruktursatsningarna.

Men vill vi att den positiva utvecklingen ska fortsätta måste vi ta nya steg. Alliansen kan, till skillnad från den rödgröna oppositionen, enas om gemensamma satsningar för en hållbar tillväxt. I Almedalen passade Alliansens partiledare på att komma med veckans viktigaste utspel. Fyra partier gemensamt, som en total kontrast mot kaoset på den rödgrönrosa fronten.

Sverige ska få ett nät av höghastighetsjärnvägar - från Stockholm till Göteborg och från Stockholm till Malmö (för vidare transport till Köpenhamn och Hamburg). Det ger också ökad kapacitet för godstransportsektorn, som är så avgörande för Sveriges ekonomi och tillväxt.

Stockholms tunnelbanenät ska fortsätta byggas ut. De satsningar som vi kristdemokrater har talat mycket om, som en förlängning från Hagsätra till Älvsjö och att utveckla den nya stumpen mellan Odenplan och Arenastaden till en ny linje som både sträcker sig upp till Täby och under Saltsjö-Mälarsnittet, finns med i planeringen.

Även vägtrafiken behöver få ökad kapacitet genom en östlig förbindelse som knyter samman Norra länken och Södra länken till en ring runt Stockholm. Naturligtvis ska den nya vägen redan från början planeras för att också tillgodose behovet av kapacitetsstark kollektivtrafik.

Jag är stolt över de planer som Alliansen presenterat. Det här handlar om viktiga satsningar som Stockholm och Sverige behöver. Nu handlar det om att förverkliga dem. Vi måste ta fram en långsiktig plan för hur tunnelbanan ska utvecklas, liksom för hur framtidens vägnät ska se ut. Vi måste se till att proppar som finansieringen kan lösas på ett smidigt sätt. Även om den svenska statsskulden är låg så behöver vi även se över andra möjligheter än finansiering via skattekollektivet. Vägavgifter är en rimlig lösning för en ny vägtunnel under Stockholm. Svenska pensionspengar och till exempel den norska Oljefonden skulle kunna investera i infrastruktursatsningar som är viktiga för tillväxten i Sverige och Norge och därmed både få direktavkastning på sina satsade pengar och långsiktigt positiv ekonomisk utveckling för sina ägare, medborgarna. Vi måste också se till att proppar undviks när det gäller kompetensen att planera och bygga stora infrastrukturprojekt. Sverige måste attrahera de bästa experterna och byggarna. Skanska och Sweco i all ära, men ska vi lyckas med alla de satsningar som planeras och kanske ännu fler som egentligen skulle behövas, då måste vi se till att även andra internationella aktörer är villiga att använda sin kompetens här.

Med Alliansen i ledningen och visionen att bygga ett växande Sverige tydligt för ögonen, kan vi fortsätta utveckla Sverige. Den 14 september får svenskarna säga ja eller nej till utvecklingen.

100 år efter skotten i Sarajevo

Jag hör till dem som alltid och i alla lägen tycker att det är viktigt att våra skolelever lär sig vår historia, Sveriges, Europas och världens. Om vi inte kan och förstår vår historia, är vi dömda att återupprepa våra historiska misstag.

Idag är det 100 år sedan skotten i Sarajevo som blev startpunkten på 1:a världskriget - en fruktansvärd historia inte bara i sin blodtörst utan också i sin meningslöshet. Medan Europa under 2:a världskriget stod inför hotet från totalitära ideologier - nationalsocialism, kommunism, fascism - var fienden för 100 år sedan bara nationalistiska ambitioner. Kriget, som i sin förlängning skulle ge spelrum för dessa fruktansvärda ideologier och deras diktaturer, hade när man ser det i backspegeln varit undvikbart.

Jag minns hur jag för ganska precis trettio år sedan vandrade på slagfälten utanför Verdun och såg de enorma krigskyrkogårdarna. Människor som du och jag som kämpade och dog för sina länders ära och makt, vanligt folk, i många fall frivilliga, förblindade av nationalismens raseri och yra, i andra fall utkommenderade värnpliktiga. Kanonmat, skyttegravsoffer, dömda av sina överordnade att dö i främmande land.

Ett par år senare läste jag Erich Maria Remarques fantastiska "På västfronten intet nytt". Den borde vara obligatorisk läsning i våra skolor.

Nu står Europa inför ett läge när de gamla erfarenheterna borde kunna komma till nytta igen. I öster mullrar Putins Ryssland och låter sina arméer, direkt eller indirekt, erövra sina grannländers territorium, ackompanjerade av samma kombination av nationalistisk yra och paranoia som man förr även hörde i Västeuropa. Och tendenserna i de europeiska väljaropinionerna lutar alltmer mot olika former av extremism. Även om kristdemokratin fortfarande är Europas starkaste politiska kraft, måste man oroas över det som händer i till exempel Storbritannien, Frankrike, Ungern, Italien och Grekland. Utan den trygga center som i vått och torrt står upp för demokrati och marknadsekonomi riskeras den trygghet och det välstånd som vi under efterkrigstiden kunnat bygga upp.

Utan kunskap om historien är vi dömda att upprepa dess misstag. Vi måste fostra den unga generationen så att den förstår värdet av det vi har, hur alternativet till fred, demokrati och marknadsekonomi ser ut. Kanske kan inte alla skolbarn besöka krigskyrkogårdarna i Flandern eller norra Frankrike, men alla kan få lära av erfarenheterna.

Nej till fuskåkning - spärrarna behövs!

Centerpartiet vill slopa spärrarna i tunnelbanan, berättar tidningen Metro. Ett riktigt dumt förslag. Det finns beprövad erfarenhet från en mängd städer både i Sverige och resten av världen - resultatet är tydligt: fuskåkandet ökar betydligt. Tillfället gör tjuven. Och när folk inte betalar för sina resor, får SL inte in de pengar som behövs för att kunna satsa på att utveckla trafiken. Vill vi ha en utbyggd tunnelbana? Då måste vi också se till att folk betalar biljetter. Även om spärrarna är jobbiga att passera, är de nödvändiga för att vi hederliga, betalande kollektivtrafikanter och skattebetalare ska få den kollektivtrafik vi förtjänar och betalar för.

Istället för att göra det lättare att fuska, bör vi strama upp reglerna. Framför gäller det spårvagnarna och lokalbanorna, där det idag är konduktörer som ska ta betalt. Det händer ofta att konduktören inte hinner komma förbi innan det är dags att stiga av. Det hände mig senast igår när jag tog 7:an från Sergels torg till Nybroplan. I mitt fall gör det inget, jag har haft kort sen tonåren, men sannolikt förlorar SL en hel del pengar på det här sättet. För att komma åt problemet borde kravet vara att man ska ha giltig biljett när man går ombord - tåget eller spårvagnen blir alltså spärrlinje och konduktörerna istället kontrollanter. Naturligtvis förutsätter detta att vi får fler biljettautomater på hållplatserna och fler återförsäljare runt om i länet, men det är ju någonting som vi kristdemokrater vill ändå.

Min ambition är att Stockholm ska ha världens bästa kollektivtrafik. Man ska klara sig bra utan bil, inte bara i innerstan utan runt om i länet. Det kräver satsningar både på kapacitetsstark spårtrafik som pendeltåg och tunnelbana och på ett finmaskigt bussnät och nya, kreativa satsningar. Gemensamt för alla dessa satsningar är att de kostar pengar. Att i det läget lägga förslag som bara ökar fuskåkandet och undergräver betalningsviljan är rent ut sagt idiotiskt. Spärrarna behövs!

Klart att äldre ska få välja äldreboende i Huddinge

Vem ska bestämma över människors liv? Det är en av de största och viktigaste stridsfrågorna i svensk politik, som dyker upp i alla möjliga varianter. 

Igår fattade äldreomsorgsnämnden i Huddinge beslut om att införa kundval för dem som behöver ett äldreboende. På få områden känns det väl lika självklart att folk ska få möjlighet att bestämma själva, utan onödiga inskränkningar från politiker eller byråkrater. Tänk dig alternativet, men ersätt vårdbehövande äldre med vanliga bostadssökande. "Du ska flytta till en gammal etta i Rinkeby. Vill du inte flytta hamnar du sist i bostadskön." Ändå är det så verkligheten ser ut på många håll i landet.

I Huddinge har vi i många år gett äldre möjligheten att välja vart de vill flytta, både i kommunens egna äldreboenden och i privata eller kommunala äldreboenden i andra kommuner. Kommunen har ramavtal med en lång rad olika entreprenörer som erbjuder vård och omsorg enligt samma prislista som kommunen. Det nya är att valfriheten nu tydliggörs med rutiner, så att den som behöver ett äldreboende (och personens anhöriga) ska få god, opartisk information om de alternativ som kommunen har ramavtal med. Tidigare har kommunens egna boenden varit huvudalternativet om inte kunden uttryckligen önskat något annat eller det varit ont om plats på kommunens boenden.

Okontroversiellt, kan man tycka, men ändå tillräckligt för att två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, skulle deklarera att de inte vill att äldre ska få välja äldreboenden som drivs av vinstdrivande företag. En stor del av alternativet skulle alltså med ett pennstreck försvinna om Miljöpartiet och Vänsterpartiet fick bestämma.

Debatten känns igen från förra måndagens budgetdebatt i kommunfullmäktige. Där framfördes samma krav från de båda partierna på yttersta vänsterkanten. Och det skulle förstås inte bara påverka den som söker äldreboende utan även de som har hemtjänst. Idag utförs mer än hälften av alla hemtjänsttimmar av privata, vinstdrivande företag - inte för att vi Allianspolitiker har valt det utan för att de äldre som behöver hjälp i hemmet har valt det. Den möjligheten kommer alltså försvinna om två av de tre rödgröna partierna får bestämma. 

Socialdemokraterna är samtidigt väldigt tydliga med att de tre rödgröna partierna som vill regera tillsammans inte kommer att presentera någon gemensam politik på det här området innan valet. Budskapet är alltså att det kan bli si eller det kan bli så efter valet, om de rödgröna vinner valet. Det beror på vad de tre partierna kommer överens om efteråt. Väljarna ska rösta i blindo, utan att veta vad de faktiskt får efter valet.

Från oss kristdemokrater vill jag ge ett oerhört tydligt besked: Vi kommer aldrig ingå i en politisk majoritet i Huddinge som tar ifrån de äldre rätten att välja äldreboende eller hemtjänstutförare - även om entreprenören skulle vara ett vinstdrivande företag. Däremot ska alla utförare leva upp till kommunens högt ställda kvalitetskrav. Trygghet, värdighet och valfrihet ska vara ledorden. En röst på Kristdemokraterna och Alliansen kan du lita på.

När visionen blir verklighet

Stockholm är en stad byggd på vatten. Mälaren och Saltsjön är själva grunden för stadens existens. Ändå har vi på senare år varit väldigt dåliga på att använda vattnet som transportväg annat än för resor till destinationer på andra sidan Östersjön. De inre vattenvägarna har nästan enbart använts för nöjesresor, i väldigt liten utsträckning för de viktiga resor som behöver göras för att få ihop livet, till exempel arbetsresor.

Vi kristdemokrater såg detta och insåg att här fanns en nästan outnyttjad resurs, samtidigt som vägar och spår runt om i hela Stockholmsregionen användes till bristningsgränsen och nyinvesteringar och allt fler bostäder och arbetsplatser byggdes i ett sjönära läge. Det behövdes ett politiskt parti som såg möjligheterna och var öppna för förändring.

Det första steget blev Sjövägen, den linje som går mellan Nybroplan och Frihamnen via Nacka och Lidingö. När SL:s biljetter började gälla där blev den en jättesuccé och efter några år har den blivit en naturlig och permanent del i Stockholms kollektivtrafik. Och det kan man förstå - trafiken förkortar ju resvägen till exempel mellan Nacka strand och Larsberg på Lidingö med mer än tre fjärdedelar, från mer än 45 minuter till blott elva, plus att det är trevligare att åka båt än att trängas på överfulla bussar och tunnelbanetåg. Steg för steg håller vi nu på att skapa tätare förbindelser längs linjen, så att linjen ska kunna passa för fler resenärer, och vi sätter också in modernare och mer miljövänliga fartyg.

Nästa steg blir att Djurgårdsfärjan integreras helt i SL:s nät genom att alla SL-biljetter från och med den 16 juni kommer att gälla på båten. Tidigare har det bara varit periodkort som till exempel 30-dagarskort eller 24-timmarskort. Med sina 2,3 miljoner passagerare per år är Djurgårdslinjen ett viktigt inslag i Stockholms kollektivtrafik och naturligtvis ska samma taxa gälla där som ifall man åker till Djurgården med buss eller spårvagn eller med Sjövägen, där ju alla SL-biljetter gällde sedan tidigare.

Men ett ännu viktigare steg blir förstås när det börjar tillkomma helt nya pendelbåtslinjer, och nu även på Mälaren. Trafikförvaltningen har genomfört en pendelbåtsutredning och nu har trafiknämnden fattat beslut om tre nya pendelbåtslinjer, en kortlinje mellan Klara Mälarstrand och Kungsholmstorg via Söder Mälarstrand, en linje mellan Ulvsunda och Södersjukhuset med stopp bland annat i Solna strand, Alvik, Hornsberg, Hornstull och Årstadal samt en direktförbindelse mellan Ekerö och Gamla stan/Klara Mälarstrand.

Tre linjer av lite olika karaktär, som på olika sätt kan bidra till att göra det lättare att få ihop livet för jäktade stockholmare.

Riddarfjärdslinjen för korta resor till och från Söder Mälarstrand blir som en Djurgårdslinje i Mälaren. Relativt tät trafik, korta resor där vägen runt tvärtom är ganska lång. Linjen kommer inte minst att vara attraktiv för cyklister, tror vi.

Linjen från Ulvsunda till Södersjukhuset kommer att ha en lång rad stopp längs vägen, smarta småresor som kommer att göra det lättare att få ihop livspusslet, till exempel när man bor i Minneberg och vill åka och handla på Willys i Lindhagen eller åka till jobbet i Solna strand. Kollektivtrafiknätet blir helt enkelt lite smartare.

Tyvärr ser det just nu inte ut som att trafiken ska kunna gå hela vägen. Det finns än så länge ingen brygga vid Södersjukhuset och bryggan vid Ulvsunda kan vi i dagsläget inte få tillgång till. Men ambitionen ska naturligtvis vara att så snart som möjligt trafikera hela sträckan.

Den tredje förbindelsen är en snabb direktförbindelse till Ekerö. Jag minns hur jag förra sommaren blev intervjuad av SVT ABC om just den här båtlinjen, som då bara var en idé. Nu har vi beslutat att den ska bli verklighet, med ett stopp just vid Gamla stans tunnelbanestation, precis enligt den vision som jag pekade ut, och gett förvaltningen ett tydligt uppdrag att arbeta för höghastighetstonnage som rejält skulle kunna sänka restiderna på en så lång linje och bidra till att den blir ett mer attraktivt alternativ till dagens kombination av buss och tunnelbana. Glädjande är också att en överenskommelse med Trafikverket förhandlats fram som innebär att de står för halva driftskostnaden under försöksperioden då det också kommer att vara stora problem med vägtrafiken eftersom bygget av Förbifart Stockholm pågår och Ekerövägen byggs om.

Vi kristdemokrater hade en vision av ett Stockholm där vattnet inte bara avgränsade stadsdelar utan också band ihop dem med en smart och attraktiv kollektivtrafik. Nu är den visionen på väg att förverkligas och vi ser hur allt fler ofamnar den - både väljare och resenärer och våra politiska vänner och antagonister. Ibland frågar folk om vi som ett litet parti verkligen kan påverka politiken. Jag är glad att vi väldigt tydligt kan peka på hur vi kristdemokrater gör Stockholm till en bättre stad att leva i. Vår vision blir konkret verklighet.